Etikettarkiv: Tv-recension

Tv-serierna som sviker: Homeland

Men alltså, vad händer där borta i Hollywood egentligen? Har manusförfattarna gått på strejk igen, eller vad är anledningen till att de pruttar de ur sig så mycket skit-teve just nu!? Tv-serierna som sticker ut lite extra i skithögen är Homeland (säsong 4), Masters of Sex (säsong 2) och Walking Dead (säsong 5). Den första har iofs legat i utförsbacke sedan säsong 1, och borde ha slutat efter säsong 2. WD är en riktigt ojämn serie, ibland älskar jag den (konceptet är briljant, de utnyttjar det dock inte så bra alltid), men nu löper den amok i dålighet. 
 
Ja, det är tamejsjutton dags för lite hating. Och jag tänkte hata dem, en åt gången, och först ut är HOMELAND. Det blir grova spoilers, så har ni funderingar på att titta på denna serie rekommenderar jag er att sluta läsa. Typ nu. Typ hej då. 
 
 
Aktuell säsong: 4
Beskrivning: Emmy-vinnande, politisk tv-serie med Claire Danes i huvudrollen som CIA-agenten Carrie Mathison.
 
Efter fyra säsonger skulle man kanske önska att Carrie inte hade en utvecklingskurva som såg ut så här: ——–——— I början gillade jag att hon var lite loco, jag menar en bipolär CIA-agent som jagar terrorister lika desperat som en annan försöker hitta lakritsarna i Gott & Blandat-påsen, och blir kär i en amerikansk marinsoldat som omvänts till islam och är terrorist; what’s not to like? 
 
Men nu då. Vad sysslar Carrie Mathison med efter att:
* CIA sprängts i luften
* Hon varit inlagd på mentalsjukhus (”fast på skoj”)
* Brody hängdes publikt i Iran
* Hon födde deras kärleksbarn…
* … och lämnade bebisen hemma hos sin syrra (pga. förlossningsdepression, post-traumatisk stress, hennes psykiska sjukdom eller kanske ren logik? Vad ska vi som tittare tycka och tro om Carries handlande?)
* Hon dragit till Pakistan och gjort sig ovän med ALLA 
* Saul slutat i CIA och blivit omåttligt tråkig 
????
 
Om inte detta rör Carrie ”crazyeyes” Mathison i ryggen, vad gör då det?? När hon var tre skunder från att bomba sin mentor och närmaste vän, Saul, där i bilen med talibanerna kände jag mest: ja, varför inte? Då kanske hon äntligen bryter ihop och kan pussla ihop sig själv till en något mer komplex människa än den hon är nu. Vissa kanske tycker att hon ÄR komplex bara för att hon är annorlunda, men se nej, det tycker inte jag. Hon är fyrkantigare än en skolåda och jag har för länge sen tröttnat på hennes dåliga impulskontroll. 
 
Hela grejen med Homeland från början var ju att en amerikansk soldat kom hem och hade blivit omvänd till muslim och terrorist, och att den enda som misstänkte honom var Carrie, en CIA-agent som är lika briljant som hon är gränslös. Dynamiken mellan dem och att man faktiskt fick förståelse för ”den andra sidan”, den som USA/CIA krigar mot, och sympatiserade med Brody även efter att han avslöjats för tittaren, var anledningen till att jag gillade serien. Det fanns många spännande komponenter: ifrågasättande av amerikanskt patriotism, krigstrauma, vad som skapar en terrorist, psykisk sjukdom (bipolaritet), förbjuden kärlek. 
 
 
Vad handlar Homeland om nu? Inget intressant eller vettigt alls. De har försökt ersätta Brody med Quinn (den enda i persongalleiret jag typ gillar), men det kommer ju aldrig ske nåt där, inte så länge Carrie springer runt och skäller på allt och alla och försöker ha ihjäl alla hon känner. SLUTA! Det glimtade till en aning när Carrie tillbringade lite tid med sin dotter i säsongens inledande avsnitt, man anade en mer sårbar person, men det var över på en millesekund. Och dottern har sedan inte nämnts med ett ord. 
 
Och ja, det blir en femte säsong. *kniper ihop ögonen* Vad kommer hända då, ska Brodys dotter få en halv, meningslös säsong igen kanske där hon bestämmer sig för att bli CIA-agent och hämnas sin pappa? Kom igen, varför inte. Det följer ju seriens röda tråd, nämligen att inte ha någon tråd alls. 
 
Betyg Homeland
Säsong 1:  4/5
Säsong 2:  3,5/5
Säsong 3:  2/5 (första halvan var gräslig, andra något bättre)
Säsong 4:  1,5/5

True Detective – dags för lite kritik?

Efter några veckors smältande, ältande, vurmande för den tokhyllade tv-serien True Detective tänkte jag ta mig an en slags utvärdering. Men inte utifrån det som jag anser sagts tillräckligt många gånger. Som att den har ett magiskt bildspråk, ett intro som skickar helgjutna rysningar utmed armarna, ett ofantligt kittlande mörker, utmärkt skådespeleri och genomarbetat manus. Allt det där stämmer. Jag tänkte kolla på ett par andra aspekter. MEN det kommer spoilas, så undvik för tusan att läsa längre än hit om du vill se den utan förutfattade meningar. Så… 

–> SPOILERVARNING!!! –>

… Visst är det en genial tv-serie, Nic Pizzolattos – TRUE DETECTIVE – något annat vore märkligt för en serie som har hela 9,4 på Imdb. Nu är det iofs en siffra som kanske kommer sjunka när den inte är lika färsk längre. Men ändå. Och jag blev lika frälst som alla andra när jag såg den. Men det är ändå något som har skavt… Och det är den där skavande känslan som vi ska prata om nu. 

1. IT’S A MAN’S WORLD
Det kan ju knappast ha undgått någon att serien är minst sagt berättad ur ett manligt perspektiv och att det är ”a man’s world” som gäller. Kvinnorna i serien har väldigt lite makt och spelutrymme, i rollerna som fru, älskarinna, prostituerad, mord- och våldtäktsoffer, incestuös (eventuellt psykiskt sjuk) mamma till en mördare, osv. Men det här är man ju så van vid i tv- och filmutbudet i dag att man knappt höjer på ögonbrynen.

Samtidigt kan detta ”försvaras” med att det är en del av den verklighet som format Rust och Marty, en patriarkal struktur, och orsaken till att deras relationer med kvinnor ser ut som den gör. Dvs, riktigt dålig. Men ändå vill jag ställa frågan: måste kvinnorollerna reduceras till detta bara för att serien har två manliga detektiver i fokus? Hade inte de två nya poliserna som utreder fallet, och intervjuar Rust och Marty, kunnat vara kvinnor? Jag brukar ofta leka med tanken, vad hade hänt om man bytt ut den ena eller andra manskaraktären mot en kvinna…

2. MANNEN, MYTEN… 
Det andra problemet, eller frågeställningen, är varför jag tycker att det är så himla mysigt att hänga med två känslomässigt stympade män? Och här spelar förstås seriens visuella dragningskraft en stor roll. Och ett väldigt bra manus. Men också myten om den ”otyglade” mannen, han som bär på ”svarta hål” och demonstrerar avståndstagande, rädsla för att förlora självkontrollen, oförmågan att ge lika mycket som han tar – egenskaper som gäller både Marty och Rust. Det är ju extremt sorgligt att de båda är så pass känslomässigt hämmade att de hellre söker svaret på en tredje mans (eller flera, det är väl upp till tolkning), dvs The Yellow Kings, fruktansvärda brott än tar tag i sina egna problem. Eller??

Av dessa två anledningar, värjer jag mig emot att enbart tokhylla serien, för jag tycker att det är märkligt att jag – och många med mig 🙂 – blir så till oss av en historia om två män som måste gå igenom helvetet för att fatta att de typ mår dåligt.

Men missförstå mig rätt, jag invänder inte mot seriens hantverk eller skådespeleri, det är fulländat. Jag tycker bara att aspekten av vad True Detective säger om oss som tittare och vår samtid, saknats i diskussionerna kring serien. Kanske har det diskuterats på annat håll, men det är inget som jag har snappat upp i så fall. 

Är jag ensam om de här tankarna? Kommentarer uppskattas!!

Måndagstipset: Louie

Har ni inte sett tv-serien Louie med komikern Louis CK bakom och framför kameran är det dags för lite hemläxa. I dag startar säsong 4 på den amerianska kanalen FX! Och med det serverar jag en rykande färsk recension på sajten Moviezine, där jag medverkar då och då… 
 
Här är en scen från säsong 3, där David Lynch psykar Louie. Fantastiskt roligt.