Etikettarkiv: Taken

Taken 3 (2014)

Att jag infinner mig på Rigoletto en lördagseftermiddag för att se Taken 3, efter att ha gett den första filmen i trilogin: Taken (2008) en etta i betyg kan ju verka märkligt. Lite korkat till och med. Vad förväntar jag mig? Att Liam Neeson ska ha slutat att behandla sin vuxna dotter som ett mycket litet barn, eller att skurkarna från Öst lämnat honom ifred för gott? ICKE SA NICKE. Men ibland tar man en för ”teamet”, d.v.s. Filmspanarna. Taken 3 var Jojjes val på månadens filmspanarträff – det var bara att bänka sig och spänna fast säkerhetsbältet. Vässa sågen. 
 
Fast så katastrofalt dålig var den faktiskt inte. Även om Bryan Mills (Neeson) fortfarande köper gigantiska mjukisdjur till sin nu 20-åriga dotter och pepprar sönder ryssar till höger och vänster. Precis som i första filmen är den inledningsvis inte så pjåkig, och även här står relationen mellan pappa Bryan och dottern Kim (Maggie Grace) i fokus. Grace spelar äntligen dotterns rätta ålder och Liam Neesons Bryan Mills känns sympatisk, lugn, kanske till och med någorlunda lycklig. Bryan och ex-frun Lennie (Famke Janssen) tycks ha lagt ner stridsyxan (vilket säkert har att göra med vad som hände i Taken 2, vilken jag inte sett) och man bara väntar på att glöden mellan dem ska ta fyr på riktigt. Men så inträffar något hemskt… Och plötsligt ser det ut som att Taken 3 ska utveckla sig till en The Fugitive-historia (en favoritfilm i min ungdom), en katt-och-råtta-lek mellan f.d. CIA-agenten Bryan Mills med McGyvers nio liv i bakfickan och den klipska mordutredaren Franck Dotzler (Forest Whitaker).
 
Åhh, ja! jag förlåter Hollywood för första filmen om ni löper linan ut på detta tema, tänker jag hoppfullt. Jag skiter i om det inte är originellt, så länge det inte innefattar albanska maffian och (alltför) unken sensmoral. Och Forest Whitaker känns faktiskt perfekt i rollen som en mindre aggressiv Tommy Lee Jones/Samuel Gerard-karaktär. Han har pondusen, lugnet, och tvinnar snoddar och äter bagels som en smart detektiv bör göra i ett sådant upplägg. Och så har han respekt för rättvisan via lagens långa arm, vilket ju är bra eftersom Bryan Mills gärna slarvar på den punkten.
 
 
Harrison Ford i The Fugitive (1993) och Liam Neeson i Taken 3 (2014). Lika som bär?
 
 Tyvärr kunde man bara inte hålla sig från att spränga parkeringshus och låta Bryan Mills glida in i Superman-dräkten – igen – precis när det höll på att bli en okej actionfilm. Nä, se den gubben gick inte. Istället för att fortsätta i det täta thriller-spår som Dr. Richard Kimble och kommissarie Samuel Gerard traskade upp för 21 år sedan springer filmen iväg åt ett helt annat håll. In med skjutdonen, en krigsskadad ryss med läskigt kort lugg och alla visste ju vem den riktiga skurken var redan från början. Det är som om regissören Olivier Megaton inte riktigt kunde bestämma sig för vilken historia han ville berätta, så han stoppade in lite av varje. Inte till dess fördel. Man sjabblar bort dynamiken mellan Mills och Dotzler lika effektivt som stygnen som borde ha suttit på Famke Janssens hals. Och jag tycker att man tar lite lättvindigt på titelns tematik, för särskilt varaktig är inte kidnappningen av Mills ex-fru, som jag förmodar är den som blir ”taken” i sammanhanget. Nästan lite fusk. 
 
Betyg: 
Nu ska det bli intressant att läsa vad de övriga tappra filmspanarna tyckte om Taken 3!
 

Taken (2008)

Aj då. Tanken var att jag skulle hinna se Taken och Taken 2 före Filmspanarträffen på lördag, då Jojje har bestämt att vi ska se Taken 3. Jag kan dock avslöja redan nu att jag med största sannolikhet inte kommer att se tvåan efter att ha sett nummer ett. HUR I HELA FRIDEN kan den här filmen ha 7.9 på IMDB?!? Inte för att det är ett kvitto på att den måste vara bra, men en smula originalitet brukar de som masar sig över 7.5-strecket ändå ha. Det skulle vara en ovanligt infantil sjuttonåring som hoppar, frustar och skuttar som en femåring så fort hon ser sin far då – för det måste jag erkänna kändes en aning originellt. 
 
Liam Neeson gör sitt jobb antar jag, som den pensionerade CIA-agenten Bryan Mills, och inledningsvis är Taken inte så pjåkig; jag sympatiserar med hans tafatta försök att komma närmare sin dotter Kim – trots att hon har en personlighet som en tamagotchi. Men så fort det där samtalet från Paris kommer gör filmen en gir rakt ner i floskelparadiset, och kommer ut på andra sidan on the highway of präktighet. Är det meningen att jag ska bli berörd av den här bindgalne pappan som röjer genom Paris gator, skjuter sin förrädiske väns (hmm, var inte det lite väl passande att den parisiska polisen är mutad när han behöver dem) fru i armen med parets barn i sovrummet intill och tar sig friheten att döda alla han ser? 
 
Till filmens försvar; det här verkligen inte min genre: ska jag se action med massa vapen och biljakter måste det finnas något mer under ytan för att jag inte ska riskera att svälja min egen käke pga grava gäääääspningar och myror i hjärnan. Men det FINNS saker under ytan i Taken, enda problemet är att det är något jag tycker väldigt illa om: lökig sensmoral. Bevara oskulden. Pappa fixar. Olydig blondin (Kims bästa vän, Amanda) offras utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Och vem bryr sig om alla de andra traffickingoffren nu när pappa återbördat sin lilla flicka till församlingen? Inte Bryan Mills verkar det som. 
 
Nä, det här var en riktig besvikelse. Nu är frågan: är det värt för mig att se Taken 2?  
 
Betyg: