Etikettarkiv: Jake Gyllenhaal

Southpaw (2015)

Skärmavbild 2015-10-18 kl. 12.39.21Jag trodde inte att jag skulle tycka om Southpaw. Den kändes väldigt macho och ärligt talat, behöver vi ännu en boxningsfilm? Men Jake Gyllenhaal är tamejsjutton on top of himself. Han är så bra! (Det luktar Oscarsnominering lång väg). Och även om det är en film som skildrar en typisk manshistoria där huvudkaraktären Billy Hope är ett frustrerat paket muskler som varken kan hantera sitt humor eller sina känslor så tycker jag inte att det förskönas eller romantiseras ALLS, vilket egentligen var min initiala fördom mot filmen.

Tvärtom problematiseras mansbilden, liksom konsekvenserna av boxning på ett sätt som är mer trovärdigt än i någon boxningsfilm jag sett hittills. Det tar tid att läka en sönderslagen kropp, ett krossat ögonbryn, ett mosat öga och det känns verkligen jobbigt att se Gyllenhaal stappla omkring som en stel köttbulle 95 procent av tiden.

Den är dessutom väldigt snyggt plåtad och musiken är bra (med spår av bl.a. Eminem, som för övrigt var tilltänkt i rollen som Billy Hope, men han hoppade av efter att inspelningen börjat). Jag skulle inte säga att det är en personlig favorit, men med tanke på att hantverket är så pass stiligt och för att denna smutsiga, tragiska fall of/rise of-historia faktiskt engagerade mig såpass att ett par tårar hittade fram genom tårkanalen blir slutbetyget en stark trea.

wp-bat-3

Enemy (2013)

Enemy är en av få nutida filmer som håller sig till så kallad ”långfilmslängd”, det vill säga 90 minuter. Det är jag tacksam för, annars hade min djupa rynka i pannan kanske fastnat för gott. De första 60 minuterna är jag förbryllad och en smula irriterad. Liksom, ska det inte hända någonting snart? Som tar det här vidare? Och det händer faktiskt något. De sista 20-30 minuterna överträffar helt klart den första timmen. Jake Gyllenhaal tycks alldeles underbar vad han än gör och så även här. Jag gillade också Sarah Gadon som spelar Anthonys fru Helen. Enemy är en film som MÅSTE diskuteras, annars kommer du att bli galen. Den där känslan av att ingenting är som man tror kan vara både gäckande och irriterande. För min del resulterade detta nog mest i ett: men kom till poängen någon gång då.

Om jag ska vara snäll så ger jag filmen godkänt för att den fick mig på kroken mot slutet och för att jag uppskattar när man gör film som inte smälter lika lätt som smör i varm teflon – utan faktiskt bjuder på lite motstånd. Och för skådespelarinsatserna. Men ska jag vara mindre snäll tycker jag att Enemy var tråkig och kvasifilosofisk, kvinnofobisk och gestaltar en rätt tröttsam mansbild också för den delen. Även om jag inte hajade hela grejen under tiden jag såg filmen hade jag liksom en ”dålig vibe”. Om ni vill veta mer om min aversion mot filmens innnehåll, kolla lite längre ner i inlägget.

wp-bat-2

 SPOILER ALERT!!!     SPOILER ALERT!!!       SPOILER ALERT!!!      SPOILER ALERT!!!
  
Jag kunde ju inte hålla mig från att googla ”explain Enemy” och hittade en intressant tolkning på Youtube av Chris Stuckmann: Enemy Explained – Movie Review. Om hans tolkning är korrekt – den överensstämmer delvis med min egen teori  (jag tänkte att han var schizofren och att hans fru visste om det) – så känner jag nästan ännu mer: men jaha? Snubben är rädd för commitment. Det kanske är kul att lägga pussel, men jag tycker ändå att VAD man väljer att berätta är viktigt, och personligen tycker jag att Enemy är en narcissistisk och kvinnofientlig historia. Regissören Villeneuve repeterar myten om kvinnan som Diktatorn, Spindeln vars nät fångar in och kväser mannens frihet, för att inte tala om den dominanta Modern som han aldrig kan frigöra sig från. Filosofiska citat backar upp teorin. Kul, fräscht, intressant? Nope, inte i min bok.  Sen om detta är en ”korrekt” tolkning eller ej vet jag inte. Någon som har andra, intressanta teorier får gärna upplysa mig.