Tag Archives: Ryan Gosling

Blade Runner 2049 (2017)

Det är väl bäst att ha det sagt: Ni som redan älskar Denis Villeneuves ”Blade Runner”-uppföljare kommer kanske inte förstå den här texten. Ni som myste ikapp med Ryan Gosling i fårskinnsrock, som föll pladask för Roger Deakins precisionsfoto, och ni som fick goosebumps deluxe av islänningen Jóhann Jóhannssons musik – risken finns att ni inte kommer förstå ett skvatt av min kritik. Eller så fattar ni, och himlar strax väldigt mycket med ögonen. Skriv en kommentar vetja. Men jag ska försöka att vara pedagogisk som jag bara kan. OK?

 

Obs! Detta är inte en helt spoilerfri text. 

”Blade Runner 2049” är en fantastiskt snygg och stämningsfull film. Det är en film som vill säga något om hur det är att nästan höra till,att nästan räknas, att nästan vara människa. Ryan Gosling har fått förkroppsliga dessa nästan-känslor i replikanten K (en människolik, organiskt framställd robot). Han jobbar som polis i ett dystopiskt Los Angeles och har som uppgift att jaga rätt på och ”pensionera” replikanter som inte har någon tidsbestämd livslängd. De är upproriska och ej att lita på. Således måste dessa forna slavar kasseras. Problemet är förstås att det inte går att se vem som är vilken sorts replikant, utan det krävs en scanning av ögat för att ID-numret ska  avslöjas. Ett inte så litet problem om replikanten ifråga är stort som ett berg och starkt som fyra oxar.

Filmen inleds nämligen med ett möte mellan Ryan Goslings normalbyggda K och Dave Bautistas kraftfoderbyggda Sapper Morton. En gryta puttrar på spisen, och i ett av det enkla kökets hörn sitter polisen K och väntar i skuggorna. En släng av lättkokt noir utspelas därefter.

K rapporterar till sin chef, Lieutenant Joshi (Robin Wright), men innan han lämnar platsen i sin ”Back to the future”-kärra så upptäcker han en gul blomma intill ett träd. Assisterande robot scannar av marken och avslöjar en nedgrävd kista. (Man kan ju fråga sig varför replikanterna inte har en scanner-funktion, men men).

Vem som ligger begravd där hinner man lista ut innan Dr. Coco ropar gravid kvinna, men det ska ändå till en liten utredning där K besöker Wallace Corporation med en påse hår för DNA-testning (en av filmens bättre scener). I ett försök att inte avslöja mer av handlingen går jag vidare till vad jag fann så problematiskt med ”BR2049”.

För det första måste man ju ställa frågan: Varför? Hur motiverar man en uppföljare till en film som fått en sådan kultstatus, och som dessutom (med mening) lämnade fansen med fler frågor än svar? Originalet rörde vid de filosofiska frågorna med lätt hand, subtilt inbäddade i en futuristisk noirfilm. Den tog avstamp i sin egen tid (1982), även om den ska utspela sig 2019 och blickade framåt, och kanske är det här ”BR2049” gör det största misstaget – uppföljaren 2017 tittar nämligen bakåt med en nostalgisk blick och tillför inte mycket framtid om man ska vara ärlig. Det ska vara hologram-användningen då, som faktiskt var ett rätt så tjusigt inslag.

Även om miljöerna är riktigt snygga, i synnerhet Wallace Corporations tics-framkallande inredning (fladdrande vattenspeglingar), så har man lånat mycket av stilen och exteriörerna från originalet bortsett från de gyllene färgtonerna. Teknologin tycks ha gått framåt, exempel: K:s ai-system i hemmet där Joi får honom att tro att hon lagat en blodig biff till middag, stället där replikantminnen skapas, Niander Wallace svärmande ”syn-robotar” – samtidigt som man har behållt retro-80-talskänslan i mångt och mycket. Mobiltelefonen tycks aldrig ha existerat. Nej man måste gå till bilen för att ringa sin chef minsann.

Allt detta hade jag nog accepterat om det funnits något annat att engagera sig i.  Karaktärer att bry mig om. Men det är tunnsått. K:s lilla hang-up på Joi utforskas inte tillräckligt för att jag ska bry mig om deras udda relation. En ai och en replikant = svårt att få blodet att pumpa, ha ha! Scenen där K får sig ett nyp i filmhistoriens kanske osexigaste trekant (även om det var rätt spexigt), kändes inte riktigt så viktig som den försökte vara. Men vi fick i alla fall checka av två kvinnoroller som vi är vana vid att se på vita duken: 1) den självuppoffrande och 2) den prostituerade. Jag gillar Mackenzie Davis, men att hennes rollfigur var tvungen att ligga med K (mot betalning) för att klämma fast en sökare på hans rock kändes onödigt komplicerat … men vad gör man inte för konsten, Denis Villeneuve?

Och det var inte bara de levande kvinnorna som kastade kläderna, det är kvinnoben, bröst och fylliga läppar vart K än vänder blicken i form av statyer, artificiella intelligenser och datagjorda hologram! Framtiden är naken, men ingen verkar gå igång på det.

Inte heller storyn känns särskilt spännande eller originell, tvärtom fick jag YA-vibbar mot slutet när rebellerna gjorde sig till känna. Upptakten till ännu en uppföljare får man förmoda, men det fick då inte min puls att stiga för fem öre. Överlag saknar filmen en egen agenda och förlorar sig i minnen från förr. Det är som om jag sett allt redan, om inte i ”Blade Runner” (1982) så i andra sci-fi-filmer. Det i filmen som faktiskt väckte någon form av nyfikenhet, replikanten Luv till exempel, tog man inte tillvara på och hon föll slutligen ner i den förutsägbara mallen: ond, men foglig, hejduk. Man anade ju ett uppror mot Wallace i hennes kantiga ansikte, men hon slutade som fiskmat.

Så jag måste återgå till kärnfrågan: Vad är det i den här historien som fick Ridley Scott att öppna plånkan och Denis Villeneuve att göra en uppföljare till en kultklassiker? För allt jag kände att jag fick var en storstilad uppvisning i desktop-affischer utan några bra citat. Det skulle i så fall vara repliken från en gigantisk reklamprojektion av Joi: ”You look lonely”. 

I slutändan har jag inte hjärta att ge filmen ett lägre betyg än godkänt. Det är liksom inte en dålig film, men den lämnar mig kall och ifrågasättande. Och det tror jag inte var känslan den ville förmedla. Eller?

Det här var månadens filmspanarfilm och jag misstänker att ”BR2049” kan vara något av en vattendelare? Låt oss se efter:

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir

The Nice Guys (2016)

The_Nice_Guys_Poster

Utan särskilt höga förväntningar, om än förvissad om att ”The Nice Guys” fått rätt höga betyg i  svenska medier, slog jag mig ner tillsammans med Filmspanarna i Sergels 12:a för att se Russel Crowe och Ryan Gosling lajva 70-talsbovar. Eller egentligen spelar de inte bovar, utan två rätt sjaskiga privatdetektiver.

Holland March, Goslings rollfigur, är en smålat och skrupelfri alkis som försörjer sig själv och sin 13-åriga dotter, Holly, på enkla detektivjobb. När han en dag korsar väg med en annan privatdetektiv, Jackson Healy (Crowe) – som arbetar än mer ljusskyggt än honom själv – snubblar de båda in i en brottshärva som kretsar kring den unga Amelia (Margaret Qually från ”The Leftovers”), som försvinner efter att ha försökt göra sig kvitt några mordiska förföljare. March och Healey tvingas därefter samarbeta för att kunna håva in lite kulor, och upptäcker att Amelia tycks ha mer på gång än en begynnande porrfilmskarriär.

Att varenda film numera, komedi så väl som fantasyepos, tvunget ska vara minst 2 h lång är något en har fått vänja sig vid. Men det betyder inte att jag tycker om det. ”The Nice Guys” hade lätt kunnat skrota vissa partier och kortats 20-25 minuter. I övrigt var filmen som helhet en lättsmält historia som inte stannar hos mig särskilt länge. En hel del roliga episoder, som framför allt Ryan Gosling måste bekännas skyldig till. Filmen frossar i 70-tals-dekis-noir-pynt, samtidigt som synen på äktenskapet kokas ner till repliken: ”Marriage is buying a house for  someone you hate”. Oj så skoj alla 50-talist-män hade det i biosalongen. (Snark.)

Men framför allt är det två saker som hänger kvar:

1) Kim Basingers ansikte

Hon och Russell Crowe var båda med i ”L.A. Confidential” från 1997. Nästan 20 år senare dyker de alltså upp här tillsammans. Den stora skillnaden är att Crowe lufsar omkring i all sin naturlighet med extramage och dallrande kinder i en av huvudrollerna, medan Basinger dyker upp i en mindre, om än inte obetydlig, roll och hon har då varken dallrande kinder eller extrakilon. Tvärtom har hon jämnat ut alla sina 63 år med någon form av botox eller kniv. Det är smärtsamt att se hur sjukt olika villkoren är för män och kvinnor i Hollywood. På riktigt, det gör ont i mig när jag ser Kim Basinger försöka göra något vettigt med sin rollfigur när alla inser (ja, alla) att den enda funktion hon fyller är någon märklig nostalgitripp. För särskilt välcastad är hon inte.

2) Alkisfarsan

En trodde ju att Goslings rollfigur trots alls skulle inse – efter att hans 13-åriga dotter varit nära döden mer än en gång tack vare honom, och efter att ha fått höra från Holly att Holland March varken är en bra person eller privatdetektiv – att det kanske vore dags att lägga flaskan på hyllan. I stället fortsätter han att supa ända in i slutscenen, och får dessutom med sig Healy på kuppen, medan lill-gamla Holly ”håller vakt” vid bardörren. Sympatin för Holland March som jag ändå lyckats bygga upp under filmen föll som ett korthus och nu vill jag mest slå alkisfarsan på käften. Skärp dig!

Nåväl. ”The nice guys” är inte en story om snälla killar om någon trodde det.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Det här vad månadens filmspanarfilm! Hur snälla är de andra i bloggar-ligan tror ni?

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Har du inte sett den?

The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 16.50.10Robert Durst – oskyldigt anklagad eller kallblodig mördare?

I’ve been Jinxed!
Efter att ha stirrat på den här gubben ovanför varje gång jag loggar in på mitt HBO-konto bestämde jag mig för att ge den hyllade dokumentärserien The Jinx en chans. Första försöket misslyckades. Det tog max fem minuter innan jag stängde av på grund av ”stötande bilder”. Andra försöket gick mycket bättre. Det stötande materialet kan jämföras med att tvingas köa och prata med en dryg vakt utanför en klubb – ett nödvändigt ont, men när du väl tagit dig in vill du aldrig gå hem.

SerialLiksom den omåttligt spännande podcast-serien Serial är The Jinx en dokumentärserie som kretsar kring ett mordfall (well, i detta fall tre potentiella mordfall) och en huvudperson som man inte riktigt vet är skyldig till brotten eller ej. I detta fall gäller det Robert Durst – som tillhör en av USA:s rikaste familjer. The Durst Organization har skaffat sig inflytande och välstånd genom att äga fastigheter på Manhattans dyraste adresser till ett totalt värde om 4,4 miljarder dollar. Sedan företagets old daddy Seymour Durst dog 1995 drivs företaget av Douglas Durst, familjens näst äldsta son. Så varför föll lotten på honom och inte äldsta sonen, Robert?

Låt mig förklara. År 1982 försvann Robert Durst fru, Kathleen (McCormack) Durst spårlöst från parets sommarhus utanför New York. Robert utpekades som misstänkt, men gick fri från åtal. År 2000 väcktes utredningen till liv efter att Robert Durst gripits i Galveston, Texas, misstänkt för att ha mördat och styckat sin granne. Kort därpå hittades hans bästa vän, Susan Berman, död i sin lägenhet i Los Angeles. Robert Durst har alltsedan Kathleens försvinnande befunnit sig ”ute i kylan” både vad det gäller familjeföretaget och medierna. Men stämmer verkligen bilden av honom? Är miljardären Robert Durst en kallblodig mördare – eller världens mest otursamme man?

Skärmavbild 2015-04-16 kl. 20.46.38År 2010 gjorde regissören Andrew Jarecki och manusförfattaren tillika The Jinx-producenten Marc Smerling en spelfilm som gick lite under radarn; All Good Things, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna. Filmen är löst baserad på den sanna historien om Kathleen Durst försvinnande 1982 och misstankarna som riktades mot Robert.

Hur filmen slutar  vet jag inte, men det var uppenbarligen något som fortsatte att gäcka Jarecki, för i The Jinx försöker han ta reda på sanningen. Från början till slut. Precis som i Serial zoomar varje avsnitt in på en särskild del av historien; Roberts familjehistoria, relationen mellan honom och Kathleen, mordet på Morris Black i Texas osv. Till sin hjälp har Jarecki huvudpersonen själv: Robert Durst, som för första gången ställer upp på en intervju för att berätta sin historia.

Och vilken historia det är. Familjetragedier, undermåliga polisutredningar och nervslitande researcharbete avhandlas under ledning av Andrew Jarecki som också syns i bild rätt mycket. Det är ingen tvekan om att han är nyfiken på och sympatiserar med det svarta fåret, Robert Durst, vars diaboliska ansikte prytt många löpsedlar genom året, samtidigt som tvivlen finns där. Kan det vara så att  han är skyldig? Eller oskyldig till det ena, men inte det andra? Helt oskyldig?

Jag gillar genomskinligheten i projektet, att man får ta del av filmteamets tankar och processer (precis som i Serial), men det märks att Jarecki och gänget inte är journalister utan filmskapare. De vill vara med och skapa historien. Forma utgången. Ibland hade jag önskat att de stannat upp som Sarah Koenig i Serial och ställt ännu fler frågor, upprepat sig och förlorat sig i detaljer som störde
åtminstone min analys av händelserna. Vissa saker redovisas inte och jag vet inte om det är ett dramaturgiskt grepp eller att de helt enkelt inte hade resurser att undersöka precis allt.

The Jinx

Utan att jinxa något– I promise – men man får en större belöning i The Jinx än i Serial. Liksom en insikt i vad det innebär att tillhöra en av USA:s rikaste familjer. Mycket pengar och ett ryktbart familjenamn är rätt bra att ha när man sitter i skiten, men psykisk ohälsa går inte att pruta sig ut ur. På det sättet påminner historien om Foxcatcher. Precis som John du Pont utstrålar Robert Durst en dåligt rotad självkänsla och en vårdslöshet som i kombination är rätt skrämmande.

Tips! Har du redan sett The Jinx men inte själv googlat ännu (who are you?!) finns en del matnyttig info här.

Tips! Andrew Jarecki har varit inne på ett liknande spår tidigare, med den Oscarsnominerade dokumentären Capturing the Friedmans (2003). På söndag skriver jag om den filmen.

wp-bat-4