Tag Archives: Ridley Scott

Blade Runner 2049 (2017)

Det är väl bäst att ha det sagt: Ni som redan älskar Denis Villeneuves ”Blade Runner”-uppföljare kommer kanske inte förstå den här texten. Ni som myste ikapp med Ryan Gosling i fårskinnsrock, som föll pladask för Roger Deakins precisionsfoto, och ni som fick goosebumps deluxe av islänningen Jóhann Jóhannssons musik – risken finns att ni inte kommer förstå ett skvatt av min kritik. Eller så fattar ni, och himlar strax väldigt mycket med ögonen. Skriv en kommentar vetja. Men jag ska försöka att vara pedagogisk som jag bara kan. OK?

 

Obs! Detta är inte en helt spoilerfri text. 

”Blade Runner 2049” är en fantastiskt snygg och stämningsfull film. Det är en film som vill säga något om hur det är att nästan höra till,att nästan räknas, att nästan vara människa. Ryan Gosling har fått förkroppsliga dessa nästan-känslor i replikanten K (en människolik, organiskt framställd robot). Han jobbar som polis i ett dystopiskt Los Angeles och har som uppgift att jaga rätt på och ”pensionera” replikanter som inte har någon tidsbestämd livslängd. De är upproriska och ej att lita på. Således måste dessa forna slavar kasseras. Problemet är förstås att det inte går att se vem som är vilken sorts replikant, utan det krävs en scanning av ögat för att ID-numret ska  avslöjas. Ett inte så litet problem om replikanten ifråga är stort som ett berg och starkt som fyra oxar.

Filmen inleds nämligen med ett möte mellan Ryan Goslings normalbyggda K och Dave Bautistas kraftfoderbyggda Sapper Morton. En gryta puttrar på spisen, och i ett av det enkla kökets hörn sitter polisen K och väntar i skuggorna. En släng av lättkokt noir utspelas därefter.

K rapporterar till sin chef, Lieutenant Joshi (Robin Wright), men innan han lämnar platsen i sin ”Back to the future”-kärra så upptäcker han en gul blomma intill ett träd. Assisterande robot scannar av marken och avslöjar en nedgrävd kista. (Man kan ju fråga sig varför replikanterna inte har en scanner-funktion, men men).

Vem som ligger begravd där hinner man lista ut innan Dr. Coco ropar gravid kvinna, men det ska ändå till en liten utredning där K besöker Wallace Corporation med en påse hår för DNA-testning (en av filmens bättre scener). I ett försök att inte avslöja mer av handlingen går jag vidare till vad jag fann så problematiskt med ”BR2049”.

För det första måste man ju ställa frågan: Varför? Hur motiverar man en uppföljare till en film som fått en sådan kultstatus, och som dessutom (med mening) lämnade fansen med fler frågor än svar? Originalet rörde vid de filosofiska frågorna med lätt hand, subtilt inbäddade i en futuristisk noirfilm. Den tog avstamp i sin egen tid (1982), även om den ska utspela sig 2019 och blickade framåt, och kanske är det här ”BR2049” gör det största misstaget – uppföljaren 2017 tittar nämligen bakåt med en nostalgisk blick och tillför inte mycket framtid om man ska vara ärlig. Det ska vara hologram-användningen då, som faktiskt var ett rätt så tjusigt inslag.

Även om miljöerna är riktigt snygga, i synnerhet Wallace Corporations tics-framkallande inredning (fladdrande vattenspeglingar), så har man lånat mycket av stilen och exteriörerna från originalet bortsett från de gyllene färgtonerna. Teknologin tycks ha gått framåt, exempel: K:s ai-system i hemmet där Joi får honom att tro att hon lagat en blodig biff till middag, stället där replikantminnen skapas, Niander Wallace svärmande ”syn-robotar” – samtidigt som man har behållt retro-80-talskänslan i mångt och mycket. Mobiltelefonen tycks aldrig ha existerat. Nej man måste gå till bilen för att ringa sin chef minsann.

Allt detta hade jag nog accepterat om det funnits något annat att engagera sig i.  Karaktärer att bry mig om. Men det är tunnsått. K:s lilla hang-up på Joi utforskas inte tillräckligt för att jag ska bry mig om deras udda relation. En ai och en replikant = svårt att få blodet att pumpa, ha ha! Scenen där K får sig ett nyp i filmhistoriens kanske osexigaste trekant (även om det var rätt spexigt), kändes inte riktigt så viktig som den försökte vara. Men vi fick i alla fall checka av två kvinnoroller som vi är vana vid att se på vita duken: 1) den självuppoffrande och 2) den prostituerade. Jag gillar Mackenzie Davis, men att hennes rollfigur var tvungen att ligga med K (mot betalning) för att klämma fast en sökare på hans rock kändes onödigt komplicerat … men vad gör man inte för konsten, Denis Villeneuve?

Och det var inte bara de levande kvinnorna som kastade kläderna, det är kvinnoben, bröst och fylliga läppar vart K än vänder blicken i form av statyer, artificiella intelligenser och datagjorda hologram! Framtiden är naken, men ingen verkar gå igång på det.

Inte heller storyn känns särskilt spännande eller originell, tvärtom fick jag YA-vibbar mot slutet när rebellerna gjorde sig till känna. Upptakten till ännu en uppföljare får man förmoda, men det fick då inte min puls att stiga för fem öre. Överlag saknar filmen en egen agenda och förlorar sig i minnen från förr. Det är som om jag sett allt redan, om inte i ”Blade Runner” (1982) så i andra sci-fi-filmer. Det i filmen som faktiskt väckte någon form av nyfikenhet, replikanten Luv till exempel, tog man inte tillvara på och hon föll slutligen ner i den förutsägbara mallen: ond, men foglig, hejduk. Man anade ju ett uppror mot Wallace i hennes kantiga ansikte, men hon slutade som fiskmat.

Så jag måste återgå till kärnfrågan: Vad är det i den här historien som fick Ridley Scott att öppna plånkan och Denis Villeneuve att göra en uppföljare till en kultklassiker? För allt jag kände att jag fick var en storstilad uppvisning i desktop-affischer utan några bra citat. Det skulle i så fall vara repliken från en gigantisk reklamprojektion av Joi: ”You look lonely”. 

I slutändan har jag inte hjärta att ge filmen ett lägre betyg än godkänt. Det är liksom inte en dålig film, men den lämnar mig kall och ifrågasättande. Och det tror jag inte var känslan den ville förmedla. Eller?

Det här var månadens filmspanarfilm och jag misstänker att ”BR2049” kan vara något av en vattendelare? Låt oss se efter:

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir

The Martian VS The Martian

Skärmavbild 2016-03-06 kl. 16.53.20

Jag skrev om The Martian i december – och gav filmen en 3:a i betyg, med en idé om att jag kanske skulle höja betyget efter en omtitt. Nu har jag sett The Martian en andra gång och kommit fram till följande …

Nope, det blev ingen betygshöjning, tvärtom har intrycket försämrats. Tyvärr köper jag inte Matt Damon i rollen som Mark Watney, då Damon inte alls har ‘glimten i ögat’-schvunget som bokens alias äger och jag skrattade inte en enda gång under omtitten. Men, jag är inte helt säker på att det är Matt Damons fel.

Hear me out.

Andy Weirs Mark Watney är en väldigt tydlig person, från allra första sidan. De första meningarna i lyder så här:

”I’m pretty much fucked. That’s my considered opinion.
Fucked.
Six days into what should be the the greatest two months of my life, and it’s turned into a nightmare.”

Det här tonfallet, och ordvalet, säger ganska mycket om vem vi har att göra med. Problemet är att Matt Damons Watney inte säger ordet ”fuck” en enda gång. Det antyds i filmen att Watney inte drar sig för starka uttryck när han blir upprörd – och jag säger inte att man gör det dåligt, det kräver en viss finess att förmedla att någon uttrycker svordomar utan att faktiskt redovisa dem för publiken – men valet att censurera författaren Andy Weirs språk är ett misslyckande. Att jag tyckte så mycket om boken berodde inte på författarens fablesse att redovisa kemiska formler i all oändlighet – utan på att han piffat upp det nördiga med Mark Watneys oborstade språkbruk och sköna självironi. Därför blir det lite trist när Matt Damon skämtar så snällt. Tyvärr har man inte tvättat språket enbart hos Watney, utan även hos NASA:s mediaperson, Annie Montrose (Kristen Wiig) och Sean Beans Mitch Henderson till exempel – två lysande bikaraktärer i boken.

Nu skulle man ju kunna hävda att Ridley Scott inte bryr sig om boken, utan ville göra en egen tolkning baserad på Andy Weirs förlaga. Fast… det stämmer inte överens med vad jag ser.

Det finns nämligen fler superba biroller som kryddade boken – men som faller platt i filmen. Ta Mindy Park (Mackenzie Davis), den unga NASA-tjejen som upptäcker att Watney flyttat på Marsbilen via satellitbilderna. Andy Weir gör en poäng av hennes insats och byggde en liten dynamik mellan henne och Teddy Sanders (Jeff Daniels), medan hon i filmen degraderas till budbärare. Min poäng är att detta förhållningssätt är genomgående i Ridley Scotts version av The Martian – han redovisar, ”titta, alla är med”, men missar poängen med karaktärernas närvaro. Undantaget är Rich Purnell (Donald Glover).

Det känns helt enkelt som att Ridley Scott och manusförfattaren Drew Goddard inte vågat göra sin egen grej av Andy Weirs berättelse. Att överföra ett ‘tilltal’ från bok till film är inte lätt, men i fallet med The Martian tror jag att man hade behövt förstärka publikens förhållande till Mark Watney på ett tidigt stadium och förankra hans röst ytterligare. Så som man gör i boken genom att inleda med hans loggbok – och först senare ta in omvärlden. I filmen gör man tvärtom. Dessutom är tilltalet i boken riktat direkt till läsaren, medan videodagboken som filmens Mark spelar in känns mer ‘officiell’ och opersonlig, enligt mig mening i alla fall.

Jag hade med facit i hand gärna sett en mer vågad tolkning, där man fördjupade det som saknades i boken (psykologi) och satsat på ett något smalare tilltal – korsbefruktat Andy Weirs nördiga innehåll med Duncan Jones psykoliskt betonade Moon till exempel – i stället för att braska på med en créme de la créme-rollbesättning som milsvid överglänser rollfigurernas betydelse.

Och ja – jag hade mycket hellre sett Chris Pratt i rollen som strandad Marsian!

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 09.52.32

 

Med det sagt tror jag att de som sett filmen utan att ha läst boken kanske fick en bättre upplevelse på grund av att de inte vet vad de gått miste om … och inte hade en helt egen film i huvudet uppenbarligen.

wp-bat-3

 

The Martian (2015)

Uppdatering 2016-03-24: Jag har skrivit en ny recension efter en omtitt, se kommentar i slutet av inlägget. 

När en har uppåt 20 utkast på lut är det kanske dags att prångla ur sig en text, men det ska erkännas att den sitter långt inne. Jag har drabbats av någon oförklarlig olust att skriva om film. Jag ser fortfarande film, läser om film, längtar efter film och betygsätter film i hjärnan, men att knattra ner mina åsikter framstår sedan en tid tillbaka som lika lustfyllt som att gå till tandläkaren.

Men ibland får man bara ta sig i kragen, räta på ryggen, och skriva ändå. Med bara några veckor kvar på det här året vore det rent ut sagt pinsamt om jag inte fick ner några rader om den filmen som varit en av de mest efterlängtade för mig personligen detta år.  Här kommer en inte helt spoilerfri recension av The Martian.

Skärmavbild 2015-12-08 kl. 21.00.48

Den där om Mark Watney på Mars alltså. Jag har läst boken av Andy Weir, en upplevelse som var både bra och dålig (långrandigt emellanåt med allt som skulle förklaras in i minska kemiska detalj). Jag älskar det humoristiska tilltalet från Watney och det rappa tugget hos NASA-gänget, i synnerhet gillade jag karaktärerna Vincent Kapoor, Mitch Henderson och Mindy Park – men kanske allra mest; NASA:s presstalesperson Annie Montrose. I boken svär hon som en lastbilschaffis, men detta uppmuntrande karaktärsdrag har alltså raderats i filmens version av Annie. Enda orsaken jag kan komma på till varför det är så skulle vara för att få ner åldersgränsen. Mycket tråkigt och Kristen Wiigs komiska tajming känns en aning bortkastad.

Jag är nöjd med filmen. Den är precis lika icke-psykologisk och underhållande som boken, men har 100 gånger mindre tekniskt babbel vilket är till filmens fördel. Och den är för jädra snygg. Jessica Chastain är perfekt castad till rollen som kapten Lewis och det var kul att se Kate Mara som dataingenjören-astronauten Beth Johanssen. Jag ÄLSKAR miljöerna och hela räddningsaktions-stämningen som råder. Bra scen med Donald Glover i rollen som Rich Purnell, då han förklarar hur rymdfarkosten kan använda sig av jordens omloppsbana för att skjutsats tillbaka till Mars.

Och precis som i boken gillar jag hur Watney relaterar till Mars som både sin fiende och en polare som han försöker bräcka.

Skärmavbild 2015-12-08 kl. 21.07.00

Scenen där NASA berättar för Mark att han ska braka iväg från Mars i en nedbantad raket utan tak är episkt rolig. Hela den sekvensen, det sista steget inför att faktiskt lämnar Mars, tycker jag bäst om. Trots att jag vet hur det ska sluta känns det nervkittlande och äntligen får man se lite mänsklig ångest i Watneys fejs, precis innan han svooshar iväg mot sin eventuella död. (Har dock ännu inte bestämt mig om jag tycker att Matt Damon verkligen var rätt skådis för rollen).

MEN, jag skulle vilja se filmen en gång till. Det var som om den inte riktigt satte sig vid första försöket. Kanske är det boken som spökar, det var lite samma feeling som när jag såg Gone Girl inte så långt efter att jag läst boken, man sitter mest och funderar på likheter och olikheter och blir nästan distraherad av sina egna tankar.

Men på det stora hela är jag nöjd. Kanske höjer jag betyget efter omtitt.

Uppdatering 2016-03-24:

Jag har sett om The Martian och kommit fram till att betyget består, men med vissa invändningar och jämförelser med boken. Läs den nya recensionen här.

wp-bat-3

 

Inför: The Martian (2015)

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 16.35.21

Efter att ha sett trailern till The Martian tre gånger 🙂 och tittat närmare på rollistan känns faktiskt The Martian som årets ”Interstellar-höjdpunkt” om ni förstår vad jag menar. Med så mycket reboots och uppföljare (Mad Max, Star Wars, Jurassic World, The Terminator) i år känns det fräscht med en nyskriven sci-fi-story som dessutom kommer från en äkta nörd och self-made man som Andy Weir.

Författaren till filmens förlaga, Andy Weir, är en 43-årig f.d. programmerare som trots att han skrivit sedan tjugoårsåldern inte blev publicerad på ett förlag förrän lite mer än ett år sedan. Och det var verkligen ingen självklarhet. Inget förlag nappade nämligen på historien om en astronaut tillika botanist som lämnas ensam på Mars, så han publicerade den som en följetong på sin blogg, vilket gav homom en fan base som hejade på och så småningom hamnade den på Amazon för 99 cent per nedladdning.

Kindle-romanen blev en försäljarraket och en förläggare vaknade slutligen till liv och gjorde en bokdeal med Weir. Inte långt därefter knackade Hollywood på dörren, vilket genererade Andy Weir ett sexsiffrigt belopp i ersättning och friheten att sluta jobba som programmerare och skriva på heltid. Hans nästa bok heter Zhek och är också en science fiction-roman. Visst älskar man såna historier!

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.01.07

Boken var kul läsning, även om den i bland (okej, ganska ofta) blev väl tekniskt insnöad och fokuserade mer på problemlösning än karaktärsutveckling. Dock ger den sortens uppbyggnad en möjligheten att själv fylla ut berättelsen med idéer och tankar kring hur en ”ensam på mars”-upplevelse formar en människa. Så det gjorde faktiskt inte så mycket. Huvudpersonen, astronauten Mark Watney är en typiskt skön protagonist; en nördig Han Solo med drag av Guardians of the Galaxy-Peter Quill (Chris Pratt hade inte varit en dum skådespelare för rollen).

Min slutsats efter att ha sett filmtrailern där Matt Damon spelar Mark Watney är att Ridley Scott valt att göra en mer klassisk Hollywood-adaption. Lite mer seriöst och sentimentalt än förlagan. Men vilken jädra rollista! Jessica Chastain som Commander Lewis känns helt rätt, även om jag också hade kunnat tänka mig Charlize Theron, eller varför inte Jennifer Garner? Kate Mara som programmeraren Beth Johanssen känns som en alert casting, hon är en skådis som jag verkligen har fått upp ögonen för i House of Cards.

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.02.57

Jeff Daniels (Newsroom), Chiwetel Ejiofor (12 Years a slave) och Sean Bean (Game of Thrones) utgör NASA:s högsta chefer och är en ganska otippad trupp, men inte mig emot. Om någon tycker att Kristen Wiig (Bridesmaids, The Skeleton Twins) känns malplacerad i den här seriösa skaran kan jag bara säga att hon har fått en väldigt cool roll som passar henne perfekt. Som en av astronauterna på Mars-expedition får vi dessutom se en skandinav, ingen mindre än Aksel Hennie (Max Manus) i rollen som tysken Alex Vogel. Community-fansen kan glädjas åt Donald Glover. Den enda som jag på förhand hade kunnat räkna ut skulle få spela den kaxige piloten Rick Martinez, är Michael Pena (Fury).Det finns tydligen bara en mexikansk skådespelare som får göra den sortens roll i Hollywood.

Något som jag verkligen får bra vibbar av är looken! Jag älskar astronauternas EVA-dräkter, NASA:s high tech-högkvarter, rymdmiljöerna och Mark Watneys ”Hab”. Ser riktigt bra ut! Men det sagt ser jag fram emot den 27 november. Då kommer The Martian till Sverige. Kolla in den maffiga trailern här nedanför!

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.05.33

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.27.46

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.03.52

När det går åt helvete och ändå slutar så bra

Månadens filmspanartema är DET GÅR ÅT HELVETE. Och som vanligt är det fritt fram att tolka temat precis hur man vill så länge det handlar om film. Att något går åt helvete har ju sällan en positiv klang. Men visst finns det gånger då den där utförsresan trots allt leder till något gott, eller åtminstone till en insikt. En sådan film ska jag skriva om i dag.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 01.17.35

“Listen dude, it’s two bitches in a car”. Så avfärdade en regissör manuset till Thelma & Louise (1991) , trots att det var självaste Ridley Scott som visade det för honom. Varpå Scott svarade: “No! It’s epic!”

Scott hade vid den här tidpunkten i slutet av åttiotalet två storfilmer bakom sig; Alien (1979) och Blade Runner (1982) och hade även producerat ett par filmer. Thelma & Louise skulle bli hans tredje kultförklarade nål i kavajen, även om han inte visste det då.

Skådespelare som Michelle Pfeifer, Holly Hunter, Frances McDormand, Meryl Streep och Goldie Hawn var på tapeten för filmens två huvudroller  – men allra hetast på gröten var Geena Davis. Som initialt var inställd på rollen som Louise. Men Scott var inte övertygad och föreslog istället att Davis skulle spela Thelma. När Susan Sarandon kom in i bilden var det inget att grubbla över längre – och resten är filmhistoria, som de lärde brukar säga.

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 17.51.04

Man brukar prata om Thelma & Louise som Ridley Scotts film, vilket är sant förstås, men det hade inte blivit någon feministisk milstolpe om det inte vore för att Callie Khouri, en musikvideoproducent, hade tröttnat rejält på kvinnliga stereotyper på film och fått för sig att skriva ett manus. Hon hade aldrig skrivit något innan. Khouri skrev ner sin idé på en lapp: Two women go on a crime spree.

Så här kände Geena Davis när hon fick manuset i sina händer:

”I just had never seen a script of two so fully realized female characters before. Once in a while you see one with one really great part for a woman, but with two characters that was so equal and so moving and three-dimensional was just very, very unique.”

Inte för att förmågan att skriva ett bra manus sitter mellan benen, men jag skulle gissa att erfarenheten av att vara kvinna spelar roll för trovärdigheten i just denna film. För det handlar om just identifikation och då duger det inte att vara någons fru, älskarinna eller prostituerad. Samtidigt, att skriva ett manus som går ifrån den gängse bilden av kvinnor på film fick konsekvenser; Thelma & Louise skapade kontroverser när den kom ut 1991, framför allt i USA där debatten var polemisk: är det en feministisk film eller en manshatarfilm? Andra tog lättare på frågan. Susan Sarandon uttryckte sig så här:

”I thought it was a cowboy movie with women and trucks instead of guys and horses.”

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 21.41.31Men visst har den en politisk udd. Av samma anledning som filmen kritiserats för att rättfärdiga våld och måla upp en taskig mansbild, får Thelma och Louise handlingar i filmen ödesdigra konsekvenser.

”If you step out of line, the punishment is severe” sa Callie Khouri i en intervju vid 20-årsfirandet av filmen.

Med andra ord: Thelma och Louise må köra utför ett stup med leenden på läpparna, men de gör det för att de inte vill tillhöra en värld där en kvinna inte kan dansa med en man på en bar, bli full och behöva oroa sig för att bli våldtagen. Och om hon blir det – vem kommer att tro på henne?

”To me the end of the movie was never meant to be a litteral they drive off a cliff and die-kind of moment. It was a way of saying this was a world in which they didn’t believe there was a possibility o justice for them. … […] And this was just a way of letting them go, and letting them stay who they were, who they had become.”

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 17.50.45

Det finns en scen i filmen som jag älskar. Thelma sitter i passagerarsätet bredvid Louise och de flyger fram genom ökenlandskapet, bort från polisen som fått upp spåret på dem. De har dödat en man, rånat en bensinmack, hotat en polis till livet och placerat honom i en bagagelucka och satt eld på en lastbilschaufförs levebröd. Polisen, Hal (Harvey Keitel) har precis talat om för Louise över telefon att de är efterlysta för mord. Frågan är om de vill komma döda eller levande ur situationen, det vill säga: ge upp frivilligt och ställas inför rätta eller riskera att dödas av polisen om de fortsätter sin flykt. Deras liv är på väg käpprätt åt helvete. Och ändå, en känsla av total frihet.

”I wanted to write a movie about what the world looked like from the front seat of that car” säger Callie Khouri.

Och summerar i denna mening poängen med Thelma och Louise för mig. Frihetstörsten, att sitta i förarsätet och se världen ur ett annat perspektiv än det som tilldelats en. Det är ett motiv som drivit ”outlaws” genom alla tider antar jag, från Bonnie & Clyde till Tony Soprano. Känslan av att ha full kontroll över sitt eget liv och inte kontrolleras av andra driver Walter White Breaking Bad att bryta sig fri och bli ”the one who knocks”. Kosta vad det kosta vill.

Thelma: I feel awake, wide awake. I can’t recall ever feeling this awake, you know what I mean? Everything looks different. You feel like that too, like you’ve something to look forward to?
Louise: We’ll be drinking margaritas by the sea, mamacita.
Thelma: Hey, we could change our names.
Louise: Could live on a hacienda.
Thelma: I would get a job, I’ll work at Club Med.
Louise: Now, what kind of a deal that cop have to come up with to beat that?
Thelma: Have to be pretty good.
Louise: Have to be pretty damn good.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 01.33.49

Fler bra filmer med välskrivna kvinnoroller där en av manusförfattarna är kvinna:

A Girl Walks Home Alone at Night (Ana Lily Amirpour)
Brave (Brenda Chapman)
Bridesmaids (Kristen Wiig och Annie Mumolo)
Cirkeln (Sara Bergmark Elfgren)
Dirty Dancing (Eleanor Bergstein)
Frozen River (Courtney Hunt)
Obvious Child (Gillian Robespierre)
The Heat (Katie Dippold)
Till det som är vackert (Lisa Langseth)
Tracks (Marion Nelson och Robyn Davidson)
Wild (Cheryl Strayed)
Winter’s Bone (Debra Granik)
When Harry Met Sally (Nora Ephron)

Extramaterial:
Intervju med Callie Khouri om arbetet med karaktärerna Thelma och Louise.

Filmspanarna logga

Som vanligt ska det bli oerhört roligt att se vad mina bloggarvänner skriver på temat: Det går åt helvete. Dig in!

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Filmitch
Flmr

Exodus: Gods and Kings (2014)

Skärmavbild 2015-04-01 kl. 16.17.26

I Ridley Scotts senaste film Exodus: Gods and Kings berättas historien om Moses och hur han kom att leda Israels folk ut ur slavbojornas Egypten ca 1300 år före Kristus. Jag vet inte hur det är för er, men storfilmer med religiösa förtecken får mig inte direkt att ta fram hoppjerkan, men å andra sidan kan vilken berättelse som helst bli intressant om perspektivet som bjuds är det rätta. I Exodus är det Moses och åter Moses perspektiv som står i centrum. En smula sympati och ett visst utrymme tillägnas den egyptiske faraon Ramses, tillika Moses bror i allt utom blod. Men mest är det Christian Bales film. Under 150 minuter får knappt någon annan en syl i vädret. Det skulle vara Gud i pojkskrud då. En tuff, liten kille med brittisk accent. Ja, och vad ska man säga om det faktum att Moses och hans buddies pratar engelska, har ljus hy och ögon och sminkar sig som drag queens? På ett sätt är det bara kul att se alla dessa karlar trippa runt i fotsida klänningar, sandaler och mängder av smink – men jag störde mig på att de målat kajal taffligare än fjortisar.

Sigourney Weaver, Ben Kingsley och Aaron Paul har inte mycket att jobba med, utan tycks ha samma funktion som Christian Bales välsmkinkade fåraherde-fru: att se vördnadsfullt på Moses och följa hans minsta vink utan att ifrågasätta alltför mycket. Han kan den där Moshe! Det är nästan skrattretande att se Ridley Scott kasta bort så många skådespelartalanger medan Joel Edgerton (Ramses) och hans entourage får munhuggas och leva ut som teatraliska påfåglar.

Skärmavbild 2015-04-01 kl. 16.18.50

Visuellt sett är det väl en snygg film, med en del actionfyllda hästdroska-scener (haha) och levande iscensättning av De tio plågorna som drabbar Egypten. Men sammantaget… njae. Ridley Scott lyckas inte få mig att känna ett dyft för  Moses sak, men det är klart roligare än Barnens bibel som jag tvingades läsa som barn. Fast notera frånvaron av blod och nakna kvinnobakdelar (”Some hugging, kissing between Moses and his wife” står det i Parents guide under Nudity på IMDB), säkerligen för att säkra PG13-ratingen. Inte för att våld och sex är nödvändigt alla gånger för att skapa ”äkthet”, men Exodus är blodlös även i andlig bemärkelse.

Spaning: Två skådespelare från Game of Thrones fanns med i rollistan; Indira Varma (Ellaria Sand, fru till prins Oberyn) och Tara Fitzgerald (Selyse Baratheon, Stannis hänryckta fru). 

wp-bat-2