Etikettarkiv: Lisa Langseth

Tema: Svenskar i Hollywood

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 22.31.46(Finn x fel i Google-sökningen ”Swedish Hollywood actresses”)

Månadens filmspanartema är Svenskar i Hollywood. Det var faktiskt mitt eget  förslag. För ”vi” (läs Sverige) har ju ett växande antal svenskar i filmverkstan på andra sidan Atlanten som det går riktigt bra för. Särskilt i skådespelar-ledet, för att nämna några: Rebecca Ferguson (Mission Impossible: Rogue Nation), Noomi Rapace (Child 44, Sherlock Holmes, Prometheus och kommande filmen om Maria Callas), Joel Kinnaman (RoboCop, The Killing och kommande Suicide Squad), Mikael Nyqvist (Mission Impossible: Ghost protocol mfl), Alexander Skarsgård (True Blood och kommande The Diary of a teenage girl) och ja, egentligen hela Skarsgård-klanen samt de ”gamla” i gemet: Dolph Lundgren, Peter Stormare och Max von Sydow.  Säga vad man vill om dessa skådespelare, men det finns en som knäcker dem allihopa med hästlängder och chokladbrunt hår. Ni vet vem jag menar. Alicia. Vikander.

Filmspanarna loggaRisken, eller chansen, att varenda en av Filmspanarna har valt att fokusera på henne är överhängande eftersom hon är överjävligt bra i allt hon är med i och är rykande aktuell i The Man from U.N.C.L.E. Men det må så vara. The more the merrier!

Jag tycker att Alicia Vikander är en sån självklar FILMSTJÄRNA. Lysande i vad hon än gör. Och det har gått relativt fort. Från genombrottet i Till det som är vackert (2009) för villken hon fick en Guldbagge, fram till i dag har hon tagit ett par jättekliv på karriärstegen. Det finns liksom inga små indiefilmer att kasta skämskuddar på, utan hon har gått all in från första stund. Med en Guldbaggevinnande film i Sverige, en Oscarsnominerad i Danmark, och biroller i Anna Karenina och The Fifht Estate landade Vikander huvudrollen i en fet biopic mot Kit Harrington. Skärmavbild 2015-09-01 kl. 23.26.05

Nu har hon hela världens ögon på sig. Alla vill ha Alicia. Även Michael Fassbender –>> hennes motspelare i The Light Between Oceans (2015).

Därför tänkte jag skriva om TRE filmer som jag anser är språngbrädan på vilken Alicia Vikander studsade fram – raka vägen in i Hollywood!

 

  1. Till det som är vackert (2009)

Skärmavbild 2015-08-30 kl. 21.12.52

Lisa Langseth och Alicia Vikander bevisade något för mig med Till det som är vackert. Nämligen, 1) Det finns hopp för svensk film och 2) Vi har en filmstjärna bland oss. Och hon heter inte Samuel Fröler. Alicia Vikander spelar Katarina, en underkastad, nyfiken, rasande ung kvinna som flyr förortslivet och får jobb som receptionist på Konserthuset där hon träffar den respekterade dirigenten Adam (Fröler). Själva storyn är nästan idiotiskt konventionell. Ung, osäker kvinna möter äldre, självgod man. Hon blir sviken.

Det som skiljer Till det… från mängden är att Langseth inte nöjer sig med det. Att kränka någon annan är ingen jävla rättighet, inte ens om du är kulturman. Ilskan och frustrationen sprakar när Katarina drar fram. Woho! Fuck you Samuel Fröler. Det som drar ner betyget är alla runt omkring Alicia Vikander. Det är samma gamla diskbänkskantiga skådespeleri som pajar 85 procent av alla svenska filmer och ”du är ju sjuk i huvudet för fan”-utrop som gör att det skorrar något i Mozarts Requiem.

3-5-5

 

2. En kongelig affaere/A royal affair (2012)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 20.57.30

I detta Oscarsnominerade kostymdrama bestämde sig den danska regissören Nikolaj Arcel (manusförfattare på Män som hatar kvinnor) för att sammanföra Alicia Vikander och Mads Mikkelsen i ett triangeldrama mellan den danska drottningen Caroline Mathilde (Vikander), kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) och hans livläkare Johann Friedrich Struensee (Mikkelsen).

Filmen påminner en smula om Andrea Arnolds Wuthering Heights (2011), åtminstone estetiskt. Det är ett blåsigt Danmark i höga kelvingrader, kalla slottsvrår, lera på stövlarna och förbjuden kärlek. Jag vet inte vem som är bäst, Alicias svårmodiga Caroline Mathile, Mads politiska Struensee eller Mikkels fantastiskt excentriska kungaporträtt. Men en sak är säker: det här är ”en riktig film”. Det är så här det ska göras om det ska göras kostymdramer om 1700-talsmonarker med vånda.

wp-bat-4

 

3. Testament of Youth (2014)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 21.49.23

Alicia Vikander tar på sig baskern i ytterligare ett historiskt drama, denna gång med utgångspunkt Storbrittanien och författaren Vera Brittains liv under första världskriget. Vera vill i likhet med sin bror och hans vänner studera på Oxford, hon är inte intresserad av att bli någons kuttersmycke i den övre samhällsklassen. Men lagom till att hon vunnit kriget på hemmaplan och fått tillåtelse av sin far att bege sig till Oxford träffar hon kärleken i Roland Leighton (Kit Harrington a.k.a Jon Snow). Sedan utbryter första världskriget.

Testament of Youth är helt okej inledningsvis. Men den blir desto bättre ju större Vera Brittains bragder och sorger blir. Det hade inte varit mig emot om man hade klippt ner filmen till effektiva 1 timme och 40 minuter i stället för lite över 2 timmar. Alicia Vikander är lysande som vanligt. Hon tar över filmduken närhelst det passar henne och om hennes brittiska accent går det inte att säga någonting ont om. Kit Harrington däremot är tyvärr under accepterad nivå av skådespeleri. Det är märkligt, för privat verkar han vara både smart och rolig, men framför kameran blir det stumt. Kemin mellan dem är kaputt och jag hade nästan hellre sett att hon blev ihop med sin bror, Edward Brittain (Taron Egerton) eller den übergullige Victor (Colin Morgan). Fast allra bäst hade det varit om hon inte blivit ihop med nån.

wp-bat-3

Extramaterial: Läs även min recension av Ex Machina där Alicia Vikander briljerar som artificiell intelligens mot Oscar Isaac och Domnhall Gleeson.

Nu återstår att se om detta filmspanartema borde byta namn till ”Alicia Vikander”-temat, eller om mina bloggkamrater har varit fantasifullare än så …

Filmitch
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Hotell

Obs! Spoiler alert för den som inte vill veta något om innehållet i filmen Hotell som går på bio just nu. Ni som inte bryr er, läs vidare! 
 
 
Igår såg jag Lisa Langseths nya film, Hotell. Jag tyckte jättemycket om hennes förra film, Till det som är vackert (2009), också den med Alicia Vikander i huvudrollen. I den överraskades jag av och gladdes åt huvudkaraktärens styrka, plotens mörka vändning och Langseths originella hantering av en annars ganska klyschig set up: ung kvinna attraheras av äldre, kultiverad man. Så jag hade ganska höga förväntningar på Hotell. 
 
Jag blev fullkomligt överrumplad av mina egna känslor redan i öppningsscenerna. Obehaget – när Erika (Alicia Vikander) tvingas föda på ett sätt hon inte alls var förberedd på, paniken över att förlora kontrollen och den ohyggliga följden = ett förlossningsskadat barn – fick mig att pressa mig bakåt, bort från filmduken, ner i stolen. Det är ett sällan skildrat öde på film, det här med att föda barn. Och förlossningsdepression är väl inte heller skildrat tusen gånger precis. Men fy fan vad bra det blir när det är Lisa Langseth som berättar. Hon går så nära och tvingar en att bli ett med Erika. Man fattar. Hur jävligt hon mår. Och för att tydliggöra en sak, jag fick inte födselskräck efter att ha sett scenen, vilket jag heller inte tror är poängen – utan det är laddningen i hela situationen som är otäck: avsaknaden av trygghet, ideal som slits itu, glappet mellan förväntning och verklighet, den förnedrande utgången. Erikas pojkvän/man Oskar (Simon J Berger) är bara en fond i bakgrunden, nästan oviktig och platt gestaltad. Kanske är det med mening. För att man ska gå in i Erikas bubbla av ångest och oförmåga att ta itu med sina känslor, liksom slippa se Oskars behov.
 
Jag tänker inte återge hela filmens handling, där hotellet får en betydande plats i berättelsen. Men kort sagt möter Erika andra (Mira Eklund!) som också kämpar med ångest av olika slag. Ensamhet, regression, tomhet, låg självkänsla. Rikard (fantastiska David Dencik) kan säkert uppfattas som creepy – han är trots all en mammafixerad och tortyrutforskande kuf, inte helt accepterade personlighetsdrag i vårt samhälle – men han är ömsint och fint gestaltad. Att Erikas och hans relation är brännande fel, men ändå helt ofarlig, inser man när man kommit över obehaget av att se en vuxen man bli vaggad och smekt över håret som ett barn … Och att Lisa Langseth får mig att tycka om Rikard istället för att rygga tillbaka inför hans enorma närhetsbehov, är kanske den stora fina poängen. 
 
Alicia Vikander är för övrigt fantastisk. Punkt.