Etikettarkiv: Netflix

House of Cards säsong 2 (2014)

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 00.36.49

Dags att titta närmare på andra säsongen av House of Cards. Var beredd på spoilers. Här är mina tankar om säsong 1.

De flesta serier bygger upp en säsong med lite tråk i början och sparar det godaste till sist, men House of Cards vänder upp och ner på den devisen. Redan i första avsnittet gör manusförfattarna en ”Game of Thrones” och har ihjäl en av seriens huvudkaraktärer. Det tråkiga är att jag visste att det skulle komma. Tack vare Google. I jakt på en bra bild på Zoe Barnes (Kate Mara) inför att jag skulle skriva om första säsongen skrev jag hennes namn i sökfältet och fick då upp förslaget: ”Zoe Barnes death”.

Mäh!
Tack för den internet. Ändå såg jag det inte komma i avsnittet efter. Eller – det kanske jag gjorde? Jag menar, vem fick inte kalla kårar när Zoe klev ner i tunnelbanan och såg sig omkring till ljudet av rasslande tåg i bakgrunden?

Skärmavbild 2015-05-18 kl. 19.49.33

Men trots att det fanns varningsklockor – Franks iskalla avrättning av tvåbarnspappan Peter Russo framför allt – så trodde jag ändå inte detta om Frank Underwood (Kevin Spacey). Att han skulle mörda sin medspelare, journalisten och älskarinnan; Zoe Barnes. Det grymma med hennes öde är att hon på sätt och vis dog på grund av att hon blivit en bättre människa. För att hon litade på någon. För att hon litade på Frank.

I början av tv-serien är Zoe maktlysten, och taktlös mot kollegor, ovillig att låta någon komma nära inpå skinnet. Men mot slutet av säsongen hade hon lärt sig (av Francis exempelvis) att tjänster tenderar att generera gentjänster,  hon värvade Janine Skorsky (Constance Zimmer) till Slugline där hon själv hamnade efter att ha lämnat Washington Herald. Hon och Janine blev till och med bundisar och Zoe började dejta sin före detta kollega, Lucas Goodwin (Sebastian Arcelus) efter att hon och Frank avslutat sin sexuella relation.

När Zoe möter Frank i tunnelbana (bakom ryggen på Janine och Lucas) är det för att sträcka ut en hand. Trion har ett spår som knyter Frank till Russos död och jag tror att Zoe inte ville tro det om Frank – men kanske framför allt inte om sig själv. Att hon blivit förd bakom ljuset och gjort karriär på bekostnad av någon annans död. Vilket hon delger Frank: ”I need to know that I wasn’t a part of someones murder.”

Att hon går med på att radera alla hennes och Franks sms bara minuterna innan Frank knuffar henne framför ett tåg säger något om vilken tillit hon har till Frank. Han raderar t.ex. inte nakenbilderna på henne och hon ber honom inte göra det. In i det sista är hon övertygad om att Frank är lika ärlig mot henne som hon mot honom: ”I want to believe you, Francis” blir hennes sista ord.

Skärmavbild 2015-05-18 kl. 20.44.21

Efter Zoe uppstår helt klart ett tomrum. Inte bara för att jag gillade Kate Mara och hennes bångstyriga karaktär, utan för att det var skönt att befinna sig utanför Vita huset emellanåt och umgås med en relativt normal person, och för att det kändes bra att Frank inte satt så säkert i båten. Med Zoe försvann en del av Franks charm, hans svagare sidor blev hårda, ointagliga. Var det verkligen så lätt att göra sig av med henne? Han visar i varje fall ingen ånger och verkar inte ha något samvete över huvud taget. Kanske borde jag inte vara förvånad.

Däremot hade jag väntat mig en starkare reaktion från Claire (Robin Wright). Inte nödvändigtvis för Zoes skull, utan för sin egen, och Franks. Är hon verkligen lika känslokall som sin make? Av hennes reaktion att döma när hon ser tv-inslaget om Zoes död förstår hon att Frank har något med det att göra –  hon nämner det inte med ett ord till honom – men accepterar det uppenbarligen. Synd. Jag hade ju på känn i första säsongen att Claire skulle köra sitt eget race, kanske till och med lämna Francis så småningom, trots deras återförening.

Andra säsongen kommer i stället att handla om Franks väg mot högsta ämbetet i Amerikas förenta stater: presidentposten. Om hur han och Claire förför och utmanövrerar presidentparet Garrett och Trisha Walker, om skumraskaffärerna med Kina, konkurrensen med affärsmannen Raymond Tusk – och dessa bitar tycker jag är rätt så tradiga. Den nya House Majority Whip, Jackie Sharps (Molly Parker) intåg i det politiska spelet är dock ett sidospår jag gillar. Hon känns vass.

Skärmavbild 2015-05-19 kl. 23.14.41

Det finns ett par avsnitt som är riktigt bra. Som avsnitt 4, när Claire avslöjar i direktsänd tv att hon gjort en abort och blivit våldtagen av general Dalton McGinnis. Claire är en svårläst person, vilket gör att jag har en irriterande distans till henne, men så öppnar hon sig plötsligt och vinner tillbaka alla sympatier. Hundrafalt gånger om. Det är det som gör hennes rollkaraktär spännande, för det finns hela tiden två sidor av henne: den sluga, beräknande och blidkande hustrun, och samtidigt är hon sårbar och stridbar, står upp för kvinnors rättighet till abort och vill bekämpa sexuella övergrepp inom militären.

Hon kan vara hänsynslös (t.ex. i hur hon hanterar affären med fotografen, Adam) i ena stunden – och visar i en annan att hon tycker att det är jobbigt att ständigt spela ett spel och utnyttja andra människor för att nå sina och Franks mål (hon faller i gråt efter pärsen med den psykiskt sjuka Megan som också utsatts för övergrepp av generalen).

Bland de bästa stunderna i serien är Frank och Claires rökmys i fönstret.

Jag gillade också när Frank åker hem för att delta i något Civil War-jippo och överrumplas av sina egna känslor inför sin döda förfader, en soldat som dog i strid, i en hängiven skådespelares gestalt. En liten pusselbit till Franks person. I en scen med Claire och livvakten Edward Meechum får vi också se prov på Franks bisexuella läggning för andra gången i tv-serien. I förra säsongen när han åkte hem och invigde ett bibliotek var kemin mellan honom och hans förre collegekamrat påtagligt het och det framkom att de ”strulat runt” som unga studenter. Och attraktionen finns kvar när de ses igen, 25-30 år senare. De här sidorna av Frank gör honom till en mer intressant person, eller sympatisk kanske är rätt ord. Som om hans oförmåga att påverkas av fördomar eller skuldänslor gör honom till en godare människa – trots att så inte är fallet.

Sammantaget är säsong två något tråkigare än säsong ett på grund av Kate Maras avtackning och för att handlingen koncentreras till Vita huset, där Franks duster med Tusk och Walker får för mycket utrymme. Och jag kan inte låta bli att undra ibland: är det verkligen värt det, Frank? Hur kul är det att vara USA:s president egentligen?

Skärmavbild 2015-05-19 kl. 23.35.57

Fler intressanta sidospår och frågetecken:

* Lucas Goodwins öde och hackaren Gavin Orsays brandtal för hacker-communityt. Kommer Lucas att ta sig ut ur fängelset på något sätt till slut ändå eller är han bakom lås och bom i tjugo år? Känns så himla orättvist. Och vad ska Gavin göra nu, utan Doug Stampers nyvunna beskydd?

* Rachel Posner är en spännande karaktär som jag lärt mig att uppskatta. Historien med henne och Doug Stamper som pågått utan Franks vetskap har hotat att brisera länge, men jag trodde att utgången skulle vara det omvända. Nu blev istället Dougs svaghet för Rachel hans död.

* Jag gillar den nya, smarta journalisten Ayla Sayyad som ligger Tusk i hälarna.

* Var tog Christina Gallagher vägen?

* Jag fattar fortfarande inte vem pr-strategen Grayson jobbar för: Tusk eller Underwoods?

Noterat:

* Jodie Foster och Robin Wright kliver in som regissörer i ett avsnitt vardera.

wp-bat-3

House of Cards säsong 1 (2013)

Skärmavbild 2015-04-20 kl. 16.48.03

Jag är säkert sist på bollen. Och det krävdes övertalning för att jag skulle ge mig i kast med serien – för andra gången – som handlar om en vit gubbes maktspel i Vita Huset och sägs ha likheter med Shakespeares Richard III och filosofen Machiavellis verk The Prince. Hade det varit någon annan än Kevin Spacey som axlade rollen som den sluge kongressledamoten Francis ”Frank” Underwood hade jag nog skippat den helt. Jag har känt mig mätt på amerikansk politik efter Homeland. Men man ska inte underskatta sin favoritskådespelare och en tv-serie som med filosofiska anspråk skildrar maktmänniskans begär.

Frank Underwood hymlar inte. Han pratar direkt till mig som tittare, vilket snabbt skapar ett förtroende jag inte gärna vill bryta. Jag vill fortsätta vara invigd i Franks planer, trots att jag inte kunde bry mig mindre om USA:s utbildningsmotioner i kongressen. Att Frank är öppen med sitt maktspel (utan att avslöja alla sina planer förstås) är ett smart knep och en möjlig förklaring till varför jag gillar House of Cards, men inte Vita Huset och Newsroom.

Skärmavbild 2015-04-22 kl. 16.14.47

House of Cards handlar också om Zoe Barnes (Kate Mara); en hungrig journalist som inte drar sig för att springa kongressmannens ärenden så länge hon får det hon vill ha: utrymme. Inflytande. För henne verkar det inledningsvis vara viktigare att själv synas än att gräva fram sanningen. Om Frank Underwood representerar en urgammal Machiavellisk filosofi så står Zoe Barnes för det nya, fräcka, icke-konventionella. Hon följer inte den traditionella pressetikens lagar, föredrar internet framför papperstidning och opererar, till skillnad från Frank, inte främst genom andra – utan styr sin egen skuta. Hon är inte slug, men snabbtänkt. När hon vittrar blod attackerar hon som en haj som fått syn på en surfare på ytan. (Ursäkta alla havsmetaforer, de bara kommer till mig). Vad gäller hennes långsiktiga planer är det svårt att veta exakt vad hon vill, men karriären, eller jobbet, verkar vara det enda hon verkligen bryr sig om. På det sättet är hon en klassisk murvel.

Dynamiken mellan Frank och Zoe är vital för serien. Jag gillar att det inte alls är självklart vem som håller i taktpinnen, vem som dominerar vem egentligen. Det skapar en  lucka av osäkerhet som gör dem båda lite mänskligare.

Skärmavbild 2015-04-22 kl. 16.25.16

Seriens tredje huvudkaraktär är Franks hustru, Claire Underwood (Robin Wright). Wow. Utan henne hade tv-serien varit MYCKET tråkigare. Claire och Franks relation är jättespännande, jag tror aldrig att jag har sett något liknande äktenskap gestaltas på tv. ”Presidentfruar” brukar oftast skildras som ett ankare på mannens arm, en nödvändighet för att kunna göra karriär, ett vackert kuttersmycke eller plikttrogen mor som sköter hemmets sfär. I Frank och Claires liv finns inga barn och heller inga skrupler kring vad de vill åstadkomma.

Utåt sett är Claire den svala frun och Frank den mjuka alternativt passionerade maken, men innerst inne är det nog tvärtom.

Trots deras uttalade ”vi gör allting tillsammans” tycks inte Claire vara riktigt lika säker som Frank på vart de är på väg – även om hon aldrig uttrycker det verbalt. Jag förstår det genom hennes handlingar, hennes strama minspel. Man ser på henne att hon vacklar. Robin Wright är en tillbakadragen skådespelare, men lyckas ändå gestalta en slags sorgsenhet samtidigt som jag uppfattar henne som otroligt stark i sig själv. Jag har en känsla av att hon kommer att växa ifrån Frank i kommande säsonger.

House of Cards har definitivt fångat mitt intresse. Precis som i Breaking Bad finns en känsla av att man ”känner” Frank/Walter, ända tills de överraskar en med att göra något man inte trodde de var kapabla till. Det är med stor nyfikenhet och lite bävan som jag ger mig i kast med säsong 2. Inga spoilers i kommentarsfälten hörrni!

Största minuset är det oförklarligt långa introt; bra låt, men ödsliga stadsvyer över Washington duger inte för närmare två minuters titelmelodi.

wp-bat-4

Jag gör slut med Netflix

 

 
 Ja ja, men vi kan väl vara vänner. Sluta böla. 
Att jag säger upp bekantskapen med dig betyder inte att ALLT var dåligt, vi hade många bra stunder.
Men… Jag tycker du var dålig på att läsa av mig och mina känslor (eftersom du tittade på TV… rekommenderar vi allt som går på tv) och framför allt: du var alltid ett år för sent med att bedyra din kärlek till mig! Jag erkänner mig till streaming-generationen, absolut, men jag är också en läsande människa som, för att inte bli totalspoilad via fb-statusar, artiklar, INTERNET, inte kan vänta ett år med att se senaste säsongen av Walking Dead. Jag vill se det senaste avsnittet dagen efter eller samma dag som det sänds i USA. Därför gillar jag er satsning på egna tv-serier, som släpps i hela säsonger på Netflix. Heja Orange is the new black! Men en säsong slukar jag på en vecka om jag så vill. 
 
Vi kanske ses i framtiden, när vi utvecklats åt samma håll. 
Tills dess kommer jag streama med vem jag vill, när jag vill. 
Ta hand om dig, Netflix.