Etikettarkiv: Grave of the Fireflies

Sagan om prinsessan Kaguya (2013)

Skärmavbild 2015-04-19 kl. 17.04.05

I januari skrev jag om den japanska klassikern Grave of the Fireflies (Eldflugornas grav/Hotaru no haka) från 1988 i samband med filmspanartemat Utmana din filmsmak. Det var Jojje som utmanade mig att se filmen om de  krigsdrabbade barnen Seta och Setsuko, vilket blev en riktig lyckoträff. Jag drabbades oerhört av deras öde och även om filmen var lite långsam så fick den mig på slutet. Rejält.

Samma regissör, Isao Takahata, har nu gjort animerad film utifrån en japansk folkberättelse om den överjordiska prinsessan Kaguya. Filmen valdes av Har du inte sett den-Johan och filmen visades på Sergel salong 13 klockan 15.00 på en lördag – i mina ögon låter det som ett lysande exempel på hur man undviker visningar med jobbiga tonåringar, trängsel och snacks-galningar. Jag menar, hur många som självmant går och ser japansk animesaga i två och en halv timme vill paja stämningen med baconchips och (gud förbjude) rostad majs? Fler än vi kunnat ana.

Jessica anade en konspiration: alla i salongen hade gått ihop och bestämt sig för att få Filmspanargänget att sluta gå på bio, vi klagar ju ändå så mycket på att folk har noll respekt (lysande mobilskärmar, snaskande, prasslande, pratande) för filmen och oss medmänniskor. För den här visningen tog fan priset. Det började med att någon kastade rostad majs på mig. Jag fattade det inte först, det liksom rasslade till på tröjan och när jag tittade ner föll några rostade majskorn ner på stolen. Jag såg mig omkring förvånat men fick inte ögonkontakt med någon. Strunt samma. Filmen började.

Prinsessan Kaguya är en vacker film. Spröd, om man vill. En folksaga som börjar i bambuskogen där en trädhuggare upptäcker en liten prinsessa i ett bambuskott. Han bär hem henne till sin hustru och prinsessan förvandlas till en människobebis som paret bestämmer sig för att uppfostra som om hon vore deras eget barn. Den inledningsvis gulliga berättelsen återges i urblekta vattenfärger. Samtidigt på platsen till höger om mig: pojken med popcornen når botten i lådan och när han krafsat klart (och han var envis, minsta flarn skulle in i den lilla glufsmunnen) vänder han sig till sin mor, som jag då upptäcker sitter med en påse rostad majs.

Pojken (och hans mamma) börjar möla knapriga korn som om det inte fanns någon morgondag, det låter så mycket och det är så tyst i övrigt att jag inte fattar att de inte fattar hur ljudligt de äter. Pojken är kanske 10-12 år och 99 procent intresserad av att äta, 1 procent intresserad av filmen. Vad mamman gör där har jag ingen aning om, hon verkar mest upptagen med att ge pojken en mugg med vatten eller pappersservetter stup i kvarten. Jag tappar koncentrationen. Sedan ringer en mobil. Två gånger. Jag hör nån som väser ”men stäng av ljudet”. En annan svarar: ”men jag gjorde ju det”. Ett ljudligt pling för sms följer. Nej, det gjorde du inte.

Vad filmen handlade om? Jag tror det var någon slags sensmoral om att människan inte är perfekt, men det är bättre än att vara en ouppnåelig (känslolös) gud? Att det är bättre att vara fattig, fri bonde än en ädel, men ofri, prinsessa? Det är helt klart en udda film som, likt sagor ibland gör, saknar den där dramaturgiska kurvan vi är så vana vid. En gång brände det till, tempot ökade och svarta streck ersatte de vattenlösliga, bleka färgerna. Då kände jag verkligen prinsessan Kaguyas ångest.

Men mest ångest hade jag. När majskornen var slut tog pojken upp en chokladkaka ur fickan…

wp-bat-3

Det här var månadens filmspanarfilm. Kolla in mina filmbloggande vänners recensioner också. Kanske knäckte de gåtan med varför en vuxen människa som imte hade mågra problem med att förstöra en film kastade majskorn på mig under reklampausen?

Filmspanarna logga

Filmspanartema: Utmana din smak | Grave of the Fireflies (1988)

Årets första tema med Filmspanarna går under täckmanteln Utmana Din Filmsmak. Det går kort och gott ut på att få sin egen filmsmak utmanad av en annan filmbloggare, samt att jag utmanar någon annans genom att välja ut en film som ligger utanför den utvalde filmspanarens ”comfort zone”. Att jag skriver ‘täckmantel’ beror på att uppdraget är mångbottnat och en smula komplicerat. Man skulle kunna kalla temat Utveckla Din Smak eller Nu Jävlar Ska Jag Tvinga Dig Att Se Min Favoritfilm Som Du Förmodligen Hatar. I uppdraget ingår ju att läsa in sig på en annans persons filmsmak, och rekommendera en film som jag själv håller högt, men inför valet finns två möjligheter:
 
a) att välja en film som den andra förhoppningsvis också kan tänkas gilla, men av någon anledning inte tagit sig för att se för egen maskin. 

b) välja en film som den andra absolut inte skulle välja att se själv, men som jag tror kanske kan överbrygga denna ovilja/ointresse för genren eller filmen.  

Frågan är alltså om man ska fokusera på att göra den andra nöjd, eller som jag hintar om ovan, tvinga den att se nåt som den riskerar att avsky? Efter att Fiffi lottat namnen på deltagande filmbloggare fick jag äran att utmana… 

En filmbloggare med vurm för rysare (Stephen King i synnerhet, men annars det mesta som utspelar sig i en stuga i skogen eller bakom pannloben hos en psykopat), superhjältar (Kick-Ass), feelbad (No Country For Old Men), humor och action (The Mummy), fast med en uppenbar svaghet för drama och feelgood i linje med Blue Valentine och Midnight in Paris. Det största undantaget för vår gemensamma filmsmak är skräckfilm, som jag inte alls är särskilt förtjust i. Det andra verkar vara politiska filmer baserat på verkligheten, som är en av mina favoritgenrer. Vi hamnade i en intressant diskussion om bl.a. Hunger och Waltz with Bashir, där jag frustretat försvarade den bio-politiska filmens existens, medan Filmitch ställde sig tveksam till ”genren” på grund av att filmer som försöker sig på att återge historien, eller politiska konflikter, riskerar att vinklas av avsändaren och omöjligt kan återge historien på ett objektivt, rättvist sätt. Må så vara.
 
Jag valde trots detta, eller kanske på grund av det, den norska storfilmen Max Manus (2008) som Utmaningsfilm till Filmitch. En av mina favoritfilmer från det året, pga. storslagenhet, bra skådisar och en intressant berättelse om motståndsrörelsen samt dess hjältefigur Max Manus i Norge under andra världskriget, något som jag faktiskt aldrig hade hört talas om innan jag såg filmen. I mina ögon innehåller filmen inga större kontroverser, då jag med facit i hand utan förbehåll föredrar ett fritt, norskt grannland än en enklav i Führerns Stortyskland. Men frågan är: vad tycker Filmitch om saken? Är Max Manus tillräckligt komplex för att falla honom i smaken? Kolla in hans utlåtande här eller klicka på länken längst ner i inlägget!
 
Själv fann jag mig utmanad av Jojjenito och jag blev glatt överraskad av hans filmval som jag förstår hör till Klassikerna (med hela 8,5 i betyg på Imdb) även om jag faktiskt inte var särskilt bekant med den på förhand: nämligen japanska Grave of the Fireflies från 1988. Jojje hade rätt i att anime ligger utanför min gängse filmsmak, men genren är inte helt främmande. Tycker mycket bra om Min granne Totoro (1988) och Spirited Away (2001) av Miyazaki. Jag har kikat som hastigast på Ghost in the Shell (borde se den igen) och har haft Akira (1988, bra år för anime!) på Att se-listan sedan en tid tillbaka. Och på tal om GitS; enligt Variety ska Scarlett Johanson iklä sig rollen som Motoko i Dreamworks kommande spelfilms-tolkning av serien.
 
Grave of the Fireflies (1988) är baserad på den semi-biografiska boken med samma namn av Akiyuki Nosaka (1967) och regisserad och skriven av Isao Takahata. Den handlar om tonårspojken Seita och hans lillasyster Setsukos tillvaro under USA:s aggressiva bombningar av Japan i slutet på Andra världskriget, 1945. Efter att deras familj splittrats tvingas de klara sig på egen hand. Under några månader av matransonering, bomblarm och allmän otrygghet försöker de skapa sig en dräglig tillvaro på det som naturen har att erbjuda i ett övergivet skyddsrum strax utanför staden Kobe. Ljuset i mörkret är att de har varandra – och eldflugornas surrande om natten.
 
Det tog ett tag för mig att komma in i filmen; berättelsen skyndar långsamt och det känns, trots frekventa bombräder inte särskilt dramatiskt. Animationen är ju lite gammalmodig, men å andra sidan är bilderna vackert komponerade och detaljrika, och ljudbilden baseras på vardagliga ljud från omgivningarna. Men Setsuko och Seita blir allt eftersom mer levande för mig, och särskilt Seitas ömhet gentemot sin syster är rörande.
 
Intressant är att krigets fasor eller politiska bakgrund inte manifesteras med närbilder på ofrivilligt amputerade offer eller triumferande amerikaner. Snarare ligger dramat inbäddat i vardagen; pikarna om att syskonen är en belastning från den snåla släktingen som syskonen först inhyses hos, Setsukos barnsliga förtjusning i fruit drops och Seitas opportunistiska inbrott i folks hem, där han passar på att stjäla saker medan resten av stadens invånare springer mot skyddsrummen. I Setsukos sorgsna och symboliska fråga: varför måste de dö? när hon upptäcker att eldflugorna dött under natten.
 
Filmen kommer ikapp mig först efteråt egentligen. Barn i krig är nog det sorgligaste jag kan föreställa mig, och tecknaren av Setsuko har sett till att jag förälskar mig fullkomligt i hennes rultiga uppenbarelse. Pumpar mig full med beskyddarinstinkter. Därför är det omöjligt att inte ögonen tåras och halsen snärjs ihop när jag tittar på filmens inledning en gång till. Grave of the Fireflies är den bästa sortens krigsfilm, den som påminner mig om att krigets vinster eller förluster inte kan mätas i sönderbombad infrastruktur, utan i förlusten av en barndom.    

 

Betyg: 

PS. Tack för en lyckad utmaning, Jojje!. DS
 
 Kolla nu in vad de andra filmbloggarna (vi blev ett matigt gäng) fick för utmaningar på halsen, det ska i alla fall jag göra!
 
Filmitch – jag utmanade!
 
Jojjenito – utmanade mej!