Etikettarkiv: Filmspanarna

Taken 3 (2014)

Att jag infinner mig på Rigoletto en lördagseftermiddag för att se Taken 3, efter att ha gett den första filmen i trilogin: Taken (2008) en etta i betyg kan ju verka märkligt. Lite korkat till och med. Vad förväntar jag mig? Att Liam Neeson ska ha slutat att behandla sin vuxna dotter som ett mycket litet barn, eller att skurkarna från Öst lämnat honom ifred för gott? ICKE SA NICKE. Men ibland tar man en för ”teamet”, d.v.s. Filmspanarna. Taken 3 var Jojjes val på månadens filmspanarträff – det var bara att bänka sig och spänna fast säkerhetsbältet. Vässa sågen. 
 
Fast så katastrofalt dålig var den faktiskt inte. Även om Bryan Mills (Neeson) fortfarande köper gigantiska mjukisdjur till sin nu 20-åriga dotter och pepprar sönder ryssar till höger och vänster. Precis som i första filmen är den inledningsvis inte så pjåkig, och även här står relationen mellan pappa Bryan och dottern Kim (Maggie Grace) i fokus. Grace spelar äntligen dotterns rätta ålder och Liam Neesons Bryan Mills känns sympatisk, lugn, kanske till och med någorlunda lycklig. Bryan och ex-frun Lennie (Famke Janssen) tycks ha lagt ner stridsyxan (vilket säkert har att göra med vad som hände i Taken 2, vilken jag inte sett) och man bara väntar på att glöden mellan dem ska ta fyr på riktigt. Men så inträffar något hemskt… Och plötsligt ser det ut som att Taken 3 ska utveckla sig till en The Fugitive-historia (en favoritfilm i min ungdom), en katt-och-råtta-lek mellan f.d. CIA-agenten Bryan Mills med McGyvers nio liv i bakfickan och den klipska mordutredaren Franck Dotzler (Forest Whitaker).
 
Åhh, ja! jag förlåter Hollywood för första filmen om ni löper linan ut på detta tema, tänker jag hoppfullt. Jag skiter i om det inte är originellt, så länge det inte innefattar albanska maffian och (alltför) unken sensmoral. Och Forest Whitaker känns faktiskt perfekt i rollen som en mindre aggressiv Tommy Lee Jones/Samuel Gerard-karaktär. Han har pondusen, lugnet, och tvinnar snoddar och äter bagels som en smart detektiv bör göra i ett sådant upplägg. Och så har han respekt för rättvisan via lagens långa arm, vilket ju är bra eftersom Bryan Mills gärna slarvar på den punkten.
 
 
Harrison Ford i The Fugitive (1993) och Liam Neeson i Taken 3 (2014). Lika som bär?
 
 Tyvärr kunde man bara inte hålla sig från att spränga parkeringshus och låta Bryan Mills glida in i Superman-dräkten – igen – precis när det höll på att bli en okej actionfilm. Nä, se den gubben gick inte. Istället för att fortsätta i det täta thriller-spår som Dr. Richard Kimble och kommissarie Samuel Gerard traskade upp för 21 år sedan springer filmen iväg åt ett helt annat håll. In med skjutdonen, en krigsskadad ryss med läskigt kort lugg och alla visste ju vem den riktiga skurken var redan från början. Det är som om regissören Olivier Megaton inte riktigt kunde bestämma sig för vilken historia han ville berätta, så han stoppade in lite av varje. Inte till dess fördel. Man sjabblar bort dynamiken mellan Mills och Dotzler lika effektivt som stygnen som borde ha suttit på Famke Janssens hals. Och jag tycker att man tar lite lättvindigt på titelns tematik, för särskilt varaktig är inte kidnappningen av Mills ex-fru, som jag förmodar är den som blir ”taken” i sammanhanget. Nästan lite fusk. 
 
Betyg: 
Nu ska det bli intressant att läsa vad de övriga tappra filmspanarna tyckte om Taken 3!
 

Filmspanartema: Utmana din smak | Grave of the Fireflies (1988)

Årets första tema med Filmspanarna går under täckmanteln Utmana Din Filmsmak. Det går kort och gott ut på att få sin egen filmsmak utmanad av en annan filmbloggare, samt att jag utmanar någon annans genom att välja ut en film som ligger utanför den utvalde filmspanarens ”comfort zone”. Att jag skriver ‘täckmantel’ beror på att uppdraget är mångbottnat och en smula komplicerat. Man skulle kunna kalla temat Utveckla Din Smak eller Nu Jävlar Ska Jag Tvinga Dig Att Se Min Favoritfilm Som Du Förmodligen Hatar. I uppdraget ingår ju att läsa in sig på en annans persons filmsmak, och rekommendera en film som jag själv håller högt, men inför valet finns två möjligheter:
 
a) att välja en film som den andra förhoppningsvis också kan tänkas gilla, men av någon anledning inte tagit sig för att se för egen maskin. 

b) välja en film som den andra absolut inte skulle välja att se själv, men som jag tror kanske kan överbrygga denna ovilja/ointresse för genren eller filmen.  

Frågan är alltså om man ska fokusera på att göra den andra nöjd, eller som jag hintar om ovan, tvinga den att se nåt som den riskerar att avsky? Efter att Fiffi lottat namnen på deltagande filmbloggare fick jag äran att utmana… 

En filmbloggare med vurm för rysare (Stephen King i synnerhet, men annars det mesta som utspelar sig i en stuga i skogen eller bakom pannloben hos en psykopat), superhjältar (Kick-Ass), feelbad (No Country For Old Men), humor och action (The Mummy), fast med en uppenbar svaghet för drama och feelgood i linje med Blue Valentine och Midnight in Paris. Det största undantaget för vår gemensamma filmsmak är skräckfilm, som jag inte alls är särskilt förtjust i. Det andra verkar vara politiska filmer baserat på verkligheten, som är en av mina favoritgenrer. Vi hamnade i en intressant diskussion om bl.a. Hunger och Waltz with Bashir, där jag frustretat försvarade den bio-politiska filmens existens, medan Filmitch ställde sig tveksam till ”genren” på grund av att filmer som försöker sig på att återge historien, eller politiska konflikter, riskerar att vinklas av avsändaren och omöjligt kan återge historien på ett objektivt, rättvist sätt. Må så vara.
 
Jag valde trots detta, eller kanske på grund av det, den norska storfilmen Max Manus (2008) som Utmaningsfilm till Filmitch. En av mina favoritfilmer från det året, pga. storslagenhet, bra skådisar och en intressant berättelse om motståndsrörelsen samt dess hjältefigur Max Manus i Norge under andra världskriget, något som jag faktiskt aldrig hade hört talas om innan jag såg filmen. I mina ögon innehåller filmen inga större kontroverser, då jag med facit i hand utan förbehåll föredrar ett fritt, norskt grannland än en enklav i Führerns Stortyskland. Men frågan är: vad tycker Filmitch om saken? Är Max Manus tillräckligt komplex för att falla honom i smaken? Kolla in hans utlåtande här eller klicka på länken längst ner i inlägget!
 
Själv fann jag mig utmanad av Jojjenito och jag blev glatt överraskad av hans filmval som jag förstår hör till Klassikerna (med hela 8,5 i betyg på Imdb) även om jag faktiskt inte var särskilt bekant med den på förhand: nämligen japanska Grave of the Fireflies från 1988. Jojje hade rätt i att anime ligger utanför min gängse filmsmak, men genren är inte helt främmande. Tycker mycket bra om Min granne Totoro (1988) och Spirited Away (2001) av Miyazaki. Jag har kikat som hastigast på Ghost in the Shell (borde se den igen) och har haft Akira (1988, bra år för anime!) på Att se-listan sedan en tid tillbaka. Och på tal om GitS; enligt Variety ska Scarlett Johanson iklä sig rollen som Motoko i Dreamworks kommande spelfilms-tolkning av serien.
 
Grave of the Fireflies (1988) är baserad på den semi-biografiska boken med samma namn av Akiyuki Nosaka (1967) och regisserad och skriven av Isao Takahata. Den handlar om tonårspojken Seita och hans lillasyster Setsukos tillvaro under USA:s aggressiva bombningar av Japan i slutet på Andra världskriget, 1945. Efter att deras familj splittrats tvingas de klara sig på egen hand. Under några månader av matransonering, bomblarm och allmän otrygghet försöker de skapa sig en dräglig tillvaro på det som naturen har att erbjuda i ett övergivet skyddsrum strax utanför staden Kobe. Ljuset i mörkret är att de har varandra – och eldflugornas surrande om natten.
 
Det tog ett tag för mig att komma in i filmen; berättelsen skyndar långsamt och det känns, trots frekventa bombräder inte särskilt dramatiskt. Animationen är ju lite gammalmodig, men å andra sidan är bilderna vackert komponerade och detaljrika, och ljudbilden baseras på vardagliga ljud från omgivningarna. Men Setsuko och Seita blir allt eftersom mer levande för mig, och särskilt Seitas ömhet gentemot sin syster är rörande.
 
Intressant är att krigets fasor eller politiska bakgrund inte manifesteras med närbilder på ofrivilligt amputerade offer eller triumferande amerikaner. Snarare ligger dramat inbäddat i vardagen; pikarna om att syskonen är en belastning från den snåla släktingen som syskonen först inhyses hos, Setsukos barnsliga förtjusning i fruit drops och Seitas opportunistiska inbrott i folks hem, där han passar på att stjäla saker medan resten av stadens invånare springer mot skyddsrummen. I Setsukos sorgsna och symboliska fråga: varför måste de dö? när hon upptäcker att eldflugorna dött under natten.
 
Filmen kommer ikapp mig först efteråt egentligen. Barn i krig är nog det sorgligaste jag kan föreställa mig, och tecknaren av Setsuko har sett till att jag förälskar mig fullkomligt i hennes rultiga uppenbarelse. Pumpar mig full med beskyddarinstinkter. Därför är det omöjligt att inte ögonen tåras och halsen snärjs ihop när jag tittar på filmens inledning en gång till. Grave of the Fireflies är den bästa sortens krigsfilm, den som påminner mig om att krigets vinster eller förluster inte kan mätas i sönderbombad infrastruktur, utan i förlusten av en barndom.    

 

Betyg: 

PS. Tack för en lyckad utmaning, Jojje!. DS
 
 Kolla nu in vad de andra filmbloggarna (vi blev ett matigt gäng) fick för utmaningar på halsen, det ska i alla fall jag göra!
 
Filmitch – jag utmanade!
 
Jojjenito – utmanade mej!
 
 
 

Filmspanartema: Konspirationsteorier / JFK (1991)

Månadens filmspanartema är Konspirationsteorier. Det finns en uppsjö filmer på temat, liksom levande teorier om filmskapare (Kubrick regisserade månlandningen är kanske en av de bästa), eller så har man en helt egen konspirationsteori som man vill lufta? Jag önskar verkligen att jag hade en av de senare, men det har inte slagit slint helt och hållet ännu. Därför håller jag mig till en av historiens kanske mest omdebatterade konspirationsteorier:
Vem mördade JFK?
 
John F. Kennedy sköts till döds i Dallas, Texas 22 november 1963. Bara 45 minuter senare dödades en polis (J.D. Tippit) i ett bostadsområde i Dallas. En misstänkt gärningsman, Lee Harvey Oswald, greps inne på en biograf sånär på en timme efter polismordet. Dagen därpå förklarades han även misstänkt för presidentmordet. Han nekade till båda brotten. En dag senare, när han förflyttades mellan två häkten sköts även Oswald till döds i direktsänd TV av en lokal nattklubbsägare, Jack Ruby, och hann aldrig ställas inför rätta. Ruby dömdes för mordet på Oswald, men dog ett par år senare i sviterna av lungcancer på samma sjukhus som president Kennedy och Oswald dödförklarades. Cirkeln var sluten. Kvar fanns varken den misstänkte presidentmördaren eller den senares mördare. Så fiffigt. 
 
Den så kallade Warren-kommissionen som tillsattes av Kennedys efterträdare, Lyndon B. Johnson, att utreda mordet på Kennedy kom ett år senare fram till att Lee Harvey Oswald var skyldig och att han utförde attentatet på eget bevåg, och att detsamma gällde Jack Rubys mord på Oswald. Allmänheten godtog denna version. 
 
Det gjorde inte distriktsågklagaren i New Orleans, Jim Garrison.
1966, tre år efter mordet på Jack Kennedy påbörjade han en utredning som mejslade fram den konspirationsteori som Oliver Stones film, JFK baseras på. Kortfattat går den ut på att John F. Kennedy mördades av ”sina egna”, utifrån motiv som styrt politiken genom alla tider: makt och pengar. Kennedy ville avveckla kriget i Asien, en ”industri” som genererade miljardbelopp till företag och underhöll militären, han var för förstående mot Kuba och kommunisterna och ville förändra det amerikanska samhället till de maktlösas fördel. Ja, ni fattar. Hans idéer var inte så poppis i alla läger. 
 
Men betyder det att han mördades på grund av dem? 
 
Oliver Stone har gjort mer än en film om en konspirationsteori. Han har själv varit med och snickrat ihop den. Visst baseras filmen på Jim Garrisons egen bok om Kennedymordet, ”On the Trail of the Assasins” liksom ”The Plot that Killed Kennedy” av Jim Marrs. Men Stone anlitade också ett team av egna researchers för att gräva fram allt material som fanns tillgängligt om mordet och utredningen, samtidigt som han läste ett tjugotal (!) böcker i ämnet. Han skrev manuset tillsammans med Zachary Sklar, som var redaktör för Marrs bok. Stone kallar sitt verk en ”counter myth” till den officiella ”myten” som presenterades av de amerikanska myndigheterna (Warren Commission). Det är upp till tittaren att avgöra vilken myt som verkast mest sann. 
 
Det är inget snack om saken. Stone säljer in det bra, riktigt bra. Trots att man tvingas umgås med Kevin Costner (här funkar han skapligt) i över tre timmar är det en ynnest att se JFK. Det är en tät, vindlande och mörk historia med djup indignation över rättssamhällets förfall och appell för det amerikanska folkets rätt att få veta sanningen. Stone återvänder till den ödesdigra dagen, 22 november, gång på gång och tecknar om historien beroende på vem som berättar, beroende på vilka fakta som successivt läggs fram. Den kända, hjärtskärande Zapruder-filmen som visar hur John F. Kennedy träffas i huvudet av en kula visas inte förrän i slutet, i den fenomenala pläderingsscenen. Till och med Costner fäller en tår (fast jag misstänker att de smorde in hans kinder med lök). 
 
Ja, JFK är underhållande i sin stilla form, lite seg i starten och förvirrande med alla namn och tidshopp, men jag känner ändå ett starkt sug att lägga klart detta pussel. Knäcka gåtan, penetrera den stora konspirationen. Det är en tre timmar lång, snyggt fotad*, politisk deckare av tung kaliber. Bra skådespeleri av en allvarlig Gary Oldman, ung Kevin Bacon, lömsk Tommy Lee Jones, hysterisk Joe Pesci och Kiefer-lik Don Sutherland. Det är bara att tacka och ta emot. 
 
Konspirationsmässigt då? Håller den? 
 
Då jag definitivt är lagd åt det konspiratoriska hållet och misstror maktetablissemang i alla former, tycker jag att Stones ”counter myth” är värd att ta i beaktning. Även om det är helt omöjligt för mig att avgöra vem som dödade en amerikansk president för över 50 år sedan, lyckas Stone trots allt övertyga mig om att det ligger någon slags hund begraven här. Varför skulle annars så stor del av utredningen vara hemligstämplad med hänvisning till nationens säkerhet? Kunde Oswald verkligen skjuta tre skott på sex sekunder med ett manuellt omladdningsvapen? (FYI har jag jägarexamen 😉 Och varför finns det så mycket som talar mot the single bullet theory ? Jag säger som Josiah ”Tink” Thompson i Errol Morris kortdokumentär på 14 minuter; November 22:
 
”It only ever has been, it seems to me, one threshold question: was someone shooting from up there? Up front, up there in the knoll area? Was someone shooting from up there? If shots came from more than one direction, then there’s no doubt, in my mind, there was a conspiracy. It’s been that simple since back in the 60’s and its still there.”
 
Betyg: 
 
*Det är Robert Richardson som plåtat filmen, filmfotografen bakom många av Quentin Tarantinos filmer, däribland Kill Bill Vol. 1 och 2, som visas på Stockholms Filmfestival på fredag. Uma Thurman kommer dit och tar emot pris och deltar i ett Face to face-samtal! 🙂 Jag kommer definitivt att vara där. 
 
Vill ni grotta ner er ännu mer i konspirationsteorier? Vi är ett imponerande antal filmbloggare som befattat oss med temat, och jag vet att i alla fall en av dem också granskat JFK… 
 
 
 

Filmspanarna: Predestination (2014)

Tidsresor, har jag insett, är inte min favorit-subgenre inom science fiction. Tanken är väl att jag ska stretcha hjärnan och känna att det går att klura ut det bara jag tänker lite hårdare. Men oftast blir jag bara irriterad. Kanske är jag inte så kvick bakom pannloben eller så tycker jag bara inte att det är så ballt som filmskaparen vill att jag ska tycka. Edge of Tomorrow prövade mitt tålamod något, men där var tidshoppet åtminstone begränsat till en enda dag. 
 
I Predestination hoppas det hejvilt mellan 1940-, 60-, 70- och 80-tal, fram och tillbaka i en loop som gör det omöjligt att begripa var tidsresdan egentligen börjar. Var börjar och slutar historien? Det är förmodligen halva poängen med filmen, att man inte ska fatta, och undra. Men följden för mig blir att jag mest känner: jaha. 
 
Inte heller lyckas huvudkaraktärerna övertyga mig, trots att det finns en tråd som spinner kring intersexualism, men som jag tycker att man problematiserar på ett märkligt sätt. Filmens titel då? Predestination – alltså, hur mycket man verkligen kan förändra och vad som är oundvikligt på grund av vissa delar av en inte kan förändras, eller missförstår jag helt den biten? – hamnar tyvärr i skymundan av tankevurporna och jakten på ”the Fizzle bomber”. 
 
Så frågan är vad som kvarstår?  
Skådespeleriet mellan Ethan Hawke och Sarah Snook var en trevlig kombination. Kul att se Ethan Hawke, känns som om han kommer på nytt. Och den som inte är blind kan inte ha missat att Snook ser ut som en korsning mellan Jodie Foster och Leonardo di Caprio. Till en början kunde jag inte tänka på något annat. Men, trots den fina noir-känslan och det faktum att jag hellre ser halvdan, men snygg sci-fi, än inget alls så blir inte betyget högre än en stark tvåa. 
 
Betyg: 

Det här var månadens filmspanarfilm, som vi alla gick och såg på nya filmfestivalen Monsters of Film på Zita i lördags. Så kolla in vad mina fellow bloggkamrater tyckte om Predestination:

Filmspanartema: Kvinnor som slåss

 

Här kommer ett något försenat inlägg, jag hoppas att jag inte gjort alltför många förbryllade under dagen. Men fastän tiden inte var på min sida ville jag för något i världen inte missa detta fantastiskt tema: Kvinnor som slåss.
 
Trots att jag räknar mig till det mer pacifistiska slaget går jag igång på kvinnor som bankar skiten ur andra. Hur kommer då det sig? Jag tror ju att det beror på ett par saker som egentligen suger, som att…
1) eftersom att kvinnor ses som det svagare könet är det ballt när de visar motsatsen
2) våld och sex säljer och alla kvinnor som slåss är snygga (motbevisa mig gärna)
3) kvinnor på film alldeles för ofta är passiva, vilket återigen leder till att det är underhållande när motsatsen sker.
 
Eller har jag fel? Har dessa ”sanningar” inget med det att göra? Jag är öppen för diskussion!
 
Att slåss är aktivt. Det vsar styrka, mod och passion. Men jag tror att jag gillar kvinnor som slåss för att våldet representerar de mörkare och kanske mer komplexa sidor som vi alla innerst inne har. Vilket för mig vidare till identifikation. Jag känner mig mer som Beatrix Kiddo än Snövit. Även om jag inte är så haj på svärd och kampsport så kan jag identifiera mig med lusten att hugga halsen av störiga människor, medan att dansa med dvärgar och bli kysst av prinsar…not so much. 
 
”Mina” favoritkvinnor som slåss har defenitivt något gemensamt. De är inte oövervinnliga superhjältar utan känslor  i kroppen, utan de har en inre styrka som inte enbart sitter i armmusklerna. De är imponerande, starka och mångfacetterade kvinnor, som också har svagheter. För ni vet väl att en riktigt god drink inte beror på spritstyrkan, utan på att den innehåller flera, olika komponenter som blandats perfekt? För en djupdykning i ämnet kring ”starka kvinnor” rekommenderar jag den här artikeln: ”Why strong female characters are bad for women”
 
Men här kommer i alla fall mina 5 favoriter på temat: KVINNOR SOM SLÅSS. 
 
5. Mathilda i Léon (1994)
 
 
Utöver att Natalie Portman fullkomligt äger den här filmen är hennes rollkaraktär Mathilda också någon att räkna med. Hon slåss inte rent fysiskt i den här scenen, men röjer väg för sin egen hämnd och torpeden, Léon (Jean Reno). Det jag gillar med Mathilda är hennes orädsla och intelligens, men samtidigt är hon väldigt naiv och saknar erfarenhet av världen hon ger sig in i. Hon är trots allt, bara ett barn. Och det är hennes sårbarhet som gör henne spännande! 
 
 
4. Alabama Whitman i True Romance (1993) – OBS! Spoilervarning i filmklipp och text
 
 
Den här scenen med Patricia Arquette och James Gandolfini är en av de starkaste fighting-scener jag sett, än i dag. Det är brutalt Tarantino-våld (han har skrivit manus, i regi av Tony Scott) och som ni vet lämnar han sällan ifrån sig ett manus utan blod på händerna. För det första älskar jag Patricia Arquette, hon är min favorit av Arquette-familjen. För det andra är det helt enkelt ett riktigt bra slagsmål. Efter att Alamaba har blivit slagen, sparkad, hånad och står inför att bli skjuten i huvudet av sin angripare angripare Virgil (Gandolfini) ställer hon sig på knä och riktar en korkskruv mot honom i blint trots. Han är dum nog att avbryta sig och börja driva med henne, bara för att sekunder senare få en korkskruv nerkörd genom foten. Sedan blir hon kastad genom en glasruta i duschkabinen och skrattar åt honom, vilket driver honom till vansinne. Efter ytterligare närkamp sätter Alabama ett gäng kulor i bröstet på honom och smashar hans huvud med kolven, varpå hon häver ur sig ett primalskri som uttrycker ilska, tillfredsställelse, sorg, vansinne och ett enda stort ”fuck you” till fördomen om hur lätt det är att ha ihjäl en före detta call girl som är smartare och modigare än hon ser ut. Alabama–patriarkatet 1-0…
 
 
3. Mallory Kane i Haywire (2011) – OBS! Spoilervarning i filmklipp och text
 
 
Haywire är en lågmäld, rätt kall Steven Soderbergh-rulle som trots en handfull stortalanger (Michael Fassbender, Ewan Mcgregor, Michael Douglas och Antonio Banderas) aldrig nådde riktigt hela vägen ner i magen. I fokus står Mallory Kane (Gina Carano), en topptränad agent och f.d. marinsoldat som jobbar åt ett företag som sopar rent där den amerikanska regeringen inte har möjlighet att göra det. I den här scenen slåss hon med den brittiske M16-agenten Paul (Fassbender) – vilket slutar illa för den senare. Det är en rätt ball scen; teknisk, tystlåten, fokuserad. Varför jag gillar Mallory? För att hon håller huvudet kallt och spöar Fassbender med hans huvud mellan sina lår, så klart. 
  
 
2. Kim, Zoe och Abernathy vs Stuntman Mike i Death Proof (2007)
 
Jag vet, det här hade lätt kunnat bli topp 5 enbart baserat på Quentin Tarantino, men så är han fantastiskt bra på temat HÄMND och Death Proof är hans bästa efter Kill Bill om du frågar mig. Jag ÄLSKAR Zoe Bell och den här dödsföraktande biljakten där ”jägaren” Stuntman Mike efter att ha inlett katt-och-råtta-leken plötsligt blir bytet. Jag vet inte, men det kanske kan kallas för bil-slagsmål?
 
 
1. Beatrix Kiddo i Kill Bill 1 & 2 (2003-04)
 
Det finns många fighter att välja mellan i Kill Bill Vol. 1 & 2. Men den här tycker jag är en av de bästa. Här slingrar sig The Black Mamba in i den idylliska förorten och tar mamman, Vernita Green, också känd under kodnamnet Copperhead, med överraskning. Kontrasterna mellan Vernitas förortsmamma-liv (flingor, kaffekoppen, skolbussen) och hennes förflutna i Deadly Viper Assasination Squad är ljuvliga och gör detta till ett toppenslagsmål mellan två kvinnor som verkligen vet hur man slåss. 
 
Det var alles för mig. Kolla nu in vad de andra filmspanarna har på hjärtat på temat #kvinnorsomslåss. 

Bästa filmerna 2008

Filmåret 2008 måste nog vara ett av mina absoluta favoritår! Herre vilken ansamling toppfilmer som kramade mitt hjärta lite extra hårt. Jag har skyfflat filmerna upp och ner på listan, tycker det är svårt att rangordna så många favoriter. Generellt är 2008 ett väldigt ”manligt” år: många starka mansroller och typiskt manliga berättelser  Krig, kriminalitet, politik är tre starka ledord för min lista. Men lite musikalisk flärd fick jag ändå med!
 
OBS tillägg onsdag 2/7!! Jag hade ju missat att Max Manus kom 2008!! Den hade lätt kommit med på listan om jag inte klantat till det. Tillägnar den ett hedersomnämnande bums! Se längst ner på listan. 

 

 

Topp 10 – Bästa filmer 2008

 

 

10. IN BRUGES

Blev svag för Colin Farell efter Woody Allens Cassandra’s Dream (2007) där han spelade mot min favvoskådis genom tiderna; Ewan McGregor. Den ena med irländsk brytning, den andra med skotsk! Hur kan man inte avguda den duon? In Bruges blev jag totalcharmad igen, av såväl Colin Farell som den svarta humorn och de vackra omgivningarna i staden Bruges. 

 

9. RACHEL GETTING MARRIED

Jag vet inte vad det är med den här filmen, men jag gillar allting i den. Multikulti-bröllopet, systerskapet, familjebilden och det svarta fåret Kym som spelas av Anne Hathaway. En skådis jag gillar i typ allt hon gör. Här som deprimerad, nykter narkoman som åker direkt från rehab till sin systers bröllop. 

 

8. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN
 
Vintermörker, ruvande tystnad och litervis med blod. Tomas Alfredsson gör ett bra jobb med en av mina svenska favoritböcker. Stämningen i Låt den rätte komma in är otäck, brutal och finstämd på en och samma gång – och jag älskar att Alfredsson vågar gå lika långt som John Ajvide Lindqvist i en särskild scen (ni vet vilken). Den amerikanska versionen är ett sömnpiller.

 

7. THE DARK KNIGHT
 
Uppföljaren till Christopher Nolans Batman Begins är nattsvart och innehåller framför allt en riktigt obehaglig Joker i Heath Ledgers gestalt, som vi väl alla är överens om gör en genial sista roll. Dessutom har man klokt nog gjort sig av med Katie Holmes och anlitat Maggie Gyllenhaal som Bruce Waynes love interest, Rachel. Bästa Batman-filmen i Nolans serie, även om jag gillade första filmen väldigt mycket också.  

   

6. MAMMA MIA!

Som jag var tveksam till denna film säg, de hela första 15 minuterna. Jag är ju ett stort fan av musikaler, men det här kändisspektaklet kändes så megakrystat att jag ville hålla för både ögon och öron. Men… så hände något. Lyckliga känslor började bubbla fram och lagom till att Meryl Streep krämar på med The Winner Takes It All var mitt motstånd som bortblåst. Har sett om flera gånger och det är samma sak varje gång. Inledningen är gräslig och Pierce Brosnan kan inte sjunga, men det gör inget. Mamma Mia är ett lyckopiller som får mig att le fånigt varenda gång. 

   

5. MILK
 
Jag gillar politiska biografier och när Gus Van Sant står för regi och Sean Penn spelar huvudrollen är det väl typ givet att det blir superbra. Här axlar Penn rollen som Harvey Milk, gayaktivisten som blev Kaliforniens första öppet homosexuella, folkvalda politiker. Bra skådespeleri och perfekt balans mellan privatpersonen och politikern Harvey Milk. Och James Franco funkade jättebra i rollen som pojkvännen, Scott. Stark, varm gråtfilm.

 

4. HUNGER

Det var på Stockholms filmfestival som jag såg Michael Fassbender för första gången. I Steve McQueens långfilmsdebut där han bjuder på ett filmiskt porträtt av hungerstrejkaren Bobby Sands och den politiska konflikten på Nordirland på 1980-talet. En våldsam och välskriven story i fängelsemiljö som innehåller en oförglömlig, 17 minuter lång, oklippt scen mellan Fassbender och Liam Cummingham (sir Davos i Game of Thrones). Se den!

 

3. THE HURT LOCKER

Såg Hur Locker rätt nyligen och imponerades av filmen som gav Kathryn Bigelow en Oscar för bästa regi (vilket gjorde henne till den första kvinnan att vinna en Oscar i den kategorin…). Jeremy Renner övertygar i rollen som Sergeant William James som desarmerar bomber som om det handlade om att byta däck på bilen. Storyns delikata undertext, som var en och får tolka själva, vävs in subtilt och gör det här till en ovanligt bra krigsfilm. 

 

2. WALL-E

Jag har nog sett Wall-E en handfull gånger. Jag älskar Wall-E. Det kan vara årets smartaste och mest episka film, animerad and all. Den hade mig verkligen från ruta ett och hela vägen ut i rymden med alla sina finurliga lager där den lyckas pressa in allt: samhällskritik (eller borde vi rätt och slätt kalla det människokritik?), en alldeles underbar karaktär, en kärlekshistoria, sci-fi, superb animation och det utan att yttra så mycket mer än ett fåtal ord.

 

1. WALTZ WITH BASHIR

Att årets två bästa filmer kommer från ritbordet och inte är livs levande spelfilm är rätt unikt. Men det Wall-E och Waltz with Bashir har gemensamt är att de med hjälp av animation kanske ger oss en bättre bild av verkligheten än vad spelfilmen kan erbjuda. Animationen gör att det är lättare ta in materialet, genom distanseringen mediet erbjuder. Waltz with Bashir är en animerad dokumentär, alla personerna i filmen finns på riktigt, intervjumaterialet är äkta och historien bygger på regissören Ari Folmans egen utforskning av sina undantrycka krigsminnen från Libanonkriget 1982. Utan att spoila något kan jag säga att hans grepp, att blanda fiktion i form av animation och verklighet i form av innehåll och manus, får sitt crescendo. Och det blåste mig av stolen totalt. Otroligt stark film med ett fantastiskt manus och ett riktigt bra soundtrack.

 

Hedersomnämnande:
MAX MANUS

Norsk krigsfilm, det låter lite larvigt som ”svensk krigsfilm”. Men icke! Max Manus handlar om när Norge invaderas av Nazi-Tyskland under andra världskriget och om motståndsrörelsen i Norge med den senare nationalhjälten Max Manus i spetsen. Superspännande drama och riktigt bra action! Och gissa om jag blev lite småkär i skådespelaren Aksel Hennie. 

 

BubblareKung Fu Panda, De Ofrivilliga, The Wrestler, The Reader, Revolutionary Road, W, Changeling.  

Årets bottennapp: The Happening av M. Night Shyamalan. Som jag har skrattat åt Mark Wahlberg. Här är några av de ”bästa” scenerna:
Mark Wahlberg needs a second
Mark Wahlberg talks to a tree
What… No!

Nu är det ju så att vi är en hel drös med filmbloggare som gallrat fram de allra bästa filmerna från år 2008. Så titta och jämför med de andra filmspanarnas listor. Hur överens är vi? 

Fiffis Filmtajm

Movies-Noir

Spel och Film

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps Filmrevyer

Flmr

Filmitch

Filmspanartema: Det kryper och krälar…

För andra gången i mitt filmbloggarliv deltar jag i ett så kallat ”Filmspanartema”. Det innebär att jag tillsammans med ett gäng filmbloggare skriver inlägg utifrån ett tema och så publicerar vi det samtidigt! Kul va? Månadens valda ämne blev: Det kryper och krälar. (Någon mer insatt spanare får gärna berätta hur ni kom fram till det).

Så vad ligger till grund för min tolkning av detta fantastiska tema? Jo, jag bestämde mig att gå dit magkänslan pekade. Och det första jag kom att tänka på när jag hörde orden ”kryper… och krälar” var underjordiska maskar och utomjordiska varelser. Vissa av dem kryper, andra krälar – och en del får det att krypa i mitt skinn och krälar envist runt i mitt medvetande vad jag än gör för att bli av med dem. Men låt oss börja från början. Det vill säga 1990-talet…

Hotet från underjorden (Tremors) handlar om megastora maskar som bryter sig upp genom marken ute i en avlägsen by i den amerikanska västern och slukar människor hela. I filmen från 1990 står Kevin Bacon i rampljuset som en av dem som lyckas överlista odjuren. Filmen är regisserad av Ron Underwood som senare gick över till att regissera tv, bland annat Grey’s Anatomy och Scandal (den förra följer jag fortfarande och håller som en gammal favorit). 

Jag såg Tremors flera gånger i unga år och tyckte att det var det riktigt läskigt. Maskar är äckliga nog i normal storlek, här har vi en vars kropp är lika stor som en val med ormar som ringlar sig ut ur dess käftar. Yeuk! (Ni får tyvärr ingen bild, för masken är så jäkla ful). 
I dag när jag tittar på klipp från filmen får jag knappast samma skräckvibbar, utan den känns snarare som ett parodiskt sömnpiller. Det är väldigt mycket 90-tal. Käckt och konstigt. Men jag gillar ändå idén bakom Tremors. En slags Hajen (Jaws) på land, där odjuren är både listiga och livsfarliga och lyckas ringa in offren till ett avgränsat område. Kanske dags för en remake, Hollywood? 🙂 
 

Vilket för tankarna vidare till det som finns ovanför jorden, och då menar jag inte ytan vi går på utan Jorden som i vår planet. Och de varelser som finns där ute. Aliens.

Det är få gånger jag har gett ifrån mig ljud på bio. Jag skrattar lågmält, fnissar ofta inombords, lägger handen över munnen när jag blir rädd. Rynkar pannan när det är lite spännande, men det skulle aldrig falla mig in att kommentera (vilket jag önskar gällde för alla biobesökare). Men när jag såg M. Night Shyamalans Signs (2002) skrek jag rakt ut och gömde ansiktet i min kompis axel.

Om det var något den filmen lyckades med så var det att bygga upp en suggestiv stämning och bara visa lite grann (som på bilden ovan) – tillräckligt för att få mig att känna både skräck och nyfikenhet. Tyvärr höll den sig inte till det konceptet hela vägen, men det var bra så länge det varade. 
 
Men filmen är minnesvärd för framför allt den där scenen. 
 
Det kröp… och krälade i mig när jag såg den långbenta alien som råkat fastna på en videofilm under ett barnkalas någonstans i den amerikanska södern. Det gick så snabbt, men visst var den där. Den till och med vände sig och tittade över sin egen axel, rakt in i kameran, rakt in i mig. Fyyy, det går rysningar upp i håret bara jag tänker på det. Men vad var det som var så jädra läskigt egentligen?
 

För rent teoretiskt är jag helt öppen för idén om aliens, utomjordingars existens. Jag är mer övertygad om att de finns där ute i den ofantligt stora rymden, än motsatsen. Inte nödvändigtvis i vår tids populärkulturella form – en långsmal kropp som toppas av ett stort huvud med svarta, tomma ögon – utan i vilken form som helst. Det finns säkert tusentals planeter som är bebodda av levande organismer, och alla behöver inte ens vara synliga för oss. Vi är kanske inte synliga för dem heller. För vem säger att vi delar samma förutsättningar för liv, egenskaper eller att vi följer samma utvecklingskurva? Ingenting. På någon planet kanske det bor alienvarianter av dinosaurer, en annan kanske har amöbor, en tredje en mycket mer utvecklad art än vår. Jag säger bara: 

Jag älskar aliens. Även om det är med skräckblandad förtjusning. I fallet Signs tror jag att min rädsla handlar om hur de bygger upp det, att det mitt i vardagen dyker upp ett oväntat element som inte hör hemma där. Något okänt vandrar omkring, i närheten av små barn, och påminner en om att vi inte har kontroll över vår egen värld. Det är som att se Snömannen eller Loch Ness. Hjärtat hoppar över ett slag, för hjärnan kan inte kategorisera det där okända, vilket utlöser en panikkänsla hos den känsliga arten homo sapiens.
 

Jag var förmodligen ett alldeles för ungt fan av tv-serien Arkiv X, eller The X-Files (1993-2002) som den heter på vuxenspråk. Jag tror att jag var tio år när jag anförtrodde en kille i årskurs sex som gick i samma byskola som jag vilken som var min favoritserie. Jag vill minnas att han såg imponerad ut. Att jag fick tillgång till tv-serien har jag mina äldre syskon att tacka för. De skvallrade inte för mamma eller pappa när jag smög upp ur sängen på Arkiv X-kvällarna och klämde mig ner i soffan mellan dem för att följa Agent Mulder och Agent Scully i jakten på sanningen.

Det finns en auktoritetskritik i botten dessutom, som jag – även om jag kanske inte hade intellekt nog att identifiera det då – nu i efterhand uppskattar väldigt mycket. Myndigheterna fifflade lika flitigt som Cancermannen rökte cigaretter. Den enda som ifrågasatte konventionerna var FBI:s huvudbry, Fox Mulder. Han som vägrar att acceptera att vetenskapen har alla svar, som fortsätter gräva i de olösta fallen som gömts undan i arkiven, The X-Files – och söker svaret på mysteriet kring sin systers försvinnande. Och Dana Scully vilken hjälte. Smart, skärpt och fullkomligt lysande i sin torra vetenskaplighet. Deras relation är också en av de bästa som skildrats på televisionen. Den vänskapen, kemin och lojaliteten gick verkligen inte av för hackor. Tack, Chris Carter för att du stod på dig och lät dem vara vänner, inte lovers. (Även om alla inte är överens om hur det låg till med den saken. Men i mina ögon spelar det faktiskt mindre roll). 

När det kommer till kryp och kräl har serien förstås sin beskärda del. VARNING för en riktigt äcklig feja!!

 

Blundar ni?

 

 

Äh skärp er. 

 

 

Minnesvärda X-Files monster – Topp 3!

3. Kloakmannen = vit kladdig figur med rund, röd sugmun, även känd som ”Flukeman” dök upp i säsong 2 och påminner om varelserna i The Descent (2005). Inte en snubbe jag skulle vilja hitta i mitt badkar. Och ja, det vänder sig i magen precis varenda gång jag ser hans feja. Därför skyndar jag mig vidare…

2. ”Squeeze”. Mannen som kan slinka in genom brevinkastet är inte heller någon jag dagdrömmer om direkt, utan minns med fasa. Syns redan i tredje avsnittet på första säsongen, och han fattar tidigt tycke för Scully. 

1. De incestuösa bröderna som har sin egen stympade mor under sängen och begraver sina bebissystrar ute i åkern ligger högt på många X-filistas listor. ”The Peacock Family” chockade omvärlden i säsong fyra med avsnittstiteln ”Home”. Att det var första gången som X-files varnade känsliga tittare säger en hel del.
 
 
Ja, hörrni det var alles för mig på temat Det kryper och krälar. Sov gott… eller?
Själv ska jag genast kasta mig över de övriga filmspanarnas inlägg och hoppas att de har postat bilder på gulliga djur. Önska sig kan man ju, men jag förväntar mig raka motsatsen. *gulp*
 
 

Filmåret 2009

Då var det dags att kora 2009 års bästa filmer. Det var ett starkt filmår, laddat med mer än en dystopisk framtidsvision, en hel del science fiction, animerat – och många bra och halvbra svenska filmer som vågade sig utanför boxen. Kul! För mig var ganska lätt att sätta topp 5, därefter är det anarki med en vild mix av feelgood och feelbad som spretar åt alla håll. Därför känns 2009 lite svårt att greppa, men nu när jag tittar på min lista ser jag att det är många starka kvinnoroller (avskyr termen, men vad ska man annars säga!?) och samhällskritiska filmer som dragit till sig min uppmärksamhet. 
 
Min lista börjar med plats 10, listans svagaste film och avslutas med nummer 1, där årets allra bästa film koras, hyllas och höjs till skyarna. Därefter kommer ett gäng bubblare som förtjänar att omnämnas men som inte tog sig in på topp-10-listan av olika skäl. Dessutom tips till mig själv, en hög med filmer från 2009 som jag ännu inte sett och de får en Vill se-lista längst ner. 
 
Ok då kör vi!
 
 
… BÄSTA FILMERNA ÅR 2009 …
 
 
 
 
 
 

Regi: Niels Arden Oplev
I rollerna: Noomi Rapace, Mikael Nyqvist, Sven-Bertil Taube, Peter Andersson. 
IMDB: 7,8

Svenska krimfilmer är vanligtvis inte min kopp te. Stieg Larssons bok som är förlaga till filmen i fråga har jag inget till övers för heller. Och även en bit in i filmen höll jag ”Män som hatar kvinnor” på en armlängds avstånd, då det inte går att förbise att manuset innehåller en del fåniga repliker och kantiga karaktärer. Men någonstans på vägen smälte jag för den kompromisslösa hackern Lisbet Salander, samhällskritiken och den hårdkokta historien. Det tog en stund för mig att acceptera – men jag gillar det här! Jag tycker också att filmen förtjänar en plats på listan ur ett populärkulturellt och feministisk perspektiv, med Noomi Rapace i rollen Lisbet Salander. Hon har fått kultstatus utanför vårt lands gränser, satte Sverige på filmvärldskartan, väckte David Finchers intresse som ledde till en remake med självaste Bond i huvudrollen, och banade väg för svenskvurmen som just nu pågår i Hollywood. 

 
Regi: James Cameron
I rollerna: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Michelle Rodriguez, Giovanni Ribisi. 
IMDB: 7,9
Avatar är en visuell orgie i naturromantik kryddad med en kärlekshistoria, tillväxtkritik och ett krig mellan onda och goda. Om du påstår att du satt oberörd i biosalongen under James Camerons mastodontrulle har jag väldigt svårt att tro dig. Själv lämnade jag bion med tunga steg och blicken i fjärran, bedrövad över att behöva återvända till vår egen planet som plötsligt förlorat all färg. Att storyn berättats förut, och enligt somliga är rena rama parodin på Pocahontas och pysslar med exotism, må så vara. Avatar är ändå en av mina starkaste filmupplevelser från 2009. Så det så. 
 
Regi: Giorgios Lanthimos
I rollerna: Aggeliki Papoulia, Hristos Passalis, Christos Stergioglou, Michele Valley.
IMDB: 7,2
Från Avatar till grekisk, absurd realism. Det är svårt att beskriva vad det är med Dogtooth som är så bra. Förmågan att förmedla både avsky och förståelse för familjens situation? Att jag sällan sett något liknande? Dogtooth är en tyst film där mycket pågår under ytan i familjen, vars vuxna barn hålls inlåsta i familjens hem och trädgård. Världen utanför vet de ingenting om. Men så ser den äldsta dottern Rocky IV, och någonstans inom henne sås ett upproriskt frö… Filmen är både ruggig och rolig, det senare inte minst för att de inlåsta ”barnen” får lära sig helt andra innebörder av vardagliga ord. Som att ”hav” betyder fåtölj. Allt för att göra dem oberoende av den verkliga världen. Smart film som stimulerar hjärna mer än hjärta.
 
Regi: Lone Scherfig 
I rollerna: Carey Mulligan, Peter Sarsgaard, Alfred Molina, Dominique Cooper, Rosamund Pike. 
IMDB: 7,3
Den här listplaceringen är motiverad av främst två orsaker: Carey Mulligan och Peter Sarsgaard. Jag har en rejäl ”sweet spot” för Peter Sarsgaard, för han är alltid bra. Bra på att spela creepy, pålitlig, charmig i ett. Och här lyckas han charma pennkjolen av Carey Mulligan som får sitt stora genombrott i rollen som Jenny Mellor, en ung kvinna på väg in i 1960-talets vuxenvärld. Jag tycker Lone Scherfig lyckas skapa mer av den intrig som på ytan känns rätt ”gjord”, dvs ung kvinna faller för äldre, kultiverad man. Med känslighet, och ett intressant retrospektiv över det då fortfarande strikta och moralistiska London (åtminstone om man var medelklass) levererar Scherfig en riktig kvalitetsfilm. 
 
Regi: Drew Barrymore
I rollerna: Ellen Page, Kristen Wiig, Drew Barrymore, Juliette Lewis, Marcia Gay Harden, Zoe Bell. 
IMDB: 6,9
Drew Barrymore debuterade som regissör med übermysiga och roliga Whip It, som handlar om hur Bliss (Ellen Page) upptäcker sporten roller derby och börjar träna med de hårdhudade brudarna i The Hurl Scouts i Austin, Texas. Detta gör hon i hemlighet, då hennes mamma Brooke (Marcia Gay Harden) hellre ser att Bliss fortsätter att delta i skönhetstävlingarna som hon för länge sedan lessnat på. Jag gillar Whip It. Det är feelgood och färgstark underhållning med ett bra och smart manus av Shauna Cross, vars bok Derby Girl är förlaga till filmen. Stort plus för belysningen av sporten roller derby, som gett världen många roliga och feministiska förebilder, som här gestaltas av härliga Zoe Bell, Juliette Lewis och Kristen Wiig. What’s not to like? 
 
Regi: John Hillcoat
I rollerna: Viggo Mortensen, Charlize Theron, Kodi Smit-McPhee
IMDB: 7,3
Jag mådde fruktansvärt dåligt efter att ha sett ”The Road”. Fysiskt. Psykiskt. Filmen hängde kvar en lång tid efteråt, och vissa scener kommer jag nog aldrig glömma. Jag vill inte spoila något, men ni som har sett den vet säkert vad jag menar. The Road utspelas i en post-apokalyptisk värld där civilisationen rasat samman. En man reser ensam på vägarna med sin son, på jakt efter mat, skydd och en ljusare framtid. Men filmen är mörk, väldigt mörk. Med Viggo Mortensen i huvudrollen är saken biff. 
 
Regi: Adam Elliot
I rollerna: Philip Seymour Hoffman, Toni Collette, Barry Humphries
IMDB: 8,2
Kärlek vid första ögonkastet!! Mary and Max är en ”claymated” film, dvs animerad med lerfigurer, som handlar om 8-åriga Mary från Australien som brevväxlar med 43-årige Max i New York. Deras liv ser helt olika ut, men de har en sak gemensamt: ingen av dem har några vänner.  Utöver den detaljrika animeringen i svartvitt och sepia, samt det humoristiska anslaget är det manuset i Edgar Allan Poe-anda som gör filmen listvärdig. ”Mary Dinkle’s eyes were the color of muddy puddles. Her birthmark, the color of poo”. Men det är inte bara en gullig historia, utan i botten finns svärtan och allvaret hos en åttaårig flicka som inte förstår att hennes mamma är alkoholist och pappa deprimerad. Som tror att bebisar blir till i botten på ett ölglas. 
 

Regi: Andrea Arnold
I rollerna: Katie Jarvis, Michael Fassbender, Kierston Wareing.
IMDB: 7,3
Mia: ”Keeley, it’s me. What’s going on? I’ve left like three messages. I said sorry, didn’t I? You know what I’m like. I was pissed off. Ring me back, you bitch.”
Fish Tank är en stark historia, om Mia (Katie Jarvis): en obstinat, brittisk tonåring som växer upp i ett gränslöst hem, med en mamma som knappt bryr sig (med resultatet att lillasystern svär värre än en sjöman). Men Mia har en passion, hon gillar att dansa. En ambition hon inte har mycket för, tills mammans nya pojkvän, Connor (Michael Fassbender) kliver in i deras liv. Det är bara att kapitulera. Andrea Arnold förmedlar KÄRLEKSFULLT historien om Mia, som är kaxig, rolig, självständig och skör på samma gång. Debutanten Katie Jarvis ”upptäcktes” på en perrong när hon bråkade med sin pojkvän. Hon hade aldrig agerat förut, men Arnold chansade och gav Jarvis rollen ändå. Arnold lät inte heller skådisarna läsa manus i förväg för att de skulle ”vara i nuet” med sina karaktärer. … Och så lite Michael Fassbender på det! Amen. SE FILMEN! Arnold är f.ö. en av mina favoritregissörer baserat enbart på de två filmer jag har sett av henne; Fish Tank och Wuthering Heights, som båda är fenomenala. Arnold har ett tryck i sina berättelser som inte går att komma undan. 
 
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe. 
IMDB: 6,6 (lägg till en sexa och det hade varit spooky)
En film som jag bara sett en enda gång och förmodligen aldrig vill se igen. När jag kollar på trailern känner jag bara obehag. Men jag minns att jag gick upplyft – UPPLYFT – från biografen och flera månader efteråt gick och nynnade på ‘Lascia ch’io pianga’ (jag kan inte heller uttala det). Antichrist kändes som en fet antidot mot snabba kickar, ”vanliga” skräckfilmer och tunna manus. Lars von Trier satte tamejfan ner foten här, och med hjälp av extrem slow motion tvingade han mig att vara i stunden, att delta i detta psykotiska, mytologiska drama som utspelas i skogen mellan två äkta makar som gestaltas av supertalangerna Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe. Och tolkningarna som ryms i denna film gör saken ännu bättre. Helt klart von Triers bästa av hans ”Trilogy of Depression”; Antichrist (2009), Melancholia (2011) och Nymphomaniac (2013). 
 
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brül. 
IMDB: 8,3
Hämnden är aldrig så ljuv som i händerna på Tarantino. Att välja andra världskriget som fond för sin våldsmani är ett häftigt, men också vågat, val av Tarantino. För trots tidpunkt (andra världskriget), plats (Europa) och politisk känslighet (Förintelsen av judar) saknas inte humor, men å andra sidan: när det verkligen gäller är det inte roligt alls, bara enerverande, orättvist, brutalt – precis som i verkligheten. Men till skillnad från offren i verkligheten får de i Tarantinos värld chansen att hämnas. Frågan är bara: kommer Hans Landa låta dem?
 
Men visst är vi långt från verkligheten. Inglorious Basterds gottar sig i hämndens alla färger, leker med en parallell utgång av andra världskriget och rustar sig med en jovialisk Brad Pitt (som jag inte tycker är så bra här) i spetsen för The Basterds. Istället är det Christoph Waltz, Mélanie Laurent och Daniel Brühl som glänser i rollerna som Hans Landa, Shoshanna och Fredrick Zoller, den senare alltjämt charmig och absolut vidrig på en och samma gång. Klar listetta, som jag kan se om när som helst, och njuta av varje filmruta, samt den melankoliska och bombastiska filmmusiken.  
 
BUBBLARE… Fantastic Mr. Fox, Watchmen, The Cove, District 9, Metropia, Coraline, Precious. 
 
VILL SE…  Where the wild things are, Sin Nombre, Brustna omfamningar (alltså svenska titlar på Almodovar-filmer), Amelia, Påven Johanna, Apan, Man tänker sitt, Flickan, Ebbe The Movie (svensktoppen eller vad?). 
 
Så vad tycker mina fellow bloggkamrater om året 2009? Spana in deras listor genast: 

Filmspanarna: Bad Neighbours

I lördags var jag på min första fysiska Filmspanarträff! Det var en udda upplevelse och jag ska inte sticka under en stol med att jag hade en eller anann fjäril i magen på vägen till Filmstaden Söder runt 14-snåret för att se filmen Bad Neighbours tillsammans med ett gäng helt okända människor. Nog för att jag ”träffat” dem online, men det är ju en annan sak att sitta i biomörkret inklämd mellan två fysiska exmeplar av Har du inte sett den-Erik och Except Fear-Jimmy. Men min andra magkänsla sa: hur skrämmande kan ett gäng filmnördar egentligen vara? Och precis så var det. Inte ett dugg, visade det sig. Helt normala människor som jag hade mycket att prata om med. Fick dessutom träffa två för mig nya blogginnehavare, Jessica som skriver på bloggen The Velvet Café och Fredrik på Fredrik on FilmSamt podcastarna Erik och Markus från Har du inte sett den?  Det var för övrigt Markus som valde filmen Bad Neighbors. Så låt oss dissekera den! Varning för mindre betydelsefulla spoilers. 
 
 
Titel: Bad Neighbours (org. titel Neighbors)
År: 2014
Regi: Nicholas Stoller
Medverkande: Seth Rogen, Rose Byrne, Zac Efron, Dave Franco, Lisa Kudrow m.fl. 
 
Jag hade väl inte jättehöga förväntingar på en rulle som frontar med Zac Efron, även om den andra snubben på affischen är Seth Rogen. Men Bad Neighbours visade sig vara en inte alltför dålig anledning att slå ihjäl en tidig lördagseftermiddag. 
 
Alla har väl en haft en riktigt jobbig granne, eller? En sån som röker nedanför ens fönster, festar lite för högt, klipper gräset klockan 07 på morgonen (beror ju på var man bort, i kategorin ingår även cementblandare på högvarv eller att spika i väggen) eller en sån som vet lite för mycket om ens egna förehavanden för att det ska kännas ”cool”. Men vad ska man göra? Det är svårt att förhålla sig till en störig granne, för även om man har lust att be hen dra åt skogen riskerar det bara att förvärra situationen, eftersom man då förlorar kontrollen totalt och inte kan påverka genom medling. Hårda ord kan nämligen sluta i en ond spiral där man försöker sabotera för varandra, bara för att. Riktigt så långt har det inte gått för mig i verkliga livet, men det är vad filmen Bad Neighbours handlar om. Grannsämja, beroendeställning, hämnd, anpassning. Osv. 
 
Filmens slogan lyder: ”Family vs. Frat”, vilket snabbt sammanfattar konflikten. De nyblivna föräldrarna Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) har precis köpt ett hus i ett lugnt villaområde. Strax därefter flyttar en så kallad ”fraternity club” (collegeklubb för killar) in i huset bredvid. Närmare bestämt är det Delta Psi, med presidenten Teddy Sanders (Zac Efron) i spetsen, som är deras nya grannar. 
 
Mac och Kelly oroar sig över högljudda fester och sömnlösa nätter, men vill inte framstå som gnälliga gamlingar, så de försöker förekomma eventuella konflikter genom att göra sig vän med Delta Psis ledare (Zac Efron). Vilket typ går ut på att de bjuder nya grannarna på gräs och försöker lite för hårt att framstå som ”coola” vuxna. Det är kul, det är skämskudde, men också sympatiskt. Men trots löften om att visa respekt håller inte Delta Psi ljudnivån nere, och inom kort är kriget mellan familjen och fratsen i full gång…
 
Slutsats: Helt okej lördagsfilm som fick mig att skratta för det mesta. Seth Rogen gör sin vanliga snäll-roll och Rose Byrne visade sig ha riktigt bra humorgener, och jag tycker att deras kemi gjorde filmen. Här finns många roliga dialoger och scener (Delta Psis icke-kvalificerade Robert de Niro-tribute), samt ett oöverskådligt regn av filmrefererenser. Det är ett högt tempo, vändningarna är många och det uppstår många plots inom huvudploten. En komedi som levererar vad den lovar. Men den kändes längre än sina 96 minuter, och jag tycker gott att de hade kunnat kapa lite till. 
 
Filmens… 
Höjdpunkt: Baby Stella som Heisenberg. 
PK-polis: Det går att skämta om amning och mjölkfyllda tuttar utan att sexualisera. Pk-polisen godkänner. 
Spaning: James Franco har en skådespelande brorsa, Dave Franco som här spelar Delta Psi-Teddys högra hand. Syns även till i überdåliga Now you see me. 
Överraskning: Zac Efron. Jag har bara sett honom i den här filmen och i Paperboy, men bortom hunkutseendet anar jag kvaliteter som han förhoppningsvis får en chans att utveckla. Heja Zac!
Betyg: 3 av 5
 
Så vad tyckte de andra Filmspanarna? 
 
 

Filmspanartema: Hår #Velvet Goldmine

Jag är lite sent ute, men jag blev så avis när jag såg vilka roliga inlägg mina bloggkamrater i Filmspanargänget skrivit på temat HÅR, se här: Fiffis Filmtajm, Rörliga bilder och ordFripps Filmrevyer, Jojjenito, Filmitch, Flmr, Except Fear/Absurd Cinema.
 
Så här kommer mitt bidrag, där jag valt att enbart fokusera på… 
 
En av mina absoluta favoritfilmer, av Todd Haynes (I’m Not There), som kan skryta med denna fantastiska skådespelarensemble: Christian Bale, Ewan McGregor, Toni Collette, Eddie Izzard och Jonathan Rhys-Meyers. Den här filmen lade grunden för min McGregor-vurm som fortfarande håller i sig, liksom att jag typ aldrig ville se filmer med Rhys-Meyers eftersom jag helst stannar i Velvet-bubblan med honom. 
 
Men nu handlar det ju om hår. Om det är något som Velvet Goldmine har – utöver det råflummiga innehållet av Oscar Wilde-referenser, Bowie- och Iggy Pop-tributes (fast jag tolkade in Kurt Cobain), förflyttningar mellan 70-talets hippierörelse, glamrockens begynnelse och det deprimerande yuppie-London, svartsjukedrama, sexualitet, krossade drömmar och storyn om en fallen stjärna –  så är det en kaskad av peruker i regnbågens alla färger och frisyrer som får Lady Gaga att framstå som blygsam. I mångt och mycket symboliserar håret i Velvet Goldmine sexualitet och frigörelse från konventioner, och vice versa… Men det sagt lämnar jag ordet och ger mig hän i bilder från Velvet Goldmines bästa hårstunder… 
 
  
Brian Slade/Maxwell Demon… 
 
 

 
 
 
Brian och Mandy Slade…
 
 
Arthur Stuart…
 
 
 
Curt Wild… 

https://giphy.com/embed/fT6b8pkh87H2M 
You could be my main man. photo tumblr_m6pzlzG6fV1qzohczo2_r3_500.gif 

Mandy Slade…
 
 
 
 
och
Eddie Izzard som Jerry Devine…
 
Avslutningsvis, en bakom-kulissserna-bild, för att de är så fina!