Etikettarkiv: Nicolaj Coster-Waldau

En andra chans (2014)

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 14.20.19

Jag såg Susanne Biers senaste film; En Chance Til på länk då jag skulle recensera filmen på mitt nya jobb, som kultur- och nöjesreporter på nyhetsbyrån TT. Jag satt på en kontorsstol med hörlurar och tittade på dataskärmen på en starkt upplyst redaktion där jag blev avbruten med jämna mellanrum – och försökte stänga in mig i filmbubblan. Att jag trots dessa usla förutsättningar satt med en klump i halsen, tårar i ögonen och en (troligtvis) ful grimas klistrat över fejset under filmens gång säger mig att jag gjorde rätt som gav filmen 4 av 5 i betyg. Så här i efterhand har filmen dock bleknat något och jag skulle nog ge den 3,5 om möjligheten fanns, men jag ger ju inga halvor i betyg så det får bli en 3:a med stjärna i kanten.

Jag – och Fiffi, som nyligen skrev om filmen – tillhör skaran recensenter som har gett En Andra Chans ett högt betyg i Sverige. De flesta stora medier har gett den låga betyg, 1:or, 2:or och på sin höjd en 3:a. Jag förstår faktiskt inte varför. Kanske för att filmen är väldigt tydlig med vad den vill säga? Eller är det för att Susannie Bier klampar in i något obekvämt: FÖRÄLDRARSKAPET? Möjligtvis beror det på att scenariot i filmen är ganska så otrovärdigt, så om man väljer att se filmen som ”realistisk” kan jag förstå att den slår fel.

Det kan också vara Maria Bonnevies fel. Hon var inte så bra.

I En Andra Chans får vi se hur den nyblivna pappan tillika polisen, Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) kämpar för att hålla samman sin familj. Hans fru Anna (Maria Bonnevie) tycks bära på en rädsla inför föräldraskapet som Andreas inte delar. Ömheten lyser i hans ögon när han ser på deras son, Alexander. Närbilder på blå irisar, mjuka kinder och skäggstubb skapar närhet. Lugn.

Samtidigt en känsla av att något kommer att gå fel. I arbetet som polis gör Andreas ett tillslag i en lägenhet och möter en ohygglig verklighet. Från vackert morgonljus i en vitbäddad säng förflyttar vi oss till en trång och smutsig lägenhet där ett drogpåverkat par skriker på varandra medan deras nyfödda barn ligger och gnyr i gamla blöjor. Våldet hänger i luften och smutsen kryper i huden.

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 14.17.18

Så småningom vävs dessa världar ihop och det blir grumligt. Vem har rätt att avgöra någon annans öde? Förtjänar alla en andra chans? Frågeställningarna är intressanta, men jag tycker att det finns något mer under ytan som är svårt att beskriva. Något som har att göra med hur människor hanterar sorg, svårigheten i att bära på ”fel” känslor och desperationen som kan uppstå i relationer med andra människor. Hur viljan att göra gott kan leda till så många fel.

Fotot är oklanderligt och utnyttjas till max för att förstärka dissonansen som ligger och gror genom hela berättelsen. Och även om intrigen nog främst är tänkt att spegla rollfigurernas dubbelhet så blir det också riktigt spännande.

Noterat: Jag har nog aldrig har upplevt i en film förut att spädbarnen får ta så stor plats som här. De är mer än rekvisita och gestaltas som två tydliga individer. Det var coolt.

wp-bat-3