Etikettarkiv: Peace & Love Filmfestival

Frank (2014)

How to describe Frank?

Den meningen har fastnat i mitt huvud. Och ja, hur ska man beskriva Frank? Det är en feelgood-film av Lenny Abrahamson som någonstans på vägen växlar spår och blir något av en feel bad-film. Som handlar om Jon (Domnhall Gleeson) som så gärna vill bli rockstjärna, eller åtminstone skriva en hygglig låttext. Det går så där va? Han försöker komponera texter om det han ser omkring sig, men det blir aldrig bättre än rader i stil med ”där är en tjej med en röd väska, och där är en brunett, undrar om de känner varandra?”

Nej, Jon behöver inspiration. Ett band.

Av en slump får han chansen att ersätta en keyboardist i det experimentella bandet Soronprfbsvars, vars sångare Frank har huvudet täckt av ett stort låtsashuvud. Han tar aldrig någonsin av sig det, inte ens när han sover. Jon blir imponerad av Franks originalitet och med vilken självklarhet han hänger sig åt musiken. Frank är navet i bandet, deras självklara ledargestalt, en ödmjuk sådan, men som kräver perfektion av medlemmarna och sig själv. Men Jon kan inte släppa taget om vem det är som döljer sig bakom Franks ”mask” och vill att resten av världen ska förstå Franks storhet, vilket leder till att han hamnar i konflikt med den som står Frank närmast, bandmedlemmen Clara (Maggie Gyllenhaal).

Frank känns som en sådan där klassisk, brittisk, nördig musikfilm som det luktar kultförklaring om redan när man ser filmaffischen. Den är corky, rolig, konstig och charmig – och bitvis allvarlig. Vilket är bra, komedin funkar som lockbete och är kanske tvunget för att det inte ska bli allt för pretentiöst, men utan allvaret hade det varit lite för tunt för min smak. Och jag tycker faktiskt att det inte finns så mycket att anmärka på. Frank är en ironisk kommentar till musikindustrin, och ifrågasätter kanske delvis villkoren för att bli känd, och erkänd som artist, i dag. Vad är musiken värd om ingen lyssnar? Och tvärtom – vad är kändisskapet värt om man inte lyssnar på sig själv? Vad är äkta, vem är äkta och vad spelar det för roll? Tydligen så ligger en memoar till grund för filmen, skriven av Jon Ronson, som var keyboardist i ett band med Frank Sidebottom, en karismatisk sångare som liksom sin namne i filmen, gömde sig bakom ett huvud av papir maché. 
Maggie Gyllenhaal i rollen som den svårmodiga, stränga, rasande, överlägsna och icke-inställsamma Clara var magnifik. Sannolikt en rolig roll att spela. Huvud(*fniss*)personen bakom Franks mask är ingen spoiler tror jag – men det är alltså den alltid briljante Michael Fassbender. Men trots att jag visste det hade jag extremt svårt att föreställa mig honom där bakom. Det kändes verkligen inte som han. Om det är ett gott betyg eller inte vet jag inte, det kändes bara inte som en klassisk Fassbender-roll. Vilket på ett sätt blir en metainsikt för mig själv, hur vet jag att det verkligen var Fassbender bakom masken och spelar det någon roll?

Betyg:

 
Jag såg filmen med Fiffi, hennes inlägg hittar ni här
 

Palo Alto (2013)

Palo Alto är ett tonårsdrama som är skrivet och regisserat av Gia Coppola (Sofia Coppolas syskonbarn och barnbarn till Francis Ford Coppola) baserat på James Francos samling kortnoveller Palo Alto Stories. När filmen marknadsförs skulle man kunna tro att James Franco och Emma Roberts (japp, Julia Roberts brorsdotter) spelar huvudrollerna, men så är det inte. Det är istället karaktären Teddy (Jack Kilmer, japp, son till Val Kilmer) och April (Emma Roberts) som står i centrum. Liksom Teddys minst sagt obalanserade kompis Fred (Nat Wolff) och delvis den vilsna Emily (Zoe Levin). De är ett gäng vilsna själar som går på high school i Kalifornien, röker braj på fest, i skolan och i bilen, känner sig obekväma, hånglar, begår småbrott, söker sina identiteter. Ja, ni fattar. Sånt som amerikanska indiefilmer brukar handla om. En genre jag vanligtvis gillar, särskilt när Gus van Sant står för regin.
 
Men under den första halvan av Palo Alto händer INGENTING. Det här har jag sett tjugi gånger förut tänker jag. Ja ja, vad synd det är om amerikanska tonåringar som lever ut sina frustrationer genom ogenomtänkt sex, våld och droger. Jag suckar och börjar tänka på annat. Undrar om James Franco (som står med i nån slags producenttitlel i början, men som eg. bara är medmanusförfattare enligt Imdb) har castat sig själv i rollen som den hunkiga fotbollstränaren Mr.B. bara för att få hångla med den unga Emma Roberts (April). Vidrigt, tänker jag. Hon ska väl föreställa en 15-åring i filmen! Det är lite otydligt till en början, ur vilket perspektiv vi ska betrakta honom, är han ”the good guy” TROTS att han är typ 20 år äldre än April, eller är tanken att vi ska tycka att han är en snuskgubbe? Oklarheten kring motivet med hans roll kanske bidrog till de olustiga vibbarna.

Hur som helst är det ett dåligt tecken i min bok. När jag får tid att fundera på sånt är filmen helt enkelt inte tillräckligt bra. Vad handlar filmen om? skriker jag frustrerat inombords. Vad fan är det här för porrifiering av tonårskriser? För det är väldigt mycket high school-brudar i korta shorts och magtröjor, trånande blickar och kärlekstörstande hjärtan. Vilket killarna i filmen utnyttjar. Teddy förkroppsligar alla gräsrökande tonårskillar på film med sin rågblonda rufskalufs och snälla ögon. Jag måste säga att jag gillade Teddy, som är lite hopplöst förälskad i April. Men April kändes så lam på något vis. Jag kunde varken sympatisera eller identifiera mig med henne märkvärt. Och jag gillade INTE hur extremt ytliga samtliga tjejer framställdes. Till och med snacket mellan fotbollsbrudarna handlade om andra tjejers utseende, avundsjuka, killar. De hade rosetter i håret när de spelade. Har man det i USA?Jag har själv spelat fotboll i 12 år. Är skillnaden mellan Sverige och USA (som ju dominerar sporten på damsidan) verkligen så stora? Än en gång, hur som helst stack det mig i ögonen. 

Tyvärr störde alla dessa ”detaljer” och brist på känslomässig utdelning min koncentration och jag kunde inte riktigt fokusera på den större berättelsen, som jag tror i grund och botten handlar om den enorma sprickan mellan ungdomarna och vuxenvärlden omkring dem. Samtliga karaktärer i filmen blir svikna av de vuxna på olika sätt och de är utlämnade åt den hårda tonårsjargongen och rollerna de tilldelats: slampan, oskulden, slackern, hårdingen. Tyvärr är det först i slutet som en liten bubbla av sympati ploppar upp i mitt hjärta, men vem vill sitta och vänta på den lilla utdelningen i 90 minuter? Inte jag. 

Betyg:

 
Jag såg den samtidigt som Fiffi och hon tyckte så här om Palo Alto.