Etikettarkiv: Gone Girl

True Story (2015)

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 16.03.22

Jag är djupt nere i true crime-träsket just nu och har varit sedan Serial och The Jinx. Hade nyligen ett mindre återfall till just Serial då jag av någon anledning hade glömt bort att läsa den stora intervjun i tre delar med Jay av The Intercept (rekommenderas). Numera rullar podcasten Criminal i hörlurarna med jämna mellanrum och jag såg dokumentären The Imposter för en tid sedan, en film jag planerar att skriva några rader om framöver. Möjligtvis startade mitt nyfunna intresse med romanthrillern Gone Girl av Gillian Flynn som jag läste förra sommaren. Sedan dess har jag även betat av hennes första och andra bok: Sharp Objects och Dark Places, varav den senare snart får biopremiär med Charlize Theron i huvudrollen. Inte för att det Flynn skriver är baserat på verkliga händelser, men hon får det att kännas så.

True crime-genren är en guldgruva för Hollywood. Manuset skriver nästan sig självt och man kan alltid använda verkligheten som ett alibi om någon ifrågasätter trovärdigheten. ”En sann historia” betyder dock inte att resultatet på vita duken blir bra, förstås. Det krävs att regissören har en egen vision av hur storyn ska berättas, att skådespelarna är skapliga och att man lyckas fixa en skön en stämning. Det senare var avgörande i en av förra årets bästa filmer: Foxcatcher. Tätare film får man leta efter.

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 15.36.21Döm min förvåning när jag upptäckte den av Brad Pitt producerade True Story i regi av Rupert Goold. En vattentät ”based on a true story”-film om relationen mellan New York Times-journalisten Michael Finkel (Jonah Hill) och Christian Longo (James Franco). Den senare anhölls 2002 misstänkt för att ha mördat sin fru och deras tre barn, vilka återfanns i ett gäng resväskor, dumpade i havet. Barnen var 2, 3 och 4 år gamla 😦 En historia jag inte visste ett dyft om innan jag såg filmen, vilket bidrog till spänningen eftersom jag inte visste utgången på förhand (rekommenderas). Filmen baseras på boken ”True Story: Murder, Memoir, Mea Culpa” av Michael Finkel.

Jag älskar amerikanska journalister på film. De är ofta smarta, ambitiösa och framgångsrika. Mys! Så även frilansjournalisten Michael Finkel – tills han gör ett ödesdigert misstag. Han tummar på sanningen i en artikel om slavarbete i Mali och tvingas till reträtt från rampljuset. När en annan journalist kontaktar honom och berättar att en mordmisstänkt familjefar använt Finkels namn under tiden före och vid gripandet väcks blodhunden i honom och han bestämmer sig för att besöka Christan Longo i häktet.

Till sin förvåning upptäcker Finkel vissa likheter mellan honom själv och Longo. Utåt sett är de inte särskilt lika, varken utseendemässigt eller i vilka val de har gjort i livet, men intellektuellt finns ett visst samförstånd. Finkel ser dessutom i Longos fall en chans till upprättelse; chansen finns ju att han sitter på världens scoop. För tänk om Christian Longo, vilken många tycks ha dömt på förhand, är oskyldig?

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 16.04.04

Det finns regissörer som Oliver Stone som öser på av bara helvete, som får en att känna sig lite överkörd av fakta och ambitiösa teorier (JFK), och så finns det regissörer som Rupert Goold. Som snarare vill undersöka motiven bakom människors handlingar på ett psykologiskt och socialt plan, framför det politiska. Som lämnar mycket osagt och ändå lyckas putta en i en tydlig riktning. Goold zoomar in helt och hållet på Finkel och Longos relation och dynamiken som uppstår emellan dem.

Jag har nog aldrig sett James Franco så här bra och Jonah Hill, ett för mig relativt okänt ansikte, funkade jättebra även om han inte infriade bilden av en frilansjournalist med smuts under naglarna så att säga. Även Felicity Jones gör en hedersvärd insats i rollen som Michael Finkels flickvän/fru Jill. Stämningen, som jag hela tiden dillar om, är nervig och samtidigt kompakt och det är delvis filmfotografen Masanobu Takayanagis (Silver Linings Playbook) förtjänst. Fotot (och klippningen) känns väldigt effektfullt och genomarbetat och är utan tvekan en stor del av filmens magi. Se den!

wp-bat-4

Kuriosa: New York Times rättelse om Michael Finkels delvis falsifierade historia från Mali finns att läsa här.

Även Filmitch har sett True Story (spoilervarning i hans text)! Lite svalade inställd.

Golden Globe Awards (2015)

 Jag har inte tittat på Golden Globe Awards än men ska spana in den nedklippta sändningen på SVT Flow så snart jag kan, kanske mest för att se Tina Fey och Amy Poehler driva med Hollywood-eliten före tredje året i rad. Fantastisk duo det där (*hint* till Fiffi). Men nu till vinnarna och förlorarna på årets gala… Här är alla nominerade och så de som vann
FILM
 
På filmsidan knep faktiskt en av de bästa filmerna som jag såg på Stockholms filmfestival: Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) priset för Best Screenplay. Och, vilket jag tycker var välförtjänt, Michael Keaton belönades i kategorin Best Actor in Motion Picture, Musical or Comedy! Vilken comeback. Motsvarande i kategorin för kvinnor blev Amy Adams i Tim Burtons Big Eyes, en film som kommer på bio i Sverige i mars. Sverige var representerad i katergorin Best Foreign Language Film med Turist (Force Majeure), men vann inte.
Boyhood utsågs till Best Motion Picture Drama och Robert Linklater till Best Director, vilket kanske inte var någon större överraskning med tanke på det ambitiösa projekt som han rodde i land efter 12 år. Tyvärr har jag inte sett någon av filmerna som kammade hem priser för Best Actress samt Best Actor in Motion Picture Drama, nämligen Julianne Moore i Still Alice och Eddie Redmayne i The Theory of Everything. Moore tävlade bl.a. mot Rosamund Pike från Gone Girl. 
Att The Grand Budapest Hotel fick pris för Best Motion Picture, Musical or Comedy kom inte heller som någon större överraskning, även om det inte var en av mina favoriter från 2014. Jag hade nog lagt min röst på Birdman, som också var nominerad. I Supporting Actress/Actor-kategorin fick Patricia Arquette en välförtjänt statyett för Boyhood. J.K. Simmons vann för Whiplash, som jag inte sett och inte heller är så sugen på. Tyvärr har man TOKIGNORERAT Interstellar som fick en ynka (men välförtjänt) nominering för musiken (Best Original Score) av Hans Zimmer, men förlorade mot The Theory of Everything 😦
TV

I tv-kategorierna tycker jag nog att Golden Globes är lite… orättvisa. För vilket tv-år det har varitMen man har totalt ignorerat The Leftovers som inte nominerats alls (Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Chris Zylka och Liv Tyler förtjänade allt lite uppmärksamhet) och gav, trots att Game of Thrones säsong 4 var bland det bästa som nånsin sänts på tv, tungviktarpriset för Best TV Series Drama till The Affair. Och ja det är The Affair som är årets stora vinnare, vilket känns som en överraskning. Jag kollade på ett avsnitt, men tyckte det verkade sådär. En otrohetsaffär med The Wire-Dominic West i en av huvudrollerna känns inte särskilt intressant i jämförelse med True DetectiveFargo, Game of Thrones och The Leftovers.
Liv Tyler, Ann Dowd och Amy Brenneman i The Leftovers. 
Däremot har Fargo verkligen gjort sig förtjänt av vinnarstatyetten i kategorin Best TV Series or TV Movie – i konkurrens med True Detective, Olive Kitteridge, The Missing och The Normal Heart, även om jag bara sett TD, Fargo och The Normal Heart (väldigt bra tv-film). Roligt att Allison Tollman nominerades för Best Actress in a Mini Series or Tv Movie för sin insats i Fargo, liksom Colin Hanks i motsvarande Supporting-kategori för män. Fast han borde ha vunnit istället för Matt Bomer (The Normal Heart).
Men hur kan man ge Billy Bob Thornton priset för Best Actor in a Mini-Series or TV Movie i tävlan mot Matthew McConaghey (True Detective) och Martin Freeman (Fargo)? Bör BBT ens räknas som en huvudroll i serien? Jag tycker han snarare känns som en ”stark” biroll faktiskt, för man kommer aldrig Lorne Malvo särskilt nära, som man gör med t.ex. Colin Hanks Gus Grimley. Nä, dåligt omdömde av juryn. McConaughey och Woody Harrelsson var båda bättre än Billy Bob. Och Peter Dinklage, hallå?! Mark Ruffalo var också med och tävlade, välförtjänt för sin insats i The Normal Heart.
Killarna i Looking. Jonathan Groff i mitten. 
Däremot har man missat nykomlingen Jonathan Groff som har en liten roll i The Normal Heart och spelar en av huvudkaraktärerna i Looking. Kanske nästa år. Jag är dock väldigt glad över att Louis CK fick en nominering för Best Actor in a TV Series, Musical or Comedy i Louie, även om han inte vann. Det kändes bekräftande att varken Homeland, Walking Dead eller Masters of Sex fick några priser, för de går alla på tomgång enligt mig.
 
Men det kanske är dags att ta sig an Olive Kitteridge och Transparent samt ge The Affair, House of Cards och The Honorable Woman (varav jag sett 1-2 avsnitt av respektive serie) en andra chans? Och hörrni –  i dag börjar både Girls och Looking igen! Hurrah!

Gone Girl (2014)

Boken var över förväntan – och det var även filmen måste jag säga. Först var jag tveksam till Ben Affleck i rollen som Nick Dunne. Att spela en relativt enkelspårig, skööön man som är lite lagom uppriven, läs: misstänkt obrydd, efter sin frus försvinnande är trots allt mer komplicerat än det låter. Vi som tittare ska undra vad det är som pågår egentligen och då gäller det att spela under, inte över. Men jag behövde inte oroa mig för det senare. Ingen kan gestalta en alldaglig, på gränsen till urtråkig, före detta New York-journalist som flyttar tillbaka till Mellanvästern pga. arbetslöshet och en sjuk mor, som Ben Affleck. Den försvunna drömhustrun, Amy Elliot Dunne, spelas däremot av en lysande Rosamund Pike. 
 
Gone Girl är en relations-thriller som stjäl två och en halv timme utan problem. Det märks att författaren Gillian Flynn även skrivit filmens manus, det följs nästan till punkt och pricka, och tillsammans med David Fincher lyckas hon framkalla samma huvudbry som i originalet. Det är nämligen en rätt knepig och mångbottnad historia vi har att göra med. Vissa har kallat den kvinnofientlig. Och ja, det finns spår av detta både i romanen och i filmen, men inte oreflekterat. Gillian Flynn är smartare än så, misstänker jag, och det är med glimten i ögat som hon gestaltar äktenskapets dubbla ansikten utan att hemfalla i förakt för karaktärerna. Det är intelligent och snyggt – men framför allt underhållande. 
 
Jag blev extra förtjust över att Nick Dunnes syrra, Go, spelas av Carrie Coon från The Leftovers (Nora Durst). Hon är perfekt i rollen som rapp och pålitlig syrra. Kriminalinspektören Rhonda Boney (Kim Dickens) gav också historien ett välbehövligt sunt förnuft, en stadig fyr i satirstormen. 
 
Betyg:

Retrospektiv: sommarens filmer, tv och böcker

Det har inte hänt mycket på bloggen under sommaren. Men jag har sett på tv, film och läst ett par mycket bra böcker. Här kommer en liten sammanfattning i retrospektiv:
 
SOMMARENS BÄSTA TV…
 
The Leftovers (HBO, säsong 1)
Jag är såååå såld. Bästa tv-serien jag sett på länge! Pilotavsnittet tar vid på treårsdagen efter The Rapture/The Sudden Departure (då 2 procent av jordens befolkning försvann som i ett trollslag). Vi får lära känna polischefen Kevin Garvey som försöker hålla samman befolkningen i den amerikanska småstaden Mapleton, där en sekt som kallas The Guilty Remnants upprör många känslor, samtidigt som hans egen familj är i sönderfall. Storyn byggs upp skickligt och karaktärerna fördjupas allt eftersom. Har nu även köpt boken som serien baseras på (av Tom Perotta, som också är med och gör tv-varianten) eftersom jag tänker på serien i princip dagligen. 
 
Brevfilmen (SVT Play)
Kul koncept och en otippat bra röra av kändisar i panelen. Fräscht, lättuggat och rolig underhållning på cirka 28 minuter i stöten. Plus att min kompis Thomas är med som skådis i en av filmerna! Hurra!
 
Louie (FX, säsong 4)
I fjärde säsongen är det mycket fokus på Louies relationer med kvinnor. Avsnitten släpptes två i taget, och skapade en sammanhållning som tidigare saknats. Louie blir bara bättre och bättre. Väldigt fin avslutning! Säsong 5 kommer våren 2015. 
 
 


 
SOMMARENS TV-BESVIKELSER… 
 
Masters of Sex (HBO, säsong 2)
Serien som var en av mina favoriter förra året har förvandlats till en enda stor COCK BLOCKER. Relationen mellan Dr. Bill Masters och Virginia Johnson är tradig, ingen vetenskap så långt ögat kan nå och det märks att de bara mjölkar konceptet eftersom en viss upplösning skulle göra serien helt ointressant. Men tro mig, HBO, det är den redan. Zapp!
 
Väntan… 
Att vänta på nästa säsong av Game of Thrones, True Detective, Fargo, Leftovers, Louie, Walking Dead, Girls och Homeland. Tips, någon?? Är det så äntligen dags att ge sig på… The Wire 🙂
 
 


BOKTIPS X 3
 
 
Gone Girl av Gillian Flynn (2012)
 

Jag blev tipsad om denna thriller från flera håll, inte för att jag normalt sett är nåt vidare förtjust i thrillers, deckare, krimromaner, utan för att den sades vara otroligt smart skriven. Så jag ville veta vad grejen var. Läste den på min vandringssemester i de engelska fjällen och det kanske inte var den bästa avkopplingen. Min idé om att fjällvandra gick nämligen ut på att jag skulle…
a) komma ut i naturen/bort från civilisationen
b) vila hjärnan
c) använda kroppen och titta på fjäll, sjöar och ”tänka” saker som ”ahhhh”
 
Men med Gone Girl som sällskap varje kväll såg jag knappt vart jag satte kängorna på dagarna, eftersom jag var upptagen med att lösa gåtan om den försvunna Amy Dunne och försöka förstå hennes äktenskap med journalisten Nick Dunne. Mina fötter må ha varit i England, men min hjärna befann sig någonstans i den amerkanska mellanvästern och New York. Ohyggligt spännande bok, och precis som tipsarna påstått, smart skriven. Därför ser jag nu fram mot biopremiären av Gone Girl i regi av David Fincher! Biopremiär 3 oktober!
 
 
Mannen som slutade ljuga (Dan Josefsson, 2013)
– Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick
Om du bara ska läsa en fackbok i år (helst förra året) så är det denna journalistiska master piece av Dan Josefsson. Särskilt om du har läst Hannes Råstams bok, ”Fallet Thomas Quick”. Råstam avslöjade Quick-skandalen och visade på de juridiska bristerna, men man fick ingen riktig förståelse för varför Sture Bergwall ljög så in i bövelen om sina trauman i barndomen etc. Det har den gode Josefsson tagit reda på. Han visar hur en åldrande psykoterapeut med sektledaregenskaper lyckades snurra inte bara en påtänd psykpatient, utan välutbildade psykologer, läkare, forskare, poliser, åklagare runt lillfingret. En mer rafflande, skrämmande och djupt sorglig berättelse har jag sällan läst. Stört bra bok. Och nu till 10 000-kronors-frågan: NÄR BLIR BERGWALL/QUICKS LIV FILM???!!! Nån kommer ju göra det. Får jag sia om att Mikael Marcimain gör det inom 5 år? 
 
 
Född fenomenal (Josephine Bornebusch, 2014)
Hey, Josephine Bornebusch kan mer än att bara skådespela! Hon råkade skriva en ungdomsroman på semestern och resultatet är en fyndig och rolig berättelse om 15-åriga Rut, en besserwisser som är besatt av andra världskriget och Anne Frank. Enkelt och rappt språk, med glimten i ögat. 
 


Med dessa ord är jag åter i bloggosfären. Ser fram emot i höstmörkret: Boyhood, Filmspanarträffar och teman, Interstellar, Monsters of Film, Sthlms filmfestival med mycket mera!
På återseende, C