Etikettarkiv: Matthew McConaughey

Mud (2012)

Matthew McConaug-het (Mud) får ännu en anledning att bre på med sydstatsdialekten medan han bygger båt och stretchar bröstmusklerna i en benvit skjorta på en folkskygg ö mitt i en ström flod. Han är på rymmen från rättvisan och mordiska hämnare. Pojkarna Ellis och Neckbone hjälper honom att införskaffa materiel. Samtidigt traskar Muds ex-flickvän Juniper (Reese Witherspoon) runt i jeansshorts, stripigt blånt hår och höga klackar i närmaste småstaden, övervakad av dem som jagar Mud. Ellis kämpar med sin inre ilska (över föräldrarnas allt sämre relation och egna kärleksproblem). Alla kvinnor sviker. Utom Juniper? 
 
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Mud. Tye Sheridan som Ellis förtjänar en eloge, liksom miljöerna (vackra och otäcka) och känslan av att vara utomhus, ibland på ogästvänliga platser, och sticka ut på såna där konstiga äventyr man bara gör som barn, är välkommen. Problemet för mig är jag inte riktigt köper Muds historia med Juniper, vilken är som hämtad ur en Mitt livs novell. Jag får inte ihop deras livsöden eller personligheter. Alls. Jag hade även lite svårt för det genom-manliga perspektivet. Mud är en välgjord film, men vill inte riktigt nå fram till mig. 
 

Interstellar (2014)

 
När jag kom ut från biografen fann jag mig själv stående i en vägkorsning. Tom i hjärnan, stirrande på grå asfalten. Känslan av att ha ryckts ur en dröm var stark. Jag ville instinktivt krypa tillbaka in i biomörkret och åka ut i rymden igen. Resa instellärt. 
 
Men vi börjar i rätt ände… Det är skönt att ha sett überhajpade Interstellar efter närmare ett års väntan, inte bara för att jag har haft MEGA-förväntningar, utan för att jag också slipper hålla för öronen bland filmvänner (eller springa ifrån folk jag inte litar på), undvika recensioner och äntligen kan börja diskutera filmen! Fast, jag har försökt att vara cool, hålla lite distans… nä, vem försöker jag lura. Jag har velat såga av armen på dem som råkat spoila någon liten detalj, och glatt mig enormt över att svenska filmfotogafen Hoyte van Hoytema fått plåta detta episka sci-fi-drama. Fy fan vilket jävla uppdrag! 
 
Foto: Melinda Sue Gordon/Paramount Pictures/Warner Brothers Pictures
 
Det finns flera ingångar till Interstellar. Jag skulle vilja kalla den sci-fi-drama, SF klassar den som en thriller, andra kanske skulle säga dystopi. Låt oss säga att du korsbefruktar samtliga ovan nämnda genrer så har du Nolans film i en rymdkapsel, ursäkta ordvitsen.
 
Interstellar utspelar sig i en nära framtid; där jorden har utarmats, smuts och sand skyfflas runt i atmosfären och människosläktet är på väg att dö ut. Ex-piloten Cooper (Matthew McConaughey) som en gång tränat hos NASA är majsbonde, precis som många andra tvingats bli. Världen behöver inga ingenjörer, utan arbetare som försörjer jordens befolkning med mat. Men Cooper fortsätter drömma om sin förlorade pilotkarriär, och kan inte släppa idén om att vetenskap och utbildning är nyckeln till utveckling – och jordens räddning.
 
Han uppmuntrar sin 10-åriga dotter Murph (Mackenzie Foy) att tänka kritiskt och söka vetenskapliga svar på allt som verkar främmande eller orimligt. Exempelvis varför böckerna i hennes bokhylla trillar ner till synes utan anledning. Finns det ett mönster? Regelbundenhet? Murph hävdar att det är ett spöke som vill säga henne något…
 
OBS! Nu kommer spoilers. Sluta läs här, gå på bio och se Interstellar. Den är bra. Jag lovar.
 
 
Det finns mycket i Interstellar som jag älskade. Först och främst ambitionen att göra något mer än en djärv sci-fi-rulle om interstellära resor till andra galaxer (well, det i sig väcker fjärilar i min mage) i skenet av en borttynande värld. Nolan berättar också, eller kanske framör allt, en historia om en ensamstående far som lämnar sina barn för att rädda världen. En otroligt sorglig kompromiss. Relationen mellan Coop och Murph gav filmen känslomässig tyngd och krokade sig fast i mitt hjärta helt och fullt. 
 
My list goes on: maskhål, svarta hål, relativitetsteorin in action, dimensioner, Matthew McConaughey, Anne Hathaway, det rykande dammet som sakta förtärde mänskligheten, fotot, miljöerna, både jordiska och icke-jordiska (vattenplaneten!), att Interstellar varken var Jonathan eller Christopher Nolans idé från början utan baseras på ett utkast av en fysiker vid namn Kip Thorne och producenten Lynda Obst, vilka var med och utvecklade Contact (1997, där McConaughey har en mindre roll). Jag älskar att det kändes på riktigt och att tre timmar inte var ens ett ögonblick för långt. Och visst är väl Interstellar lite som en vild storebror till Gravity? De genomsyras av samma känsla, och gör rymden mänskligare än någonsin. 
 
Sen finns det dimensioner *blinkblink* som jag inte gillade så mycket. Som att vissa skeenden hastades igenom  (förenklades), det fanns scener som var något överdramatiserade, thrillerfloskler, och paradoxen som jag misstänker att fler än jag hakat upp mig på? I slutet, när Cooper trillar ner i ett svart hål och kommunicerar med Murph via bokhyllan var Nolan nära att tappa mig, det blev nästan lite för mycket av det goda. Kände jag då. Nu, så här i efterhand är det nästan förlåtet, å ena sidan ger det mig rysningar, å andra sidan tycker jag fortfarande att hela den biten är lite lökig. Samtidigt, vem är jag att säga att denna dimension inte finns och är fullt möjlig? 
 
Den slutgiltiga känslan är ändå att jag blev ÖVERVÄLDIGAD. Och jag längtar tills jag får se Interstellar igen. 
 
Betyg
 
 
Psst…  Man kan bygga solsystem och utforska främmande galaxer med Endurance i ett spel på Interstellar-hemsidan. Jag har byggt en rosa planet med två månar än så länge 🙂

True Detective

Jag har precis sett klart tv-serien True Detective på HBO Nordic. Det finns mycket jag skulle kunna säga om detta mansdrama med psykologiska övertoner, men jag nöjer mig för stunden med att posta några bilder från världens snyggaste intro. Jag blir helt till mig varje gång. 
 
Och nej, det är inte en slump att det är en kvinna i mitten.