Etikettarkiv: When Harry Met Sally

Obvious Child (2014)

Skärmavbild 2015-04-03 kl. 15.13.14 

Gillian Robespierre har skrivit och regisserat Obvious Child som skulle kunna beskrivas som en långfilmsvariant av tv-serierna Girls (fast trovärdig), som Broad City (fast rolig) och som Louie (fast med en kvinna). När jag såg trailern kände jag mig trots, eller kanske just på grund av, likheterna med Girls inte jättesugen på filmen. Lite ”det här var väl inget nytt”. Men med facit i hand kan jag gå i god för att filmen är originell och förtjänar sina utmärkelser (vann en hög med priser på Sundance Film Festival) och är tydligen ganska omtalad i amerikansk press.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 18.55.10
Jenny Slate, som också är komiker i verkliga livet, spelar Donna Stern; en komiker i New York som deltidsarbetar i en bokhandel och tillbringar större delen av sin tid på en murrig standup-klubb med komikervännen Joey (Gabe Liedman) och bästa vännen Nellie (Gaby Hoffman, Adams syster i Girls). När hon blir dumpad av sin pojkvän följer en smärre livskris; hennes stressande mor tycker att hon kastar bort sitt liv och universitetsexamen på att skämta om diarré, jobbet på bokhandeln är på upphällning och mitt i allt detta går hon hem med ett one night stand – som senare får konsekvenser hon inte räknat med. Obvious Child är en mysig film, äkta amerikansk indie, med ett manus som är alldeles underbart, smart och barnsligt.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 18.53.34

Jag blev väldigt förtjust i huvudrollsinnehavaren Jenny Slate (upphovskvinna till den här übergulliga Youtube-succén: Marcel the Shell with Shoes On.) Hon var faktiskt med i första säsongen av Girls där hon spelar Tally Schifrin, en collegekamrat till Hannah som blivit författare och bjuder in Hannah till ett bokmingel. Mycket roliga scener som jag minns det. Och man undrar ju vem som castade Jake Lacy som smilgrops-gulligt pojkvänsmaterial först, Lena Dunham eller Gillian Robespierre? I fjärde säsongen av Girls dejtar han nämligen Hannah och här är han Donnas one night stand: Max. Två identiska roller egentligen, hans funktion är att vara den grundade, stabila motsatsen till de något mer excentriska Hannah/Donna.

Obvious Child är Gillian Robespierres långfilmsdebut och jag ser verkligen fram emot mer av henne. Kanske är hon vår tids Nora Ephron? You’ve Got Mail och When Harry Met Sally är i alla fall två filmer som hon nämner som inspirationskällor. Den senare är, i min bok åtminstone, fortfarande en av filmhistoriens bästa romcoms. Obvious… kommer ganska nära.

wp-bat-4

Filmspanartema: Män som springer

Filmspanarnas månadstema är MÄN SOM SPRINGER.
Jag kommer att hålla mig kort, mycket kort. Jag tänkte helt enkelt lista tre riktigt bra ”spring” på film. Från filmer jag tycker väldigt mycket om förstås.
 
Det finns ju en hel väldans massa män som sprungit på film. Ibland undrar man om de gör något annat. 1988 sprang Bruce Willis och tyskarna i Die Hard över glassplitter, hisschakt och ut genom skyskrapefönster. I Matrix (1999) handlade det mycket om att hinna fram till en telefonautomat i tid. Sylvester Stallone har gjort sin beskärda joggingjabbar i diverse Rocky-filmer (även om jag minsann har en favorit där också). I Forrest Gump dök den klassiska repliken ”Run Forest, run!” rakt in i populärkulturen mycket tack vare en löpkunnig Tom Hanks och kompisen Robin Wright (Jenny). För att nämna några.
 
Men mina tre favoriter handlar om män som springer för sitt liv (och lite för underhållnings skull), till insikt och från ordningsmakten. Män som jag gillar. Som har det där lilla extra i såväl skådespeleriet somi  springsteget. 
  
 
3. Redigerad text: På tredjeplatsen hittar vi inte filmen som var min mest sedda film som barn, men jag vill ändå passa på att hylla Indiana Jones och De Fördömdas Tempel. Jag såg den typ en gång om dagen en tid i mitt liv då Indiana Jones var min absolut största hjälte. Han var också rätt lik min pappa (tyckte både pappa och jag). Av någon anledning trodde jag att stenbumlingscenen hörde hemma där, men det är ju förstås i Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten som Harrison Ford älgar fram genom tunneln med en stembumling hack i häl. Oavsett blir jag fortfarande varm i hjärtat när jag ser Indy som springer!
 
 
 
2. Sen finns det ju män som varken springer från stenbumlingar, boxande ryssar eller skurkar i solglasögon. Som snarare springer till någon, som springer för kärlekens skull. Som Billy Crystal i When Harry Met Sally (1989). Filmen är fortfarande nummer ett i genren romantiska komedier om du frågar mig. Jag tokälskar den här filmen. Springscenen som jag syftar på är väldigt charmig, lite vemodig, men så kommer insikten, löpningen, avslutet. Det ser jobbigt ut för Harry när han springer, trots att han har vita sneakers och ser rätt smärt ut. Det här springet känns på riktigt!
(Obs! Spoilervarning i klippet, detta är slutscenen i filmen).
 
 
 
1. På förstaplats hittar vi den skotske prinsen som jag med glädje vilat ögonen på i Moulin Rouge, Star Wars, Big Fish, Velvet Goldmine, The Ghost Writer, Cassandra’s Dream, Emma, The Island, A Life Less Ordinary och Brassed Off bland annat. Här löper han med lika mycket junkie-nonchalans som karisma genom Edinburghs gator, till en voice over som måste anses som kultförklarad. Låt mig presentera en av mina absoluta favoritskådespelare på språng: Ewan McGregor i Trainspotting. 
 
 
 
Så, djupare analys av Män som springer blev det inte. Jag hoppas att någon annan tagit på sig de analytiska glasögonen och försökt luska ut vad springande män måhända symboliserar. Autonomi? Förlust av kontroll? Jaktinstinkt? Varför springer män så himla mycket på film? You tell me. 
 
Kanske har någon av de här svaret: