Etikettarkiv: Spike Jonze

Where the Wild Things Are (2009)

Spike Jonze berättar en historia om en jäkligt frustrerad pojke, Max (Max Records) som kanske mest av allt behöver någon att leka med. Någon som ser honom, som både uppmuntrar hans fantasi och håller honom nere på jorden. Men hans mamma (Catherine Keener) orkar inte riktigt med och Max flyr till Vildingarnas land (filmens svenska titel). Där utses Max till kung av de märkliga varelserna som ser ut som en blandning av jättar, björnar, getter, fåglar och noshörningar. Särskilt Carol (James Gandolfini) tycker precis som Max om att ha sönder saker. Och coola KW (Lauren Ambrose, Six Feet under) som Carol verkar gilla men har svårigheter att kommunicera med blir Max nya bundsförvant i det märkliga landet där ett barns färdigheter kommer väl till pass. 
 
Where the Wild Things Are är en mysig film, vackert fotad i kontrastrika miljöer, men har en allvarsam botten. Och det som är så häftigt är att Jonze har full fokus på Max perspektiv. Vuxenvärlden kan ta sig nånstans. Det här är en film som utspelar sig på hans villkor. Det gör att vissa händelser och replikskiften ibland är lika begripliga som ett barns fantasier. De tangerar något som jag tror mig minnas, en känsla inombords om hur det är att vara barn, men det känns samtidigt som om jag ser och hör det för första gången. Jag satt hela tiden och analyserade vad allt som Max upplevde ”betydde egentligen” (vilket jag tror mig ha luskat ut) men oavsett hur det var så njöt jag i fulla drag. 
 
 
Betyg: 
 

Hipster sci-fi av Spike Jonze

Her tar oss in i en snar framtid, där alla tekniska möjligheter som man drömmer om i dag, är verklighet. Som en dator som skriver ut det man talar/läser in, uppkoppling till sin röststyrda dator, telefon, nätverk via en öronsnäcka och ”tv-spel” utan varken skärm eller consol, bara en skimrande bild mitt i rummet. Man kan skaffa ett operativsystem som har artificiell intelligens, som assisterar dig i vardagen och anpassas efter användarens behov. Så ja, det är en njutning att befinna sig i Spike Jonzes hipster-sci-fi:iga, närastående framtid bara av DEN anledningen.
 
Men storyn då?
Huvudpersonen Theodore (Joaquin Phoenix) är en författare som bor ensam i en lägenhet efter uppbrottet från sin fru (Rooney Mara). Känslor som ensamhet och rotlöshet är påtagliga hos Theodore i filmens inledning. Men så skaffar han det nya operativsystemet som jag nämnde innan, och får stifta bekantskap med Samantha (Scarlett Johansson), vars mänskliga, hesa och charmerande röst får Theodore att leva upp. 
 
Samantha är en artificiell intelligens som utvecklas snabbt, hon lär sig att läsa av Theodores känslor och behov, men hon utvecklar  framför allt en egen personlighet. Hon skriver musik, sorterar hans inkorg efter eget tycke och smak, skämtar, skrattar och diskuterar Theodores tidigare kärleksrelationer med honom. Han blir allt mer fäst vid Samantha och tar henne på strandpromenader med ”mobilen” (eller vad de kallar det i framtiden) i bröstfickan så att hon kan ”se” vad han ser. Kort sagt inleder de en relation, men precis som i mänskliga relationer smyger sig problemen snart på… 
 
Alltså, så här. Her vann en Oscar i kategorin ”Best Writing, Original Screenplay” (Bästa manus) och det tycker jag verkligen den förtjänar. Spike Jonze har skrivit ett manus som rymmer många dimensioner. Det är i mångt och mycket en berättelse om ensamhet, den sortens ensamhet som tumlat runt i själen på människan sedan språkets uppkomst. Som handlar om det ofrånkomliga faktum att vi aldrig riktigt kan nå utanför vår egen pannlob, på grund av de fysiska lagarnas begränsning. 
 
Joaquin Phoenix gestaltar den moderna mannen, i samklang med sin tids teknik, oberoende, framgångsrik och bosatt i staden. Jag känner igen mig själv i Theodore och det är faktiskt lite ledsamt. Kollektivet har aldrig känts mer avlägset och det sociala nätverket är framför allt virtuellt. Och jag är verkligen ingen bakåtsträvande ”det var bättre förr”-person och är ett stort fan av teknisk utveckling, men känslan av att människor är öar var verkligen stark genom hela filmen, och skavde lite på min självkänsla. 
 
Scenografin och kläderna är ett delikat mästerverk i sig. Allt är pastellfärgat, trendigt urblekt och retro-avskalat – en trovärdig framtidsspaning av team Jonze. Fotot av vår egen Hoyte van Hoytema är också rakt igenom ursnyggt, många maffiga close-ups med kort skärpedjup som skapar närhet. 
 
Men vad jag verkligen fastnade för var ai:n Samanthas utveckling. Innan jag såg filmen hade jag en bild om att Scarlett skulle spela en högst oproblematisk ”röst i datorn”, och att allt fokus skulle ligga på Theodore. Men Jonze tar Samantha ett snäpp högre, och ger henne en egen vilja och så småningom agenda. 
 
Stort plus för Amy Adams, i rollen som Theodores vän, som alldeles nyligen blivit min favvoskådis. 
 
Betyget för Her blir alltså så högt som 4 av 5 möjliga. 
Trevlig Valborg på er!