Etikettarkiv: Filmspanarna

Blaze (2018)

”Blaze” är Ethan Hawkes fjärde långfilm som regissör, varav den tredje som handlar om musik. Bakom sig har han ”Seymour: An introduction” (2014), en dokumentär om en pianist, ”The hottest state” (2006), ett kärleksdrama om en ung, manlig skådespelare som förälskar sig i en ung, kvinnlig singer/songwriter, där delstaten Texas spelar en tredje huvudroll, och Ethan Hawke själv spelar huvudrollens pappa. Hans första film ”Chelsea walls” (2001) utspelas på det legendariska New York-hotellet där kulturvärldens créme de la créme huserat sedan ett sekel tillbaka. Det var t.ex. där som Sid Vicious (från rockgruppen Sex Pistols) misstänktes ha mördat sin flickvän Nancy Spungen på 70-talet. Så egentligen handlar väl samtliga av Hawkes filmer om musik, på ett eller annat sätt.

Så även den biografiska spelfilmen ”Blaze” (2018) som porträtterar Blaze Foley (Michael David Fuller), en bluesartist född 1949 som inte lyckades göra någon verklig karriär under sin livstid, eller sätta sin musik på pränt (på grund av bortslarvade vinylkopior och avbrutna studioinspelningar) men som ändå verkar ha lämnat själsliga spår efter sig i countryvärlden i form av låthyllningar och skrönor.

En död och bortglömd legend, det är Ethan Hawkes vinkel kan man säga. Att filmen baseras på boken ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze” som är skriven av Blazes f.d. fru Sybil Rosen bidrar måhända till att det vilar en viss nostalgi över projektet, men tillför också en autentisk känsla till kärlekshistorien. Vilket är den del av filmen som tilltalar mig mest.

För lika mycket som det är en film om lidande konstnärer, i detta fall musiker som valt att leva på gränsen till självutplåning, är ”Blaze” en film om två själsfränder som inleder sin relation i ett träd. Blaze (Ben Dickey) och Sybil (Alia Shawkat) träffas i något slags konstnärskollektiv, där Sybil ingår i skådespelarklicken, medan Blazes roll och position är mindre klar. Men gitarren har han alltid nära till hands, i princip släpper han aldrig taget om den, och mumlar fram låttexter och melodier lika naturligt som andra andas. En naturbegåvning fångad i en nallebjörns tunga kroppshydda, fast med en rävs spjuveraktiga uppsyn. Sybil och Blaze har det rätt gött i den där träkojan i skogen och lever enligt dem själva i paradiset, ändå lämnar de sin kokong och ger sig ut i världen. Vilket bryter förtrollningen förstås. Sybil lägger sina skådespelardrömmar på hyllan för att förverkliga Blaze musikkarriär, men den senare super och knarkar bort varenda chans han får.

Att jag inte enbart avfärdar Blaze som en enorm mansbäbis beror troligtvis på flera saker; som att Ben Dickey är oemotståndlig och att jag tycker mig förstå hans motiv, någonstans djupt i magtrakten fattar jag det där motståndet mot att inställa sig för rakning. Jag tolkar detta motstånd på flera sätt, dels som en rent intellektuell och konstnärlig protest mot god smak och kommersialiseringen av människors typ, själ. För blues är ju själens musik, right? Men jag tolkar också in en självdestruktiv psykologi som går ut på att Blaze inte ser sig själv som värdig. Varken av Sybils omsorger, eller erkännande som musiker. Vilket jag spårar till Blazes minst sagt dubbelmoraliska uppväxt, som sånggosse i en kristen nomadfamilj där pappan inte drog sig för att använda knytnävarna på sina barn. En dubbelhet som fångats på pricken i Kris Kristoffersons pliriga ögon i rollen som den vuxna Blazes dementa pappa.

Eftersom Sybil är en vettig människa (med en själ lika djup som Blazes), låter hon sig inte dras med ner i bråddjupet utan räddar sig själv från en alltmer ojämlik och destruktiv relation. Tack och lov. Jag hade inte pallat mer ”kvinnor söker efter en man att rädda”-dravel än den korta passagen i början när Sybil övar replikglosor. Men det är också när skådespelaren Alia Shawkat inte vistas i ögonhöjd som den intressanta energin försvinner. Även om jag blev närmast trollbunden av Charlie Sextons ansikte, han spelar Blazes mest kända musikerkompis: Townes Van Zandt, så tycker jag att dessa nästan inställsamma intervjumoment i radiostudion var för många och utstuderade. Det känns lite som att Hawke hade en idé som fick för mycket utrymme. Jag hade nästan hellre sett en mer linjär berättelse, där Blaze hade fått mer utrymme att växa in i rollen som ”legend”. Nu blev det liksom en etikett som andra satte på honom, kanske för att han dog ung, men jag fick liksom aldrig känslan av att han var så värst speciell. En märklig och begåvad musiker, absolut. Men vem personen Blaze var fick jag aldrig veta.

Med andra ord var det med blandade känslor jag lämnade visningen. Däremot kan ingenting ont sägas om själva hantverket: fotot, musiken och skådespeleriet var på topp. Jag vill se fler Ethan Hawke-filmer.

Det här var månadens filmspanarfilm och en av tre utvalda filmer som vi filmspanare såg tillsammans på Stockholms Internationella Filmfestival. Henke valde filmerna: ”Lizzie”, ”Blaze” och ”Happy New Year Colin Burstead”.

Här är länkarna till mina bloggkamraters blytunga (?) texter om BLAZE:

Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)

Fiffis filmtajm

Movies Noir (Christian)

Jojjenito (Johan)

Fripps filmrevyer (Henke)

Har du inte sett den? (Carl)

Filmfrommen (Mikael)

Filmåret 2015

best-of-2015-01-164169

Filmåret 2015 var ett höjdarår och jag såg mycket mer film i fjol i jämförelse med nuvarande år. Som vanligt är ordningen på listan svår att försvara, men jag tänker: vad fastnade och vad gjorde det inte?

Svårast var att avgöra vilken årets bästa film var. Ettan och tvåan har utkämpat en lång och utdragen kamp om översta platsen, och jag skulle nog nästan vilja säga att de delar den för de uppfyllde två vitt skilda ”filmbehov” hos mig. Den psykologiskt tunga kandidaten i tävlan mot en fysisk och visuell käftsmäll, vilken tror ni vinner?

Men vi börjar i rätt ände.

 

10.
Star Wars Episode VII – The Force Awakens

Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.32.27
Jag tänkte först inte ha med denna retro-osande present från en galax långt borta, men insåg att det vore orättvist. Jag tyckte den var SVINBRA i allt utom det fantasilösa manuset som mest upprepade sånt vi redan sett i originaltrilogin. Men Rey, Finn, Kylo Ren och händelsen mellan en viss far och en viss son lämnade tillräckligt starka avtryck för att den ska platsa på listan. Äh, who am I kidding, det hade fan räckt med musiken. PLUS för årets bästa klinkande piano- trailer. Gud vilket armrys.

9.
The Big Short
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.03.39
För att jag skulle fatta den amerikanska finanskrisen behövde jag tydligen en slick Ryan Gosling, Steve Carell med högt blodtryck, Selina Gomez på casino, Brad Pitt i mysskägg och Christian Bale i flipflops. Fy satan vad det gick undan och jag älskade varenda minut. Plus att Melissa Leo är med. Se trailer.

8.
Ex Machina

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.09.48
Denna obehagliga, kluriga sci-fi med åtminstone två briljanta skådespelare i huvudrollerna (Alicia Vikander och Oscar Isaacs) lämnade myror i hjärnan kan jag säga. Vem kunde ana att den regidebuterande Alex Garland hade sådan fingertoppskänsla? Vikander hade gott kunna vinna sin Oscar för denna roll i stället för ”The Danish Girl”, även om hennes rollprestation i den senare var välförtjänt. Läs min recension här.

7.
The Diary of a Teenage Girl

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.15.22
Alexander Skarsgård som sympatisk (!) snuskgubbe, en lysande debut av Bel Powley som ung och kåt i 70-talets San Francisco och Kristen Wiig som otillräcklig morsa är en trio som förtjänade mer uppmärksamhet än de fick. Ett riktigt bra bokmanus ligger till grund för denna ”coming of age”-film som lösgör en ung kvinnas sexlängtan och gestaltar hennes sköra inblick i vuxenvärlden på ett sympatiskt och ändå inte förutsägbart sätt. Se trailer.

6.
Spotlight

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.24.20
Journalistmurvlar arbetar noggrant och till en början motvilligt med en nyhet som kan slå det katolska samhället i spillror. Boston-landskapet är grått, murvlarna är bångstyriga men moraldrivna, och ändå blir det aldrig trist eller enkelspårigt. ”Spotlight” är en perfekt komponerad film som lyckas hålla fingrarna borta från sensationssökande effekter och ändå leverera något sensationellt. Läs min recension här.

5.
Efterskalv
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.33.41

För att lyckas med en ångestmarinerad svensk film om ett samhälles och en familjs hantering av skam, manlighet och vad som händer efter att ett mord begåtts av en minderåring krävs tydligen att en svensk regissör åker till Polen och utbildar sig. Magnus von Horn lyckas i alla fall i mina ögon definiera vad som felas i (vissa) svenska sociala sammanhang och hur förödande det är att låsa in sina känslor, vilket gestaltas oerhört bra av skådespelarna Ulrik Munther, Mats Blomgren m.fl. Nästan i höjd med danska Thomas Vinterbergs ”Jakten”. Se trailer.

4.
Tempête (Land Legs)
Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.00.45

Så hur hamnade en vardagsnära, fransk film om en sjöman så här högt upp på listan, undrar ni kanske? Jag vet inte riktigt jag heller, men kanske har det att göra med att jag själv har en far i yrket och förstår både längtan till havet och den komplicerade relationen som filmens fiskare Dom har till sina strandsatta barn. Eller så för att den helt enkelt är en bra film, drabbande i det lilla. Filmen bygger på verkliga personer och händelser, faktiskt så spelar Dominique Leborne och barnen Mailys och Matteo sig själva imponerande väl. Vann två fina priser i Venedig, så det är inte bara jag som finner den sevärd.

3.
Sicario
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.37.13
Egentligen är det inte så mycket som talar för att jag ska gilla ”Sicario”. Den är macho och våldsam, ”hårdkokt” och träder över den mexikanska gränsen med ett väldigt amerikanskt perspektiv på drogproblematiken, där krigföring framstår som det bästa alternativet. I likhet med ”Prisoners” (av samme Denis Villeneuve) har den dock ett djupt mänskligt mörker som gör den intressant. Den är omöjlig att skaka av sig och jag tror det beror på fyra saker: den laddade stämningen, ljudet (dovt hotfull), precisonsfotot av Roger Deakins – och så Emily Blunt. Man känner utsattheten genom hennes huvudperson som om man själv vore inkastad som agent i en främmande och brutal värld där liv inte är mycket värt. Rädsla är starka grejer. Se trailer.

2.
Mad Max: Fury Road

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.52.25
George Millers runda, rostfärgade glasögon med senilsnören i kombination med hans baby-oskyldiga leende säger på sätt och vis allt. Bara en optimist kan få ett dystopiskt ökenlandskap härjat av rivaliserande klaner att framstå som ett vanvettigt KUL äventyr. För ”Mad Max: Fury Road” är framför allt en rolig film att titta på, det är lite som att andas lustgas och titta på en rockkonsert samtidigt. Samtidigt är det en berättelse om makt, kanske till och med om religiös makt, där de fattiga hålls i schack av myter om Den Store Ledaren och löften om ett Valhall efter döden. Men ballast av alla är upprorets protagonist, den fåordiga Furiosa, som kör utav bara helvete, och Max, den psykiskt rubbade ensamvargen som följer med. Läs min recension här.

1.
Room
MV5BN2VlYjk2OGItMjkyNi00YThkLWE4MTItNDRlMzYxOTQ3MTRlXkEyXkFqcGdeQXVyNjUwNzk3NDc@._V1__SX1354_SY634_

Årets bästa film kommer från ”Frank”-regissören Lenny Abrahamson. En kvinna är inlåst av sin kidnappare i ett rum med sin femårige son Jack. Han har aldrig sett utsidan av rummet, vilket fungerar både som en skyddande kokong mot omvärlden och ett olidligt fängelse. Den dubbla betydelsen är drabbande.

På ett sätt önskar jag att jag hade läste boken först, jag har sneglat i den efter att jag sett filmen och tycker den verkar oerhört bra skriven, men å andra sidan hade jag kanske inte haft hjärtat i halsgropen på vissa ställen om jag hade vetat vad som skulle hända. Brie Larson och Jacob Tremblay bjuder i vilket fall på årets skådespelarinsatser och ett antal hjärtslitande scener. Om man inte bölar till den här filmen, vad gråter man till då?


Utanför listan, men sevärda: Brooklyn, Cirkeln, Creed, Demolition, Evolution, Inside out, I Smile Back, Mediterranea, Mustang, She’s Wild Again Tonight, Son of Saul, Steve Jobs, The Danish Girl, The End of the Tour, The Hunger Games: Mockingjay Part 2, The Lobster, True Story, Trevligt folk.

Sevärda dokumentärer: The Amina Profile, The Wolfpack.


Årets…

Bättre än väntat: Baskin, Fifty Shades of Grey, Mission impossible: Rogue Nation, Terminator: Genisys, The Vacation, The Walk.

Mest överskattade (om än med vissa kvaliteter): The Hateful Eight,  The Martian, The Revenant.

Sämsta: Burnt, Cinderella, Dark Places, Unfriended.

”Somnade och stängde av”: Ant-Man.


Flera filmspanare har redan bloggat om filmåret 2015 (om jag missat någon, hojta till). Här är deras Topp 10-listor:

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

The Nice Guys (2016)

The_Nice_Guys_Poster

Utan särskilt höga förväntningar, om än förvissad om att ”The Nice Guys” fått rätt höga betyg i  svenska medier, slog jag mig ner tillsammans med Filmspanarna i Sergels 12:a för att se Russel Crowe och Ryan Gosling lajva 70-talsbovar. Eller egentligen spelar de inte bovar, utan två rätt sjaskiga privatdetektiver.

Holland March, Goslings rollfigur, är en smålat och skrupelfri alkis som försörjer sig själv och sin 13-åriga dotter, Holly, på enkla detektivjobb. När han en dag korsar väg med en annan privatdetektiv, Jackson Healy (Crowe) – som arbetar än mer ljusskyggt än honom själv – snubblar de båda in i en brottshärva som kretsar kring den unga Amelia (Margaret Qually från ”The Leftovers”), som försvinner efter att ha försökt göra sig kvitt några mordiska förföljare. March och Healey tvingas därefter samarbeta för att kunna håva in lite kulor, och upptäcker att Amelia tycks ha mer på gång än en begynnande porrfilmskarriär.

Att varenda film numera, komedi så väl som fantasyepos, tvunget ska vara minst 2 h lång är något en har fått vänja sig vid. Men det betyder inte att jag tycker om det. ”The Nice Guys” hade lätt kunnat skrota vissa partier och kortats 20-25 minuter. I övrigt var filmen som helhet en lättsmält historia som inte stannar hos mig särskilt länge. En hel del roliga episoder, som framför allt Ryan Gosling måste bekännas skyldig till. Filmen frossar i 70-tals-dekis-noir-pynt, samtidigt som synen på äktenskapet kokas ner till repliken: ”Marriage is buying a house for  someone you hate”. Oj så skoj alla 50-talist-män hade det i biosalongen. (Snark.)

Men framför allt är det två saker som hänger kvar:

1) Kim Basingers ansikte

Hon och Russell Crowe var båda med i ”L.A. Confidential” från 1997. Nästan 20 år senare dyker de alltså upp här tillsammans. Den stora skillnaden är att Crowe lufsar omkring i all sin naturlighet med extramage och dallrande kinder i en av huvudrollerna, medan Basinger dyker upp i en mindre, om än inte obetydlig, roll och hon har då varken dallrande kinder eller extrakilon. Tvärtom har hon jämnat ut alla sina 63 år med någon form av botox eller kniv. Det är smärtsamt att se hur sjukt olika villkoren är för män och kvinnor i Hollywood. På riktigt, det gör ont i mig när jag ser Kim Basinger försöka göra något vettigt med sin rollfigur när alla inser (ja, alla) att den enda funktion hon fyller är någon märklig nostalgitripp. För särskilt välcastad är hon inte.

2) Alkisfarsan

En trodde ju att Goslings rollfigur trots alls skulle inse – efter att hans 13-åriga dotter varit nära döden mer än en gång tack vare honom, och efter att ha fått höra från Holly att Holland March varken är en bra person eller privatdetektiv – att det kanske vore dags att lägga flaskan på hyllan. I stället fortsätter han att supa ända in i slutscenen, och får dessutom med sig Healy på kuppen, medan lill-gamla Holly ”håller vakt” vid bardörren. Sympatin för Holland March som jag ändå lyckats bygga upp under filmen föll som ett korthus och nu vill jag mest slå alkisfarsan på käften. Skärp dig!

Nåväl. ”The nice guys” är inte en story om snälla killar om någon trodde det.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Det här vad månadens filmspanarfilm! Hur snälla är de andra i bloggar-ligan tror ni?

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Har du inte sett den?

The Forest (2016)

The_Forest_PosterLördagens filmspanarfilm valdes av Fiffi och eftersom alla redan hade gått och sett The Hateful Eight lagom till filmspanarträffen föll hennes val på en rysare med Natalie Dormer (Margaery Tyrell från Game of Thrones) i huvudrollen.

The Forest är regissören Jason Zadas långfilmsdebut och handlar om den  unga, amerikanska kvinnan, Sara, som när tvillingsystern Jess försvinner, åker till Japan för att leta rätt på henne. Enligt skolan där Jess undervisade i engelska försvann hon i den mytomspunna skogen Aokigahara, dit folk beger sig för att begå självmord. En märklig plats för en skolklass att besöka måhända, vilket Sara (Dormer) poängterar i filmen, men ”Självmordsskogen” (som finns på riktigt) ligger vid foten av Mount Fuji, Japans högsta berg, och är således en viktig, geografisk plats för unga studenter.

Sara är inte förvånad över systerns val att spontanförsvinna och önskan att utforska skogen, som enligt sägnen hemsöks av de döda, då Jess alltid varit den äventyrligare sorten – men hon blir ändå orolig eftersom Jess lider av psykisk ohälsa och försökt begå självmord vid flera tillfällen. Så trots att oddsen talar för att Jess är död – tydligen slutar den japanska polisen leta efter 48 timmar utifrån slutsatsen att hon begått självmord – bestämmer sig Sara att ge sig ut i skogen och leta. Hon ”känner” nämligen genom tvillingbandet att Jess fortfarande är vid liv.

Några nätter innan hon ger sig av drömmer Sara att hon hittar Jess gula tält i en murken, gammal källare. Inuti tältet sitter Jess, i barngestalt, kanske 7 år gammal, och ser vettskrämd ut.

I sällskap av Aiden, en australiensisk journalist, som tycker att Saras sökande efter tvillingssystern kan bli en bra story, och Michi, en japansk, skogskunnig guide beger sig Sara ut i den täta skogen, och man kan väl säga att hon hittar mer än hon hade kunnat ana.

The Forest är en dussinrysare som varken är svindålig eller särskilt bra. Natalie Dormer gör sitt jobb och filmen också. Jag rycker/skriker till och slänger upp händerna framför ansiktet minst tre-fyra gånger (jag är förvisso lättskrämd), och förbannar diverse rynkiga gummor och japanska skolflickor i uniform som tenderar att dyka upp i mörka vrår och skogsgläntor där det nyss inte synts till en enda levande själ. Filmen har vissa logiska luckor, dock inte så grava att jag blir irriterad under filmens gång, utan det är sånt jag tänker på efteråt.

En kanske inte helt spoilerfri slutsats:

Det finns en undermening i filmen som tilltalar mig, men som kommer på skam på bekostnad av viljan att skrämma tittaren med ovan nämnda element. De psykologiska stråken planteras klumpigt och man kommer inte i närheten av någon tillfredsställande aha-upplevelse i nivå med mästarrysaren The Others – en orättvis jämförelse måhända, men det är min enda måttstock – även om man i slutändan förstår att Saras sökande efter systern inte handlar om en konfrontation med systerns, eller skogens, demoner, utan hennes egna hjärnspöken.

Problemet är att dessa ”spöken”, aka Sanningen med stort S, är som en öppen bok för en normalbegåvad person och det framgår inte varför Sara över huvud taget behövde springa ut i Självmordsskogen för att inse att luftslottet var en källare.

wp-bat-2

Ett viktigt jävla Ps. Biopubliken var nog de som satte störst skräck i mig. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? På riktigt. Ta inte med papperspåsar/inslagspapper/chipspåsar som ni öppnar och knöklar ihop mellan varje gång ni fiskar upp vad det nu är ni måste trycka in i brödhålet varannan minut under filmens gång. Snälla. Köp en pappmugg, ät som folk, du sitter inte hemma i vardagsrummet. Lys mig inte i fejset med DIN mobil. Jag hör dig. Jag ser dig. Jag önskar jag visste var du bodde. Snälla SF, jag är beredd att betala mellanskillnaden för popcornen och läsken, bara jag slipper den här skiten på bio. Lätt. Våga prova. Sätt upp en snacksfri visning och låt biobesökarna pröjsa 160 spänn istället för 110 eller 120. Se hur många som kommer ändå. Jag kommer stå först i kön. Ds.

Filmspanarna logga

Månadens filmspanarfilm lockade inte färre än fyra filmbloggare. Spana in deras recensioner av The Forest här:

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Jojjenito

Jurassic World (2015)

Skärmavbild 2015-06-16 kl. 23.52.33När det som i detta fall kommer en (tredje) uppföljare till en klassiker som Jurassic Park (1993) 22 år senare bör man fråga sig: är det nödvändigt? Finns det något nytt att utforska? Kan det göras bättre? När Steven Spielberg regisserade Sam Neill och Laura Dern i originalfilmen lyckades han skapa en rätt bra balans mellan äventyr, spänning, humor och allvar. Dessutom var specialeffekterna i Jurassic Park riktigt bra – och de håller faktiskt än i dag.

Jag var 8 år när jag såg Jurassic Park på bio. Det är en den första bioupplevelsen som jag minns tydligt, det är som ett litet filmklipp i hjärnan. På vägen hem i bilen lekte jag och min kompis att vi var jagade av dinosaurier (vi hade en sån där bil med extrasäten i bakluckan där man satt vänd bakåt). Vi skrek av skratt och skräck minns jag. De där uppjagade lyckokänslorna infinner sig inte när jag 22 år senare sitter och äter pasta på Vapiano efter att ha sett Jurassic World med filmspanarna. Tyvärr.

Skärmavbild 2015-06-16 kl. 23.53.38

Filmen är i mångt och mycket en upprepning av originalet; två ungar hälsar på sin moster (farfar/morfar Hammond i originalet) i den avlägsna dinosaurieparken och hamnar mitt i händelsernas centrum när parkens värsting-dino (denna gång större, värre än T-Rex!) är på rymmen. Släng in en expert på dinosar (Sam Neills Dr. Alan Grant har ersatts av Chris Pratts dino-Owen), en kvinna (verkar inte spela så stor roll vad hon pysslar med i den senare, men Laura Derns Dr. Ellie Settler var i alla fall en mycket tacksammare rollkaraktär än Bryce Dallas Howards Claire), några gnidiga affärsmän, kaosteoretiker och nördiga tekniker. Same, same, but different.

Det som talar till Jurassic Worlds fördel är specialeffekterna, de är bra, men det är inget som sticker ut utöver det vanliga egentligen. Den gigantika valdinosauriern var lite häftig, och fajten mellan bjässarna (you know of whom I speak) var en höjdpunkt måste jag säga, trots att det var förvirrande vem som var vilken. Men det är framför allt raptorernas film – vilken revansch de får! Heja Blue!

Skärmavbild 2015-06-17 kl. 00.46.48

Manuset lämnar mycket att önska. Till exempel en scen där Claire sparkar av sig klackskorna, eller typ ett enda tecken på att det är en helt sproillans ny film vi tittar på och inte Indiana Jones goes de fördömdas tempel all over jämställdheten osv. Chris Pratt får köra motorcykel med raptorerna i djungeln, rädda folk till höger och vänster och vara orubbligt skön medan Claire är en uptight, onyttig idiot som skuldbeläggs för att hon inte råkar avguda sina systerbarn som hon aldrig träffar. Så jädra träligt. Man försöker göra detta med glimten i ögat, jag fattar det, men det blir bara nån halvmesyr och då faller det p(r)latt.

Men eftersom jag är så himla snäll får den ändå godkänt (fast det är på håret). Jag är svag för dinosaurier och när den välkända Jurassic Park-melodin mjölkas skuttar det till i hjärtat.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Så vad tyckte de andra filmspanarna? There’s only one way to find out.

Filmitch

Har du inte sett den?

Jojjenito

Fiffis Filmtajm

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Flmr

När det går åt helvete och ändå slutar så bra

Månadens filmspanartema är DET GÅR ÅT HELVETE. Och som vanligt är det fritt fram att tolka temat precis hur man vill så länge det handlar om film. Att något går åt helvete har ju sällan en positiv klang. Men visst finns det gånger då den där utförsresan trots allt leder till något gott, eller åtminstone till en insikt. En sådan film ska jag skriva om i dag.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 01.17.35

“Listen dude, it’s two bitches in a car”. Så avfärdade en regissör manuset till Thelma & Louise (1991) , trots att det var självaste Ridley Scott som visade det för honom. Varpå Scott svarade: “No! It’s epic!”

Scott hade vid den här tidpunkten i slutet av åttiotalet två storfilmer bakom sig; Alien (1979) och Blade Runner (1982) och hade även producerat ett par filmer. Thelma & Louise skulle bli hans tredje kultförklarade nål i kavajen, även om han inte visste det då.

Skådespelare som Michelle Pfeifer, Holly Hunter, Frances McDormand, Meryl Streep och Goldie Hawn var på tapeten för filmens två huvudroller  – men allra hetast på gröten var Geena Davis. Som initialt var inställd på rollen som Louise. Men Scott var inte övertygad och föreslog istället att Davis skulle spela Thelma. När Susan Sarandon kom in i bilden var det inget att grubbla över längre – och resten är filmhistoria, som de lärde brukar säga.

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 17.51.04

Man brukar prata om Thelma & Louise som Ridley Scotts film, vilket är sant förstås, men det hade inte blivit någon feministisk milstolpe om det inte vore för att Callie Khouri, en musikvideoproducent, hade tröttnat rejält på kvinnliga stereotyper på film och fått för sig att skriva ett manus. Hon hade aldrig skrivit något innan. Khouri skrev ner sin idé på en lapp: Two women go on a crime spree.

Så här kände Geena Davis när hon fick manuset i sina händer:

”I just had never seen a script of two so fully realized female characters before. Once in a while you see one with one really great part for a woman, but with two characters that was so equal and so moving and three-dimensional was just very, very unique.”

Inte för att förmågan att skriva ett bra manus sitter mellan benen, men jag skulle gissa att erfarenheten av att vara kvinna spelar roll för trovärdigheten i just denna film. För det handlar om just identifikation och då duger det inte att vara någons fru, älskarinna eller prostituerad. Samtidigt, att skriva ett manus som går ifrån den gängse bilden av kvinnor på film fick konsekvenser; Thelma & Louise skapade kontroverser när den kom ut 1991, framför allt i USA där debatten var polemisk: är det en feministisk film eller en manshatarfilm? Andra tog lättare på frågan. Susan Sarandon uttryckte sig så här:

”I thought it was a cowboy movie with women and trucks instead of guys and horses.”

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 21.41.31Men visst har den en politisk udd. Av samma anledning som filmen kritiserats för att rättfärdiga våld och måla upp en taskig mansbild, får Thelma och Louise handlingar i filmen ödesdigra konsekvenser.

”If you step out of line, the punishment is severe” sa Callie Khouri i en intervju vid 20-årsfirandet av filmen.

Med andra ord: Thelma och Louise må köra utför ett stup med leenden på läpparna, men de gör det för att de inte vill tillhöra en värld där en kvinna inte kan dansa med en man på en bar, bli full och behöva oroa sig för att bli våldtagen. Och om hon blir det – vem kommer att tro på henne?

”To me the end of the movie was never meant to be a litteral they drive off a cliff and die-kind of moment. It was a way of saying this was a world in which they didn’t believe there was a possibility o justice for them. … […] And this was just a way of letting them go, and letting them stay who they were, who they had become.”

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 17.50.45

Det finns en scen i filmen som jag älskar. Thelma sitter i passagerarsätet bredvid Louise och de flyger fram genom ökenlandskapet, bort från polisen som fått upp spåret på dem. De har dödat en man, rånat en bensinmack, hotat en polis till livet och placerat honom i en bagagelucka och satt eld på en lastbilschaufförs levebröd. Polisen, Hal (Harvey Keitel) har precis talat om för Louise över telefon att de är efterlysta för mord. Frågan är om de vill komma döda eller levande ur situationen, det vill säga: ge upp frivilligt och ställas inför rätta eller riskera att dödas av polisen om de fortsätter sin flykt. Deras liv är på väg käpprätt åt helvete. Och ändå, en känsla av total frihet.

”I wanted to write a movie about what the world looked like from the front seat of that car” säger Callie Khouri.

Och summerar i denna mening poängen med Thelma och Louise för mig. Frihetstörsten, att sitta i förarsätet och se världen ur ett annat perspektiv än det som tilldelats en. Det är ett motiv som drivit ”outlaws” genom alla tider antar jag, från Bonnie & Clyde till Tony Soprano. Känslan av att ha full kontroll över sitt eget liv och inte kontrolleras av andra driver Walter White Breaking Bad att bryta sig fri och bli ”the one who knocks”. Kosta vad det kosta vill.

Thelma: I feel awake, wide awake. I can’t recall ever feeling this awake, you know what I mean? Everything looks different. You feel like that too, like you’ve something to look forward to?
Louise: We’ll be drinking margaritas by the sea, mamacita.
Thelma: Hey, we could change our names.
Louise: Could live on a hacienda.
Thelma: I would get a job, I’ll work at Club Med.
Louise: Now, what kind of a deal that cop have to come up with to beat that?
Thelma: Have to be pretty good.
Louise: Have to be pretty damn good.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 01.33.49

Fler bra filmer med välskrivna kvinnoroller där en av manusförfattarna är kvinna:

A Girl Walks Home Alone at Night (Ana Lily Amirpour)
Brave (Brenda Chapman)
Bridesmaids (Kristen Wiig och Annie Mumolo)
Cirkeln (Sara Bergmark Elfgren)
Dirty Dancing (Eleanor Bergstein)
Frozen River (Courtney Hunt)
Obvious Child (Gillian Robespierre)
The Heat (Katie Dippold)
Till det som är vackert (Lisa Langseth)
Tracks (Marion Nelson och Robyn Davidson)
Wild (Cheryl Strayed)
Winter’s Bone (Debra Granik)
When Harry Met Sally (Nora Ephron)

Extramaterial:
Intervju med Callie Khouri om arbetet med karaktärerna Thelma och Louise.

Filmspanarna logga

Som vanligt ska det bli oerhört roligt att se vad mina bloggarvänner skriver på temat: Det går åt helvete. Dig in!

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Filmitch
Flmr

Filmspanartema: Western

Jag ska berätta om min relation till western. Jag tittade på Lilla Huset på Prärien, High Chaparall och Dr.Quinn på 90-talet när jag var ung och hungrig på allt amerikanskt som gick på dumburken. Präktig familjeteve där kvinnor är förnumstiga mödrar eller prostituerade medan männen har revolver på höften och tuggar tobak. Min bild av vilda västern har egentligen inte förändrats sedan dess. Jag försökte titta på True Grit, men blev bara irriterad på den förnumstiga Mattie Ross, och stängde faktiskt av.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 17.04.13

Men, tänkte jag, till westerntemat ska jag minsann göra research och försöka hitta en film jag faktiskt vill se. En western som skulle passa mig. Borde jag se den klassiska Den gode, onde, fule-trilogin? Butch Cassidy and the Sundance Kid? Moderna The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford? Eller kanske försöka hitta en bra western med en kvinna i huvudrollen? Jag har försökt. Jag har läst sida upp och sida ner av artiklar med rubriken ”western with female lead” och ”fierce female roles: women in western”, men de flesta verkar antingen skitdåliga eller missar det där med ledande roll. ”Steven’s Wife (uncredited) in The Good, The Bad, and The Ugly (1966)” känns inte som en indikator för en stark, kvinnlig närvaro.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 16.59.44Sharon Stone i The Quick and the Dead (1995)

Inte ens lättviktaren A Million Ways to Die in the West klarade jag av mer än fem minuter innan jag tryckte på stopp. Och då är jag ändå ett fan av komikern Sarah Silverman som har en roll i filmen. Men jag har mycket svårt för en skådespelande Seth MacFarlane.

Sen är det ju den ständiga frågan: vad räknas som en western? Är Quentin Tarantinos Django Unchained en western? Är det en slump att jag tycker att det är en av hans sämre filmer? Hmm, troligtvis inte. Jag kan bara hoppas att han lyckas omvända mig med kommande The Hateful Eight

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 18.08.29

Jag hade kunnat ta en enkel utväg och skrivit om en film som jag såg i höstas;  The Homesman av Tommy Lee Jones. Det var inte en dålig film, tvärtom. Den var snyggt plåtad i karga miljöer och hade bra skådisar (Tommy Lee Jones, Hilary Swank, David Dencik och Grace Grummer m.fl.) Men inte ens en recension kändes lockande. Vad är det för fel på den här jäkla genren?! Även om jag rent intellektuellt förstår varför man skulle vilja berätta Mary Bee Cuddys story så kan jag inte säga att jag skulle rekommendera filmen till någon. Den kändes mest deppig.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 17.03.40Kvinnor-som-kavlar-upp-ärmarna-präktigheten kommer man tydligen inte undan om man ska se en western, eller?

Men jag tror  jag vet vad det är med western som gör mig så opepp. Det är en genre vars filmer oftast utspelar sig under en hemsk period i amerikansk historia. Svält, kolonialism och en machokultur som gör att en företagsam kvinna hellre tar livet av sig än förblir ogift. Att vara i western gör mig orolig i kroppen och får mig mest att må dåligt. Så varför ska jag tvinga mig själv att titta på westernfilmer?

Jag överlåter därmed ordet till mina bloggarvänner. Kanske lyckas någon av dem omvända mig?

Filmspanarna logga

Absurd Cinema
Filmmedia
Fripps Filmrevyer
Filmitch
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Filmspanartema: Kärlek

 
KÄRLEK. Månadens filmspanartema alltså. Hur enkelt och hur svårt som helst att skriva något vettigt om! Jag kom verkligen inte på en enda bra idé. Lista mina favoritkärleksfilmer? Nä, det blir en kort lista. Finns bara en handfull riktigt bra. Mina favoritkärlekspar då? Äh, det vet väl alla att de är Harry/Sally, Christian/Satine, Adèle/Emma och Ben/George. (Sätter ni filmtitlarna?)
 
 
Men så låg jag i soffan i lördags, midagen jag skulle på var inställd och det blev filmkväll istället (det händer ganska ofta, filmkvällarna alltså, inte de inställda middagarna). Jag kände för att bli uppiggad i vintermörkret. Kanske nåt att böla till. Och då valde jag en film som jag sett säkert tio gånger redan. En film om KÄRLEK. Om kärleken mellan mor och dotter, mellan två unga människor som snart ska gifta sig, om gammal, sviken och nufynnen kärlek – men kanske framför allt; en fim om kärleken till musiken. 
 
 
Det finns tungsinta filmer som griper tag om en och lämnar spår för alltid. Det finns filmer som är så smarta och härliga att man får gåshud i hjärnan och tankarna att snurra som en elvisp. Och så finns det filmer som gör mig LYCKLIG. Rakt av. Som får mig att skratta, gråta och dansa oavsett om jag ligger, står eller sitter. Därför dedikerar jag månadens tema till en av mina favoriter i den kategorin, nämligen (dot dot dot)
 
 
 
 
 
 
 
… MAMMA MIA!
ABBA-musikalen som blev film 2008 i regi av Phillyda Lloyd och fick självaste James Bond att stämma upp i sång tillsammans med Meryl Streep i ”S.O.S”. Pierce Brosnan sågades av många (ja, han är ingen Ewan McGregor i Moulin Rouge direkt) och liknades av vissa kritiker vid en ”brölande åsna” och ”sårad tvättbjörn”. Stackard Bond. Meryl Street däremot visade sig vara en riktigt bra sångerska med känslan på rätta stället. Hennes starkaste scener i filmen är när hon låter stämbanden vibrera i ”The Winner Takes It All”.
 
Jag listade Mamma Mia! som nummer 6 av 10 när vi gjorde våra 2008-listor och jag beskrev inledningen som gräslig, men att filmen sedan vänder och blir alldeles underbar. Men jag tror den där irriterande inledningen har växt på mig och blivit lika härlig som resten av filmen. Om jag gjorde en lista i dag skulle jag knuffa upp den ett par steg, definitivt. Jag vet att det finns surbunkar som inte alls gillar Mamma Mia! Som tycker att den är too much eller en bagatell. Men jag tycker verkligen att den är bra! Adjektiven som bäst beskriver den: söt, rolig, glad, smart, lite vemodig och varm.
 
På ön Kalokairi (i verkligheten Skopelos och en studio i Birmingham) bekantade jag mig dessutom med Amanda Seyfried för första gången, och man skulle väl kunna säga att hennes insats i Mamma Mia! var en solklar språngbräda till Les Misérables (2012). En annan ypperlig musikal fast med ett helt annat tonläge. Favoritsscener med Seyfried:
 
* Sohpie sjunger ”I Have A Dream” (för andra gången) i slutet på filmen i månskenet. Gåshud
* Sophie och Sky (Dominic Cooper) sjunger ”Lay All Your Love On Me” på stranden. Löjlig, flirtig, underbar. 
* Sophie och Donna (Streep) i ”Slipping Through My Fingers” (bilden ovan). *Klump i halsen*
 
En av förklaringarna till min förtjusning i Mamma Mia! kan ha att göra med min barndom. Jag brukade lyssna på ”ABBA Gold” hemma hos min mormor som bor på landet utanför Falun. Stereon stod bakom en teve på övervåningen i hennes hus och jag smög upp dit närhelst jag fick chansen. Mamma Mia ligger mig därför lite extra varmt om hjärtat (eftersom jag förutom ABBA Gold tycker väldigt mycker om min mormor). 
 
 
 Ser ni hur lyckliga alla är i den här filmen? Det smittar av sig, jag lovar. 
Meryl Streep är glad. 
 
De här tre herrarna: Bill, Sam och Harry är glada. 
 
End credits: ”Thank You For The Music” med Amanda Seyfried. 
 
Betyg:
 
Det här var månadens filmspanartema, vilket betyder att ett helt gäng har filosoferat kring film och kärlek. De eminenta bloggarna är… 
 

Bloggpanelen på Moviezine #2

 
Vill bara göra lite oblyg reklam för att Filmspanarna numera är ständiga sekreterare på filmsajten Moviezine. Varje vecka deltar tre av oss filmbloggare i Bloggpanelen och svarar på 3 frågor om aktuella film- och teve-händelser. Denna vecka är det min tur, i sällskap med Flmr-Steffo och Fiffis Filmtajm. Inlägget publiceras i dag klockan 15.00. Missa inte denna möjlighet att läsa våra tankar om bland annat Guldbaggegalan och vilka tv-serier som får våra knän att skaka och våra hakor att vila tungt mot bröstkorgen. Spana gärna in förra veckans Bloggpanel där Henke, Jojje och Fiffi diskuterar Oscarsnomineringarna! 

Taken 3 (2014)

Att jag infinner mig på Rigoletto en lördagseftermiddag för att se Taken 3, efter att ha gett den första filmen i trilogin: Taken (2008) en etta i betyg kan ju verka märkligt. Lite korkat till och med. Vad förväntar jag mig? Att Liam Neeson ska ha slutat att behandla sin vuxna dotter som ett mycket litet barn, eller att skurkarna från Öst lämnat honom ifred för gott? ICKE SA NICKE. Men ibland tar man en för ”teamet”, d.v.s. Filmspanarna. Taken 3 var Jojjes val på månadens filmspanarträff – det var bara att bänka sig och spänna fast säkerhetsbältet. Vässa sågen. 
 
Fast så katastrofalt dålig var den faktiskt inte. Även om Bryan Mills (Neeson) fortfarande köper gigantiska mjukisdjur till sin nu 20-åriga dotter och pepprar sönder ryssar till höger och vänster. Precis som i första filmen är den inledningsvis inte så pjåkig, och även här står relationen mellan pappa Bryan och dottern Kim (Maggie Grace) i fokus. Grace spelar äntligen dotterns rätta ålder och Liam Neesons Bryan Mills känns sympatisk, lugn, kanske till och med någorlunda lycklig. Bryan och ex-frun Lennie (Famke Janssen) tycks ha lagt ner stridsyxan (vilket säkert har att göra med vad som hände i Taken 2, vilken jag inte sett) och man bara väntar på att glöden mellan dem ska ta fyr på riktigt. Men så inträffar något hemskt… Och plötsligt ser det ut som att Taken 3 ska utveckla sig till en The Fugitive-historia (en favoritfilm i min ungdom), en katt-och-råtta-lek mellan f.d. CIA-agenten Bryan Mills med McGyvers nio liv i bakfickan och den klipska mordutredaren Franck Dotzler (Forest Whitaker).
 
Åhh, ja! jag förlåter Hollywood för första filmen om ni löper linan ut på detta tema, tänker jag hoppfullt. Jag skiter i om det inte är originellt, så länge det inte innefattar albanska maffian och (alltför) unken sensmoral. Och Forest Whitaker känns faktiskt perfekt i rollen som en mindre aggressiv Tommy Lee Jones/Samuel Gerard-karaktär. Han har pondusen, lugnet, och tvinnar snoddar och äter bagels som en smart detektiv bör göra i ett sådant upplägg. Och så har han respekt för rättvisan via lagens långa arm, vilket ju är bra eftersom Bryan Mills gärna slarvar på den punkten.
 
 
Harrison Ford i The Fugitive (1993) och Liam Neeson i Taken 3 (2014). Lika som bär?
 
 Tyvärr kunde man bara inte hålla sig från att spränga parkeringshus och låta Bryan Mills glida in i Superman-dräkten – igen – precis när det höll på att bli en okej actionfilm. Nä, se den gubben gick inte. Istället för att fortsätta i det täta thriller-spår som Dr. Richard Kimble och kommissarie Samuel Gerard traskade upp för 21 år sedan springer filmen iväg åt ett helt annat håll. In med skjutdonen, en krigsskadad ryss med läskigt kort lugg och alla visste ju vem den riktiga skurken var redan från början. Det är som om regissören Olivier Megaton inte riktigt kunde bestämma sig för vilken historia han ville berätta, så han stoppade in lite av varje. Inte till dess fördel. Man sjabblar bort dynamiken mellan Mills och Dotzler lika effektivt som stygnen som borde ha suttit på Famke Janssens hals. Och jag tycker att man tar lite lättvindigt på titelns tematik, för särskilt varaktig är inte kidnappningen av Mills ex-fru, som jag förmodar är den som blir ”taken” i sammanhanget. Nästan lite fusk. 
 
Betyg: 
Nu ska det bli intressant att läsa vad de övriga tappra filmspanarna tyckte om Taken 3!