Etikettarkiv: How to make it in america

Sommartipset: TV-BOXAR

Man kan ju inte räkna med sol varje dag i sommar (om någon som bott i Sverige mer än två veckor missar det), och för mig brukar det innebära: TV-SERIER. Man skaffar en box, plöjer och går in i någon slags parallell värld medan tomatplantorna på balkongen skriker efter vatten, för problemet med tv-serier är att man fortsätter kolla även när solen skiner – men vad ska man göra när man fastnat i intrigavdelningen på Seattle Grey Hospital, på en märklig begravningsbyrå eller varför inte i mitt i en hederlig såpopera med en twist? Man måste ju se klart!! 

Så här kommer tips på ett gäng tv-serier: nya, gamla, tunga, lätta, utan rangordning. Jag blandar friskt! 

 

10 TV-SERIER DU INTE BÖR MISSA:

 

1. De Drabbade (2003)

Skandinavisk miniserie i 12 delar i regi av Måns Mårlind och Björn Stein (Känn ingen sorg, Storm, Spung) samt Dean Tomkins. Utvalda personer upptäcker att de har övernaturliga krafter och måste välja sida i striden mellan gott och ont. I centrum står Expressen-journalisten Jocke Modin (Eric Ericsson, favvo!) och Anna-Lena/Jägaren (Lotta Karlge). Spännande och ovanligt bra samproduktion mellan de nordiska länderna, som var både före och bättre än den liknande tv-serien Heroes. Går att se i Öppet Arkiv

 

2. Looking (2014)

Har kallats gayversionen av ”Girls”. Jag håller inte med om jämförelsen, för Girls är så mycket mer flippad än Looking och den senare har mer sammanhängande karaktärer och avsnitt. Likheterna ligger i att huvudrollerna är unga, hippa och lite vilsna i vuxenlivet. Looking handlar om ett gäng gaykillar i San Francisco med fokus på vänskap och kärleksrelationer. Personliga favoriter är Jonathan Groff som spelar Patrick och Murray Bartlett som spelar den något äldre hunken Dom. Kan ses på HBO Nordic. 

 

3. Six Feet Under (2001)

Jag betraktade länge Fishers; Ruth, Nate, Claire och David, som min ”andra familj”. En minst sagt dysfunktionell familj som driver en begravningsbyrå, och ja det är lika deppigt som det låter. Men det svarta har stora stänk av humor. Varje avsnitt börjar med att någon dör, för att sedan hamna i källaren hos Fisher & Sons. Tungviktaren Six Feet Under är skapad av Alan Ball (True Blood, American Beauty) och har riktigt bra skådisar, däribland ”Dexter” (Michael C. Hall). Inledde den nu exploderande trenden av välproducerade HBO-serier. Det markeras om inte annat på det jädrigt snygga introt. Finns på HBO Nordic. 

 

4. Grey’s Anatomy (2005)

Jag började inte kolla på Grey’s Anatomy förrän 2011 då jag plöjde box efter box, och det var som ett gift att följa kirurgen Meredith Grey, Cristina Yang, Karev, Izzy, George och Derek in i detta corky sjukhusdrama. De 4-5 första säsongerna håller hög klass, därefter börjar det dala något. Men det gör inget! Grey/Yang-vänskapen, Merediths depressiva karaktär, Izzys klassresa och alla häftiga operationer (man får veta jättemycket om kirurgi, sjukdomar, senaste utvecklingen inom medicin och modern teknologi) gör det här till sjuhus-seriernas crème de la crème. Bra om man vill ha en långkörare som fortfarande pågår. Säsong 11 börjar i höst. 

 

5. The L Word (2004)

Den här gamla godingen kändes så förbjuden när den kom. En tv-serie om lesbiska brudar som har en massa sex! I dag när jag kollar på serien är den inte lika förbjuden, men fortfarande underhållande, och briljerar med många olika perspektiv på normer och sexualitet. Handlar om ett lesbiskt kompisgäng i LA, med Flashdance-Jennifer Beals i spetsen som den karriärsdrivna Bette Porter. Lite halvflippad är den emellanåt, särskilt när det stormar kring författaren Jenny Schecter. Finns på Netflix

 

6. Fargo (2014) 
 
Snöstormar, blodiga vendettor och inkompetenta poliser. Tv-serien Fargo som bygger på filmen med samma namn produceras också av upphovsmännen, bröderna Coen. Deras öga för detaljer, udda figurer och drift med det amerikanska samhället är bara så bra, dråpligt, hemskt och ruggigt orättvist precis hela tiden. Martin Freeman i rollen som Lester Nygaard skickar rysningar ut i tånaglarna. Många bra skådisar överlag! Kan streamas på HBO Nordic.

  

7. Twin Peaks (1990)

Jo, man måste se Twin Peaks innan man dör. David Lynch tog såpoperan tre extra varv och satte milstolpen djupt i populärkulturen med frågan: Who killed Laura Palmer? Amerikansk småstad drabbas av mordet på den unga, populära Laura och FBI skickar agenten Dale Cooper rakt in ormboet. Det vimlar av lysande karaktärer. Mina personliga favoriter är Agent Cooper och Audrey Horne (och musiken som följer hennes svassande rörelser). Bra att se på sommaren, när det fortfarande är ljust ute… (Bob!)

 

8. How To Make it in America (2010)

Två ynka säsonger fick den här New York-baserade serien (med Mark Wahlberg som en av producenterna) innan den lades på hyllan på grund av dåliga tittarsiffror. Synd tycker jag, som gillade att hänga med de unga entreprenörerna Ben Epstein och Cam Calderon samt Bens ex, Rachel (Lake Bell från In A World) i en värld av designers, ekonomiska bekymmer och karriärsångest. Snappy intro med låten ”I Need a Dollar” av Aloe Blacc. Det ryktas om en tredje säsong på ett annat bolag, man kan bara hoppas. 

 

9. Louie (2010)

En av de absolut bästa, smartaste och roligaste tv-serierna just nu. Louis CK är fenomenal på att se och lyfta detaljer i sin vardag och samhället i New York city och skapa historier och karaktärer som drar mungipan uppåt. Han använder oftast sig själv som boxningssäck och låter karaktärerna omkring honom lysa starkast (inte minst hans döttrar). Fjärde säsongen pågår just nu och skiljer sig något från de tidigare (mer allvarlig), men Louie lunkar fortfarande på som frånskild pappa och komiker, en skruvad version av hans verkliga jag. Bör kombineras med hans stand up som finns att tillgå på bl.a. Youtube. 

 

10. Breaking Bad (2008) – Special

Jag kanske sparkar in öppna dörrar nu, men Breaking Bad är ett måste på den här listan. Jag var själv tveksam till serien till en början, var inte det här bara en rip off på Weeds fast med en manlig karaktär? resonerade jag. Men nej, serierna skiljer sig åt markant när man ser på dem i sin helhet.  Visst har de vissa grundelement gemensamt så tillvida att huvudkaraktärerna är vit medelklass, som på grund av yttre omständigheter behöver pengar och börjar deala med droger. Den ena marijuana, den andra metaamfetamin. Båda är rätt usla föräldrar och korrumperas av den nya livsstilen. 

Men då Weeds blev allt sämre för varje säsong gäller det omvända för Breaking Bad. Visst har serien ett rafflande pilotavsnitt, men det är inget mot det sista. Vince Gilligan (The X-Files) som har skapat serien har sagt att han ville skriva om en protagonist som utvecklas till en antagonist. Alltså, Walter White (Bryan Cranston). Han är en alldaglig kemilärare i övre medelåldern med en gravid fru och en handikappad halvvuxen son, han jobbar extra på en biltvätt för att få ekonomin att gå ihop. Och så får han cancer – som han inte har råd att behandla. 

Av en slump kommer han i kontakt med en gammal elev, Jesse Pinkman (Aaron Paul), som säljer ”crystal meth”, metaamfetamin och Walter bestämmer sig för att ställa sig i labbet och producera kristaller för att tjäna lite kosing. Det råkar bli väldigt bra metaamfetamin, bättre och renare än någon på gatan provat förut. Och när Walter väl har korsat den kriminella gränsen är vägen tillbaka svårare att vandra än den som bär honom framåt, uppåt, eller nedåt beroende på hur man ser det, i den undre världen.

Man kan tycka vad man vill om Walter White som karaktär (jag hade väldigt lite sympati med honom, från början till slut) men Breaking Bad är det bland det bästa jag sett på tv. Det är inte en ”vanlig” tv-serie, där saker och ting bara händer för att manusförfattarna hade tråkigt. Det är ett genomarbetat manus och storyn är vattentät och rymmer frågor om demoralisering, normer, begränsningar och samhällsstrukturer. Makt och begär. Det finns otroligt mycket att läsa mellan raderna och att se Walter Whites gradvisa förändring är som att bevittna en psykologisk brottningsmatch. Och det är en väldigt spännande serie – in i det sista. 

Breaking Bad har också ett antal intressanta karaktärer som figurerar runt WW. Jag tillhör gruppen som gillar hans fru Skyler (Anna Gunn). DEA-agenten Hank Schrader som är gift med Skylers syster tyckte jag inledningsvis var en riktig tölp, men ju längre in i serien jag kom smälte jag för denna bastanta karl. Stackaren Jesse Pinkman (Aaron Paul) vill man mest bara ge en kram och stoppa i säng så att han slutar ställa till det för sig själv – och alla andra. Men även han utvecklas till en karaktär som jag slutligen håller som en favorit. Grejen är att jag tror att de flesta personer i serien är tänkta att vara lite irriterande. Man ska inte gilla dem, men man ska lära sig att förstå dem. Ingen är rakt igenom god eller ond. Även den till synes milda och pedantiska droghandlaren Gustavo träder fram som en människa av kött och blod med motiv som jag begriper, även om jag inte sympatiserar med honom.

Obs! Det jag tänker skriva nu kan nog uppfattas som en spoiler. Avstå om du inte vill läsa vad jag drog för slutsatser om Walter Whites och Jesse Pinkmans  karaktärsutveckling. Inlägget fortsätter efter *stjärnorna*

*

*

 

Angående protagonister som blir antagonister, vilket speglar Walter Whites utveckling, finns även motsatsen i Breaking Bad. Aaron Paul i rollen som Jesse Pinkman är inledningsvis en rätt icke-originell figur, en smågangster som varken är vidare smart eller intressant. Men han växer på en. För i takt med att Walters goda sidor blir färre, blir Jesses allt fler. Pinkman fungerar både som en kontrast till Walter och är en slags mätare för vart nålen på Walters moraliska kompass pekar. När den pekar förbi Pinkman vet man att den gamla kemiläraren som Walter var i början är borta. Kvar finns bara Heisenberg. Och i slutet ser vi alltså Jesse som protagonisten och Walter som antagonisten. Stiligt va?

 

*

*

*

Slut på spoilervarning!

 

*

*

*

 

Jag kommer att vara lite mindre aktiv här under sommaren av flera skäl – jag ska ha lite ledigt, sedan ska jag jobba massor och inte ha så mycket tid över för bloggandet. Dessutom tenderar jag att se mindre film på sommaren. Men jag kommer blänka till då och då, likt en isblå Heisenberg-kristall i bloggosfären. 

 Trevlig Sommar!

In a world of female directors

Les Salauds (Svinen) av Claire Denis gjorde mig illamående och deppig.
 
Concussion av Stacie Passon var en lågmäld, intelligent film om relationer, sex, kvinnor och vad konventioner gör med våra liv egentligen. 
 
Det är dag 5Stockholms filmfestival och jag har hitills sett fyra filmer och det blir en femte i kväll. Det är lite färre än vad jag hade planerat, men ibland kommer något som kallas livet i vägen. 
 
Jag har sett:
7/11: Mig äger ingen av Kjell-Åke Andersson.
7/11: Svinen (Les Salauds) av Lifetime Achievement-vinnaren Claire Denis.
9/11: Concussion av Stacie Passon (inställt F2F)
10/11: In a world av Lake Bell. 
 
I kväll ser jag:
Enough Said av Nicole Holofcener. 
 
Jag ligger risigt till med 50/50-ambitionen, då jag 3 av 4 filmer jag sett har varit regisserade av kvinnor. I kväll blir det 4 av 5. Förlåt patriarkatet! 
 
 
IN A WORLD
Regi: Lake Bell
Jag såg den: Söndag kl.11.30 på Victoria 2
Läs mer om filmen på Stockholms filmfestival

Jag trillade över skådisen Lake Bell tack vare den nedlagda tv-serien How to make it in america (2010-2011) som producerades av bland andra Mark Wahlberg. Där spelade hon flickvännen till huvudkaraktären Ben och var om inte anledningen, men en bidragande orsak till att jag fortsatte titta på en annars ganska grabbig serie. Mot slutet av andra säsongen fick hennes karaktär allt större utrymme, men så lades tv-serien ner av någon outgrundlig anledning. Den officiella förklaringen var att serien inte nådde ut till en tillräckligt stor publik. 
 
Nu gör hon regidebut med en film om voice over-industrin vars legend Don LaFontaines klassiska inledning ”In a world…” har gett namn till filmen. Idén är briljant – vem har inte en relation till den djupa mansrösten som presenterar film? Alla har imiterat, garvat åt eller blivit betagna av den. Lake Bell använder denna dolda industri till att göra en smart, rolig, corky och välskriven film som säger fuck you till mansdominans och fåniga, kvittrande kvinnor på film. Att det är rösten som är i fokus och inte ansikten, kroppar eller huvudroller är inte bara en bra idé utan blottar också ytterligare ett område som domineras av män. Och att rösten spelar roll i hur man blir bemött tas också upp i filmen. 
 
Handling: Röstcoachen Carol Solomon (Lake Bell) försöker slå igenom som voice-over i skuggan av sin självupptagne pappa, branschens stjärna, Sam Soto. Hon blir utkastad från hans hem eftersom han tycker det är dags att hon försörjer sig själv (Girls-flash) och hon flyttar in hos sin äldre syster och man. När Carol får chansen att göra rösten till en trailer där producenten vill återuppliva Don LaFontaines fras ”in a world” vaknar de manliga egona i branschen till liv och schauvinismen förblindar även hennes pappa. Plus lite romans, äktenskapskris, familjegräl och roliga hångelscener. 
 
Att jag älskar den här filmen är ingen överdrift. Tack, Lake Bell för att du lyckas korsbefrukta en lättsam, romantisk komedi med ett råfeministiskt perspektiv och ställa viktiga frågor om vem som syns och HÖRS på film. Smartheten i denna rulle är skyhög. Och – utan att spoila innehållet – så är Geena Davis replikskifte med Carol kanske den bästa besvikelsen jag upplevt på film. Varför? För att den bevisar att allt är politik, vare sig man vill det eller inte, oavsett om du är man eller kvinna. Att män säljer film bättre än kvinnor har väldigt lite med deras bedrifter att göra, utan mer med hur samhället värderar män och kvinnor. Vi lever de facto i en misogyn värld. 
 
Jag väljer därför att tolka Lake Bells Geena Davis-dialog som ett sätt att visa att kvotering faktiskt är ett politiskt medel framför någon slags måttskala där alla ska vägas och mätas på samma vågskål, och att det bara är ett sätt att balansera upp den kvotering som sker automatiskt om inte någon kvinna bänder sig in med knytnävar och en alldeles underbar röst. Man behöver inte vara bäst för att förtjäna en chans att bli bäst.