Etikettarkiv: Hotell

Hotell

Obs! Spoiler alert för den som inte vill veta något om innehållet i filmen Hotell som går på bio just nu. Ni som inte bryr er, läs vidare! 
 
 
Igår såg jag Lisa Langseths nya film, Hotell. Jag tyckte jättemycket om hennes förra film, Till det som är vackert (2009), också den med Alicia Vikander i huvudrollen. I den överraskades jag av och gladdes åt huvudkaraktärens styrka, plotens mörka vändning och Langseths originella hantering av en annars ganska klyschig set up: ung kvinna attraheras av äldre, kultiverad man. Så jag hade ganska höga förväntningar på Hotell. 
 
Jag blev fullkomligt överrumplad av mina egna känslor redan i öppningsscenerna. Obehaget – när Erika (Alicia Vikander) tvingas föda på ett sätt hon inte alls var förberedd på, paniken över att förlora kontrollen och den ohyggliga följden = ett förlossningsskadat barn – fick mig att pressa mig bakåt, bort från filmduken, ner i stolen. Det är ett sällan skildrat öde på film, det här med att föda barn. Och förlossningsdepression är väl inte heller skildrat tusen gånger precis. Men fy fan vad bra det blir när det är Lisa Langseth som berättar. Hon går så nära och tvingar en att bli ett med Erika. Man fattar. Hur jävligt hon mår. Och för att tydliggöra en sak, jag fick inte födselskräck efter att ha sett scenen, vilket jag heller inte tror är poängen – utan det är laddningen i hela situationen som är otäck: avsaknaden av trygghet, ideal som slits itu, glappet mellan förväntning och verklighet, den förnedrande utgången. Erikas pojkvän/man Oskar (Simon J Berger) är bara en fond i bakgrunden, nästan oviktig och platt gestaltad. Kanske är det med mening. För att man ska gå in i Erikas bubbla av ångest och oförmåga att ta itu med sina känslor, liksom slippa se Oskars behov.
 
Jag tänker inte återge hela filmens handling, där hotellet får en betydande plats i berättelsen. Men kort sagt möter Erika andra (Mira Eklund!) som också kämpar med ångest av olika slag. Ensamhet, regression, tomhet, låg självkänsla. Rikard (fantastiska David Dencik) kan säkert uppfattas som creepy – han är trots all en mammafixerad och tortyrutforskande kuf, inte helt accepterade personlighetsdrag i vårt samhälle – men han är ömsint och fint gestaltad. Att Erikas och hans relation är brännande fel, men ändå helt ofarlig, inser man när man kommit över obehaget av att se en vuxen man bli vaggad och smekt över håret som ett barn … Och att Lisa Langseth får mig att tycka om Rikard istället för att rygga tillbaka inför hans enorma närhetsbehov, är kanske den stora fina poängen. 
 
Alicia Vikander är för övrigt fantastisk. Punkt.