Etikettarkiv: Neil Gaiman

Måndagstipset: Babel

Det är inte ofta jag kollar på tv, för vad ska man med en sådan till när man har en dator där man kan kolla på Play-kanalerna NÄR MAN SJÄLV VILL. Skulle aldrig falla mig in att äga en tv för tv-tittandets skull. Men det produceras förstås bra tv – och jag föredrar att se mina få favoritprogram utan reklam, vilket gör att valet oftast landar på SVT Play. Kobra är ett lysande program som alltid lyckas hitta roliga infallsvinklar på kulturfenomen och ibland dyker det upp riktigt bra dokumentärer på Dox och Dokument inifrån/utifrån, som De dansande andarnas skog.
 
Babel är ett program jag sällan tittar på (även om programledaren Jessiga Gedin är skitbra) men i kväll, kanske som en uppvärmning inför Game of Thrones, ska jag kika på det senaste avsnitttet och fortsätta ranten om … Neil Gaiman. Som gästar studion. 
 
Se avsnittet här
 

Stardust (2007)

Att jag inte hade sett Stardust förrän för två dagar sedan är lite märkligt i mina ögon. Kanske kom filmen i en period när jag var innerligt trött på alla giriga filmmakare som försökte rida på Lord of the Rings-hajpen? År 2007 var jag också ganska omedveten om vem Neil Gaiman var (det var två år innan Coraline filmatiserades). Men ändå. Med ensemblen Michelle Pfeiffer som fåfäng häxa, Robert de Niro som ”fjollig” piratkapten och Claire Danes som fallen stjärna (bokstavligt talat) så borde jag ha snappat upp att detta kan vara något för mig. Jag gillar ju fantasy, sagor och de ovan nämnda skådisarna. Men – att filmen blev aktuell för mig nu beror inte bara på att Neil Gaiman precis varit i Sverige och fångat mitt intresse, utan att jag upptäckte att Stardusts manusförfattare är desamma som skrivit X-Men: Days of future past: Jane Goldman tillika Matthew Vaughn (den senare har också regisserat filmen). Ha! Så nu följer jag upp den senaste biofilmen med en av deras tidigare skapelser. 
 
En parentes: Ingen kan spela ond skurk och samtidigt vara så bitterljuvt skön som Micheller Pfeiffer. Hon är den enda kvinnliga seriehjälteskurk (Catwoman i Batman Returns) jag truly känner för och älskar att just hon gjorde den rollen. Hon är en av anledningarna till varför Batman Returns är en mina favoriter – de andra två är förstås att Danny DeVito spelar Penguin och att filmen är regisserad av gothmästaren Tim Burton. 
 
 
Och ja, det är mycket Michelle Pfeiffers film det här. Hon är helt rätt som ond och fåfäng häxa, även om hennes och systrarnas ”fulmasker” var bland de sämre maskjobben jag sett. Och nånstans lite tråkigt att häxor, som kan trolla fram hus och gud vet allt, lider av samma skönhetsideal som vi som bor på den ”vanliga” sidan om Wall. Men som jag förstod det var det inte bara ett skönt yttre som stjärnhjärtat bidrog till, utan magi som de kunde använda till allt möjligt. Fast ändå… 
 
Claire Danes är ojämn, men blir bättre ju längre in i filmen jag kommer. Hon växer på en som den fallna stjärnan Yvaine, och lyser riktigt ordentligt i vissa scener – och inte bara för att hon är en riktig stjärna *hehe*. Hennes motspelare, Charlie Cox är charmig i rollen som Tristan Thorn, killen som ger sig iväg till det magiska landet Faerie bara för att impa på en brud.  Kul med Robert De Niro i rollen som den ökände piratkaptenen som i hemlighet tycker om att klä sig i kvinnokläder. 
 
Sammantaget kan jag säga att Stardust var en mycket flummigare film än vad jag trodde.
Det finns knappt några gränser för hur knäpp, ojämn, sockersöt, bitvis mörk och rolig den är om vartannat. Den har många klassiska sagoelement: ett kungarike ska gå i arv till den son som hittar den avlidne kungens amulett, en ung man, Tristan Thorn, ger sig ut på jakt efter en fallen stjärna för att bevisa sin kärlek till Victoria (Sienna Miller) en rätt självupptagen och trist tjej, men typ snyggast i stan –  samtidigt som tre häxor också jagar stjärnan (Claire Danes) eftersom hjärtat från henne skulle ge dem ungdomen tillbaka. Släng in en förlorad prinsessa som tillfångatagits av en fjärde häxa, ett gäng pirater, Ricky Gervais som sig själv, en man som förvandlas till en get och en hop av spökprinsar som inte får vila förrän kungariket har hittat den rättmätige kungen… 
 
Det är en rejält ojämn fillm som gyttjebadar i klichéer – både vad det gäller ondska vs godhet, könsroller och dramaturgin. Men det känns som om det är just det som är grejen. Den driver uppenbart med dessa klyschor, samtidigt som den har både hjärta och respekt för genren (sagor och fantasy). 
Överraskningarna ligger inte i karaktärsutvecklingarna, de är rätt förutsägbara. Utan det som jag tror kan härledas till Neil Gaiman (som skrivit romanen samt den illustrerade boken som filmen bygger på). Det där med att låta en fallen stjärna ta mänsklig form och tvinga henne hantera en helt ny värld av fysiska umbäranden och uppleva kärleken istället för att överskåda den från himlavalvet. Det är lite fint och mysigt. 
Och det med att de rivaliserande prinsarna som har ihjäl varandra så fort de får chansen, upptäcker att de blir spöken och måste hänga kvar tills den rättmätige kungen har utsetts – och kommenterar kontinuerligt det som sker för i handlingen. Mycket kul! 
 
Gaiman har en vurm för mytologi och skapar gärna fantasifulla världar som gränsar till vår egen, i det här fallet skiljs den engelska lilla byn Wall, där Tristan bor, från kungariket Stormhold i landet Faerie av en låg stenmur som vaktas av en gammal gubbe med käpp. Det är bara en tillfällighet, en ödets nyck, som leder till att det ens blir en saga, ett äventyr – det räcker med en ung mans nyfikenhet och vilja att visa vem han verkligen är..
 
Summan är att det är en helt okej film, fylld av berättarglädje och spektakulära mishmasher av osannolika och sannolika skeenden. Det är bara att buga sig för gränslösheten. 
 
Det blir 3 av 5 häxor i betyg. 
 

Med en rosa penna…

Det var roligt att träffa Neil Gaiman och få min första Sandman signerad (ser ni den rosa pricken?) Och att han lyckas vara trevlig och fyndig (”don’t forget your lovely pen”) efter tre timmars signerande i Science Fiction Bokhandeln är beundransvärt. Jag tror att det här är början på en strålande läsa-författar-relation. 
 

Nästan, Neil Gaiman

I går (tisdag) var jag nära att få till en intervju med författaren Neil Gaiman som är på besök i Stockholm i två dagar. Han kommer att signera böcker på Science Fiction Bokhandeln i dag (onsdag 28/5) och i går var han gäst på Kulturhusets Internationella Författarscen i samtal med Johanna Koljonen. Varför jag inte var där beror helt enkelt på att jag alldeles för sent upptäckte att Gaiman skulle komma hit. Biljetterna tog slut ILLA KVICKT. Och intervjun? Jag kommer till det. 
 
Jag har en ”historia” med Neil Gaiman. Och den började på en veranda i Harlem, New York hösten 2008. En holländsk – eller var han belgare? – hur som helst, ung man som jag tyvärr inte minns namnet på gjorde sitt yttersta för att leva upp till sinnesbilden av Den Mörka Poeten. Han rökte, han bar svarta kläder och han hade mörkt, lite halvlockigt hår och snurrade in sig i filosofiska tankegångar som såvitt jag minns främst ledde till tipset att läsa Sophie’s World av norrmannen Jostein Gaarder. Om jag skulle sätta ett känt ansikte på Poeten såg han lite ut som Adam Driver från Girls. Eller en ung Neil Gaiman, slog det mig senare. Den senare var alltså hans andra lästips (man får aldrig så mycket lästips som från missförstådda tänkare) och sedan dess har Sandman funnits nedskriven på min mentala ”Måste läsa-lista”. 
 
   
Men ack. Så mycket har kommit mellan mig och Neil. Andra författare, andra grafiska noveller, andra romaner och läsar-författar-möten. Finns egentligen ingen värre orsak än så. Jag har förstås sett Coraline (gillar) och har i stort rätt bra koll på vad han gjort, men inte gett mig in i hans värld helhjärtat. 
 
Jag började i alla fall med Amerikanska Gudar för jag vet inte, ett år sedan, en av hans mest hyllade romaner som jag egentligen vill läsa på engelska, men jag fick tag på den svenska versionen gratis – övergiven i en kulturredaktörs bokhylla, orecenserad – och började därför i den änden. Jag har ännu inte läst ut den, trots att jag gillade den. Jobbar på det. Sedan lånade jag några serier på biblioteket i höstas, samt hans senaste roman The Ocean at the End of the LaneDärefter pitchade jag en intervju med Gaiman för ett svenskt magasin, som nappade, och jag försökte komma i kontakt med honom men fick aldrig något svar (trist). Där nånstans tappade jag tråden och gled sakta men säkert ur min begynnande Gaiman-fas…
 
Men så inträffade följande: 
Vaknade i går morse, tittade på min mobil och såg en förfrågan från samma magasin, där de undrade om jag ville intervjua Gaiman I MORGON. Jag svarade självklart: JA! Och efter att hela dagen suttit och researchat, speedläst  Oceanen vid vägens slut på svenska (originalversionen på engelska kom jag bara halvvägs med i höstas, då hela förra året består av påbörjade men icke avslutade läsprojekt, det är en hemsk fas) och införskaffat mig första numret av Sandman (det tog bara 6 år, Poeten) – får jag veta att det tyvärr inte fanns någon tid för fler intervjuer.
 
Suck. Vilken antiklimax. Så nära,men ändå så långt borta. 
 
Jag tröstar mig dock med att denna karusell av händelser nu lett till att jag faktiskt kommer att sätta mig in i Neil Gaimans verk och värld, där jag tidigare egentligen bara varit och nosat, nyfiken, men inte riktigt gett en ordentlig chans. Kanske är denna vidunerliga resa en prövning? Jag kommer helt enkelt inte få träffa Neil Gaiman förrän jag är redo. 
 
Så vad tyckte jag om Oceanen?
Mycket läsvärd, med många bottnar och lager. Det finns lika mycket magisk realism som allmängiltiga tankar och känslor av att vara barn i en vuxenvärld som instick av självbiografiska lager. Det är i ingen tvekan om att han är en historieberättare av rang. Jag tyckte dock bäst om de mer realistiska bitarna, och imponerades över att hur osentimentalt han kan beskriva en 7-årings tillvaro vars födelsedagskalas ingen kommer på. Kanske just därför som hjärtat nästan trillar sönder på en när man läser om det.