Etikettarkiv: Scarlett Johansson

Lost in Translation (2003)

Skärmavbild 2015-09-24 kl. 22.02.30Charlotte (Scarlett Johansson) och Bob Harris (Bill Murray) möts på ett hotell i Tokyo. De har egentligen ingenting gemensamt; varken livserfarenhet, intressen, kön eller proffession, men ser varandra och upplever några intima ögonblick tillsammans. Lost in Translation har allt man kan önska;  en minnesvärd öppningsscen, melankoliskt mys, en hysterisk talkshow, tjusig hotellbar, sprakande skådespelarkemi med Tokyo självt som tredje huvudrollsinnehavare. Pur filmmagi!

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

wp-bat-5

Captain America: The Winter Soldier (2014)

Skärmavbild 2015-09-04 kl. 22.37.13

Det dröjde innan jag tog mig an den sista utposten i Marvel-temat som jag inledde under våren. Har ju lite svårt för den där rättrådiga kapten Amerika och efter att ha sett Captain America: The Winter Soldier som alla har pratat så varmt om – ”uppföljaren” till Thor: The Dark World (2013) och förlöparen till Avengers: Age of Ultron (2015) – är jag övertygad om att det föreligger ett stort problem i vår värld. Det börjar på P och slutar med -atriarkatet.

Förlåt mig för att jag sparkar in öppnar dörrar här, men ladies and gentlemen och allt däremellan, det ÄR ofattbart att Chris Evans får spela huvudrollen IGEN i stället för den som självklart borde ha haft den: Scarlett Johansson.

Skärmavbild 2015-09-04 kl. 22.36.21GE BLACK WIDOW EN EGEN TRILOGI!!!

Bromancingen har inga gränser när Captain America hittar en ny kompis i Falcon (Anthony Mackie), återser en gammal vän som gett filmen sin obegripliga titel, vars härskare är en gammal ”vän” till den förra skurken, vars fiende nummer ett är S.H.I.E.L.D:s grundare och ledare, allas vår vän, Nick Fury (Samuel L. Jackson), vars kompis Alexander Pierce (Robert Redford) är hal som en ål och man vet till slut inte vem som bromancar vem, eller varför i sann ”dick flick”-anda

Fun, Girl. Wanna have fun.

Men jag har inte så värst kul. Vem försöker jag lura? Jag vill bara se Scarlett. Hon är cool, har alla de roliga replikerna och är en badass som heter duga. Ändå fyller hon bara ut en bråkdel av filmen som består av same old same old när onda maktgalna män vill leka gud med någon slags kaosteori under kudden. Seså.

Det är en snygg film, det kan jag inte ta ifrån alla Winter Soldier-påhejare. Den följer mallen för vad som förväntas av en superhjältefilm. En rakryggad hjälte som inte är så bra på att flirta med grannflickor, men hyvens på att springa fort och banka bovar i asfalten, tvingas bita i det sura äpplet och inse att man kanske måste bryta lite regler för att inte jorden ska gå under framför näsan på en. Flyga kan han också.

Men de sista 20 minutrarna ligger jag där och facebookar med ett halvt öga på projiceringen på min vägg. Kämpaaaa!

Blir lite arg nu i efterhand på scenen i Avengers: Age of Ultron när hela gänget är hemma hos Hawkeye och Natasha och Bruce jämför vem som är mest monstruös. Han som fövandlas till ett grönt monster och blir okontrollerat arg, eller hon som inte kan få barn. Vill alla kvinnor få barn, även de som lever för nästa spion/lönmmördar/döda pirater-uppdrag och knappt verkar intresserad av relationer? Ja, för innerst inne är alla kvinnor en bridezilla med (eller utan) hungriga äggstockar.

Här kommer en bromance compilation.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Slut på recension. Jag hatar Captain America.

wp-bat-2

Här är samtliga texter om Avengers i kronologisk ordning. Notera att betygen varierar från 1 – 4. Inte så illa ändå.

Avengers: Age of Ultron (2015) 3/5
Captain America: The Winter Soldier (2014) 2/5
Thor: The Dark World (2013) 1/5
The Avengers (2012) 3/5
Captain America: The First Avenger (2011) 2/5
Thor (2011) 4/5

The Avengers (2012)

The Avengers

Efter att ha haft en angenäm bioupplevelse med Avengers: Age of Ultron på IMAX kändes det inte mer än rätt än att blicka tillbaka på föregångarna i Marvels kanon. Åtminstone de som jag själv kände för att se. Det fick bli The Avengers från 2012, Thor från 2011 och Thor: The Dark World från 2013. Jag inser nu efter att ha sett The Avengers först och sen Thor, att jag kanske borde ha gjort tvärtom. Liksom klämt in Thor 2 innan jag såg Age of Ultron? Det är rörigt det här. I dag recenserar jag i alla fall The Avengers.

What does Fury want me to do. Swallow it?

Jag hade inte fel om mina spaningar från Age of Ultron. Det är superhjältarnas olikheter – och då syftar jag inte på deras ”superkrafter” utan personligheter – som gör dem till en uppsättning värd att begrunda. De har inte gått samma superhjälteskola precis, utan kommer från olika tidsepoker, planeter och erfarenheter på jorden vilket innebär att deras värderingar och strategier för hur man bekämpar skurkar och uppför sig i möblerade rum, skiljer sig åt på flera sätt. Diskrepansen mellan rättrådigheten själv, Steve Rogers a.k.a. Captain America och ”genius, billionaire, playboy, philantropist”-Tony Stark a.k.a. Iron Man är det kanske det tydligaste exemplet:

Captain America: Stark, we need a plan of attack!
Iron Man: I have a plan. Attack.

LOL.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 11.06.13Människorna, under Nick Furys ledning, framstår som konspirerande, småsinta och sårbara när sådana som åskguden Thor mullrar fram en blixt i skyn för att i nästan stund helt sonika landa på Avengers flygplan där han kliver in och tar sin bror, Loki i nackskinnet och flyger i väg innan de andra hinner blinka. Såväl Thor som Loki är känslostyrda, men pallar inte med småtjafs. Det är underhållning att Loki spatserar runt i hornhjälm och pratar om människans svaghet för att i nästa stund se honom rulla runt i skogen och slåss med sin bror.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 11.06.34Loki (Tom Hiddleston) är en underbar skurk. Jag älskar hans lillebrorskomplex, avundsjuka, galna hånflin och slickade frisyr. (Jag förstår honom. Som mellanbarn glöms man lätt bort). Och med ett bombnedslag som Chris Hemsworth till bror är det lätt att hamna i skuggan. Mer om det i den kommande Thor (2011)-recensionen.

Den här kombinationen av gudomlig narcissism och typiska mänskliga drag; svag självkänsla och knepiga syskonrelationer, är varför jag gillar Loki. Det är heller inte särskilt förvånande att det är den till synes mest sårbara (p.g.a inga övermänskliga krafter) medlemmen av superhjältarna; Black Widow/Natasha Romanoff, som lyckas manipulera Loki att avslöja sig när han är instängd i glaskuben. Att planen är att trigga Banners ilska och frigöra The Hulk. Natasha är kanske den i gänget som är allra mest hårdhudad och pragmatisk, spion and everything, och har inget intresse av att demonstrera sin styrka. Tvärtom, knepet är att lura fienden att tro att hon är svag. Black Widow-Loki, 1-0.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 11.05.24Mark Ruffalo som Dr. Bruce Banner då. Vilken jävla kvinnomagnet. Till och med Tony Stark blir lite hård i brallan av att umgås med Bruce. Och jag förstår honom. Integriteten är som en strålglans runt honom, ju mindre han vill delta i maktkampen, penismäteriet och ”politiken” desto mer vill man se av honom. Jag kanske har ägglossning eller nåt, men jag golvades totalt av Banners sexy/nerdy-pryl. Gosh, ge mannen en egen film! Och inte bara för att han är snygg så klart, utan för att en ödmjuk, smart doktor som undviker våld till priset av ensamhet och känslomässig isolering är som en upplagd tennisboll redo för smash.

Jag myser verkligen i interaktionerna mellan Avengers-karaktärerna. Men stort snark på actionscenerna och alieninvasionen i slutet. Hawkeye har en ännu mer otacksam roll i denna film, förtrollad av Loki, en tokmobbad rollkaraktär som inte förtjänar Jeremy Renners tid. Stellan Skarsgård som Selvig likaså. Eftersom jag såg Thor precis efter den här filmen förstod jag först efteråt att Dr. Selvig på något sätt var inblandad i Lokis ankomst till jorden, eftersom han i slutet av Thor tycks vara under hans kontroll trots att Thor skickat iväg honom med hammaren dit han hör hemma. Men det är inte helt klart vad som egentligen hände där i slutet på Thor. Frågor:

1) I slutet på Thor får man se Loki i en spegel typ där han säger en sak som Selvig sedan upprepar. Mao han verkar befinna sig på jorden och kontrollerar Selvigs vilja/hjärna.

2) Men om Loki kontrollerar Selvig befinner han sig väl redan på jorden? Varför måste han komma dit via en portal i The Avengers? Och varför måste han trycka spiran i hjärtat på Selvig en gång till för att ställa honom under sin makt? Makes no sense.

Men – tack vare Lokis galenskap och Avengers splittrade gruppdynamik är ändå den här filmen bättre än Age of Ultron. Så även om betyget inte blir högre än en trea så betänk att det sitter en liten stjärna i kanten.

wp-bat-3

Avengers: Age of Ultron (2015)

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 22.03.27

Jag har inte sett nån Avengers-film tidigare, förutom Iron Man 1 (vilken jag tyckte sög rövballe at the time), men nu var läget sådant att jag åkte hela vägen till London bara (delvis) för att gå på IMAX. Och Avengers var den enda filmen som visades för tillfället. Med det sagt var det inget som bekom mig, utan jag tänkte att det kanske var dags för mig att bekanta mig med Black Widow, Hawkeye, Hulken och gänget – och se om det var något att ha.

Men jag vill börja med att prata lite om IMAX. Detta episka, omtalade filmformat och filmprojektionssystem som knappast är nytt, men som först de senaste tio åren börjat användas för vanlig spelfilm (tidigare har IMAX-systemet använts för ställen som Cosmonova och för att spela in storslagna naturdokumentärer där vida bilder är en nödvändighet och tung och dyr utrustning inte är ett problem).

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 22.31.54I Sverige finns ingen IMAX-biograf, bor man här får man vackert ta sig till London för att åtnjuta detta format – kort sagt: en större och bättre bild. IMAX-filmnegativ är 70mm bred, alltså dubbelt så bred som en vanlig 35mm-film. Det innebär att man får in mer information per bildruta, jämför det med antal penseldrag eller antal stygn. Ju fler, desto tätare och mer framträdande bild, typ. Christopher Nolan var tidigt ute med att använda IMAX-film, han spelade in 28 minuter av The Dark Knight på IMAX och stora delar av Interstellar. Men, de flesta filmer som visas på IMAX-biografer är inte inspelade på IMAX-film, utan de har konverteras och projiceras bara på en större yta.

Vi såg Avengers: Age of Ultron på IMAX 3D. Jag är egentligen inte särskilt imponerad av 3D som det är i dagsläget. Som värst innebär det en extra tyngd på näsan och blurriga kanter. (Man ska INTE se 3D på en liten skitbiograf i Falun). Som bäst är det en kristallklar bild med extra djup, vilket jag bara upplevt när jag såg Gravity i Sickla (Stockholm). Och så nu, på Avengers i London. Men även om vi hade kollat i 2D skulle jag nog säga att IMAX är fett. Det är stort. Det övermannar liksom hela synfältet och omfamnar mig.

Filmens innehåll då? Utan några strings attached till Captain America, Hulken, Thor, Hawkeye och Black Widow var det ändå ganska lätt att skapa mig en uppfattning om vilka de är. Tony Stark a.k.a Iron Man känner jag igen från förr och egentligen tycker jag att han är rätt kul. Kanske får jag omvärdera Iron Man-filmerna?

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 22.56.13Det börjar med att hela Avengers-gänget slåss mot soldater i en vinterbäddad skog. Det är actionfyllt, och karaktärsdanande one-liners flyger inom gruppen. Det är är mys, och i synnerhet en scen när hela gänget flyger fram i profil  var skitsnygg. Jag konstaterar dock genast – och detta motbevisas aldrig under filmens gång – att Captain America är en präktig tönt med en jättetöntig liten mössa, och att Hulken är kalas. Både som grön krutdunk och i form av Bruce Branner (Mark Ruffalo). Thor var också cool. Scarlett Johansson som Black Widow känns också lovande inför kommande solofilm. Tyvärr kan dock inget, eller ingen, övertyga mig om att Hawkeyes skinnremmar runt underarmarna är bra till nåt. Och varför han skjuter med pilbåge istället för en pickadoll med typ laser är helt obegripligt. Jag lämnar detta till serienördarna att förklara för mig.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 23.39.12Men jag gillar Avengers. De är från olika världar, Thor är en gud som kan flyga med en tung hammare som ingen annan orkar lyfta, Tony Stark och Bruce Branner är supernördar instängda i plåt respektive muskelbyggares kroppar, Black Widow är en ärrad agent som är bra på att köra hoj. Det skiljer dem från t.ex. mutanterna i X-Men, som även om de har olika förmågor ändå delar någon slags genetisk samhörighet som skapar en barriär mellan dem och vanliga människor. Avengers är mixad kompott, jag gillar det.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 23.22.30Det tråkiga med filmen är att själva intrigen saknar all form av originalitet. Att rädda världen är både pompöst och ospännande eftersom vi vet hur det kommer att sluta. Och trots att titeln antyder någon slags tidsålder så upplever jag inte att någon ”age of” Ultron var nära anstående. Ultron hade karaktär, han var lite mouthy, men jag hade svårt att hålla tillbaka skrattet när Vision tog form. Guldcape? *fniss*

Och jag skulle vilja ifrågasätta om Samuel L Jackson verkligen är en människa. Är vi helt säkra på att han inte är en artificiell intelligens i människoskrud? För han utstrålar egentligen inget annat än konstant coolhet, i sin ögonlapp, solbrillor, hattar, u name it. Han är som en inredningsdetalj, man blir liksom inte förvånad över att han är där, men tillför han verkligen något?

Behållningen i filmen var Mark Ruffalos Hulken-ångest, Black Widows crush på densamma och Thors hammare-skämt. Och med IMAX-upplevelsen blev det en riktigt mysig stund i Marvel-universat.

wp-bat-3

Fler tankar om filmen hittar man hos Fiffis Filmtajm, Jojjenito, Flmr, Fripps Flmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och podcasten Den perfekta filmen.

Chef (2014) … eller varför HD-teve förstör din film

Chef Som jag har längtat efter att se Chef. Denna matporriga feelgod om en köksmästare (Jon Favreau) som börjar om på ny kula genom att starta en foodtruck, och som i samband med detta inser att han försummat sin son efter skilsmässan från ex-frun (Gloria från Modern Family). En perfekt fredagsfilm, eller hur? Jag är hemma hos en kompis, vi har bullat upp i soffan (mätta, jag har hört att det är självmord att se den här filmen på tom mage), med snacks och mjukisbrallor. Vi hyr filmen på min väns Apple Tv-mojäng och trycker på Play. Min kompis envisas med svensk text. Okejrå. Vi börjar titta och genast inser jag att något är fel.

Har Jon Favreau och Scarlett Johansson gått och blivit såpaskådisar? Eller är de med i någon slags realityshow? För  allt på den dyra platt-teven är platt, upplyst, knivskarpt och tillstymmelse till stämningsfullt, varmt ljus över köksmästarens dregelframkallande matkreationer är som bortblåst. Inget är som det borde vara. The Nerd Bird är på väg att förvandlas till Angry Bird. Och allt är tevens fel.

Jag fattar inte hur ni gör det, ni  som köper svindyra tv-apparater och ACCEPTERAR att film slaktas på det här sättet av högkontrastiga ultrasmoothing-inställningar som gör att ögonen vill självantända i förfäran. Ni fattar att det är som att köpa en målning av Monet och fylla i konturerna med spritpenna, va? Ni fattar att filmskaparna har spenderat miljontals kronor och har professionella människor på plats för att ljussätta varje scen perfekt och att därefter bearbeta filmmaterialet (grading) i klipprummet för att filmen ska få en särskild look? Att det finns en anledning till att filmfotografen Hoytye van Hoytema valde att ta bort färgen blå ur filmen Her. För att han ville skapa en stämning.

Tyvärr är det inte filmskaparna  som avgör hur deras verk som framställas på teven, utan tv-tillverkarnas marknadsavdelning. De vill sälja tv-apparater och då gäller det att synas i butiken. Mer kontrast, mer färg, mer skärpa är säkert imponerande när du står i en upplyst butik och stirrar dig svettig på två meter stora skärmar som vill förföra just DIG. Skärmavbild 2015-04-18 kl. 13.39.44Men när du sätter upp den där teven i ditt vardagsrum, sänker till mysbelysning och kryper upp i soffan för att se en gammal klassiker, vill du verkligen att bilden ska vara Skärmavbild 2015-04-18 kl. 13.39.56lika platt (men skarp) som i ett avsnitt av Big Brother, med ungefär samma bjärta färgskala, eller vill du ha samma känsla som när du är på bio? It’s your choice.

För du kan faktiskt ställa in själv. Nu gjorde inte jag det för jag visste inte hur man gjorde på min väns teve och därför genomled jag, enligt ryktena, världens mysigaste film med känslan av att befinna mig på en kall bensinmacks-toalett i Sibiren där inte ens kubanska grillmackor kunde få upp temperaturen över noll.

Jag ska se om Chef. Göra om, göra rätt. Jag är inte den första att beklaga mig över detta (testa att googla ”Why HD tv destroys your movie” och läs på, det är din filmupplevelse värd!) Förhoppningsvis är jag inte den sista heller.

Lucy (2014)

Luc Besson är en ojämn filmmakare. Efter Le Grand Bleu, Léon och The Fifth Element som är suveräna har han gjort en massa actionrullar jag inte är ett skvatt intresserad av, samt de medelmåttigt intressanta Jeanne D’Arc och The Lady. För att inte tala om pajiga Taken 1, 2, 3 som han skrivit manus till. Men med Lucy lyckas han åtminstone i mina ögon återupprätta sin heder. Jag tycker filmen är oförtjänt underskattad, med 6.4 på IMDB och ynka 44 % i publikpoäng på Rotten Tomatoes. 
 
Lucy (Scarlett Johansson) hamnar av misstag mitt uppe i en knarkuppgörelse i Taiwan, utnyttjas som mula och får ett paket blå kristaller inopererade i magen. Parallellt får vi se hur Professor Norman (Morgan Freeman) föreläser om den mänskliga hjärnan då han får frågan: vad skulle hända om människan fick tillgång till 100 procent av sin hjärnkapacitet? (Att vi i dag bara använder 10 procent är tydligen en omdebatterad myt, men jag är ingen hjärnforskare). ”I don’t know”, svarar Norman sanningsenligt. 
 
Nej, det är ingen som vet. Därför kan Luc Besson leka fritt med tanken på vad en övermänniska skulle göra, och vänder sig till evolutionen för inspiration. Det är smart och effektfullt. Klippningen är suverän. Exakt hur Lucy går från en normal 10-procentare till en som använder 20 procent och senare ännu mer av sin kapacitet, efter att den syntetiska drogen läcker ut i hennes mage, förklaras inte. 
 
Men det gör inget. Jag tillåter mig med att fantisera om en värld utan mänskliga tillkortakommanden såsom karriärsångest, stenar i skon och tillväxthysteri eftersom herr Besson levererar en APSNYGG sci-fi-action signerad raka rör och noll pardon i 89 underhållande minuter. 
 
Betyg:
 

Hipster sci-fi av Spike Jonze

Her tar oss in i en snar framtid, där alla tekniska möjligheter som man drömmer om i dag, är verklighet. Som en dator som skriver ut det man talar/läser in, uppkoppling till sin röststyrda dator, telefon, nätverk via en öronsnäcka och ”tv-spel” utan varken skärm eller consol, bara en skimrande bild mitt i rummet. Man kan skaffa ett operativsystem som har artificiell intelligens, som assisterar dig i vardagen och anpassas efter användarens behov. Så ja, det är en njutning att befinna sig i Spike Jonzes hipster-sci-fi:iga, närastående framtid bara av DEN anledningen.
 
Men storyn då?
Huvudpersonen Theodore (Joaquin Phoenix) är en författare som bor ensam i en lägenhet efter uppbrottet från sin fru (Rooney Mara). Känslor som ensamhet och rotlöshet är påtagliga hos Theodore i filmens inledning. Men så skaffar han det nya operativsystemet som jag nämnde innan, och får stifta bekantskap med Samantha (Scarlett Johansson), vars mänskliga, hesa och charmerande röst får Theodore att leva upp. 
 
Samantha är en artificiell intelligens som utvecklas snabbt, hon lär sig att läsa av Theodores känslor och behov, men hon utvecklar  framför allt en egen personlighet. Hon skriver musik, sorterar hans inkorg efter eget tycke och smak, skämtar, skrattar och diskuterar Theodores tidigare kärleksrelationer med honom. Han blir allt mer fäst vid Samantha och tar henne på strandpromenader med ”mobilen” (eller vad de kallar det i framtiden) i bröstfickan så att hon kan ”se” vad han ser. Kort sagt inleder de en relation, men precis som i mänskliga relationer smyger sig problemen snart på… 
 
Alltså, så här. Her vann en Oscar i kategorin ”Best Writing, Original Screenplay” (Bästa manus) och det tycker jag verkligen den förtjänar. Spike Jonze har skrivit ett manus som rymmer många dimensioner. Det är i mångt och mycket en berättelse om ensamhet, den sortens ensamhet som tumlat runt i själen på människan sedan språkets uppkomst. Som handlar om det ofrånkomliga faktum att vi aldrig riktigt kan nå utanför vår egen pannlob, på grund av de fysiska lagarnas begränsning. 
 
Joaquin Phoenix gestaltar den moderna mannen, i samklang med sin tids teknik, oberoende, framgångsrik och bosatt i staden. Jag känner igen mig själv i Theodore och det är faktiskt lite ledsamt. Kollektivet har aldrig känts mer avlägset och det sociala nätverket är framför allt virtuellt. Och jag är verkligen ingen bakåtsträvande ”det var bättre förr”-person och är ett stort fan av teknisk utveckling, men känslan av att människor är öar var verkligen stark genom hela filmen, och skavde lite på min självkänsla. 
 
Scenografin och kläderna är ett delikat mästerverk i sig. Allt är pastellfärgat, trendigt urblekt och retro-avskalat – en trovärdig framtidsspaning av team Jonze. Fotot av vår egen Hoyte van Hoytema är också rakt igenom ursnyggt, många maffiga close-ups med kort skärpedjup som skapar närhet. 
 
Men vad jag verkligen fastnade för var ai:n Samanthas utveckling. Innan jag såg filmen hade jag en bild om att Scarlett skulle spela en högst oproblematisk ”röst i datorn”, och att allt fokus skulle ligga på Theodore. Men Jonze tar Samantha ett snäpp högre, och ger henne en egen vilja och så småningom agenda. 
 
Stort plus för Amy Adams, i rollen som Theodores vän, som alldeles nyligen blivit min favvoskådis. 
 
Betyget för Her blir alltså så högt som 4 av 5 möjliga. 
Trevlig Valborg på er!