Etikettarkiv: Vera Vitali

X&Y (2018)

Om man plockar isär den delbara ryska dockan (matrjoskja) kommer man till slut in till den allra minsta dockan, en liten flicka om man så vill, som ligger dold inuti sitt större jag. Samtidigt, såvitt man vet, kan den största dockan med sin imponerande pondus också vara ekande tom på insidan. Det är först när man plockar isär henne som man ser vilka delar hon faktiskt består av.

I Anna Odells andra långfilm X&Y plockar hon isär sig själv och Mikael Persbrandt och låter varje del representeras av sex andra skådespelare, i skenet av en pågående filminspelning som ännu inte börjat. Ja ungefär så ska vi förstå ”rummet” i vilket X&Y utspelas. Det hela börjar i ett förhörsrum där Anna Odell och Mikael Persbrandt sniffar varandra i rumpan och raskt kommer till poängen: De vill ligga med varandra. Penetrera varandra. Och göra allt för konsten förstås. Lite banalt och lite spännande, men liksom mysigt, så långt.

Men det är när de släpper på de andra skådespelarna som det blir riktigt roligt. Vera Vitali spelar Anna Odells konstnärliga och utmanande sida och danska Trine Dyrholm spelar Mikael Persbrandt intelligenta och analyserande alter ego, för att nämna två lysande exempel ur ensemblen.

Anna Odell säger i filmen att hon vill spela in en film om identitet, och att hon och Mikael Persbrandt rollbesätter alter egon som ska spela sidor hos dem själva. Ingen utanför filminspelningen kommer någonsin få veta vad som är sant och vad som är fiktion. Vi får därefter följa förarbetet till en filminspelning, där skådespelarna repeterar scener, knullar och bråkar med varandra. Anna Odell diskuterar emellanåt innehållet med sina producenter, usla skådespelare som nästan matchar Odells egen kantiga spelstil, som för att förtydliga gränsen mellan fiktion och verklighet.

Intressant nog är det de till synes icke-fiktiva bitarna av filmen som känns mest skrivna och haltande, medan de inom filmens ramar, ”verkliga” repetitionerna med Odells/Persbrandts alter egon, är de som känns mest ärliga och sympatiska.

Och saken är den att det egentligen är helt ointressant vad som är på riktigt och vad som inte är det. I mina ögon är allt ljug och 100 procent sant samtidigt. Det är uppenbarligen en film som Anna Odell skapat, och vilka tekniker hon har använt för att nå slutresultatet är inte jätteintressant även om det väcker en viss nyfikenhet. Jag blir till exempel osäker på om Sofie Gråböl (Odells logiska sida), på förhand vet vad som ska hända när hon blir antastad av Odell själv, och om hennes svar på tal är en logisk improvisation som ligger inom ramarna för hennes rolltolkning, eller en välrepeterad scen i X&Y.

Oavsett vilket är det underhållande och bitvis känsligt närvarande film, som reflekterar över en människas många olika klangbottnar. Anna Odells depressiva sida spelas av Jens Albinus, en diametral motsats till Vera Vitalis eldiga alter ego. Att se hur de växelverkar inom samma person (Odell) och i relation till varandra, och Persbrandts prisma av personligheter, är vackert!

X&Y var faktiskt årets sista Filmspanarfilm och enligt mig den bästa (av dem som jag haft chansen att se). Min magkänsla säger mig att åtminstone en i sällskapet absolut inte håller med!

Klicka er vidare för att ta reda på vem som kanske delar ut samma betyg som jag och vem som gissningsvis håller Odell på mattan, baserat på lördagskvällens diskussion.

>> Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)
>> Fiffis filmtajm

Läs mer