Etikettarkiv: TV

House of Cards säsong 1 (2013)

Skärmavbild 2015-04-20 kl. 16.48.03

Jag är säkert sist på bollen. Och det krävdes övertalning för att jag skulle ge mig i kast med serien – för andra gången – som handlar om en vit gubbes maktspel i Vita Huset och sägs ha likheter med Shakespeares Richard III och filosofen Machiavellis verk The Prince. Hade det varit någon annan än Kevin Spacey som axlade rollen som den sluge kongressledamoten Francis ”Frank” Underwood hade jag nog skippat den helt. Jag har känt mig mätt på amerikansk politik efter Homeland. Men man ska inte underskatta sin favoritskådespelare och en tv-serie som med filosofiska anspråk skildrar maktmänniskans begär.

Frank Underwood hymlar inte. Han pratar direkt till mig som tittare, vilket snabbt skapar ett förtroende jag inte gärna vill bryta. Jag vill fortsätta vara invigd i Franks planer, trots att jag inte kunde bry mig mindre om USA:s utbildningsmotioner i kongressen. Att Frank är öppen med sitt maktspel (utan att avslöja alla sina planer förstås) är ett smart knep och en möjlig förklaring till varför jag gillar House of Cards, men inte Vita Huset och Newsroom.

Skärmavbild 2015-04-22 kl. 16.14.47

House of Cards handlar också om Zoe Barnes (Kate Mara); en hungrig journalist som inte drar sig för att springa kongressmannens ärenden så länge hon får det hon vill ha: utrymme. Inflytande. För henne verkar det inledningsvis vara viktigare att själv synas än att gräva fram sanningen. Om Frank Underwood representerar en urgammal Machiavellisk filosofi så står Zoe Barnes för det nya, fräcka, icke-konventionella. Hon följer inte den traditionella pressetikens lagar, föredrar internet framför papperstidning och opererar, till skillnad från Frank, inte främst genom andra – utan styr sin egen skuta. Hon är inte slug, men snabbtänkt. När hon vittrar blod attackerar hon som en haj som fått syn på en surfare på ytan. (Ursäkta alla havsmetaforer, de bara kommer till mig). Vad gäller hennes långsiktiga planer är det svårt att veta exakt vad hon vill, men karriären, eller jobbet, verkar vara det enda hon verkligen bryr sig om. På det sättet är hon en klassisk murvel.

Dynamiken mellan Frank och Zoe är vital för serien. Jag gillar att det inte alls är självklart vem som håller i taktpinnen, vem som dominerar vem egentligen. Det skapar en  lucka av osäkerhet som gör dem båda lite mänskligare.

Skärmavbild 2015-04-22 kl. 16.25.16

Seriens tredje huvudkaraktär är Franks hustru, Claire Underwood (Robin Wright). Wow. Utan henne hade tv-serien varit MYCKET tråkigare. Claire och Franks relation är jättespännande, jag tror aldrig att jag har sett något liknande äktenskap gestaltas på tv. ”Presidentfruar” brukar oftast skildras som ett ankare på mannens arm, en nödvändighet för att kunna göra karriär, ett vackert kuttersmycke eller plikttrogen mor som sköter hemmets sfär. I Frank och Claires liv finns inga barn och heller inga skrupler kring vad de vill åstadkomma.

Utåt sett är Claire den svala frun och Frank den mjuka alternativt passionerade maken, men innerst inne är det nog tvärtom.

Trots deras uttalade ”vi gör allting tillsammans” tycks inte Claire vara riktigt lika säker som Frank på vart de är på väg – även om hon aldrig uttrycker det verbalt. Jag förstår det genom hennes handlingar, hennes strama minspel. Man ser på henne att hon vacklar. Robin Wright är en tillbakadragen skådespelare, men lyckas ändå gestalta en slags sorgsenhet samtidigt som jag uppfattar henne som otroligt stark i sig själv. Jag har en känsla av att hon kommer att växa ifrån Frank i kommande säsonger.

House of Cards har definitivt fångat mitt intresse. Precis som i Breaking Bad finns en känsla av att man ”känner” Frank/Walter, ända tills de överraskar en med att göra något man inte trodde de var kapabla till. Det är med stor nyfikenhet och lite bävan som jag ger mig i kast med säsong 2. Inga spoilers i kommentarsfälten hörrni!

Största minuset är det oförklarligt långa introt; bra låt, men ödsliga stadsvyer över Washington duger inte för närmare två minuters titelmelodi.

wp-bat-4

Måndagstipset: Babel

Det är inte ofta jag kollar på tv, för vad ska man med en sådan till när man har en dator där man kan kolla på Play-kanalerna NÄR MAN SJÄLV VILL. Skulle aldrig falla mig in att äga en tv för tv-tittandets skull. Men det produceras förstås bra tv – och jag föredrar att se mina få favoritprogram utan reklam, vilket gör att valet oftast landar på SVT Play. Kobra är ett lysande program som alltid lyckas hitta roliga infallsvinklar på kulturfenomen och ibland dyker det upp riktigt bra dokumentärer på Dox och Dokument inifrån/utifrån, som De dansande andarnas skog.
 
Babel är ett program jag sällan tittar på (även om programledaren Jessiga Gedin är skitbra) men i kväll, kanske som en uppvärmning inför Game of Thrones, ska jag kika på det senaste avsnitttet och fortsätta ranten om … Neil Gaiman. Som gästar studion. 
 
Se avsnittet här
 

Say it in pictures #Fargo

Jag har sagt det förut, men gud vad jag myser med den här serien.
Jag kommer nog skriva om den när jag har sett klart hela första säsongen på HBO Nordic. Men här och nu tänkte jag posta några bilder, för tv-serien är väldigt snygg. Bildspråket talar många gånger helt för sig självt. I övrigt är den rolig, varm och kallhamrad om vartannat. 
 
För den som absolut inte vill veta något om tv-serien Fargo öht utfärdar jag därmed en spoilervarning. Men jag anser inte att bilderna avslöjar några major events. Suit yourself.
 
 
 
 
 
 
 
 

Bloggen byter namn…

… från iaburman till det något skojigare (om jag får säga det själv): The Nerd Bird. Därför kommer den här domänen också byta namn till www.thenerdbird.se
 
Med nytt namn kommer nya förhoppningar å förväntningar förstås! Min tanke är att den här bloggen ska rymma så mycket nörderi som möjligt. Mest kommer det vara film och tv. Men bli inte förvånade om jag börjar jiddra om tecknade serier (eng.”comics”, som det såvitt jag vet inte finns någon bättre benämning för på svenska) eller en eller annan bok. Capisce?
 
Alltså det här är jag = nerd bird = nördig tjej. 
 
 
Bör ej förväxlas med = bird nerds = fågelskådare. 
 
 
 

Walking Dead #2: Zombielove?

Andra temat som jag tänkt ta upp i min Walking Dead frenzy är: ZOMBIELOVE. Vad känner jag för dessa varelser egentligen? (Spoilernivå: Låg.)
 Walking Dead #2
En vanlig kommentar när jag försöker pracka på nån Walking Dead är ”men jag gillar inte zombies”. Det är klart, INGEN gillar zombies. De är äckliga, fula, dumma, livsfarliga – men framför allt äter de människor. Och de saknar hyfs. De väntar inte på att den drabbade ska somna in och dö vackert, utan börjar gärna tugga medan ”biffen är varm”. Så är zombisarna i Walking Dead, även kallade ”walkers”. De dyker upp när man minst anar det (faaaast det är iofs omöjligt att säga, eftersom de är överallt, hela tiden), och dör inte gärna så lätt. Faktum är att det enda sättet att döda en WD-zombie är att sticka in ett spetsigt föremål i deras hjärnor. Alternativt skjuta skallen av dem, MEN då riskerar man att ett gäng andra zombies kommer hasande, eftersom de attraheras av höga ljud. 
 
Men, för att komma till poängen och temats inneboende frågeställning, vilken är: måste man gilla/älska zombies för att ha anledning att titta på Walking Dead? Svaret är NEJ. Jag själv är inte så förtjust i zombiefilmer, är faktiskt ganska ointresserad av genren som sådan, och jag tycker att zombisarna i WD är lite jobbiga. De stör liksom handlingen.
Walking Dead handlar inte om zombies. Den handlar om överlevare, om människor i en post-apokalyptisk värld, där allting har ställts på ända, där systemen satts ur spel. Vem som överlever har inte så mycket med fysisk styrka att göra. Det är din mentalitet, förmåga att läsa av andra människor och överlevnadsinstinkter som avgör om just du kommer vara en av dem som bär mänsklighetens öde på dina axlar eller inte. Det är inte zombisarnas värld, utan mänsklighetens som står på spel i Walking Dead. 
 
Frågor om mänsklig moral genomsyrar serien, och där tycker jag verkligen att man lyckats mejlsa fram något riktigt intressant. I säsong 2-3 (tror jag) börjar huvudkaraktärerna som ingår i en och samma grupp, ställa ett par frågor till nya bekantskaper för att avgöra om de ska släppa in dem i gruppen eller ej. Första frågan är ”How many walkers have you killed?”. De flesta svarar att de tappat räkningen, villket är helt logiskt. Om du inte har dödat en ”walker” hade du själv varit en vid det här laget. Andra frågan är ”How many people have you killed?”. Om personen svarar ”nobody” är det sannolikt att den ljuger, och är därmed inte pålitlig = släpps inte in i gruppen.
 
Om personen svarar att den har dödat människor är följdfrågan ”Why?” och utifrån svaret bedömer de personens ”moral”. Kontentan är att den som har dödat andra inte nödvändigtvis är en ond person, däremot pålitlig. För den har liksom ”gruppen” insett att alla som överlevt så här långt har (mänskligt) blod på sina händer. Frågan är om de har ett rent samvete. 
 
Och – sist men inte minst, en stor eloge till de som gör zombisarnas masker. De är sjukt trovärdiga och originella. De ser inte alls ”skumgummiga” ut och är inte (huga) dataanimerade, till skillnad från skämskudde-zombisarna i World War Z. Vissa tycker man synd om, andra avskyr man. En del önskar man att man sluppit se. Som den här kvinnan, en av de första zombisarna som Rick träffar på, när hon ligger och krälar på marken utan underkropp med tarmarna slingrande efter sig…  Men som ni ser – zombisarna är också skådespelare. Och bra såna! 
Om jag skulle få önska mig något, och jag vet att det låter en aning sjukt, men stay with me, så är det en zombie-BEBIS. Vi har fått se barn, visst, men inga spädbarn som ligger och gurglar efter människo… mjölk… kött? Är det för känsligt för den amerikanska publiken? Det är inte trovärdigt att inte en enda bebis skulle ha kunnat dö av typ svält i ensamhet, och därmed undgått att ha blivit zombiemiddag. För zombies äter inte varandra. Hmm. Det står i alla fall högst på min zombie wish list! 
 
Vilken är din?

Walking Dead #1: Slutshaming

Walking dead frenzy på gång!! Jag tänkte diskutera tv-serien Walking Dead här på bloggen en tid framöver. Tanken är att ha ett tema för varje inlägg. Spoilers kommer i drivor. Håll i hatten… 
 
Walking Dead #1
Min utgångspunkt är att Walking Dead är en serie som sakta men säkert vuxit till sig och blivit bättre med tiden. Jag tror inte att jag fattade i början hur keff vissa grejer var förrän en bit in i serien, när man lagt det värsta bakom sig. Men det jag fastnade för var i pilotavsnittet var den otroligt stämningshöjande, tysta öppningsscenen. Den är outstanding. 
 
Rick Grimes (bilden) är seriens hjälte, fadersgestalt, sheriff – ja han har allt den där Rick. Dessutom fru och barn, som han göra allt för att skydda. Som ni säkert förstår hatälskar man Rick, men mest är han ganska tråkig. När zombieapokalypsen är ett faktum vaknar Rick upp från en febrig dröm, ensam och övergiven i ett sjukhus som är rätt stinky. Utanför ligger döda kroppar på rad, militärfordon står uppradade och världen tycks ha tysnat, försvunnit. Rick stapplar hemåt i bara särken, bara för att upptäcka att hans familj är borta. Det är upptakten till Walking Dead, en grafisk serie (comics) som blivit den populäraste tv-serien i USA. 
 
Och ja, det är fantastisk underhållning. OM man gillar post-katastrof-temat, zombies och mänsklig moral som sätts på prov.  Men, som sagt, den hade några major plot-svårigheter i säsong 1 och 2. Säsonger som ger väldigt mycket utrymme åt ett tradigt triangeldrama mellan sheriffen Rick, hans fru Lori och Ricks bästa vän Shane. De två senare försvinner ju senare, av olika anledningar, vilket släppte serien fri och fick den att gå vidare till mycket mer intressanta spår. 
 
Shane var en sprättig jävel som bara inte kunde låta bli att fingra på sin (förmodade) döda bästis fru så fort zombieinvasionen satte igång och förvandlade hela civilisationen till skitiga (men ack så snygga) vandrare med skinnvästar, armborst och knivar i varje bälteshål. Shane saknade jag inte en sekund när han… förvandlades. 
 
Och visst kändes det som att Lori låg med Shane för att få hans beskydd (för kärlek var det väl inte) ? Hade inte Shane ”tagit hand om” Lori och Carl annars? Jag vet inte, men var inte hela den intrigen lite sexistisk? Måste en kvinna vara ett byte mellan två bästa vänner? Kunde inte Lori ha fått kicka liiite ass, istället för att vara den förstående frun som passade på att köra rakt in i ett träd så fort hon fick chansen att sticka ut på äventyr?
 
Så många frågor.
Men också det här. En googling på Lori och Shane visar ju vem som slutshameas och vem som kommer otroligt lindrigt undan moraliskt trots att det är Shane som sviker sin bästa vän, dödar människor i den egna gruppen och angriper Lori sexuellt. Internet makes me sad sometimes. 
 
LORI
 
 
 SHANE
 
 
 
Talande 🙂 dialog från avsnitt 1, säsong 1.
 
Rick Grimes: What’s the difference between men and women?
Shane Walsh: Is this a joke?
Rick Grimes: No, serious.
Shane Walsh: Never met a woman who knew how to turn off a light. Born thinking the switch only goes one way: on. Come home, house all lit up, and my job, you see, apparently because my chromosomes happen to be different is that I gotta walk through that house and turn off every single light this chick left on.
Rick Grimes: Is that right?
Shane Walsh: Yeah, baby. Oh Reverend Shane is a-preachin’ to ya now, boy. Then this same chick, mind ya, she’ll bitch about, uh, Global Warming. This is where Reverend Shane wants to quote from the Guy Gospel and say, ”Uh, darlin’ maybe if you and every other pair of boobs on this planet could just figure out that the light switch, see, goes both ways, maybe we wouldn’t have so much Global Warming?”
Rick Grimes: You say that?
Shane Walsh: The polite version. Still, that earns me this look of loathing you would not believe and that’s when the Exorcist voice pops out ”You sound just like my damn Father! Always yellin’ about the power bill and tellin’ me to turn off the damn lights!”
Rick Grimes: What do you say to that?
Shane Walsh: I know what I want to say. What I want to say, ”Bitch, you mean to tell me you’ve been hearing this your entire life and you are still too damn stupid to learn how to turn off a switch?”

Game over

Spoilervarning: Game of Thrones avsnitt 2 i säsong 4.
 
 
 
 
 
Ok?
 
 
 
 
 
 
We’ve had vicious kings, and we’ve had idiot kings, but I don’t think we’ve ever been cursed with a vicious idiot for a king!” – Tyrion Lannister om Joffrey Baratheon. 
 
Alltså, jag har nog sällan upplevt en sådan lustfylld stund som när Joffrey hostar en gång för mycket. När man fattar att det är slut för den lille sadisten som tror att han styr King’s Landing, när det i realiteten är Tywin, Cersei, Tyrion, Margaery och farmor Tyrell, lord Varys, Littlefinger – ja i princip alla utom just Joffrey. Trots det är jag rätt säker på att jag kände ett sting av sorg när Cersei pressade fram ett ynkligt ”my son”, över Joffreys döda kropp. Tv-historiens mest hatade karaktär har gått i graven, och alla firar. Vem ska nu tortera horor, döda bebisar, massakera böcker, förolämpa alla i sin omgivning och komma med komplett galna idéer när andan faller på? 
 
Ja, lite tomt kommer det allt bli. One down, one to go. Nu är oäktingen Ramsay Snow seriens största sadist. Grattis Ramsay! Och du, Joffrey Baratheon, rest in hell. 
 
 
 

True Detective

Jag har precis sett klart tv-serien True Detective på HBO Nordic. Det finns mycket jag skulle kunna säga om detta mansdrama med psykologiska övertoner, men jag nöjer mig för stunden med att posta några bilder från världens snyggaste intro. Jag blir helt till mig varje gång. 
 
Och nej, det är inte en slump att det är en kvinna i mitten. 
 
 
 
 
 

Varför jag älskar Maggie i Walking Dead

 
Behöver jag säga mer?

Jag gör slut med Netflix

 

 
 Ja ja, men vi kan väl vara vänner. Sluta böla. 
Att jag säger upp bekantskapen med dig betyder inte att ALLT var dåligt, vi hade många bra stunder.
Men… Jag tycker du var dålig på att läsa av mig och mina känslor (eftersom du tittade på TV… rekommenderar vi allt som går på tv) och framför allt: du var alltid ett år för sent med att bedyra din kärlek till mig! Jag erkänner mig till streaming-generationen, absolut, men jag är också en läsande människa som, för att inte bli totalspoilad via fb-statusar, artiklar, INTERNET, inte kan vänta ett år med att se senaste säsongen av Walking Dead. Jag vill se det senaste avsnittet dagen efter eller samma dag som det sänds i USA. Därför gillar jag er satsning på egna tv-serier, som släpps i hela säsonger på Netflix. Heja Orange is the new black! Men en säsong slukar jag på en vecka om jag så vill. 
 
Vi kanske ses i framtiden, när vi utvecklats åt samma håll. 
Tills dess kommer jag streama med vem jag vill, när jag vill. 
Ta hand om dig, Netflix.