Etikettarkiv: George Miller

The Revenant (2015)

Skärmavbild 2016-01-21 kl. 14.52.07Observera att detta är en inte helt spoiler-fri recension.

Jag kan inte hjälpa det, men så fort jag tänker på The Revenant blir jag full i skratt. Filmen är inte ett dugg komisk, inte avsiktligt i alla fall, men när jag tänker tillbaka på Leo DiCaprios brutna kropp och smutsiga ansikte inuti en djurhud, så spritter det till i mungipan, som en tics. Jag vet inte om jag kan förklara det, men jag ska försöka.

The Revenant är en förtjusande film, framför allt på grund av sin ursinnigt, fysiska gestaltning av Hugh Glass umbäranden i vildmarken. Det existerar inte en sekund av tvivel om att DiCaprio upplever allting på riktigt, att han faktiskt slåss med en grizzlybjörn, att hans reflexer att blåsa på sina fingrar efter att ha kravlat upp ur det kalla flodvattnet är genuin, att han trycker in en rå bisonlever i munnen för att han är utsvulten, men likväl får kväljningar. Allting känns på riktigt och det är inte ENBART tack vare att Leo är en stabil skådis, utan för att regissören Alejandro González Iñárritu skapade förutsättningarna för det genom att släpa med sig hela inspelningsteamet ut i den riktiga vildmarken. Hans fotograf, Emmanuel Lubezk (Oscarsnominerad för besväret), filmade t.ex. enbart i naturligt ljus, vilket satte en enorm press på hela teamet kan man gissa, och lät DiCaprio flåsa rakt in i linsen så att den nästan immade igen. Det är intimt, snyggt och på gränsen till ”för filmiskt”. Det händer fler gånger under filmen att jag sitter och tänker på att det är en häftig film, vilket ingalunda är ett gott betyg för upplevelsen, men det kan också bero på att hajpen kring The Revenant blåst upp förväntningarna och medvetenheten kring vad det var jag satt och glodde på.

Skärmavbild 2016-01-23 kl. 15.56.19

Det komiska ligger heller inte i historien kring Glass; vilken är rätt slätstruken om du frågar mig. Det finns intet nytt i vare sig det övergripande temat (en man som söker hämnd när han förlorat allt), eller kärlekshistorien mellan den vite erövraren och en av ursprungsbefolkningens kvinnor. Den döda ”hustrun” som ler mot Glass i drömsekvenser, representanten för liv i den karga ödemarken, känns direkt oinspirerande och klichéartad. Att inte ta chansen och göra någonting annat än Dansar med vargar 2.0. är lite slappt. Jag fick ingen feeling alls för deras gränsbrytande kärlek och det går inte att utskönja några karaktärsdrag hos henne, vilket gör att hon bara blir en anonym (ointressant) skugga i hans minne. Sonen Hawk är lika anonym han, trots att han är närvarande i kött och blod. Det finns en bra scen mellan Glass och Hawk och det är när den förra ger den senare en hurring och säger åt honom att inte utmana sin (underlägsna) ställning. Det är en tragisk scen, men det finns något ömt med det hela.

Det rådde även en viss förvirring kring vilka dessa fångstmän arbetade för. Av någon anledning trodde jag att de var en del av militärmakten. Kanske för att det fanns en Kapten Henry (Domnhall Gleeson), kanske för att man får se flashbacks där soldater bränner hyddor. Dessutom hade de en moralkodex som om de vore soldater: ”leave no man behind” osv.

I början kastas man som tittare rakt in i en ganska actionfylld scen, men trots att manusets ganska övertydliga repliker borde ha gjort situationen glasklar – rädda skinnen, lämna skinnen, göm skinnen, hur ska vi få betalt för skinnen, vems är skinnen? – så hade jag svårt att ta in att de ”bara” var fångstmän, kanske för att de figurerade i en sådan känslig, politisk kontext. Jag har det ännu inte helt klart för mig, så förklara gärna vad dessa fångstmän egentligen hade för befogenheter och uppdragsbeskrivning.

Då jag inte hade läst särskilt mycket om filmen innan hade jag problem med att placera in exakt när dessa händelser ägde rum. Det kan i och för sig bero på min egen okunskap om den amerikanska historien på ett mer detaljerat plan. Tyvärr bidrog denna tankeverksamhet åt att jag blev en aning ofokuserad och smått irriterad. (För visst fick man ingen tidsangivelse när filmen drog igång?)

Så, nej. Det är heller inte kontexten som får mig att le när jag tänker på The Revenant.

Scenerna som får mig att dra på smilbanken är de oförblommat groteska, och de för en civiliserad och bekväm människa, otänkbara situationer som vår protagonist, Glass, finner sig i för att överleva. Hans nakna kropp inuti en häst, hans tur i oturen när han rider ut för ett stup och landar i en gran, beslutet att lägga krut på halsen och tutta på med en handfull fnöske för att få blodkärlen att sluta sig (eller vad det var han gjorde). För att inte tala om den skräckfyllda striden med grizzlybjörnen! Årets ballaste scen! Jag skrattar för att det är så sinnessjukt långt från den varma biosalongen där jag sitter med magen full av indisk mat och smaken av cappucino på tungan. Jag skrattar för att det är en absurd upplevelse – men jag välkomnar den med ett brett leende.

The Revenant handlar om en man som ”återvänder från de döda”. Hugh Glass borde inte ha överlevt där ute i vildmarken i början på 1800-talet. Men han gjorde det. Och det är fanimej bra jobbat.

3-5-5

Uppdatering: Det kändes orättvist att sätta 3 på en film som trots allt lämnar ett (delvis) starkt avtryck, men ärligt talat känns inte helheten som en 4, så jag sänker betyget och landar på ett diplomatiskt 3,5.

The Revenant har svensk biopremiär nu på fredag den 29 januari.

Fler som sett The Revenant och som kanske inte blev fulla i skratt. Eller?

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord

 

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

Om Leonardo DiCaprio får en Oscar för sina ”grunts” och fysiska skådespelarinsats i The Revenant, so be it. Jag tycker han förtjänat det. Han borde ärligt talat ha fått minst en Oscar redan. Jag tycker däremot att den skådespelare som lämnade störst avtryck i filmen var Tom Hardy, även han nominerad fast för bästa manliga biroll. Alejandro González Iñárritu är nominerad för Bästa regi andra året i rad. Förra året kammade han hem tre Oscars för Birdman och före det var han nominerad för Babel, 2007. Personligen har jag andra favoriter i kategorin: George Miller (Mad Max) och Tom McCarthy (Spotlight) till exempel. Jag har ännu inte sett Room (Lenny Abrahamson) och The Big Short (Adam McKay).

Bästa foto-kategorin har kanske aldrig haft så hög konkurrens som i år, där Emmanuel Lubezki fajtas mot fullpoängare som Mad Max: Fury road, Sicario, The Hateful Eight och Carol (den sista har jag inte sett). Att The Revenant är nominerad i alla tunga kategorier (film, regi, skådespelare) och en hel hög som har att göra med filmens look (ljud, ljus, design) – men inte manus, förvånar mig inte alls. Storyn är ingen kioskvältare, varken på papperet eller i genomförandet.

Min gissning?
Det är så sjukt hög klass på nomineringarna i år att det känns som att The Revenant skulle kunna förlora i samtliga kategorier! Leo DiCaprio största hot är enligt min mening Eddie Redmayne i The Danish Girl (utan att ens ha sett den), och jag tror att Tom Hardy förlorar sin birollstatyett mot Sylvester Stallone (Creed) eller Mark Ruffalo (Spotlight).

The Revenant skulle kunna ta hem priset för Bästa film trots brister i manus, men jag hoppas på Mad Max 🙂 Det är dock den svåraste kategorin att förutspå och historiskt sett hade jag aldrig lagt mitt bud på att Argo skulle klå Les Misérables, Silver Linings Playbook och Zero Dark Thirty (2012), eller att Slumdog Millionaire skulle sno statyetten från Milk och The Reader (2008), att Crash ansågs vara en bättre film än Brokeback Mountain (2005). Inte ens med facit i hand kan jag begripa att filmer som Up in the Air (2009), Toy Story 3 och The Kids Are Allright (2010) ens nominerades. Inte för att dessa skulle vara dåliga filmer. Men bästa filmen det året? Knappast! Vissa år är rena rama vilda västern.

Det vore uppfriskande om Brooklyn vann, en lysande och aktuell film med fantastiska Saoirse Ronan i huvudrollen. En film med en kvinna i huvudrollen har inte vunnit denna kategori sedan 2004, då Million Dollar Baby med Hillary Swank som affischnamn kammade hem priset.

The Revenant skulle kunna vinna för bästa foto, fast visst borde väl Robert Richardson vinna för sina ambitioner med The Hateful Eight ?! Å andra sidan…  John Seale borde få pris för Mad Max. Eller kommer juryn låta samvetet styra och ge Oscarn till den 13-falt Oscarsnominerade Roger Deakins för Sicario? Nja, men vad som helst kan hända och jag tycker att alla de nominerade förtjänar en statyett.

Störst chans har kanske The Revenant trots allt i regiklassen. Både Tom McCarthy (Spotlight) och Adam McKay (The Big Short) känns lite för nya i sammanhanget, trots att de uppenbarligen krossat glastaket genom att bli nominerade. Room av Lenny Abrahmson känns typ för ”smal” för att vinna. Eller vad tror ni? Oscars-racet har börjat!

Mad Max: Fury Road (2015)

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 16.10.07

Har Charlize Theron någonsin varit vackrare? Har apokalypsen varit så ful, vanskapt och fullkomligt galen som i Mad Max: Fury Road? Jag tror inte det.

I George Millers framtidsdystopi är den del av världen som vi får ta del av ett kargt ökenlandskap. Blod, vatten och bensin är hårdvaluta och den som kontrollerar dessa element härskar även kvarlevorna av mänskligheten. Immortan Joe är en sjuklig men ännu potent man som regerar The Citadel; ett hierarkiskt slavsamhälle insprängt mellan klipporna och sanddynerna. Människorna längst ner i näringskedjan är sjuka och hungriga och förses med vatten utifrån Joes nycker och hålls så fjättrade under hans makt.

”Do not become addicted to water, it will take hold of you and you will resent its absence.”

Hans krigare, de rakade och vitpudrade The War Boys, är fundamentalister som tror på evigt liv efter döden i Valhall. Deras kroppar förses med friskt blod från slavar och modersmjölk från de feta ammorna som liksom allt av värde är Joes egendom.

En av Joes främsta befälhavare, Imperiator Furiosa (Charlize Theron) leder räder i öknen med The War Rig, en tung, trimmad tankbil, och förser The Citadel med bensin (från Gas Town) och ammunition (från Bullet Farm). Fram tills en dag då hon viker av vägen och styr kosan österut i stället, rakt ut i fiendeland. Med sig ombord har hon Joes avelsfruar – vilket sätter igång en våldsam jakt, ledd av Joe själv, följd av sina trogna War Boys. Nux (Nicholas Hoult), en hängiven, men sjuklig krigare som vill visa sig värdig tar med sig sin blodgivare, den tillfångatagna Mad Max (Tom Hardy) när de kör ut i öknen efter Furiosa.

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 23.47.29

Mad Max är i princip två timmars biljakt. Jag är inget fan av biljakter, ändå älskar jag den här färden. Mycket på grund av att den är så tokflippad. Storyn är simpel, men jag behöver inte veta mer än att Furiosa vill nå en fristad och bli kvitt tyrannen Immortan Joe, som i sin tur vill ha tillbaka sina fruar. The War Boys vill till himlen och Max vill överleva, trots antydan till mental ohälsa och ett mörkt förflutet.

Det är Furiosa och Max som är filmens huvudkaraktärer, och på det tvivlar jag aldrig, trots att de inte har många repliker. Deras karaktärer framhävs snarare genom handling än ord. Istället är det de runt omkring som för dialog. Fruarna, Nux, The War Boys, Joe och klankvinnorna på motorcyklarna. Jag gillar hur Max och Furiosa, två ensamvargar, finner tycke för varandra och ändå håller sig på varsin kant. Allierade i övertygelsen om att autonomi är den enda vägen.

Max är kanske den minst sinnessjuka figuren i det här punk- metal-äventyret, jag menar, Nux har namngett sina cancerknölar och hoppfulla krigare försöker bli utvalda genom att vifta med någons sko. Livet är inte mycket värt i denna värld, The War Boys dör som flugor, men så läge deras mod har bevittnats…

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 23.27.50

Filmen är löjligt snygg och funkar jättebra i 3D. SOM jag hade velat se filmen i IMAX! Det hade nästan varit värt en flygbiljett till London. Punk- och heavy metal-estetiken (samt steam punk-vibbar) är lysande och miljöerna är så levande att jag kan känna den röda sanden i ögonen och doften av stekhet bensin på de kromade fordonen. Och jag kan inte annat än att mysa när de sinnrikt utspökade bilarna dundrar fram till ljudet av en ylande elgitarr i syfte att trigga blodhundarna lite extra. Den ohämmade galenskapen fyller ut varenda bildruta och gör att jag sitter som på nålar.

Min enda invändning är att man kanske hade man kunnat kapa något i längd, då de två ökenjakterna är snarlika. Det finns en underliggande humor bakom allt det hårda som för tankarna till heavy metal-bandnamn. Skulle inte följande ensemble lika gärna kunna vara bandmedlemmar? Rictus Erectus, Toast the Knowing, The Splendid Agharad, Cheedo the Fragile och The People Eater.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Mad Max: Fury Road. Men ju mer jag tänker på den, desto mer upprymd blir jag. Den står ut, liknar inget annat (jag tror att jag sett någon av de gamla filmerna när jag var liten, men är inte särskilt fäst vid tanken på att se om dem). Kul att se den av Fiffi inte så måttligt omtalade Tom Hardy i rollen som Max. Anade man ett förflutet som läkare i hans hantering av Furiosas punkterade lunga? Regissören Miller var själv läkare innan han blev filmskapare.

Charlize Theron är stenhård, men undviker macho-fällan, och Nicholas Hoult ger fundamentalisten Nux en gnutta mänsklighet. Gillade även de som spelar ”fruarna”; Zoe Kravitz, Rosie Huntington-Whiteley, Abbey Lee och Riley Keough.

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 23.52.53Det finns en feministisk underström som jag uppskattade, även om jag tycker att den blev väl enögd mot slutet. Det är inte ofta man får se åldrade kvinnor på motorcyklar med tunga vapen över bröstet – har jag någonsin sett det tidigare? – och det var kul. Däremot tyckte jag att de ”gav upp” lite för lätt vid Furiosas ankomst, vilket gav ett naivt intryck och talade emot deras existensberättigande. Om man nu vill göra en aktuell, politisk parallell är det i så fall till de syrisk-kurdiska kvinnorna som slåss mot IS i skrivande stund. Precis som Furiosa söker de frigörelse från förtryck, varken mer eller mindre. Jag kan inte annat än att sympatisera med deras kamp.

wp-bat-5

Nästan alla mina filmbloggarvänner har redan skrivit om Mad Max. I dag recenserar även Flmr-Steffo denna råbänga rulle, men spana gärna in de andras tyckanden och tänkanden om filmen! Endast två av dem bjussade på lika högt betyg som jag: Filmitch och Filmparadiset, men några hamnade riktigt högt ändå: Fiffis Filmtajm, Plox, Film4Fucksake, och så har vi ett nöjt, men något mer kritisk gäng som lade sig i mittenfåran: Jojjenito, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord. Vad Den perfekta filmen (podcast) tyckte vet jag inte än.