Tag Archives: Stockholms Filmfestival

Evolution (2015)

Jag såg Evolution i måndags, två dagar efter att Filmspanarna spanat in den på Stockholms filmfestival, en heldag med blogggänget som jag tyvärr missade. ”Min” visning var en F2F (face to face) med regissören Lucile Hadzihalilovic och jag kan väl säga så här: jag hade varit lika förvirrad som de andra filmspanarna (som tweetade och uppmanade mig att förklara filmen) om jag inte hade fått se och höra regissören prata om sin film.

Men vi börjar från början.

Evolution är Hadzihalilovics andra långfilm (eller tredje om man räknar den 52 minuter långa Mimi från 1996 som en långfilm) och det är andra gången hon tävlar på Sthlm filmfestival. Senast var hon här med Innocence (2004), som jag nu är sugen på skulle se. Den ska vara ungefär likadan som Evolution har jag förstått, och att jag vill se den med Evolution som preferens säger väl någonting om Hadzihalilovics mystiska dragningskraft. Jag fattade nämligen ingenting av filmen.

10-åriga Nicholas (Max Brebant) lever på en enslig ö mitt ute i ett stormigt hav tillsammans med sin mamma (Julie-Marie Parmentier) och några andra vuxna kvinnor och deras söner i hans egen ålder. En dag när han är ute och simmar bland korallreven tycker han sig se en död pojke på havsbotten med en röd sjöstjärna på magen. Han springer hem och berättar om det för sin mamma, som ignorerar Nicholas ”syn”. Hon ger honom i stället hans dagliga medicin och stänger fönsterluckorna.

Nicholas kan inte släppa tankarna på pojken och återvänder till havet för att undersöka saken, men hittar ingenting som förklarar hans syn. Kort därefter tar hans mamma honom till sjukhuset på ön, vilket är lika mysigt som hans eget hus, med väggar och golv i  karg och våt betong. Utan att förklara så att han förstår läggs han på operationsbordet. På sjukhuset möter han sjuksköterskan Stella (Roxane Duran) som så småningom fattar tycke för Nicholas.

De vuxna kvinnorna på ön håller samman och verkar nästan som en enhet, men är samtidigt helt avskärmade från pojkarna känslomässigt, åtminstone verkar det så på ytan. Den enda som reagerar annorlunda är Stella. En rynka i pannan här, en förstulen blick där. Snart inser Nicholas att kvinnorna; läkarna, sköterskorna och hans mamma, fört honom och de andra pojkarna bakom ryggen och han börjar ifrågasätta rutinerna, sjukhusbesöken, ingreppen. Utan att förstå vad det är de gör med hans kropp känner han att det är fel.

Man kommer väldigt nära Nicholas på ett både fysiskt och känslomässigt sätt och följer (nästan) hela händelseförloppet ur hans perspektiv.

Utan att avslöja mer än så av handlingen kan jag säga att min hjärna gick på högvarv under hela filmen. Teorierna valsade omkring som förvirrade zombies i min hjärnas korridorer och letade efter mening och mål. Ibland hittade jag något mjukt och luddigt som kändes bekant, med större delen av tiden famlade jag i mörker. Som en zombie med svår bakfylla. Och precis som vissa bakfyllor är lite mysiga var det här biobesöket det också.

Sedan var vissa saker ljuvliga rakt upp och ner, så som undervattensbilderna och havets ständiga ”närvaro”, ömsom hotfullt och ömsom beskyddande. La mere, la mer. Vad jag verkligen gillade med filmen och som hon själv satte ord på, var öns ”textur” som skapats av betong, salt, sol och vind.

Man kan säga att Lucile Hadzihalilovic avfärdade mina intellektuella försök att förstå filmen, manuset hade tydligen genomgått flera bearbetningar och ju mer saker och ting förklarades, desto sämre blev det , sa hon under efterföljande F2F. Men hon berättade i alla fall var hennes inspiration kom ifrån och vad hennes intentioner var.

Kort sagt: Tolka inte filmen bokstavligt, låt den vara ett mysterium, precis som omvärlden framstår för Nicholas, så är saken biff.

Långt sagt: Hadzihalilovic ville gestalta barns maktlöshet och förhållande till sin omvärld och den egna kroppen. Ett sjukhusbesök från barndomen inspirerade henne att välja den miljön för övergreppen som vuxenvärlden utsätter pojkarna för. Hon minns hur otäckt det var att vara utlämnad till de auktoritära läkarna som gjorde ett ingrepp på henne, för att hjälpa förstås, men som ändå väckte ett starkt obehag. Inbäddat i detta en tankegång som handlar om vår relation till kroppar, den egna och andras, i synnerhet när de genomgår en förändring, vare sig den kommer organiskt eller genom yttre påfrestningar.

Att det helt saknas vuxna män på ön förklarades med att hon ville att Nicholas skulle sakna förebilder, en förstärkning av känslan att inte veta vad det ska bli av honom som vuxen. Det finns så klart många fler lager och tolkningar, men jag nöjer mig med det som jag upplever som de essentiella.

Hon gav självklart ingen ”förklaring” till filmens handling. Det är öppet för tolkning, sa hon med ett snett leende. Och jag tror att det enda sättet att förstå filmen är just känslomässigt, inte logiskt.

wp-bat-4

Filmspanarna logga
Är mycket nyfiken på teorierna som florerar hos övriga Filmspanare, vad gjorde de av Evolution?

Rörliga bilder och tryckta ord

Horror Night Deluxe: Exorcisten (1973)

Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.55.38

    sff_logo_white

Fredag den 13:e skulle visa sig bli lika skrämmande i verkligheten som på film. Under tiden som jag satt på Skandia och såg tre skräckfilmer om allt från besatta 12-åringar och mordiska flickor på internat till underjordiska svarta mässor utsattes civila människor i Paris för flera terrorattentat. Jag förstod omfattningen av det först när jag kom hem, mitt i natten, med hjärnan full av blodsplatter, spyor, mord och galenskap.

Det kändes märkligt förstås. Nästan skuldtyngt, som att jag suttit och ”njutit” av skräck medan andra upplevde det på riktigt, även om jag vet att det hade hänt oavsett vad jag gjorde den kvällen. Med det sagt tänker jag trots allt fortsätta att ägna mig åt sådant som jag tycker om att göra – och det är att se på film. Och dela den glädjen med andra. Horror Night Deluxe i synnerhet är ett filmpaket som sammanför filmfantaster som vill utforska mörka platser inom sig själva – utan att ta ut det på andra. Jag tror faktiskt att det är nyttigt för oss som inte är drabbade av krig och elände att sätta oss in i känslor som tangerar det som pågår runtom i världen.

Vanligtvis går jag inte går på Horror Night, som är ett återkommande inslag på Stockholms filmfestival. Jag är alldeles för räddhågsen av mig och njuter sällan av skräckfilm. Tycker antingen att det är för idiotiskt eller för äckligt. Men i år gjorde jag ett undantag på grund av att två av de tre filmerna i paketetet inte känns som klassiska skräckfilmer. Det kanske låter konstigt, då Exorcisten ju anses vara den största klassikern av dem alla, men det jag menar är att den inte är otäck på det sätt som många skräckfilmer är i dag.

Den är inte ute efter att sabba min hjärna med ”sociologiska experiment” som i Saw eller att exploatera min rädsla för olika fenomen som av någon anledning skrämmer vettet ur oss; internet, barn, tonårsmördare och asiatiska kvinnor med gapande munnar. Exorcisten är av en annan kaliber och då det var hundra år sedan jag såg den tog jag chansen att se den igen på storduk.


Exorcisten (1973) av William Friedkin
Skärmavbild 2015-11-14 kl. 17.04.26 Spoiler alert! Jag beskriver nyckelscener och avslöjar hur filmen slutar.

Stora delar av filmen låg i glömska för mig, så mycket är klart efter att ha sett Exorcisten igen. Visst, jag minns de klassiska scenerna; Regans kropp som kastas fram och tillbaka i sängen av en våldsam kraft, prästernas mässande, de djupa risporna i flickans ansikte, de ärtgröna spyorna, trappgång i brygga och videobandet som avslöjar att ”demonen” bara kan prata engelska, om än baklänges. Det jag inte minns, troligtvis av skälet att jag var för ung för att förstå det, är hur fantastisk Ellen Burstyn är i rollen som mamman, Chris MacNeil. Hon gör en stark insats som den inledningsvis roliga och självständiga skådespelerskan som verkar njuta av livet tillsammans med sin 12-åriga dotter i det stora, luxuösa huset i Georgetown där hon har societetsfester med kultureliten och en och annan präst.

burstyn

Allt eftersom Regan (Linda Blair) förändras blir Chris allt mindre sitt glada jag och mer desperat – men hon vänder sig till prästerskapet först efter att ha uttömt alla medicinska orsaker till Regans underliga uppträdande och personlighetsförändring. Hon söker efter svar hos varenda läkare och psykolog som står att finna – tills det bara återstår ett alternativ. Successivt knyts Chris historia ihop med Father Damien Karras (Jason Miller), som hon är bekant med via Father Joseph Dyer (William O’Malley) och slutligen kommer även Father Merrin (Max von Sydow) in i bilden som en erfaren och åldrad präst (von Sydow var i själva verket bara 44 år när den spelades in). Jag gillar hur fåordig Merrin är genomgående i filmen och att man egentligen aldrig får någon förklaring till demonens närvaro, eller vad den gjorde för att ta livet av Merrin.

Prästerna i Exorcisten är väldigt mänskliga i denna film. De går på fest, röker, tar en bärs på puben, boxas, är psykologutbildade och jobbar med utgrävningar i Irak (fram tills de tvingas genomföra en exorcism, för då åker träkorsen, vigvattnet och bibeln fram). Jag är inte så insatt i diskussionerna kring vad Exorcisten ”egentligen” handlar om, vad besattheten hos den lilla flickan symboliserar – och det är inte det som är mest intressant med filmen om du frågar mig. Det är sidospåren som väcker min nyfikenhet. Damien Karras till exempel.

damienEn skuldtyngd medelålders man som har valt bort en karriär som psykolog för prästerskapet, och vars mor dör strax efter att ha spärrats in på något slags mentalsjukhus. Han är livstrött, men tvekar inte att hjälpa Chris när hjälp efterfrågas. Efter filmen är det hans story som gäckar mig. Vad led han av för sorts samvetskval och vad hände egentligen med hans mor? Trots att han förlorar kontrollen över sig själv i kampen mot demonen är det i slutändan han som räddar Regan genom att ”fånga” demonen i sin egen kropp och kasta sig ut genom fönstret. Så ser i alla fall jag på det som inträffar.

Skärmavbild 2015-11-15 kl. 17.37.43Den som verkar sörja honom mest är Father Dyer, Chris vän som vid ett tillfälle sitter vid pianot (scenen där Regan en stund senare kissar på mattan inför alla gästerna) och skämtar, med yviga gester, om efterlivet:

”My idea of Heaven is a solid white nightclub with me as a headliner for all eternity, and they love me!”

Hmm, en präst som drömmer om att himlen är en nattklubb där han står i rampljuset genererar åtminstone i min hjärna en bild av Father Dyer iförd en glittrande paljettklänning med en mick i handen och andra handen på höften. Jag vet inte, men 1973 måste det ha varit ett sätt att säga att ”den här personen är gay”. Eller? Det kanske är uppenbart för alla hardcorefans, men jag hade ingen aning om dessa element i filmen förrän jag såg om den nu.

Och visst känns det som att Karras och Dyer är mer än bara vänner? Sättet de pratar och tar i varandra antyder en viss intimitet. Kanske är det bara en varm och genuin vänskap, men det skulle kunna vara en sexuell attraktion som de valt att inte agera på. Exakt vad det har för betydelse är svårt att säga, men kanske är det på grund av denna självförnekelse som Damien är så bekymrad? Hans mor frågar honom vid ett tillfälle vad det är som tynger honom, men han viftar undan hennes omsorg. Teorier diskuteras gärna!

Det låter kanske som en klyscha, men filmer som Exorcisten görs inte längre. Den är underbart stämningsfull och liknar nästan mer än thriller än en skräckfilm, där det ockulta är närvarande på ett närmast retsamt sätt. Demonen anas i en skugga, i ett Ouija-bräde, en antik figur och i skenet av lampans flimmer innan den helt och hållet ockuperar Regan. Detta är helt i min smak. Less is more! Nåja, åtminstone till en början …

Skärmavbild 2015-11-14 kl. 17.02.46

Men det som gör Exorcisten intressant över huvud taget är framför allt hur trovärdiga och sympatiska alla karaktärerna är och hur skickligt storyn byggs upp. Det långsamma tempot och känslan av att alla faktiskt vill varandra väl, till och med polisen som snokar hemma hos Chris efter mordet på regissören Burke, är välvillig och det förstärker samtligas mänsklighet i kontrast till den spefulla demonen. Med mänsklighet kommer förstås också brister och i förlängningen är det kanske maktlösheten inför situationen som utgör den allra störst skräcken.

wp-bat-5

Övriga filmer i Horror Night Deluxe var Alena (2015) och Baskin (2015). Recensioner av dem kommer på bloggen inom kort.

Vad ska man se på Stockholms filmfestival i år?

Skärmavbild 2015-11-05 kl. 21.05.57Jo det ska jag tala om.

Hade förmånen att arbeta på Stockholms filmfestival under ett par hektiska veckor i september och oktober då vi knåpade ihop en programtidning. Under den här tiden hann jag bli relativt insatt i programmet och vid slutet av min anställning var jag redo att se samtliga filmer i tävlingskategorin Stockholm Competition. Jag blev uppslukad av varenda film, kände att just den där filmen, och den, och den! var något alldeles extra. Woop woop hösten är räddad! Nu ska här ses film i 11 dagar långa!

Men … eftersom jag känner mig själv skulle jag tippa på att jag kanske kommer att se en fjärdedel av dessa, möjligen ännu mindre. Jag är en sådan där som gör upp grandiosa SFF-planer varje år, lusläser tidningen från ”pärm till pärm” (även när det är jag själv som skrivit den), kollar på trailers, suktar, längtar, och sen när festivalen väl kommer har jag hunnit bli lite … mätt. Jag är en fladdrig typ. Tröttnar lätt. Ett beteende som även går ut över den här bloggen ibland. Jag sympatiserar med er arma läsare som undrar vad jag är för en typ. Som en sån där frånvarande lattjopappa som dyker upp då och då och tar med ungarna ut på en skojig matinérulle.

Så för att skyffla tvivlen på gödselhögen ska jag helt enkelt sälja in filmerna på nytt, till mig själv, och måhända även till dig som läser detta. Hur gör jag då detta? Ska det bygga på teman? Sektioner? Några vänner bad mig lista topp 3 från hela festivalen och det var ju rakt omöjligt – i stället blev det tips utifrån deras preferenser. Men här på bloggen är  MINA preferenser som regerar. Min filmsmak i ett nötskal. Så här har ni 10 filmer som jag är synnerligen sugen på med motivering varför!


10. Årets pillerburk
I SMILE BACK av Adam Salky
(American Independents)
Skärmavbild 2015-11-05 kl. 21.52.33
En ”klassisk” American Independent. Sarah Silverman är en hemmafru som knaprar piller och dricker lite för mycket vin för att dämpa den kvävande familjelyckan. Vill se för att jag älskar Sarah Silverman och ångest i vackra hem.



9. Årets galnaste

HEIL av Dietrich Brüggeman

(Twilight Zone)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 11.33.01
Det här var den första filmerna som jag lade på minnet när jag gick igenom programmet. Kul trailer (som av någon anledning bara verkar finnas på tyska utan subtitles) som utlovar våld, roliga repliker och punkiga nazister som vill invadera Polen på nytt. Det låter festligt.


8. Årets överraskning
ANGRY INDIAN GODDESSES av Pan Nalin

(Asian Images)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.13.51
Klart en blir nyfiken på en film som säljs in som ”Indiens första female buddy movie”. Inte för att genren ”buddy movies” erbjudit mig särskilt många favoritfilmer genom tiderna – egentligen – men efter Bridesmaids och The Heat får jag kanske omvärdera denna komedigenre. Men framför allt känns ”indiska gudinnor” och mafioso-feelingen i bilden ovan som en otippad kombination och god orsak till att se den.


7. Årets regnbåge

NEON BULL av
 Gabriel Mascaro
(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.12.09
En machoman som praktiserar rodeo dagtid och i skydd av kvällens mörker syr klänningar åt sin flickvän i hemlighet låter som en spännande cocktail där könsroller, kreativa uttryck, kroppslighet och kärleken inte är svart eller vit, manlig eller kvinnlig, utan neonfärgad.


6. Årets hjärtstartare

OUR LAST TANGO av German Kral
(Stockholm Documentary Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.27.50
Jag är dödligt svag för storslagna kärlekshistorier á la Moulin Rogue och jag älskar dans på film, på scen, youtube, hemma intill stereon, you name it. Ett av mina favoritband som kan få mig att gråta på nolltid heter Darya & Månskensorkestern, de spelar finsk tango. Tango är så dramatisk och samtidigt strikt i sin natur och det är det som gör den så vacker. Det finns med andra ord ingen orsak till varför jag inte skulle vilja se Our Last Tango där en tangoensemble från Buenos Aires gestaltar två verkliga tangodansares passionerade kärlekshistoria.


5. Årets pang-pang

CARTEL LAND av Matthew Heineman

(Stockholm Documentary Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 22.58.30
Den här tror jag kommer vara en sån där riktig smack in the face-dokumentär som man råkar på då och då. Producerad av Kathryn Bigelow (The Hurt Locker, Zero Dark Thirty) och regisserad av en ung och vågad Matthew Heineman (som bäddat in sig hos två medborgargarden vilka kämpar mot drogkarteller) med gritty och närgånget foto såväl som episka landskapsbilder tror jag inte att jag kommer bli besviken. Det är nånting med galna veteraner och Breaking Bad-vibbar som kittlar i kistan helt enkelt.


4. Årets rom-com
THE LOBSTER av Yorgos Lanthimos
(Special Presentations)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.30.19
Självklart ska jag gå och se årets kanske konstigaste romcom om människor som förvandlas till djur om de inte hittar en partner inom 45 dagar. Colin Farell får en chans till trots besvikelsen i True Detective (säsong 2) och i sällskap av Rachel Weisz, Léa Seydoux med flera hoppas jag på en riktigt originell salt karamell av Dogtooth-regissören Yorgos Lonthimos som också är på plats och tar emot årets Visionary Award. Obs! Snart slutsåld. Jag har bokat biljett den 14:e!


3. Årets huvudvärk

EVOLUTION av Lucile Hadžihalilovic

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 16.47.54
Kanske lite taskigt att kalla filmen huvudvärk innan jag sett den, men jag tror att detta är en film som kommer att väcka spännande tankar i mitt huvud. Långsam science fiction-fantasy-skräck med feministiska övertoner låter som en fantastisk anledning att få lite ont i skallen.


2. Årets ”Schindler’s List”

SON OF SAUL av László Nemes

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 22.45.59
Var inte jättesugen på denna först, men efter att ha hört programavdelningen prata sig varm om Son of Saul har jag omvänts. Ungerns Oscarsbidrag ska tydligen ha ett speciellt och gripande bildspråk där i princip allt som sker skildras ur huvudpersonen Sauls perspektiv. Och när jag läser om den i programtidningen stiger gråten i halsen. Bara av att läsa om den! Så ja, i dessa tider av rasism och högervindar i Europa kanske det behövs en till film från ett av de allra värsta koncentrationsläger under andra världskriget.


1. Årets uppror
MUSTANG av Deniz Gamze Ergüven

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 20.48.46
Regissören Deniz Gamze Ergüvens film om en systerskara som blir inlåsta men vägrar finna sig i sin situation behandlar såväl det politiska klimatet i Turkiet som systrarnas känslomässiga tillstånd och relationen mellan  dem. Men enligt regissören är det inte fråga om någon vardagsrealism, utan snarare en sagolik berättelse med mytiska och tragikomiska inslag:

”I wanted to portray these girls like a five-headed monster. They were like supernatural, otherworldly creatures for me with their long hair, which was reminiscent of a horse’s mane.”

För att inspirera skådespelerskorna inför sina roller visade hon dem filmer av såväl David Lynch som Ingmar Bergman. Deniz Gamze Ergüven är en turkisk filmskapare som skolats i Frankrike. Hon har skrivit manus tillsammans med franska Alice Winocour som är regiaktuell på festivalen med Maryland. En annan regissör med liknande bakgrund, som är dubbelaktuell med en delvis fransk film, är litauiska Alanté Kavaïté som regisserat The Summer of Sangaile och skrivit manus till fransk-bosniska Lucile Hadžihalilovics Evolution. Spännande med dessa samarbeten med den franska filmskolan som gemensam nämnare. 


Bubblare i bokstavsordning: As I Open My Eyes, The Black Panthers: Vanguard of the revolution, Carol, The Club, Chuck Norris Vs Communism, The Daughter, The Diary of a teenage girl, Efterskalv, Green Room, Land Legs, Macadam Stories, Maryland, North, Peggy Guggenheim: Art Addict, The Summer of Sangaile, The Swedish Theory of Love, Sworn Virgin, This Changes Eveything, Taxi Teheran, Tikkun, The Wednesday Child. MED FLERA!


TIPS!
Filmer som jag kan rekommendera för att jag redan har sett dem:
Mediterranea, The Wolfpack, The Amina Profile, 7 Chinese Brothers, She’s Wild Again Tonight.


Jag har också bokat in mig på HORROR NIGHT DELUXE fredagen den 13:e då Ellen Burstyn kommer till SFF och tar emot pris och presenterar Exorcisten på Skandia. Följs upp av den svenska internatslashern Alena och den tokäckliga, turkiska Baskin som jag har lovat mitt biosällskap att se trots att det är låååångt utanför min comfort zone.
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.55.38

Jahopp! Då är det väl bara att ge sig i kast med årets festival. Vad väntar ni på!!!!!!

sff_logo_white

Jag har inte slutat att älska film…

Skärmavbild 2015-10-12 kl. 22.48.57

… om någon undrar varför jag är som bortblåst från bloggen så beror det inte på att jag plötsligt slutat titta på film. Tvärtom ser jag mer film än någonsin och skriver mer än någonsin om film, men i ett annat forum än här. Närmare bestämt sitter jag på Stockholms filmfestivals kontor som redaktör och kämpar inför stundande deadline för programtidningen som är sprängfylld med en massa superdupergrym film. Kanske det bästa året någonsin?

Kolla in årets Twilight-filmer och årets tema som är Migration. Kittlar det inte lite i magen?

Missa inte det releasefesten den 20 oktober!

Skärmavbild 2015-10-12 kl. 22.47.52

#SFF14

Då var det dags. I dag börjar Stockholms Internationella Filmfestival, den tjugofemte i ordningen. Jag har inte bestämt mig för så mycket än, men river av premiärdagen med att se en film som oblygt kallas Irans första vampyrwestern: A Girl Walks Home Alone at Night
 
Har även köpt biljett till:
 
Vi ses i filmvimlet, maybe? 
 

Jimi Hendrix sist ut på #sff13

Det är över nu. 
Och det känns skönt. 
Filmfestivalen har en tendens att ge mig dåligt samvete, för all film man tänkt se och inte haft tid att gå på.
 
9 filmer blev det blyga resultatet under festivalen. Då jag hatar att sätta betyg nöjer jag mig med att använda en skala av stämnings-smileys. De betyder typ Njäe, Ok, Japp och Superjapp! Klicka på titeln för att gå till recension. 
😦  
:-I
🙂
😉
 
Svinen 😦
Concussion 🙂
The Nun 🙂
Jimi: All is by my side  :-I
 
Tre av filmerna tycker jag stack ut lite extra, och det är In a world, The Nun och Blå är den varmaste färgen. Totalt såg jag 4 filmer regisserade av män och 5 filmer regisserade av kvinnor. Ganska nära mitt mål om 50/50 alltså. Roligt att en av de bästa var en regidebut (Lake Bell).
 
Grattis till vinnaren av Bronshästen, The Selfish Giant, som jag tyvärr inte såg. Men den kommer säkerligen upp på svenska biografer snart. Och jag missade (tokhyllade) Anna Odells Återträffen på grund av trött rygg och knockout på The Lifeguard
 
Att jag såg tre franska filmer, en svensk och fem engelska/amerikanska var lite trist. Jag borde ha ansträngt mig mer för att se filmer från icke-väst. Det vore kul om SFF skapade fler specialsektioner än Latin Visions och Asian Images. Hade de inte fokus på afrikanska filmer något år t.ex? Och var är de norska och danska filmerna? Kanske dags för en ny gren med Nordiska filmer?
 
Den sista filmen på min repertoar var Jimi Hendrix-filmen, med André ”3000” Lauren Benjamin från Outkast… 
 
 
JIMI: ALL IS BY MY SIDE
Regi: John Ridley
Jag såg den: Söndag 17/11, kl 18.00 på Skandia
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Jimi: All is by my side var en orgie i popkulturella referenser från 60-talet, gitarrsolon och namedropping på kända producenter och bandmedlemmar. Klippningen hängde starkt ihop med ljudet, som kom från pubsorl, fingrar över gitarrsträngar, inspelningar från tv, m.m. och det hela kändes experimentiellt – men lite småjobbigt att befinna sig i. Jag fick aldrig någon riktig feeling för Jimi Hendrix. Kanske för att han slog sin flickvän med en telefon. Men musiken var fantastisk, även om filmen uteslöt Jimis ”greatest hits” och mest fokuserade på hans gitarrjammande. 
______________________________________
Slut på #sff13 !

#sff13 Rebellisk nunna i 1700-talets Frankrike

 

 
Nej, jag har inte sett The Nun (La Monja) – skräckfilmen från 2005. Men det är roligt att den har samma (engelska) titel som filmfestivalens franska La Religieuse som hade sin sista visning på Bio Mauritz igår. Jag misstänker att de är diametralt olika. Samtidigt, det är ju något med nunnor som väcker starka känslor, tankar och fantasier. Vad döljer sig under den präktiga dräkten? Vem väljer att bli nunna? Varför används de ofta som provokation? Mean, slutty, holy nun – det är som att vi inte står ut med en vanlig nunna. En som bara gillar Gud och rensar ogräs på ett kloster för att hon gillar det. The Nun i detta fall hatar att vara inlåst bakom klosterväggarna…
 
 
THE NUN / LA RELIGIEUSE
Regi: Guillaume Nicloux
Jag såg den: Tisdag 12/11 kl 17.00 på Bio Mauritz.
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
The Nun bygger på en bok av Denis Diderot, en fransk författare och filosof som levde mellan 1713 och 1784. Enligt wikipedia-källor ska boken från början ha varit ett practical joke från författarens sida, där han försökte lura sin kompis Marquis till Paris genom att skicka brev från en påhittad nunna, Suzanne Simonin – som bad om Marquis hjälp att avsäga sina nunnelöften.
 
Men jag antar att han gillade sin nunna så pass mycket att han bestämde sig för att skriva hennes berättelse (också av politiska skäl och i solidaritet med verklighetens unga kvinnor som sattes i kloster mot sin vilja). Och det sägs att Marquis faktiskt blev engagerad i Suzannes sak och tänkt hjälpa henne. En spännade bakgrundshistoria som har en motsvarighet i filmen, där Suzanne får hjälp av en advokat.
 
Suzanne Simonin är en 17-årig kvinna, dotter till en (vad det verkar) rätt så välbärgad familj i 1700-tals Frankrike. Det är kallt inomhus, folk dör av förkylningar och kyrkans makt är stor. En kvinna av Suzannes klass är en mans fru, dotter eller syster – men aldrig sin egen. Ett alternativ är att bli nunna. Varför Suzanne hamnar på klostrer ska jag inte avslöja, mer än att det är ett sätt för familjen att bli av med henne. Hon är troende (det var alla) och lovar sin familj att prova nunnelivet som novis – men hon vantrivs och är inte särskilt mån om att dölja det. Hon har inte kallet. Hennes brutala ärlighet är en nagel i ögat på klostret, hennes familj, patriarkerna inom kyrkan – och det är intressant att se hur den till synes obetydliga Suzanne tvingar sin omgivning att se henne för den hon är, och samtidigt tvingar dem att se sig själva. Se systemet. 
 
Många unga kvinnor på den här tiden hade inte bråkat om sin frihet och istället ältat sin olycka under slöjan, men det hade inte varit en lika bra film. För det är en sjukt bra film. Suzanne spelas av fantastiska Pauline Etienne och eftersom den här filmen innehåller en labil, kåt nunna är även Isabelle Huppert med på ett hörn. Filmen berättar nämligen inte bara Suzannes story – utan om 1700-talssamhällets moral, heder, klosterlivets grymheter och finheter, mänsklig närhet, värdighet och frihet. Alla stora teman man vill ha i en fransk klosterfilm som är inspelad på riktig film. Och fina, blåkalla vyer över bergskedjor var det också.
 
 
(Hallå! Jag börjar nästan tröttna på att se så mycket bra film. Kan ingen tipsa om nån riktig skitfilm som ändå var rolig att se?)

Veckans filmer #sff13

 
Måndag 11/11
The Lifeguard kl 15.30 på Victoria
Återträffen (F2F) kl 18.30 på Sture
Cold comes the night – preliminärt
 
Tisdag 12/11
The Nun kl 17.00 på Bio Mauritz
 
Onsdag 13/11
Inget bestämt
 
Torsdag 14/11
Kink kl 17 på Zita
Blå är den varmaste färgen kapitel 1&2 kl 21 på Sture
 
Fredag 15/11
Trap Street – preliminärt
The Desert – preliminärt
 
Lördag 16/11
Manuscripts don’t burn kl 14.00 på Zita
Seminarium: Mark Cousins on freedom kl 16.15 på Zita
Jin – preliminärt
 
Söndag 17/11
Philomena kl 13 på Skandia
Vinnarfilmen – preliminärt
 
En kort utvärdering: Jag har sett mycket amerikanskt nu, i två dagar. Det klibbar i gommen. Jag skulle vilja se något som överraskar mig lite. Har tröttnat på mitt eget schema liksom. Någon som har bra förslag? 
 
 

Mig äger ingen #sff13

 
MIG ÄGER INGEN
Regi: Kjell-Åke Andersson
Jag såg den: Torsdag kl 14.30 på Grand 1
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Jag går rakt på sak. Jag blev väldigt rörd av ”Mig äger ingen”. Det är en välspelad, snyggt fotad och jämn film delvis ur ett barns perspektiv, om alkoholism, föräldraskap, jämställdhet, 70-tal, klass och kärlek. Och det är kärleken som övervinner allt det andra. Mikael Persbrandt är fantastisk i rollen som den alkoholiserade, hårt arbetande pappan Hasse som blir lämnad av kvinnan i hans liv och mamman till Lisa, dottern som blir kvar hos honom. Där porträttet av pappan är välgjort och komplext är det av mamman knappt. Man fattar att hon lämnar en man som super, inte lyfter ett finger i hemmet och knyter klasskampsnäven i fickan – men varför lämnar hon sitt barn i den miljön? I filmen är förklaringen att hon tyckte så synd om pappan att hon gav honom det finaste hon har – Lisa. Jag vet inte om jag köper det och det stör mig.
 
Däremot skildras bandet mellan pappa och dotter otroligt fint. Lisa spelas av tre skådespelare i olika åldrar och bäst tycker jag om Ping Mon Wallén, yngsta Lisa. Och Saga Samuelsson som spelar tonåringen lyckas förkroppsliga den brutala insikten i att hjälten man vuxit upp med blivit en tragisk clown. Där en spya i diskhon är så vanligt att den knappt märks. 
 
En annan bit av filmen som är intressant är hur alla runt omkring Hasse låter honom supa. Att vara medberoende är förmodligen inte helt lätt eller okomplicerat, vilket också filmen visar. Lisas mamma Tanja lägger inte två strån i kors för att hindra att den där juldrinken (som hennes nya man kommer ut med i farstun, but why?!) når Hasses strupe, brodern köper ut sprit till honom (för sista gången säger han förmodligen inte för sista gången), Hasses mamma blidkar honom med öl medan pappan försöker stoppa det med skuldbeläggande och aggressivitet – och Lisa, hon gör så gott hon kan för att hålla samman den redan trasiga familjen. Förmodligen var synen på alkoholism en anann på 70-talet, lite mer ”var mans sak”. Hur som helst är det djupt tragiskt att ingen på allvar markerar mot pappan, som till slut tar en sup för mycket och förlorar sin dotter. 

Dagens filmer #sff13

 
Självklart vill jag se filmen som bygger på Åsa Linderborgs halvbiografiska roman med Persbrandt i huvudrollen. Jag drömde om karln i natt. Hoppas på ful-snygg, svensk diskbänksrealism med mycket hjärta.
 
Sedan går jag vidare till prisutdelningen av Lifetime Achievement Award som går till Claire Denis. Jag såg ”White Material” för ett par år sedan och minns i princip bara att jag ville självdö och lämna salongen för att den var så hemsk. Inte DÅLIG. Bara otroligt obehaglig. Som kolonialism, klasskillnader, rasism och våld oftast är. Ser fram emot att lära känna henne bättre genom ”Svinen”.  
 
 
 Ses vi i vimlet??