Etikettarkiv: Jane Goldman

Kingsman: The Secret Service (2014)

 
Jag vet inte vad jag trodde att Kingsman: The Secret Service var för slags film, men jag var inte beredd på denna mashup av…  Guardians of the Galaxy feat. Colin Firth feat. Samuel L.Jackson. Alltså en superhjältefilm (man vet att man har att göra med en serietidnings-adaption när det flyger tegelstenar ur en spräng byggnad och bildar filmens ”titles”) förklädd till en brittisk spionfilm som frontar med en amerikansk IT-skurk i jeansskorta och sneakers. Jag var jätteförvirrad till en början. Och är det fortfarande. För jag vet inte riktigt vad jag tycker om Kingsman. Men känslan av att det var lite för många syrliga karameller i den godispåsen kanske beskriver det bäst. Nu är jag sträv på tungan. 
 
Matthew Vaughn och Jane Goldman (radarparet som skrivit manus till X-Men: Days of Future Past, Kick-Ass och Stardust) vet inte alltid var gränsen mellan kul och plumpt går. Det är ett problem. För även om många i biosalongen fnissade ihjäl sig åt att svenska statsminister och prinsessan (Madeleine?/Hanna Alström) hade små roller att spela i intrigen var det mest skämskudde som gällde för min del. Åh gud…nej. Bort. Och någon borde säga till Samuel L. Jackson att spela EXAKT samma karaktär i samtliga filmer med hans namn på affischen är liksom inte nånting positivt. Det är att göra våld på ett varumärke som en gång var kultförklarat. Även om han aldrig varit nån personlig favorit så är han numera så minimalt intressant som skådespelare att jag vill skänka bort honom till välgörenhet. 
 
Det positiva med Kingsman stavas Taron Egerton, som spelar underdogen ”Eggsy”. Colin Firth gör förstås det han ska på sitt torra Firth-sätt, men det är scenerna med Egerton som får mig att le lite fånigt. Han är en bättre skådis och har en mer komplicerad rollkaraktär än Chris Pratt i Guardians of the Galaxy, men filmerna har vissa likheter. Ett modernt, popmusik-dängigt soundtrack, otroliga slagsmål i slow motion och skurkar med hårda actionbrudar till assistenter.
 
Spaning 1: Jack Davenport (Derek i tv-serien Smash). Vill se mer av honom! 
Spaning 2: Mark Hamill är med på ett hörn också. Oigenkännlig. Men han är där. 
 
Betyg:
 

Stardust (2007)

Att jag inte hade sett Stardust förrän för två dagar sedan är lite märkligt i mina ögon. Kanske kom filmen i en period när jag var innerligt trött på alla giriga filmmakare som försökte rida på Lord of the Rings-hajpen? År 2007 var jag också ganska omedveten om vem Neil Gaiman var (det var två år innan Coraline filmatiserades). Men ändå. Med ensemblen Michelle Pfeiffer som fåfäng häxa, Robert de Niro som ”fjollig” piratkapten och Claire Danes som fallen stjärna (bokstavligt talat) så borde jag ha snappat upp att detta kan vara något för mig. Jag gillar ju fantasy, sagor och de ovan nämnda skådisarna. Men – att filmen blev aktuell för mig nu beror inte bara på att Neil Gaiman precis varit i Sverige och fångat mitt intresse, utan att jag upptäckte att Stardusts manusförfattare är desamma som skrivit X-Men: Days of future past: Jane Goldman tillika Matthew Vaughn (den senare har också regisserat filmen). Ha! Så nu följer jag upp den senaste biofilmen med en av deras tidigare skapelser. 
 
En parentes: Ingen kan spela ond skurk och samtidigt vara så bitterljuvt skön som Micheller Pfeiffer. Hon är den enda kvinnliga seriehjälteskurk (Catwoman i Batman Returns) jag truly känner för och älskar att just hon gjorde den rollen. Hon är en av anledningarna till varför Batman Returns är en mina favoriter – de andra två är förstås att Danny DeVito spelar Penguin och att filmen är regisserad av gothmästaren Tim Burton. 
 
 
Och ja, det är mycket Michelle Pfeiffers film det här. Hon är helt rätt som ond och fåfäng häxa, även om hennes och systrarnas ”fulmasker” var bland de sämre maskjobben jag sett. Och nånstans lite tråkigt att häxor, som kan trolla fram hus och gud vet allt, lider av samma skönhetsideal som vi som bor på den ”vanliga” sidan om Wall. Men som jag förstod det var det inte bara ett skönt yttre som stjärnhjärtat bidrog till, utan magi som de kunde använda till allt möjligt. Fast ändå… 
 
Claire Danes är ojämn, men blir bättre ju längre in i filmen jag kommer. Hon växer på en som den fallna stjärnan Yvaine, och lyser riktigt ordentligt i vissa scener – och inte bara för att hon är en riktig stjärna *hehe*. Hennes motspelare, Charlie Cox är charmig i rollen som Tristan Thorn, killen som ger sig iväg till det magiska landet Faerie bara för att impa på en brud.  Kul med Robert De Niro i rollen som den ökände piratkaptenen som i hemlighet tycker om att klä sig i kvinnokläder. 
 
Sammantaget kan jag säga att Stardust var en mycket flummigare film än vad jag trodde.
Det finns knappt några gränser för hur knäpp, ojämn, sockersöt, bitvis mörk och rolig den är om vartannat. Den har många klassiska sagoelement: ett kungarike ska gå i arv till den son som hittar den avlidne kungens amulett, en ung man, Tristan Thorn, ger sig ut på jakt efter en fallen stjärna för att bevisa sin kärlek till Victoria (Sienna Miller) en rätt självupptagen och trist tjej, men typ snyggast i stan –  samtidigt som tre häxor också jagar stjärnan (Claire Danes) eftersom hjärtat från henne skulle ge dem ungdomen tillbaka. Släng in en förlorad prinsessa som tillfångatagits av en fjärde häxa, ett gäng pirater, Ricky Gervais som sig själv, en man som förvandlas till en get och en hop av spökprinsar som inte får vila förrän kungariket har hittat den rättmätige kungen… 
 
Det är en rejält ojämn fillm som gyttjebadar i klichéer – både vad det gäller ondska vs godhet, könsroller och dramaturgin. Men det känns som om det är just det som är grejen. Den driver uppenbart med dessa klyschor, samtidigt som den har både hjärta och respekt för genren (sagor och fantasy). 
Överraskningarna ligger inte i karaktärsutvecklingarna, de är rätt förutsägbara. Utan det som jag tror kan härledas till Neil Gaiman (som skrivit romanen samt den illustrerade boken som filmen bygger på). Det där med att låta en fallen stjärna ta mänsklig form och tvinga henne hantera en helt ny värld av fysiska umbäranden och uppleva kärleken istället för att överskåda den från himlavalvet. Det är lite fint och mysigt. 
Och det med att de rivaliserande prinsarna som har ihjäl varandra så fort de får chansen, upptäcker att de blir spöken och måste hänga kvar tills den rättmätige kungen har utsetts – och kommenterar kontinuerligt det som sker för i handlingen. Mycket kul! 
 
Gaiman har en vurm för mytologi och skapar gärna fantasifulla världar som gränsar till vår egen, i det här fallet skiljs den engelska lilla byn Wall, där Tristan bor, från kungariket Stormhold i landet Faerie av en låg stenmur som vaktas av en gammal gubbe med käpp. Det är bara en tillfällighet, en ödets nyck, som leder till att det ens blir en saga, ett äventyr – det räcker med en ung mans nyfikenhet och vilja att visa vem han verkligen är..
 
Summan är att det är en helt okej film, fylld av berättarglädje och spektakulära mishmasher av osannolika och sannolika skeenden. Det är bara att buga sig för gränslösheten. 
 
Det blir 3 av 5 häxor i betyg.