Etikettarkiv: Skräckfilm

Us (2019)

Med ”Get out” omdefinierade Jordan Peele vad skräck är och kan vara, på mer än ett sätt. I den filmen infann sig snabbt känslan av en annalkande katastrof. När överklasstjejen Rose (Allison Williams) tar med sig pojkvännen Chris (Daniel Kuluuya) hem till sina föräldrar för första gången vet de inte om att den senare råkar ha mörk hudfärg. Hon har självfallet inte tagit upp detta (i hennes ögon) ovidkommande, fysiska fakta, medan han, som så att säga har vandrat i svarta skor sedan födseln, vet att hudfärg är mer än en fråga om ett fysiskt attribut. Det är mer eller mindre en identitet som han själv och andra bedömer honom utifrån, oavsett om han vill det eller inte. Denna mycket tidigt etablerade konflikt mellan kärleksparet avslöjade varthän det barkade, och mycket riktigt infann sig en en skavande känsla om att något obehagligt skulle hända som berörde detta känsliga ämne.

Och ja, det visade sig att det största hotet inte var en mördare iförd mask, eller ett övernaturligt monster, utan att det var (makt/ras)strukturen och fördomar som spökade. Att skräcken så småningom gjorde ett krumpsprång från obekväma diskussioner om Obama med Roses ”liberalt sinnade” pappa, till en närmast mytologisk skräckis som bekräftar Chris krypande känsla av att betraktas som objekt när han beträder den vita elitens marker – köpte jag utan problem.

Det som överraskade var att humorn och obehaget kombinerat skapade en sådan trovärdig allians, och att filmen faktiskt funkade som en ohyggligt spännande skräckis – och samhällskritisk satir.

Daniel Kuluuya i ”Get out” (2017)

Att Peeles nya film ”Us” inte känns lika självklar kan bero på att problematiken som målas upp inte är lika enkel att greppa. Men kanske också på att ”Get out” hade ett mycket mer tydligt utgångsläge, men framför allt kom mer från hjärtat, medan ”Us” känns mycket mer ”uttänkt”. Samtidigt är den mer av en klassisk skräckis, inramad av en lättsinnig humor som är särskilt uppskruvad runt Adelaides putslustige make, Gabe. Överlag är filmen överbelastad, av såväl undermening och metaforer; för klassamhället, vad privilegier gör med oss, vad krävs för att ta fram ondskan inom oss och för vad som pågår i USA (titelns ”Us” har med andra ord många möjliga betydelser), men också av blinkningar till skräckgenren (onda tvillingar, siffror som återkommer, slumpen, Gudsdyrkan, masker, saxar, overaller, en haltande korkad blondin som uppfriskande nog ersatts av en storväxt, småkorkad make).

”Us” är alltså mer av en referensfest och innehåller fler tolkningsmöjligheter, vilket bäddar för en spännande diskussion efter filmen åtminstone. Spänningsmomenten däremot var ojämna och saknade ofta mål och mening, vilket bidrog till att filmen sackade lite i mittenpartiet. Det största problemet för mig blev ändå filmens ”knorr”, som fick fler frågor än svar att poppa upp i huvudet.

Den stora behållningen för mig var det riktigt grymma soundtracket och Lupita Nyong’os skådespelarinsats som Adelaide och dubbelgångaren Red. Den där hesa rösten skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd om man säger så.

Det här var månadens filmspanarfilm, med god uppslutning av inte mindre än sju andra skräcksugna spanare plus några som sett filmen på sitt håll. Klicka vidare för att läsa deras tolkning av Jordan Peeles ”Us”:

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Har du inte sett den?

Movies-Noir

A Quiet Place (2018)

I en nära framtid har planeten invaderats av insektsliknande aliens med superhörsel. Gaphalsar gör sig icke besvär. Man blir köttfärs om man släpper ut ljud högre än den mjukaste viskning. Utomjordingarna är nämligen också mycket snabba, och täckta av ett pansarstarkt skal, så tji den som yppar sig i onödan.

När filmen tar vid är majoriteten av den mänskliga befolkningen utrensad från jordens yta – typ. En familj om fem rör sig med långsamma rörelser, barfota, inne i ett plundrat apotek. De kommunicerar med blickar och teckenspråk. Mamma, pappa, tonåring, mellanbarn och en lill-knodd. När den sistnämnda, iklädd tjock stickad mössa, kommer släntrande med något han hittat bland hyllorna, fryser familjen till is och stirrar skräckslaget på honom. Har han hittat en handgranat, eller något annat vapen?  Nej, det är en leksak. En batteridriven rymdraket, eller om det var ett jetplan. Det hade lika gärna kunnat vara en handgranat – för om pojken hade slagit på den … –> insekter –> köttfärs. Pojken skiljs från den livsfarliga leksaken och batterierna plockas ur.

Det är inte första, och sannerligen inte sista gången katastrofen avvärjs, för fällorna och farorna är så otroligt många i en värld där allting måste ske i komplett tystnad. Och det är helt klart i utforskandet av denna premiss som filmens styrka ligger. Inte minst förstår man att det är tack vare tonåringens (spelas av Millicent Simmonds som är döv i verkligheten) hörselskada som familjen klarat sig så här långt. Att kunna kommunicera med teckenspråk har nämligen sina fördelar när man delar planet med köttätande, blinda insekter som söker sig till sina föda via ljud.

Att vända en svaghet till en styrka är sympatiskt förstås, men visar också hur vana vi är att göra ljud. Hur mycket av det som gör oss till vilka vi är. Att spela musik på hög volym och att dansa loss när vi vill uttrycka oss, att skrika när vi är arga eller rädda, att skratta när vi hör något roligt, att slänga något i väggen när vi är förbannade. Ingenting av det är längre möjligt i den nya världen, vilket har lett till att de ljudliga uttrycken har ersatts av kontrollerade slow motion-rörelser. Tråkigt?

Ja, kanske. Men det ligger också något djupt respektfullt i de långsamma vardagssysslorna. Själva handlaget får betydelse. Mamman (Emily Blunt) står för flera av dessa scener; när hon kramar vattnet ur tvätten utan att låta vattnet plaska, delar ut mat på enorma salladsblad, eller muntrar upp mellanbarnet med en lustig grimas. Blunt är för övrigt lysande som alltid och tvingas uthärda förlossningssmärtor och en rostig spik i foten under filmens mest enerverande scen.

Utomjordingarna då, är de något att ha?

Nja. När de där insekterna väl dyker upp kan jag inte påstå att jag tycker att de är särskilt spännande att titta på, tvärtom är idén om dem mer skrämmande. Filmskaparna gottar sig i närbilder på det vidgande örat och monstrens ”flappy meat face” som mest liknar en brännskadad knytnäve. Men att de reagerar så extremt snabbt, och nästan maniskt, på vilket ljud som helst är (om man gitter bry sig) egentligen rätt märkligt. Det är ju inte särskilt energieffektivt att springa halsen av sig så fort man hör ett ljud – för allt som skapar ljud är ju inte ätbart? Man undrar hur deras hemplanet ser ut. Är den extremt liten? Har de käkat upp allt?

Spänningsscenerna funkade i stunden, jag satt ofta med axlarna vid öronen, men var ganska likartade och generiska. Någon gör bort sig, hej och hå så kommer en insekt löpande.

John Krasinski passade perfekt som självuppoffrande pappa, och torde få regissera fler filmer. Om man får önska något så vore det att han skalar bort ett par lager sentimentalitet till nästa gång, det breddes på lite för tjockt i den här parents worst dream-skräckisen – speciellt mot slutet. Filmen led också av övertydliga planteringar och ett bildberättande som skulle kunna liknas vid blinkande vägskyltar. Ditåt ska vi – jo tack, jag är inte blind till skillnad från filmens kackerlackor från yttre rymden.

Ps. Var det någon mer än jag som uppfattade att titelspåret från amerikanska ”The Office” spelades under en kort sekund i scenen precis innan Blunt kommer ner i källaren med musik i öronen och dansar med Krasinski? Jag vet ärligt talat inte om det var ett prank från någon i publiken eller en del av filmen. Ds

Det här var månadens filmspanarfilm och jag hade sällis på bio av de Tysta Tre:

Sofia – Rörliga bilder och trycka ord
Fiffi – Fiffis filmtajm
Johan – Jojjenito