Etikettarkiv: Hunger Games: Cathing Fire

Vett och etikett på bio #part 1

Alltså, hörrni.
Det är dags att vi pratar om hur man bör och icke bör bete sig när man tittar på film. BIOFILM. När man inte sitter ensam hemma med handen i byxlinningen och kan pausa för toalettbesök, telefonsamtal, justera ljudet eller släppa en skit. 
 
Om Magdalena Ribbing hade varit filmnörd hade det förhoppningsvis funnits ett kapitel i någon av hennes böcker om vett och etikett på biograf. Jag är övertygad om att hon går på ”biograf”, inte ”bio” som nån annan svenne. Men jag tror att hon skulle hålla med mig om att det är viktigt att visa lite respekt för de man delar salong med, för att inte ”skapa dålig stämning”. 
 
 
Vet ni vad som gör mig arg?
När någon tjomme sätter sig intill, bakom eller framför mig på bio och ÄTER CHIPS ur en jätteprasslig påse. Det är så själviskt att det finns inte. Jag har INTE köpt chips av en anledning, och det är för att chipsprasslande låter som en helikopter som gör slarvsylta av ett träd i höjd med min axel. Man ba, nähä, sitter jag inte i en biosalong och försöker leva mig in i en berättelse? Jaha, är det här din helikopters landsningszon? Förlåt mig. Jag har visst betalat 130 kronor i onödan. Lika mycket som du, din odåga till chipsnazi. 
 
Föreställ er att ni sitter mitt i en hjärtskärande scen av Hunger Games på en biograf i Borlänge. Tårar väller upp, det kramar runt hjärtat, det är helt tyst i salongen. Men plötsligt dallrar det till i ljudhorisonten. Du rycks ur drömvärlden och upptäcker en familj i utkanten av ditt synfält. De skickar runt en chipspåse mellan sig. Alla ska, av någon outgrundlig anledning, ha chipsen som befinner sig i botten av påsen. De översta duger helt enkelt inte. Ett och ett går inte heller. Nej, hela näven ska ner – och hela potatislandet ryms strax i deras munnar. ”Glöm inte att skölja bort jorden, era bönder” har jag lust att skrika. Men jag nöjer mig med att (som Magdalena Ribbing rekommenderar) skära sönder deras bildäck ute på parkeringen. 
 
Tillbaka till filmen. Har du också glömt bort vilken film du tittade på? Tappat feelingen? Jag sitter i alla fall där med gnisslande tänder och tänker: VARFÖR är det en jävla rättighet att äta snacks på bio? Det borde istället vara en skyldighet att garantera allas trevnad på lika villkor. (Jag förstår att det är en kommersiell fråga, att miljonvinsterna från Coca-Cola på pappmugg är ett starkt argument för SF att uppmuntra denna vidriga tradition). 
 
Jag förslår dock att SF caterar ett gäng alver så att de kan baka lembas (alviskt bröd som mättar länge) och sälja i styck före visningen så att magar kan mättas lagom till reklamfilmerna, men i övrigt förbjuda all förtäring av knaprigheter. Eller åtminstone ge chipsnazin en papplåda. Popcorn-fascisterna har jag lite mer till övers för, så länge de använder kniv och gaffel. Det bästa vore förstås att dela upp visningarna och låta Pro-snacks-folket leva rövare på sina visningar, och köra snacksfria visningar för oss som verkligen gillar film.
 
Föreställ er, tystnaden. 
 
 
Ps. Tack Fiffis Filmtajm för uppmuntran till detta inlägg!

Antagonisten fattar eld

Passade på att se Hunger Games: Catching Fire i mellandagarna, på Biopalatset i Borlänge (salong 3). Bara det senare är en egen historia, men nu håller jag mig till att tycka om Katniss Everdeens fortsatta äventyr i Panem…
 
 

HUNGER GAMES: CATHING FIRE

Regi: Frances Lawrance
 
Det må vara ungdomlig science fiction, men jag gillar Hunger Games – både böckerna och filmerna. Författaren Suzanne Collins förtjänar inte Nobelpriset (hon skriver förskräckligt, men fyller böckerna med så mycket action att man struntar i det), men ska ha kredd för att ha skapat berättelsen om Panem och anti-hjältinnan Katniss Everdeen (Jennifer Lawrance). Katniss är butter, humorlös, enkelspårig, socialt kantig och en smula självupptagen. Och trots att det kanske inte hade skadat att ge henne lite humor tycker jag att hon är en hyvens karaktär. Hon bär på en icke-lismande girl power och tänker i första hand på sin familj, men vill knappast rädda hela världen – det är bara det att andra tror på hennes förmåga att förändra världen. Katniss Everdeen är med andra ord ingen typisk, kvinnlig karaktär – utan är en person i första hand. 
 
Andra fördelar är att hon inte sprudlande kastar ur sig ”jag älskar dig” till sina manliga älskare hur som helst, eftersom hon har fullt upp med att distrahera den politiska makten. Och hon kan skjuta pilbåge som en gudinna! Att hennes ”pojkvän” Peeta bakar kakor och slätar över Katniss sociala klavertramp jämt och ständigt gör saken bara ännu tydligare – det är bannemej inte ofta en tjej får leva rövare och vara en hjälte. 
 
Hunger Games: Cathing Fire är mycket bättre än första filmen. Vissa delar är upprepande och övertydliga, visst, men hjärtat är på rätt plats och spänningen är på topp. Plotmässigt ser det ut så här: För att ”fira” Hungerspelens 75:e år och kvartssekel arrangerar president Snow (Donald Sutherland) och hans nya spelledare Plutarch Heavensbee (Philip Seymour Hoffman) ett hungerspel som aldrig förut skådats… No spoilers! Och medan revolutionen pyr under deras fötter ställs Katniss inför känslomässiga svårigheter. Vem ska hon ligga med: Hunken Gale från kolgruvan eller den snälla bagarsonen Peeta ?! (Jag röstar på Peeta, trots att alla andra verkar hata honom.)
 
Men, den största behållningen är science fiction-biten – den episka berättelsen om den ofrivilliga hjältinnan och framtidsdystopin Panem (ett förkrympt Nordamerika). Och referenserna till vår egen tids dubbelmoral där en liten, rik elit lever på fattigas arbete. Det är där det brinner till i maggropen, det är där Cathing Fire är som mest brännande aktuell. 
 
(Förlåt alla ordvitsar). 
God fortsättning. 
 
Ps. Sista filmen, The Mockingjay: del 1, kommer ut 2014 och del 2 ett år senare, 2015. De delar tyvärr upp sista boken i två filmer, i rent komersiellt syfte antar jag.