Etikettarkiv: X-men

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jag såg X-Men: Days of Future Past redan i söndags på biografen Saga i Stockholm, men har inte riktigt hunnit med att plita ner vad jag tyckte förrän nu. Saga är för övrigt en mycket bra biograf med tvär sluttning, vilket gör att man slipper sitta och störa sig på kalufserna framför sig. Så… Den här recensionen kommer att innehålla spoilers, okej? Okej? 
 
 
 
 


X-Men: Days of Future Past
Regi: Bryan Singer
Manus: Jane Goldman, Matthew Vaughan, Simon Kinberg. 
I rollerna: Hugh Jackman, James McAvoy, Jennifer Lawrance, Michael Fassbender, Ian McKellen, Patrick Stewart, Ellen Page, Halle Berry, Nicholas Hoult m.fl. 
 
Handlingen har ni säkert koll på: I framtiden är X-Men förenade under Professor X och Magneto, men de är få kvar på grund av att Sentinels, robotar som en gång i tiden uppfanns för att lokalisera mutanter, i princip utrotat mutanterna men också slaktat en stor del (hela?) av mänskligheten. Deras enda hopp är att ta sig tillbaka i tiden för att stoppa Raven/Mystique från att döda vetenskapsmannen Bolivar Trask. Det var nämligen mordet på Trask, 1973 som gav krut till människornas rädsla för mutanter och ledde till utvecklingen av Trasks väktarprogram. Men Wolverine kommer att behöva hjälp, och planen bygger på att han lyckas förena Magneto och Xavier och övertyga dem om att de är starkast tillsammans. Tough job, men Wolverine spänner musklerna och drar iväg till 1973… 
 
Så hur reser man tillbaka i tiden?
Jo, med hjälp av Kitty Prydes förmåga att förflytta folks mentala ‘jag’ till tidigare minnen (exakt hur det funkar fattar jag inte). På så sätt har hon skickat Bishop tillbaka cirka fyra dagar i tiden varje gång robotorna hittat dem, så att han kan förvarna dem… typ… eller? Äh! Hur som helst väljer de att skicka Wolverine, då han är den enda som klarar den fysiska prövningen. Om han lyckas kommer enbart han att minnas att den dystopiska framtiden ens ägt rum. 
 
Logan vaknar upp 1973, drar på sig ett par fräna jeans och sin sedvanliga käckhet (skoja) och ger sig ut för att stoppa Raven. Men hon är inte så sugen på att lyssna, och vill döda Trask, som fångat in, dödat och dissekerat mutanter i jakten på att förstå deras muterade gener. Logan upptäcker också att Charles Xavier (James McAvoy, yumyum) blivit en alkis och slutat använda sin förmåga, stängt ner mutantskolan som han höll på att starta i förra filmen (First Class) och att Erik Lensherr (Michael Fassbender) sitter inspärrad i en bunker under jorden för mordet på Kennedy. Woha! För att få ut Erik tar han hjälp av filmens utan tvekan mest underhållande karaktär, Quicksilver/Peter. En snubbe som kan röra sig supermegahypernsnabbt, vilket han gör med en ung mans självklara kaxighet – och lyckas befria Erik. 
 
Filmen lyckas behålla ett ganska intakt fokus på två saker: Raven/Mystiques dubbelnatur och relationen mellan Charles och Erik. Tyvärr får man se alldeles för lite av Eriks känslor, men hans ilska mot Charles för att han övergivit mutanterna och sorgen för dem som dödats, kändes som en viktig scen. Och om något för man ju ge Erik cred för att han, när Charles svajar,  plockar upp en fotbollsarena och placerar runt Vita Huset, samt bänder fast Wolverine med järnstänger i botten av en flod… Handlingskraftig är han, den ack så obotligt egoistiska Erik/Magneto. 
 
Men nu babblar jag. Vad blir för betyg egentligen?
Jo, jag tyckte den hade ett bra fokus, på framför allt Raven, som står för filmens finaste och ensammaste tårdroppe på Peter Dinklages kind. Bra actionscener mellan mutantrobotarna the Sentinels, och framtidens sista mutanter. Jag tyckte (till skillnaden från lipsillen Hynek Pallas på SvD) att robotarna var snyggt gjorda och skrämmande i sitt skoningslösa sökande och utplånande av de tappra mutanterna. Det var kul att se Peter Dinklage i rollen som Bolivar Trask, som gjorde ett okej, men inte något utmärkande jobb. Den karaktär jag gillade allra mest var Peter/Quicksilver (Evan Peters). 
 
Om man ska prata om några av filmens problem var det väl 1) ibland kändes Raven lite väl obstinat. Kunde hon verkligen inte haja att det kanske inte var så smart att döda Trask? Jennifer Lawrance kändes heller inte helgjuten, hon är för… outrycksfull i Raven-suit.  2) Ibland var kvaliteten som dålig platt-teve, med alldeles för tydlig, digital skärpa. Why?? och 3) jag tyckte att man hade kunnat utveckla Bolivar Trasks karaktär ytterligare. Varifrån kommer hans agg/beundran för mutanterna? Saknade en saftigare bakgrundshistoria där. 
 
I övrigt tycker jag att storyn höll ihop, tidshoppen var få och överutnyttjades inte till förvirrande loopar á Inception. Men det som höjde filmen var ju slutet. Oh my. Snacka om att dra undan mattan för de tidigare filmerna – när allt som hänt sedan 1973 plötsligt fått en helt ny, parallell verklighet. Det manifesteras i Logans uppvaknande i en nära nutida tillvaro på Xaviers skola där ingen ”från framtiden” anar att Raven, Charles, Erik, Kitty och Logan m.fl. precis räddat dem alla från undergång. Och tack vare förenandet (nåja) av Xavier och Magneto har inte heller kriget mellan mutanterna i X-Men: The Last Stand, ägt rum. Och Logan står plötsligt ansikte mot ansikte med… Jean Grey. Och Cyklops. Underbart!
 
Jag har faktiskt inte så mycket att klaga på. X-Men generellt är för mig som en påse godis, jag bara njuter i stunden och låter serietidningsnördarna diskutera lojaliteten till originalverken och finsmakarna dissekera klichéerna. Jag orkar liksom inte bry mig – men jag berörs av mutanternas öde och tycker att det är finfin action. Och med en sådan drös av etablerade och duktiga skådespelare är det inte konstigt att det blir bra. 
 
Betyg: 3 av 5 möjliga läderlappar
 
Några av Filmspanarna har också sett den: 
 
 

Helgpepp: X-men, Penny Dreadful, Julia Roberts gör tv-film och onda Disneydrottningar

I helgen har X-Men: Days of Future Past premiär. Jag ser nog mest fram emot att se Peter Dinklage i rollen som skurken Bolivar Trask. Med den där muschen kan väl ingenting gå fel?
 
 
Är också lite sugen på den här serien, nån som har sett den? Josh Hartnett gör i alla fall comeback. 
Och när vi ändå är inne på det spåret så är det aldrig för sent att konstatera att tv är ”det nya svarta” i Hollywood. Eller snarare streaming. På måndag har filmen The Normal Heart premiär på HBO. Den kommer såvitt jag förstått inte att gå upp på bio, utan går direkt ut till folket via streamingtjänsten HBO. Ett tecken i tiden på att vårt tv-och filmkonsumtionsmönster förändrats rejält de senaste ca två åren? I rollerna ser vi bland annat Julia Roberts, Mark Ruffalo, Jonathan Groff (från tv-serien Looking, superbra!) samt för mig många okända ansikten. The Normal heart handlar om en gayaktivist som bråkar med aidsskräcken på 1980-talet. Jag tycker den verkar rätt lovande! 
 
 
Sen är ju frågan: när ska trenden för Disneysagor med Sagan om ringen-komplex dö ut? Vad är detta liksom. Angelina Jolie som ”Maleficent”. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Har i alla fall premiär i 3D den 28 maj.