Etikettarkiv: Sci-fi-film

Interstellar (2014)

 
När jag kom ut från biografen fann jag mig själv stående i en vägkorsning. Tom i hjärnan, stirrande på grå asfalten. Känslan av att ha ryckts ur en dröm var stark. Jag ville instinktivt krypa tillbaka in i biomörkret och åka ut i rymden igen. Resa instellärt. 
 
Men vi börjar i rätt ände… Det är skönt att ha sett überhajpade Interstellar efter närmare ett års väntan, inte bara för att jag har haft MEGA-förväntningar, utan för att jag också slipper hålla för öronen bland filmvänner (eller springa ifrån folk jag inte litar på), undvika recensioner och äntligen kan börja diskutera filmen! Fast, jag har försökt att vara cool, hålla lite distans… nä, vem försöker jag lura. Jag har velat såga av armen på dem som råkat spoila någon liten detalj, och glatt mig enormt över att svenska filmfotogafen Hoyte van Hoytema fått plåta detta episka sci-fi-drama. Fy fan vilket jävla uppdrag! 
 
Foto: Melinda Sue Gordon/Paramount Pictures/Warner Brothers Pictures
 
Det finns flera ingångar till Interstellar. Jag skulle vilja kalla den sci-fi-drama, SF klassar den som en thriller, andra kanske skulle säga dystopi. Låt oss säga att du korsbefruktar samtliga ovan nämnda genrer så har du Nolans film i en rymdkapsel, ursäkta ordvitsen.
 
Interstellar utspelar sig i en nära framtid; där jorden har utarmats, smuts och sand skyfflas runt i atmosfären och människosläktet är på väg att dö ut. Ex-piloten Cooper (Matthew McConaughey) som en gång tränat hos NASA är majsbonde, precis som många andra tvingats bli. Världen behöver inga ingenjörer, utan arbetare som försörjer jordens befolkning med mat. Men Cooper fortsätter drömma om sin förlorade pilotkarriär, och kan inte släppa idén om att vetenskap och utbildning är nyckeln till utveckling – och jordens räddning.
 
Han uppmuntrar sin 10-åriga dotter Murph (Mackenzie Foy) att tänka kritiskt och söka vetenskapliga svar på allt som verkar främmande eller orimligt. Exempelvis varför böckerna i hennes bokhylla trillar ner till synes utan anledning. Finns det ett mönster? Regelbundenhet? Murph hävdar att det är ett spöke som vill säga henne något…
 
OBS! Nu kommer spoilers. Sluta läs här, gå på bio och se Interstellar. Den är bra. Jag lovar.
 
 
Det finns mycket i Interstellar som jag älskade. Först och främst ambitionen att göra något mer än en djärv sci-fi-rulle om interstellära resor till andra galaxer (well, det i sig väcker fjärilar i min mage) i skenet av en borttynande värld. Nolan berättar också, eller kanske framör allt, en historia om en ensamstående far som lämnar sina barn för att rädda världen. En otroligt sorglig kompromiss. Relationen mellan Coop och Murph gav filmen känslomässig tyngd och krokade sig fast i mitt hjärta helt och fullt. 
 
My list goes on: maskhål, svarta hål, relativitetsteorin in action, dimensioner, Matthew McConaughey, Anne Hathaway, det rykande dammet som sakta förtärde mänskligheten, fotot, miljöerna, både jordiska och icke-jordiska (vattenplaneten!), att Interstellar varken var Jonathan eller Christopher Nolans idé från början utan baseras på ett utkast av en fysiker vid namn Kip Thorne och producenten Lynda Obst, vilka var med och utvecklade Contact (1997, där McConaughey har en mindre roll). Jag älskar att det kändes på riktigt och att tre timmar inte var ens ett ögonblick för långt. Och visst är väl Interstellar lite som en vild storebror till Gravity? De genomsyras av samma känsla, och gör rymden mänskligare än någonsin. 
 
Sen finns det dimensioner *blinkblink* som jag inte gillade så mycket. Som att vissa skeenden hastades igenom  (förenklades), det fanns scener som var något överdramatiserade, thrillerfloskler, och paradoxen som jag misstänker att fler än jag hakat upp mig på? I slutet, när Cooper trillar ner i ett svart hål och kommunicerar med Murph via bokhyllan var Nolan nära att tappa mig, det blev nästan lite för mycket av det goda. Kände jag då. Nu, så här i efterhand är det nästan förlåtet, å ena sidan ger det mig rysningar, å andra sidan tycker jag fortfarande att hela den biten är lite lökig. Samtidigt, vem är jag att säga att denna dimension inte finns och är fullt möjlig? 
 
Den slutgiltiga känslan är ändå att jag blev ÖVERVÄLDIGAD. Och jag längtar tills jag får se Interstellar igen. 
 
Betyg
 
 
Psst…  Man kan bygga solsystem och utforska främmande galaxer med Endurance i ett spel på Interstellar-hemsidan. Jag har byggt en rosa planet med två månar än så länge 🙂

Automata (2014)

Vill man se Antonio Banderas i rollen som deprimerad försäkringsagent, Dylan McDermott som skurkaktig polis med backslick och Melanie Griffith plastikopererad till oigenkännlighet i en sci-fi-film om artificiell intelligens som (någonstans i cyberrymden) jämförts med Bladerunner?
Dum fråga. Klart man vill. 
 
Automata är regisserad av den spanska regissören Gabe Ibánez. Han långfilmsdebuterade 2008 men har jobbat inom filmindustrin i fler år som 3D-animatör och med visuella effekter. Det känns ju inte helt osökt att hans tredje långfilm, Autómata är hans ursäkt att utnyttja sina skills som regissör tillika visuellt proffs. Och jag tycker att han lyckas rätt bra. 
 
Det är inte nya Bladerunner, även om öppningsscenen (och egentligen hela filmens estetik) kan tolkas som en hyllning. Antonio Banderas är fläckfri som försäkringsagenten Jacq Vaucan, (ROC Robotics Corporations) som utreder malfunktionella robotar. Robotar vars samhällsnyttiga jobb är de vanliga: byggarbetare, hemhjälp, taxiförare och tja, de gör allt smutsigt arbete som människan inte längre känner för. Året är 2044 och 97 procent av den mänskliga populationen har dött ut på grund av nån radioaktiv skit och klimatförändringar som torkat ut jorden (allt förklaras i början och jag minns inte exakt). Resterna av den mänskliga civilisationen lever i dunkla städer där teknologin tycks ha regraderat till typ tidigt 90-tal. Även robotarna är relativt simpla, med begränsad intelligens och två regler att följa: 
1) Att inte skada någon levande varelse
2) Att inte ´förändra´ / ´fixa´ sig själv eller andra robotar
Det krävs ingen hjärnfysiker för att räkna ut att det en dag dyker upp en robot som lyckats bryta mot den andra lagen, och det är Jacq Vaucans uppgift att lokalisera källan till detta problem. För om robotarna kan laga sig själva, betyder inte det att de är självmedvetna? 
 
Filmen håller sig till detta spår, vilket uppskattas, och ställer samma fråga som alla ai-filmer: Vad skiljer människa från robot? Och vad är den ena utan den andra? Osv. 
Även om jag överlag känner mig rätt förtjust i filmen har den vissa problem; ett par logiska luckor, svaga skurkar, övertydlighet och det är en smula klichéartat på sina ställen. Men det finns en uppriktighet i Ibánez vilja att berätta om en framtid som trots allt inte känns så långt borta. Han ger Banderas stort utrymme, och det är filmens stora behållning. Det är också lite befriande med filmer som inte är perfekta, men ändå lyckas säga något meningsfullt. Angående Melanie Griffith, så insåg jag att det var hon långt efter att eftertexterna rullade. Någon har verkligen slipat kniven bakom hennes öronsnibbar. 
 
Jag gillar också miljöerna; den nästan utbrända, vita öknen som kontrast till stadens förfall. Retrokänslan känns igen från Moon (2009) och som tidigare nämnts, Bladerunner (1982). Robotarna ser 100 procent äkta ut och på det visuella planet har jag ingenting att gnälla på.
 
Betyg: