Etikettarkiv: Mikael Persbrandt

X&Y (2018)

Om man plockar isär den delbara ryska dockan (matrjoskja) kommer man till slut in till den allra minsta dockan, en liten flicka om man så vill, som ligger dold inuti sitt större jag. Samtidigt, såvitt man vet, kan den största dockan med sin imponerande pondus också vara ekande tom på insidan. Det är först när man plockar isär henne som man ser vilka delar hon faktiskt består av.

I Anna Odells andra långfilm X&Y plockar hon isär sig själv och Mikael Persbrandt och låter varje del representeras av sex andra skådespelare, i skenet av en pågående filminspelning som ännu inte börjat. Ja ungefär så ska vi förstå ”rummet” i vilket X&Y utspelas. Det hela börjar i ett förhörsrum där Anna Odell och Mikael Persbrandt sniffar varandra i rumpan och raskt kommer till poängen: De vill ligga med varandra. Penetrera varandra. Och göra allt för konsten förstås. Lite banalt och lite spännande, men liksom mysigt, så långt.

Men det är när de släpper på de andra skådespelarna som det blir riktigt roligt. Vera Vitali spelar Anna Odells konstnärliga och utmanande sida och danska Trine Dyrholm spelar Mikael Persbrandt intelligenta och analyserande alter ego, för att nämna två lysande exempel ur ensemblen.

Anna Odell säger i filmen att hon vill spela in en film om identitet, och att hon och Mikael Persbrandt rollbesätter alter egon som ska spela sidor hos dem själva. Ingen utanför filminspelningen kommer någonsin få veta vad som är sant och vad som är fiktion. Vi får därefter följa förarbetet till en filminspelning, där skådespelarna repeterar scener, knullar och bråkar med varandra. Anna Odell diskuterar emellanåt innehållet med sina producenter, usla skådespelare som nästan matchar Odells egen kantiga spelstil, som för att förtydliga gränsen mellan fiktion och verklighet.

Intressant nog är det de till synes icke-fiktiva bitarna av filmen som känns mest skrivna och haltande, medan de inom filmens ramar, ”verkliga” repetitionerna med Odells/Persbrandts alter egon, är de som känns mest ärliga och sympatiska.

Och saken är den att det egentligen är helt ointressant vad som är på riktigt och vad som inte är det. I mina ögon är allt ljug och 100 procent sant samtidigt. Det är uppenbarligen en film som Anna Odell skapat, och vilka tekniker hon har använt för att nå slutresultatet är inte jätteintressant även om det väcker en viss nyfikenhet. Jag blir till exempel osäker på om Sofie Gråböl (Odells logiska sida), på förhand vet vad som ska hända när hon blir antastad av Odell själv, och om hennes svar på tal är en logisk improvisation som ligger inom ramarna för hennes rolltolkning, eller en välrepeterad scen i X&Y.

Oavsett vilket är det underhållande och bitvis känsligt närvarande film, som reflekterar över en människas många olika klangbottnar. Anna Odells depressiva sida spelas av Jens Albinus, en diametral motsats till Vera Vitalis eldiga alter ego. Att se hur de växelverkar inom samma person (Odell) och i relation till varandra, och Persbrandts prisma av personligheter, är vackert!

X&Y var faktiskt årets sista Filmspanarfilm och enligt mig den bästa (av dem som jag haft chansen att se). Min magkänsla säger mig att åtminstone en i sällskapet absolut inte håller med!

Klicka er vidare för att ta reda på vem som kanske delar ut samma betyg som jag och vem som gissningsvis håller Odell på mattan, baserat på lördagskvällens diskussion.

>> Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)
>> Fiffis filmtajm

Läs mer

Mig äger ingen #sff13

 
MIG ÄGER INGEN
Regi: Kjell-Åke Andersson
Jag såg den: Torsdag kl 14.30 på Grand 1
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Jag går rakt på sak. Jag blev väldigt rörd av ”Mig äger ingen”. Det är en välspelad, snyggt fotad och jämn film delvis ur ett barns perspektiv, om alkoholism, föräldraskap, jämställdhet, 70-tal, klass och kärlek. Och det är kärleken som övervinner allt det andra. Mikael Persbrandt är fantastisk i rollen som den alkoholiserade, hårt arbetande pappan Hasse som blir lämnad av kvinnan i hans liv och mamman till Lisa, dottern som blir kvar hos honom. Där porträttet av pappan är välgjort och komplext är det av mamman knappt. Man fattar att hon lämnar en man som super, inte lyfter ett finger i hemmet och knyter klasskampsnäven i fickan – men varför lämnar hon sitt barn i den miljön? I filmen är förklaringen att hon tyckte så synd om pappan att hon gav honom det finaste hon har – Lisa. Jag vet inte om jag köper det och det stör mig.
 
Däremot skildras bandet mellan pappa och dotter otroligt fint. Lisa spelas av tre skådespelare i olika åldrar och bäst tycker jag om Ping Mon Wallén, yngsta Lisa. Och Saga Samuelsson som spelar tonåringen lyckas förkroppsliga den brutala insikten i att hjälten man vuxit upp med blivit en tragisk clown. Där en spya i diskhon är så vanligt att den knappt märks. 
 
En annan bit av filmen som är intressant är hur alla runt omkring Hasse låter honom supa. Att vara medberoende är förmodligen inte helt lätt eller okomplicerat, vilket också filmen visar. Lisas mamma Tanja lägger inte två strån i kors för att hindra att den där juldrinken (som hennes nya man kommer ut med i farstun, but why?!) når Hasses strupe, brodern köper ut sprit till honom (för sista gången säger han förmodligen inte för sista gången), Hasses mamma blidkar honom med öl medan pappan försöker stoppa det med skuldbeläggande och aggressivitet – och Lisa, hon gör så gott hon kan för att hålla samman den redan trasiga familjen. Förmodligen var synen på alkoholism en anann på 70-talet, lite mer ”var mans sak”. Hur som helst är det djupt tragiskt att ingen på allvar markerar mot pappan, som till slut tar en sup för mycket och förlorar sin dotter.