Etikettarkiv: sff14

Birdman or (the Unexpected of Virtue of Ignorance) (2014)

 
Om man kollar upp en skådis, eller annan filmskapare, på IMDB finns det en lite snabbguide till personens främsta utföranden under rubriken ”Known for” och så listas deras 3-4 bästa eller mest kända filmer. Michael Keaton är enligt denna snabbguide MEST känd för: Batman (1989), Batman Returns (1992), Toy Story 3 (2010) och Jackie Brown (1997). Det säger en del om Keatons karriär, tyvärr måste jag säga. 
 
Jag gillar Michael Keaton. Han var Batman i de bästa Batman-filmerna, innan dem var han Beetlejuice och efter det agenten i Jackie Brown… och, ja, vad sjutton hände sen liksom? Han dök upp i RoboCop i våras, och visst var han bra där också. Men varför har det inte gått bättre? Förstörde Batman Keatons karriär? Men den frågan som utgångspunkt tycker jag att du ska se Birdman or (the Unexpected Virtue of Ignorance) av Alejandro Gonzalez Innáritu. Sedan tidigare känd för tunga dramer som Biutiful (2010), Babel (2006), 21 grams (2003) och Amores Perros (2000). 
 
Med Birdman visar han upp ett helt annat register: humor. Svart sådan, men ändå. Kanske är det inte så långsökt ändå, för komedin och tragedin har mycket gemensamt. Ofta används det första för att hålla det andra på avstånd. Jag tycker Innaritu lyckas bra med tanke på att hans tidigare filmer är rätt så pretentiösa. Man skulle kunna säga att den här också är pretentiös, med tanke på att premisserna för filmen är att undersöka en självupptagen skådespelares behov av bekräftelse, (brist på) självkänsla, kändisskapets pris osv. Men det är åtminstone kul! 
 
I centrum står alltså Keatons rollfigur Riggan (känd för Birdman) som försöker göra comeback i rampljuset, som regissör slash skådis slash manusförfattare i en pjäs på Broadway. På halsen får han dock en självupptagen och gränslös, men talangfull skådespelare (Edward Norton) som utmanar Riggans redan ifrågasatta självbild. Norton är en skådis som jag egentligen inte är så förtjust i, men här är han jättebra. Liksom Zach Galifianakis i rollen som Riggans pressade producent. Men bäst är Emma Stone som spelar Riggans dotter, Sam. Jag tror att det hade kunnat bli pannkaka av hennes roll om hon inte balanserat den så väl. Tyvärr kan jag inte säga att Innaritu lyckas så där jättebra med de övriga kvinnliga birollerna. De är väldigt mycket ”kvinnor” och inte så mycket människor. Norton spelar en väldigt osympatisk person, men han känns ändå mer intressant och mångbottnad än Watts (Lesley), Riggans unga flickvän Laura, f.d. fru, Sylvia och den iskalla teaterkritikern Tabitha. 
 
Det jag minns tydligast från filmen – förutom den härliga jazzkänslan (det enerverande trummandet), New York-miljöerna, de långa och vindlade kameraåkningarna bakom teaterkulisserna och Riggans maniska, inre kamp med superhjälten Birdman – är just scenerna mellan Edward Norton och Emma Stone. Otippat och en smula klichéarrtat egentligen, att den hårdnackade kändisdottern och svåra skådespelaren finner varandra, men det blev charmigt i dessa skådespelares händer. Men honnör också till filmens huvudperson ändå: Riggan/Keaton. Han gör comeback i en metaroll så övertydlig att det inte blir annat än komiskt. Och lite tragiskt. Men samtidigt, smått genialiskt. 
 
Betyg:
 
Jag såg filmen på Stockholms filmfestival, men Birdman har ordinarie biopremiär på SF den 9 januari 2015. 
 

Nightcrawler (2014)

 
”What if my problem wasn’t that I don’t understand people but that I don’t like them?”
 
 
Jag vet inte, det här är bara en tanke… men jag tror att Nightcrawler skulle kunna inspirera arbetslösa MYCKET mer effektivt än samtliga av Arbetsförmedlingens coacher, starta-eget-seminarier och ”internetkurser”. Louis Bloom (Jake Gyllenhaal) är nämligen rätt bra på att…
1) Sälja in sig själv
2) Skapa utbud och efterfrågan
3) Analysera marknaden och anpassa sig till konkurrensen
4) Leverera!
Lägg dig även till med (valfritt) ett brett, närmast psykotiskt, leende, en snabb bil, en hutlöst underbetald assistent och låt sedan verkligheten göra resten – BOOM! – så har du en helt ny karriär framför dig. Åtminstone om du heter Louis Bloom. 
 
Nightcrawler är thrillerunderhållning med stora stänk av morbid humor och mediekritik, en hybrid mellan American Psycho och Gone Girl. En ruskigt smal Jake Gyllenhaal har aldrig varit obehagligare än i rollen som Lou Bloom, en småfifflare i Los Angeles som utvecklas till en fullfjädrad sensationsjournalist med vittring på nyheter. Snaskiga sådana. Biljakter, olyckor, snyfthistorier och mord. Bloom är minst lika skrupelfri som tv-producenten Nina Romina (Rene Russo), vars nyhetsredaktion han levererar videofilmer till, bostavligt talat till vilket pris som helst. 
 
Rene Russo som gammal tv-räv är underbart rapp i käften och hyvlar av filmens kanske bästa replik (*twitter*) till nyhetsredaktören, den enda förutom Lous assistent som verkar ha moralkompassen i behåll. Det är härligt att man kan utläsa henne ambivalens inför den påträngande, men skickliga videoreportern Louis, utan att hon behöver säga så mycket. Russo och Gyllehaal ger filmen en härlig kemi. 
 
 
Regissören Dan Gilroy grottar ner sig i det vi älskar att hata; reality-teve som snyltar på folks olycka, närd av höga tittarsiffror förstås, vilket säger något om samhället vi lever i. Vi kanske tycker att det är omoraliskt att filma och fotografera utsatta människor; oavsett om det är knarkare som åker fast i Cops eller ett olycksoffer i ett bilvrak, men nog tittar vi om chansen erbjuds. Integritet är i sanning något relativt.
 
Det är också mycket roligt att Gilroy driver så hårt med klyschan att ”alla är sin egen lyckas smed”. Jo, men tänk om smeden är en regelrätt galning?! Det är kul, men tyvärr blir det övertydligt mot slutet. Lite för cyniskt och samtidigt banalt. Hade det inte varit mer spännande om Louis Bloom hade haft några fler känslor i kroppen utöver maktrus och dålig självkontroll? Utöver det är filmen snyggt klippt och det finns knappt några överflödiga bilder. Ändå känner jag mig inte mer än medelmåttigt förjust i Nightcrawler. Kanske var det lite för många timmars rumpgnässande mot hårt underlag (Reflexen och Park) som tog musten ur upplevelsen. 
  
Betyg:
 

 

 
Lördagens filmfestivals-marathon som regisserades av Henke innehöll inte mindre än tre filmer: Northern Soul av Elaine Constantine, Kumiko, the Treasure Hunter av David Zellner. Jag kommer inte att recensera de andra två, men kortfattat kan jag säga att jag hade större behållning av att följa med en japansk dagdrömmare till Fargo i jakt på en skatt än att hänga med ett gäng danstokiga, brittiska ungdomar som knarkar och slåss. Den senare hade heller ingen textning vilket innebar att ungefär 75 procent av dialogen gick mig förbi. Samtliga filmer visades på Stockholms Internationella Filmfestival. Nighcrawler kommer upp på svenska biografer 28 november. 
 
Så vad tyckte de andra Filmspanarna om Nightcrawler? There’s only one way to find out.. 
 

Uma Thurman & Kill Bill Vol.1

Jag såg Uma Thurman IRL i fredags 🙂 Hon tog emot Stockholm Achievement Award och i samband med hästutdelningen hölls det ett Face 2 Face med henne på Park klockan 18.00. Moderator var skådespelaren Moa Gammel. 
 
Umas F2F
Uma var både glamorös och jordnära. Moa Gammel höll samtalet, vilket kändes trevligt och genuint från båda håll, flytande utan problem. Det är ett svårt uppdrag att intervjua en superkändis inför publik, så jag är nöjd så länge det inte blir skämskudde. (Men frågar du mig finns det bara en genial intervjuare i Sverige och det är Jessika Gedin i Babel). Gammel skötte sig dock och hennes genuina nyfikenhet (skådis-till-skådis) var en bra ingång. 
 
Det jag fastnade för i samtalet handlade om Umas ”skådespelarteknik”, och hennes syn på struktur. Hon sa något i stil med att hon föredrar ett uppstyrt arbetssätt, där regissörens eller manusförfattarens vision framgår tydligt i manus och regi. Inget improvisationstrams eller lösa tyglar. Det ska vara precision från början till slut. Uma sa skämtsamt att det kanske låter tråkigt, men jag har full respekt för detta synsätt. Det är modigare att staka ut tydliga mål och se till att genomföra dem eller misslyckas, än att utgå från en diffus plan – för det senare innebär att man lämnar mycket åt slumpen. Då kan man skylla på än det ena, än det andra om det går åt helvete. 
 
Umas filmer
När jag började skriva den här texten slog det mig att jag faktiskt inte sett så många filmer med Uma Thurman. För mig är hon liksom synonym med Kill Bill och det är tack vare de filmerna jag beundrar henne. Jag bestämde mig för att lista de filmer jag sett där hon medverkar och det är inte många egentligen: Dangerous Liaisons (1988), Pulp Fiction (1994), Batman & Robin (1997), Gattaca (1997), Les Misérables (1998), Kill Bill Vol. 1 (2003), Kill Bill Vol. 2 (2004), tv-serien Smash (2012) och nu senast i von Triers Nymphomaniac (2014). Det innebär inte att hon varit sysslolös. Nej, hon har gjort 2-3 filmer om året sedan 1995. Men många är filmer jag knappt hört talas om och som inte tagit sig över 5.0 på Imdb. Hur många har sett, exempelvis; Bel Ami (med Robert Pattinson), Playing for Keeps (2012), Ceremony (2010) eller The Accidental Husband( 2008)? För att inte tala om den stjärnspäckade Movie 43 av Elizabeth Banks som bara fått 4.4 på Imdb. 
 
             

 
Uma som ”The Bride”
Efter F2F:et visades Quentin Tarantinos Kill Bill Vol.1 där Uma Thurman gör sin största roll hitills som The Bride. Det var underbart att se den på bio igen och filmen står sig lika bra i dag som när den kom 2003. Då jag sett filmen ett par gånger förut roade jag mig med att spana efter Zoe Bell, som gjorde Uma Thurmans stunts. Om man håller ögonen öppna är det lätt att känna igen henne i svärdfajtingscenerna, eftersom hon både är kortare och kralligare än Thurman. (På grund av grava bortdomningar i sittkuddarna pallade jag inte stanna för Vol. 2).
 
Personligen listar jag Kill Bill bland Tarantinos topp 3, tillsammans med Ingloriuous Basterds och Death Proof. Uma Thurman som hämnare i Kill Bill har dock en särskild plats i mitt feministhjärta. Hon ser inte ut som en actionhjälte (lång, smal, inte så värst vältränad), men hon lyckas ändå övertyga mig om att hon kan svinga klinga som en samuraj, slita tungan av en våldtäktsman med bara tänderna och övermanna 88 torpeder i japanska maffian. DET är filmmagi. Och jag tackar Tarantino för att han inte gör The Bride till sexualiserad superhjältinna, utan faktiskt låter gestalta en riktig människa (nåja, inom ramarna för historien), med både styrkor och svagheter som går bärsärk mot sina forna kollegor i Deadly Viper Assasination Squad. 
 
Kill Bill Vol. 1 (2003)
Betyg:
 
 
 TIPS! Uma Thurman medverkar i senaste Skavlan på SVT. 

A Girl Walks Home Alone at Night (2014)

Ni vet sådana där festivalfilmer som man tycker verkar coola, fast som man i slutändan oftast skiter i att gå på för att man, om man är som jag, är en aning lat, men så tar en sig i kragen och går dit och ångrar INTE EN SEKUND? A Girl Walks Home Alone at Night (Iran) är sen sådan film. 
 
Det var knökfullt på Zita. Förväntningarna på ”Irans första vampyrwestern”, där en slöjbeklädd vampyr utlovats fick fler än mig på kroken. Ana Lily Amirpour som skrivit manus och regisserat berättar här i en Q&A att hon inspireras av framför allt David Lynch, men också Quentin Tarantino. Mitt filmsällskap såg släktskap med SFF:s gullegris Xavier Dolan (Hjärtslag, Tom at the Farm, Mommy). Låter inte det som en perfekt blandning, så säg?
 
I en försummad oljeindustristad, Bad City, förföljer en ensam, kvinnlig vampyr stadens invånare. En hallick, en torsk, en prostituerad kvinna, en kvarterspojke, en hemlös. Alla hamnar på kollision med vampyren på ett eller annat sätt. Men vem är hon? Vad vill hon? Arash, en godhjärtad James Dean-lik, ung man, vars far är en nedgången heroinist, möter en natt vampyren och sätter hennes ensamhet på prov. 
 
Filmen är sällsynt välskriven, utan att bli pretentiös för en debutant med David Lynch som förebild. Dialogen är sparsam och scenerna långsamma, ändå blir det aldrig tråkigt. Tvärtom är det rätt skönt att så mycket skit som man vanligtvis fyller en vampyrfilm med är bortskalat. Det är total fokus på ett fåtal karaktärer och Amirpour låter humorn och den hotfulla spänningen tala sitt eget språk. På tal om det senare är persiskan (som talas i filmen) ett väldigt vackert språk!
 
Skådisarna är ruggigt bra. Sheila Vand som spelar vampyren har en närvaro man skulle kunna skära i med kniv. Och med risk för att komma med onödiga  jämförelser – men jag gör det ändå – så var Dominic Rains som spelar hallicken och knarkhandlaren Saeed lite märkligt lik Matthew McConaughey, de hade liksom samma intensitet och käkben. För att inte tala om Arash som såg ut som en hunkigare variant av Adam Brody (Cohen i tv-serien OC). Han var också väldigt bra, och kändes som en rising star. 
 
Sist men verkligen inte minst är det en SNYGG film. Fylld med magiska ljussättningar, udda vinklar och bildrutor som man vill plocka med sig och stoppa i fickan så att man kan sätta upp dem på väggen där hemma. Jag är inte alls förvånad att Amirpour även valt att göra en prequel i form av en grafisk serie. Det enda som störde mig var ljudkvaliteten, den var ojämnt mixad, vilket tog mig ur stämning emellanåt. 
 
Betyg:
 
A Girl Walks Home Alone at Night visades på Stockholms filmfestival och tillhör sektionen Twilight Zone. 
Den visas nästa gång 15/11 kl. 21.30 på biograf Reflexen. 
Kuriosa: Elijah Wood är en av producenterna. 
 
 
 

#SFF14

Då var det dags. I dag börjar Stockholms Internationella Filmfestival, den tjugofemte i ordningen. Jag har inte bestämt mig för så mycket än, men river av premiärdagen med att se en film som oblygt kallas Irans första vampyrwestern: A Girl Walks Home Alone at Night
 
Har även köpt biljett till:
 
Vi ses i filmvimlet, maybe?