Etikettarkiv: sff13

Jimi Hendrix sist ut på #sff13

Det är över nu. 
Och det känns skönt. 
Filmfestivalen har en tendens att ge mig dåligt samvete, för all film man tänkt se och inte haft tid att gå på.
 
9 filmer blev det blyga resultatet under festivalen. Då jag hatar att sätta betyg nöjer jag mig med att använda en skala av stämnings-smileys. De betyder typ Njäe, Ok, Japp och Superjapp! Klicka på titeln för att gå till recension. 
😦  
:-I
🙂
😉
 
Svinen 😦
Concussion 🙂
The Nun 🙂
Jimi: All is by my side  :-I
 
Tre av filmerna tycker jag stack ut lite extra, och det är In a world, The Nun och Blå är den varmaste färgen. Totalt såg jag 4 filmer regisserade av män och 5 filmer regisserade av kvinnor. Ganska nära mitt mål om 50/50 alltså. Roligt att en av de bästa var en regidebut (Lake Bell).
 
Grattis till vinnaren av Bronshästen, The Selfish Giant, som jag tyvärr inte såg. Men den kommer säkerligen upp på svenska biografer snart. Och jag missade (tokhyllade) Anna Odells Återträffen på grund av trött rygg och knockout på The Lifeguard
 
Att jag såg tre franska filmer, en svensk och fem engelska/amerikanska var lite trist. Jag borde ha ansträngt mig mer för att se filmer från icke-väst. Det vore kul om SFF skapade fler specialsektioner än Latin Visions och Asian Images. Hade de inte fokus på afrikanska filmer något år t.ex? Och var är de norska och danska filmerna? Kanske dags för en ny gren med Nordiska filmer?
 
Den sista filmen på min repertoar var Jimi Hendrix-filmen, med André ”3000” Lauren Benjamin från Outkast… 
 
 
JIMI: ALL IS BY MY SIDE
Regi: John Ridley
Jag såg den: Söndag 17/11, kl 18.00 på Skandia
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Jimi: All is by my side var en orgie i popkulturella referenser från 60-talet, gitarrsolon och namedropping på kända producenter och bandmedlemmar. Klippningen hängde starkt ihop med ljudet, som kom från pubsorl, fingrar över gitarrsträngar, inspelningar från tv, m.m. och det hela kändes experimentiellt – men lite småjobbigt att befinna sig i. Jag fick aldrig någon riktig feeling för Jimi Hendrix. Kanske för att han slog sin flickvän med en telefon. Men musiken var fantastisk, även om filmen uteslöt Jimis ”greatest hits” och mest fokuserade på hans gitarrjammande. 
______________________________________
Slut på #sff13 !

#sff13 The Lifeguard

Jag har haft en riktig metaupplevelse på filmfestivalen idag. Jag blev så pass betagen att jag struntade i visningen av Återträffen för att äta middag och skriva om det här istället. Jag kan ju nämna att jag är 28 år och journalist, ni kommer förstå vad jag menar med meta. Hur som helst. Jag skyndade mig till visningen av The Lifeguard och kom precis innan reklamen (hatar att det är samma reklam på alla visningar) började. De bästa platserna var tagna (rad 5-7 i mitten är mitt recept) och jag satte mig så nära det som möjligt. Hamnade intill två ”kepsgrabbar” som enligt mina fördomar förmodligen hellre går på Sergel än Victoria. Vad gör de här? tänkte jag och dubbelkollade att det var på Victoria 4 som Lifeguard visades. Upptäckte fler ”kids” i publiken och började rentav tvivla på filmen, varför var de här?! Är det för att Kristen Bell a.k.a. Veronica Mars är med i filmen? Men jag svalde mina fördomar med en kanelbulle och filmen rullade igång…
 
THE LIFEGUARD
Regi: Liz W. Garcia
Jag såg den: måndag 11/11 kl 15.30 på Victoria 4
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
The Lifeguard handlar om den livsförvirrade 29-åriga journalisten Leigh, som lämnar New York och sitt jobb på nyhetsbyrån AP för att flytta hem till päronen i en liten småstad i Connecticut. Där finns några av hennes ungdomsvänner kvar, vicerektorn Mel som försöker bli på smällen och Todd, som fortfarande inte kommit ut som gay trots att det är uppenbart för alla att han är det. Leighs föräldrar är inte överförtjusta över att deras mönsterdotter dimper ner i flickrummet och dessutom går tillbaka sitt gamla high school-jobb som badvakt. Hade det här varit en renodlad komedi hade det varit upplagt för ”snart 30”-krisiga scenarion med tjatande föräldrar, tokiga dejter och depp-pepp. Men filmen tar en oväntad vändning. 
 
Leigh får sällskap vid poolkanten av vaktmästarens son, 16-åriga Jay (”Little Jason”) och hans skatepolare  (metavibbar från kepsgrabbarna intill) som vantrivs med småstadslivet och kämpar med jobbiga familjerelationer. Leigh och Todd köper gräs av Jay och hans vänner, och ”de vuxna” delar ett par spliffar med tonåringarna i utkanten av staden i skogen. Mel, som är vicerektor på ungdomarnas skola, försöker avstyra men det är för sent och även hon dras med på upptåget. Leigh spenderar allt mer tid med Jay och en ömsesisig attraktion uppstår mellan dem. Det är fel och förbjudet, men den osannolika romansen går så klart inte att stoppa. Jay växer in i handlingen och blir mer än en toy boy. Han är också på jakt efter mening, men med andra motiv än Leighs. Där Leigh desperat försöker återta något som gått förlorat, har han en framtidslängtan och vill bort från småstaden. De möts i sin längtan. Och det är på många sätt hela behållningen med filmen – kemin mellan de ”nästan-vuxna” och ”de nästan-unga” (vilka som är vad får ni själva avgöra). De utnyttjar varandras privilegier utan att döma. Jag gillar det. 
 
Under filmens gång har kepsgrabbarna irriterat mitt synfält och gång på gång gjort mig påmind om deras närvaro, eftersom de varken kan sitta stilla eller hålla käften (seriöst vad är det för fel på folk). När jag sagt till dem snällt tre gånger (och känt mig otroligt ålderdomlig) ger jag upp och låter dem bli en del av filmupplevelsen. När Leigh blir kallad ”ugly bitch” av några snorungar vid poolen skrattar vi tillsammans, jag och kepsarna. När den snälla och lärarinna-aktiga Mel kläcker ur sig ”hit my face with your dick” exploderar vi i skratt samtidigt. Det var en spännande metaupplevelse. Man får liksom anpassa förväntningarna på livet efter verkligheten. 
 
Jag tycker The Lifeguard förtjänar mycket bättre rating än 5, 5 på IMDB. 

Veckans filmer #sff13

 
Måndag 11/11
The Lifeguard kl 15.30 på Victoria
Återträffen (F2F) kl 18.30 på Sture
Cold comes the night – preliminärt
 
Tisdag 12/11
The Nun kl 17.00 på Bio Mauritz
 
Onsdag 13/11
Inget bestämt
 
Torsdag 14/11
Kink kl 17 på Zita
Blå är den varmaste färgen kapitel 1&2 kl 21 på Sture
 
Fredag 15/11
Trap Street – preliminärt
The Desert – preliminärt
 
Lördag 16/11
Manuscripts don’t burn kl 14.00 på Zita
Seminarium: Mark Cousins on freedom kl 16.15 på Zita
Jin – preliminärt
 
Söndag 17/11
Philomena kl 13 på Skandia
Vinnarfilmen – preliminärt
 
En kort utvärdering: Jag har sett mycket amerikanskt nu, i två dagar. Det klibbar i gommen. Jag skulle vilja se något som överraskar mig lite. Har tröttnat på mitt eget schema liksom. Någon som har bra förslag? 
 
 

#sff13 hyllar James Gandolfini

 

ENOUGH SAID
Regi: Nicole Holofcener
Jag såg den: söndag 10/11 kl 19.00 på Park
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Elaine Benes hjärta Tony Soprano = rom-com-drama för medelålders. Det är roligt att se Julia Loius-Dreyfus i en stor huvudroll på film, hon har komisk tajming och världens bästa garv som smittar av sig på mig som publik och som ser ut, även James Gandolfini. Jag inser så här i efterhand att Elaine Benes i Seinfeld är en produkt av Loius-Dreyfus snarare än av Seinfelds skapare Larry David och Jerry Seinfeld. Hur som helst funkar den före detta maffiabossen och 90-talets argaste comedienne riktigt bra ihop i Enough Said (Imdb), som är James Gandolfinis sista film. Han dog i juni av en hjärtattack och filmen visas till hans minne på Sthlm Filmfestival. 
 
Stor del av filmen kretsar kring det som spekulerades vara orsaken till Sopranos-stjärnans dödsfall, nämligen hans övervikt. Det gör lite ont att se. Samtidigt som det är angeläget då det så uppenbart är knutet till skam. Men huvudhistorien fokuserar förstås på kärleksrelationen mellan massösen Eva och tv-historiaarkivarien Albert. De är båda frånskilda och har varsin dotter som ska iväg till college. De måste hitta på nåt med sina liv. Skaffa hobbys. Bli kära i någon ny. Ja, de springer förstås in i varandra på en fest och av en händelse blir Eva dessutom vän med Alberts exfru, som mer än gärna spyr galla över sin föredetting. Där nånstans börjar det spöka i Evas huvud och hon projicerar exfruns nojor på sin egen uppfattning om Albert.
 
Svårare än så är inte KOMPLIKATIONEN, en huvudingrediens i varje romantisk dramakomedi. Och hetare än så blir det heller aldrig. Helt okej film, konventionellt berättad och kanske lite för snäll för min smak. Men jag tror mina föräldrar skulle älska den.  

In a world of female directors

Les Salauds (Svinen) av Claire Denis gjorde mig illamående och deppig.
 
Concussion av Stacie Passon var en lågmäld, intelligent film om relationer, sex, kvinnor och vad konventioner gör med våra liv egentligen. 
 
Det är dag 5Stockholms filmfestival och jag har hitills sett fyra filmer och det blir en femte i kväll. Det är lite färre än vad jag hade planerat, men ibland kommer något som kallas livet i vägen. 
 
Jag har sett:
7/11: Mig äger ingen av Kjell-Åke Andersson.
7/11: Svinen (Les Salauds) av Lifetime Achievement-vinnaren Claire Denis.
9/11: Concussion av Stacie Passon (inställt F2F)
10/11: In a world av Lake Bell. 
 
I kväll ser jag:
Enough Said av Nicole Holofcener. 
 
Jag ligger risigt till med 50/50-ambitionen, då jag 3 av 4 filmer jag sett har varit regisserade av kvinnor. I kväll blir det 4 av 5. Förlåt patriarkatet! 
 
 
IN A WORLD
Regi: Lake Bell
Jag såg den: Söndag kl.11.30 på Victoria 2
Läs mer om filmen på Stockholms filmfestival

Jag trillade över skådisen Lake Bell tack vare den nedlagda tv-serien How to make it in america (2010-2011) som producerades av bland andra Mark Wahlberg. Där spelade hon flickvännen till huvudkaraktären Ben och var om inte anledningen, men en bidragande orsak till att jag fortsatte titta på en annars ganska grabbig serie. Mot slutet av andra säsongen fick hennes karaktär allt större utrymme, men så lades tv-serien ner av någon outgrundlig anledning. Den officiella förklaringen var att serien inte nådde ut till en tillräckligt stor publik. 
 
Nu gör hon regidebut med en film om voice over-industrin vars legend Don LaFontaines klassiska inledning ”In a world…” har gett namn till filmen. Idén är briljant – vem har inte en relation till den djupa mansrösten som presenterar film? Alla har imiterat, garvat åt eller blivit betagna av den. Lake Bell använder denna dolda industri till att göra en smart, rolig, corky och välskriven film som säger fuck you till mansdominans och fåniga, kvittrande kvinnor på film. Att det är rösten som är i fokus och inte ansikten, kroppar eller huvudroller är inte bara en bra idé utan blottar också ytterligare ett område som domineras av män. Och att rösten spelar roll i hur man blir bemött tas också upp i filmen. 
 
Handling: Röstcoachen Carol Solomon (Lake Bell) försöker slå igenom som voice-over i skuggan av sin självupptagne pappa, branschens stjärna, Sam Soto. Hon blir utkastad från hans hem eftersom han tycker det är dags att hon försörjer sig själv (Girls-flash) och hon flyttar in hos sin äldre syster och man. När Carol får chansen att göra rösten till en trailer där producenten vill återuppliva Don LaFontaines fras ”in a world” vaknar de manliga egona i branschen till liv och schauvinismen förblindar även hennes pappa. Plus lite romans, äktenskapskris, familjegräl och roliga hångelscener. 
 
Att jag älskar den här filmen är ingen överdrift. Tack, Lake Bell för att du lyckas korsbefrukta en lättsam, romantisk komedi med ett råfeministiskt perspektiv och ställa viktiga frågor om vem som syns och HÖRS på film. Smartheten i denna rulle är skyhög. Och – utan att spoila innehållet – så är Geena Davis replikskifte med Carol kanske den bästa besvikelsen jag upplevt på film. Varför? För att den bevisar att allt är politik, vare sig man vill det eller inte, oavsett om du är man eller kvinna. Att män säljer film bättre än kvinnor har väldigt lite med deras bedrifter att göra, utan mer med hur samhället värderar män och kvinnor. Vi lever de facto i en misogyn värld. 
 
Jag väljer därför att tolka Lake Bells Geena Davis-dialog som ett sätt att visa att kvotering faktiskt är ett politiskt medel framför någon slags måttskala där alla ska vägas och mätas på samma vågskål, och att det bara är ett sätt att balansera upp den kvotering som sker automatiskt om inte någon kvinna bänder sig in med knytnävar och en alldeles underbar röst. Man behöver inte vara bäst för att förtjäna en chans att bli bäst. 

Mig äger ingen #sff13

 
MIG ÄGER INGEN
Regi: Kjell-Åke Andersson
Jag såg den: Torsdag kl 14.30 på Grand 1
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Jag går rakt på sak. Jag blev väldigt rörd av ”Mig äger ingen”. Det är en välspelad, snyggt fotad och jämn film delvis ur ett barns perspektiv, om alkoholism, föräldraskap, jämställdhet, 70-tal, klass och kärlek. Och det är kärleken som övervinner allt det andra. Mikael Persbrandt är fantastisk i rollen som den alkoholiserade, hårt arbetande pappan Hasse som blir lämnad av kvinnan i hans liv och mamman till Lisa, dottern som blir kvar hos honom. Där porträttet av pappan är välgjort och komplext är det av mamman knappt. Man fattar att hon lämnar en man som super, inte lyfter ett finger i hemmet och knyter klasskampsnäven i fickan – men varför lämnar hon sitt barn i den miljön? I filmen är förklaringen att hon tyckte så synd om pappan att hon gav honom det finaste hon har – Lisa. Jag vet inte om jag köper det och det stör mig.
 
Däremot skildras bandet mellan pappa och dotter otroligt fint. Lisa spelas av tre skådespelare i olika åldrar och bäst tycker jag om Ping Mon Wallén, yngsta Lisa. Och Saga Samuelsson som spelar tonåringen lyckas förkroppsliga den brutala insikten i att hjälten man vuxit upp med blivit en tragisk clown. Där en spya i diskhon är så vanligt att den knappt märks. 
 
En annan bit av filmen som är intressant är hur alla runt omkring Hasse låter honom supa. Att vara medberoende är förmodligen inte helt lätt eller okomplicerat, vilket också filmen visar. Lisas mamma Tanja lägger inte två strån i kors för att hindra att den där juldrinken (som hennes nya man kommer ut med i farstun, but why?!) når Hasses strupe, brodern köper ut sprit till honom (för sista gången säger han förmodligen inte för sista gången), Hasses mamma blidkar honom med öl medan pappan försöker stoppa det med skuldbeläggande och aggressivitet – och Lisa, hon gör så gott hon kan för att hålla samman den redan trasiga familjen. Förmodligen var synen på alkoholism en anann på 70-talet, lite mer ”var mans sak”. Hur som helst är det djupt tragiskt att ingen på allvar markerar mot pappan, som till slut tar en sup för mycket och förlorar sin dotter. 

Dagens filmer #sff13

 
Självklart vill jag se filmen som bygger på Åsa Linderborgs halvbiografiska roman med Persbrandt i huvudrollen. Jag drömde om karln i natt. Hoppas på ful-snygg, svensk diskbänksrealism med mycket hjärta.
 
Sedan går jag vidare till prisutdelningen av Lifetime Achievement Award som går till Claire Denis. Jag såg ”White Material” för ett par år sedan och minns i princip bara att jag ville självdö och lämna salongen för att den var så hemsk. Inte DÅLIG. Bara otroligt obehaglig. Som kolonialism, klasskillnader, rasism och våld oftast är. Ser fram emot att lära känna henne bättre genom ”Svinen”.  
 
 
 Ses vi i vimlet??

Första urvalet inför #sff13

Det finns ett par filmer som fångat mig redan, tack vare sff-tidningen som släpptes idag i samband med programmet. Som den ordslukare jag är vill jag lyfta fram vikten av att presentera film på papper och särskilt i formen av intervjuer, artiklar och korta sammanfattningar av filmerna. Det ger mig överblick och sammanhang, så tack för en fin tidning!
 
Min ambition att se filmer skapade av kvinnor står jag fast vid, men det kommer inte att enbart att bli film av femmes, utan även hommes – det blir nog sikte på 50/50. Som ser ser ut hittills är årets ämnen (för mig): nunnor, religion, sex, vatten och absurditet. 🙂
 
Foto: Ninelin (klicka på bilden för att komma till hennes blogg)
 
Filmer jag vill se på Stockholms Filmfestival 2013
Lista #1
 
av ABDELLATIF KECHICHE
Open Zone
 
 
 
av GUILLAUME NICLOUX
Open Zone
 
 
 
av STEPHEN FREARS
Open Zone
 
 
 
av RANDY MOORE
Twilight Zone
 
 
 
av CHRISTINA VOROS
Documania
 
 
 
av ANALEINE CAL Y MAYOR
 Latin Visions
 
 
 
av KJELL-ÅKE ANDERSSON
Open Zone
 
 
 
av STACIE PASSON
Competition
 
 
 
av GABRIELA COWPERTHWAITE
Documania 
 
 
 
av LIZ W. GARCIA
American Independents
 

Under bältet

En nyhet under Sthlm Filmfestival är HBTQ-temat Under The Rainbow. 8-10 november visas 8 filmer med syftet att lyfta fram perspektiv som inte faller under gängse heteronorm, dvs berättelser om homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer. Exakt vad detta kommer innebära för slags filmer, och om det gör någon nytta att placera dem under ett eget tema, återstår att se. Jag blev i alla fall pepp att se Concussion av Stacie Passon. Men… (inlägg fortsätter under trailern)
 
 
… frågan är vad som räknas som en ”regnbågsfilm” och inte? Är Fucking Åmål en regnbågsfilm? Med risk för att verka oberörd och arrogant, men MÅSTE filmer kategoriseras på det här sättet? Det finns ju genrer, så varför denna etikettsfrenzy? Men om vi ändå håller på… Ni kanske inte visste det, men det finns en okategoriserad skara filmer som kanske mest av alla behöver en egen kategori, eftersom de är så frekvent förekommande. Jag tycker de förtjänar uppmärksamhet, då man lätt kan ta tro att de är ”allmängiltiga” filmer. Men icke. Här handlar det om kärlek mellan heteromän och deras vapen, bilar, heder och slavar. Jag pratar så klart om HETERONORMEN! 
 
Här kommer en lista:
 
Under The Belt
20 årsaktuella biofilmer som lyfter fram männens perspektiv, män emellan.
 
Pain & Gain
Captain Phillips
Jackass: Bad Grandpa
2 Guns
Rush
Thor: The Dark World
Prisoners 
Snabba Cash: Livet deluxe
White House Down
Man of Steel
The Great Gatsby
Lincoln
Bäst Före
The Hobbit 
Iron Man 3
Fast and Furious 6
Django Unchained
Stand Up Guys
A Good Day to Die Hard
Baksmällan 3
 
Jag har säkert glömt ungefär 100 filmer till, men fyll gärna på!