Etikettarkiv: Filmrecension

Kingsman: The Secret Service (2014)

 
Jag vet inte vad jag trodde att Kingsman: The Secret Service var för slags film, men jag var inte beredd på denna mashup av…  Guardians of the Galaxy feat. Colin Firth feat. Samuel L.Jackson. Alltså en superhjältefilm (man vet att man har att göra med en serietidnings-adaption när det flyger tegelstenar ur en spräng byggnad och bildar filmens ”titles”) förklädd till en brittisk spionfilm som frontar med en amerikansk IT-skurk i jeansskorta och sneakers. Jag var jätteförvirrad till en början. Och är det fortfarande. För jag vet inte riktigt vad jag tycker om Kingsman. Men känslan av att det var lite för många syrliga karameller i den godispåsen kanske beskriver det bäst. Nu är jag sträv på tungan. 
 
Matthew Vaughn och Jane Goldman (radarparet som skrivit manus till X-Men: Days of Future Past, Kick-Ass och Stardust) vet inte alltid var gränsen mellan kul och plumpt går. Det är ett problem. För även om många i biosalongen fnissade ihjäl sig åt att svenska statsminister och prinsessan (Madeleine?/Hanna Alström) hade små roller att spela i intrigen var det mest skämskudde som gällde för min del. Åh gud…nej. Bort. Och någon borde säga till Samuel L. Jackson att spela EXAKT samma karaktär i samtliga filmer med hans namn på affischen är liksom inte nånting positivt. Det är att göra våld på ett varumärke som en gång var kultförklarat. Även om han aldrig varit nån personlig favorit så är han numera så minimalt intressant som skådespelare att jag vill skänka bort honom till välgörenhet. 
 
Det positiva med Kingsman stavas Taron Egerton, som spelar underdogen ”Eggsy”. Colin Firth gör förstås det han ska på sitt torra Firth-sätt, men det är scenerna med Egerton som får mig att le lite fånigt. Han är en bättre skådis och har en mer komplicerad rollkaraktär än Chris Pratt i Guardians of the Galaxy, men filmerna har vissa likheter. Ett modernt, popmusik-dängigt soundtrack, otroliga slagsmål i slow motion och skurkar med hårda actionbrudar till assistenter.
 
Spaning 1: Jack Davenport (Derek i tv-serien Smash). Vill se mer av honom! 
Spaning 2: Mark Hamill är med på ett hörn också. Oigenkännlig. Men han är där. 
 
Betyg:
 

Taken 3 (2014)

Att jag infinner mig på Rigoletto en lördagseftermiddag för att se Taken 3, efter att ha gett den första filmen i trilogin: Taken (2008) en etta i betyg kan ju verka märkligt. Lite korkat till och med. Vad förväntar jag mig? Att Liam Neeson ska ha slutat att behandla sin vuxna dotter som ett mycket litet barn, eller att skurkarna från Öst lämnat honom ifred för gott? ICKE SA NICKE. Men ibland tar man en för ”teamet”, d.v.s. Filmspanarna. Taken 3 var Jojjes val på månadens filmspanarträff – det var bara att bänka sig och spänna fast säkerhetsbältet. Vässa sågen. 
 
Fast så katastrofalt dålig var den faktiskt inte. Även om Bryan Mills (Neeson) fortfarande köper gigantiska mjukisdjur till sin nu 20-åriga dotter och pepprar sönder ryssar till höger och vänster. Precis som i första filmen är den inledningsvis inte så pjåkig, och även här står relationen mellan pappa Bryan och dottern Kim (Maggie Grace) i fokus. Grace spelar äntligen dotterns rätta ålder och Liam Neesons Bryan Mills känns sympatisk, lugn, kanske till och med någorlunda lycklig. Bryan och ex-frun Lennie (Famke Janssen) tycks ha lagt ner stridsyxan (vilket säkert har att göra med vad som hände i Taken 2, vilken jag inte sett) och man bara väntar på att glöden mellan dem ska ta fyr på riktigt. Men så inträffar något hemskt… Och plötsligt ser det ut som att Taken 3 ska utveckla sig till en The Fugitive-historia (en favoritfilm i min ungdom), en katt-och-råtta-lek mellan f.d. CIA-agenten Bryan Mills med McGyvers nio liv i bakfickan och den klipska mordutredaren Franck Dotzler (Forest Whitaker).
 
Åhh, ja! jag förlåter Hollywood för första filmen om ni löper linan ut på detta tema, tänker jag hoppfullt. Jag skiter i om det inte är originellt, så länge det inte innefattar albanska maffian och (alltför) unken sensmoral. Och Forest Whitaker känns faktiskt perfekt i rollen som en mindre aggressiv Tommy Lee Jones/Samuel Gerard-karaktär. Han har pondusen, lugnet, och tvinnar snoddar och äter bagels som en smart detektiv bör göra i ett sådant upplägg. Och så har han respekt för rättvisan via lagens långa arm, vilket ju är bra eftersom Bryan Mills gärna slarvar på den punkten.
 
 
Harrison Ford i The Fugitive (1993) och Liam Neeson i Taken 3 (2014). Lika som bär?
 
 Tyvärr kunde man bara inte hålla sig från att spränga parkeringshus och låta Bryan Mills glida in i Superman-dräkten – igen – precis när det höll på att bli en okej actionfilm. Nä, se den gubben gick inte. Istället för att fortsätta i det täta thriller-spår som Dr. Richard Kimble och kommissarie Samuel Gerard traskade upp för 21 år sedan springer filmen iväg åt ett helt annat håll. In med skjutdonen, en krigsskadad ryss med läskigt kort lugg och alla visste ju vem den riktiga skurken var redan från början. Det är som om regissören Olivier Megaton inte riktigt kunde bestämma sig för vilken historia han ville berätta, så han stoppade in lite av varje. Inte till dess fördel. Man sjabblar bort dynamiken mellan Mills och Dotzler lika effektivt som stygnen som borde ha suttit på Famke Janssens hals. Och jag tycker att man tar lite lättvindigt på titelns tematik, för särskilt varaktig är inte kidnappningen av Mills ex-fru, som jag förmodar är den som blir ”taken” i sammanhanget. Nästan lite fusk. 
 
Betyg: 
Nu ska det bli intressant att läsa vad de övriga tappra filmspanarna tyckte om Taken 3!
 

Begin Again (2013)

Med låga förhoppningar (inget vidare förtjust i Keira Knightley och basert på den lama filmaffischen) valde jag ändå att se Begin Again (som besudlats med den dödsfjantiga titeln ”Sånger från Manhattan” på svenska). Det lilla jag visste, att Mark Ruffalo spelar avdankad skivbolagsgubbe och Keira Knightley en brittisk indiepopsångerska on the rise, lät inte som lovsång i mina öron. Plus att Fiffi sågade den så hårt vid fotknölarna att inte bara Keira Knightley snubblade och bröt bägge benen utan även jag låg i en gapflabbande hög efteråt. Men trots detta blev Begin Again mellandagsfilm i fjällstugan. Lättuggat-vem bryr sig-upplevelse förväntades.
 
Det är kul att upptäcka att man kan ha fel. För Begin Again var riktigt bra! Keira Knightley också (vad än Fiiffi har att säga om fryspunkten och dåligt mimande, för jag håller inte med). Här i rollen som Gretta, som efter ett svidande relationsuppbrott från singer/songwriter-on-the-rise-pojkvännen Dave, ställer sig på en liten obskyr barscen i New York och framför en av sina egna låtar med sång och gitarr. Hon får enstaka applåder. Glider av scenen obemärkt. Men mitt i den obrydda folkhopen står en aprak skivbolagsproducent och vinglar med ett leende på läpparna. Den excentriske Dan (Mark Ruffalo) har precis förlorat jobbet på det inflytelserika indiebolag som han själv en gång startade. Och han ser sånt som andra inte ser. Stämningsfulla stråkar, ett dramatiserande pianokomp och taktfasta trummor gör Grettas låt till en medryckande hitlåt i hans öron. Så han erbjuder Gretta en väg in i showbiz.
 
Men ärligt talat, det låter fortfarande inte så himla intressant, eller hur? Vad skiljer Begin Again från alla stars-on-rise-historier vi plågat oss igenom i jakt på äkta känslor? Visst, här finns referenser till såväl usla Coyote Ugly (ensam tjej i New York blir upptäckt) som till den mer ironiska Inside Llewyn Davis. Man driver lite med James Blunt-generationen, där Adam Levine från Maroon 5 bjuder på sig själv och ett par riktigt bra musikspår, men – gudskelov – istället för att lägga allt krut på att upptäcka den oslipade diamanten och blåsa publiken av stolarna i en Gleeifierad slutscen lägger regissören John Carney fokus på något annat: hantverket. Glädjen, kreativiteten och kärleken som byggs upp i och av musik. Och inte bara den musik som kommer från regelrätta instrument, utan även ”musiken” från staden, trafiken, lekande barn, sorl eller varför inte en gormande granne?
 
Det gör Begin Again till en egen film. En hermelin bland katterna i genren. Den var dessutom rolig och mysig, jag gillade Mark Ruffalos rufsiga skivbolagsproducent-pappa-och-make-på-glid-karaktär, och Keira Knightleys svårflirtade musiknördighet, och att den amerikanska smörigheten bröts upp av lite skönt rumphuggen, brittisk humor emellanåt. Gillade även hur man valde att styra utvecklingen av ”romansen” mellan Gretta och Dan. Att det fick vara en romans baserad på ett genuint, gemensamt intresse istället för köttsliga lustar. 
 
Fast det här med ljudmixen… Jag och min kille skruvade på våra lurar och ljudsplittaren (som får en liten hyllning i filmen) för att undersöka om det var vår ljudutgång som orsakade det ojämna ljudet, där rösterna ofta dränktes i musik eller bullriga bakgrundsljud, eller om det ”skulle vara så” för att skapa en autentisk känsla? Det kan betraktas som ett genialiskt sätt att få fram en poäng som ligger och skvalpar mellan raderna i manuset, men jag skulle nog föredra att höra dialogen liiite bättre och inte behöva sänka varenda gång det blev musikpådrag (vilket hände stup i ett).
 
Betyg:
 

Brave (2012)

Varför har jag väntat så länge med att se Brave ? Värsta grymma filmen ju! Jag skrattade så jag höll på att gå av åt björnar med drottningmanér, björnprinsar och skotska gubbar utan brallor. He he. Brave lyckas förena Pixar-feminism med gubbhumor, och det är en bragd i sig. Brave har en rak och enkel storyline, utan irriterande stickspår. Den handlar om Merida, en vild prinsessa som hellre rider i skogen, klättrar i berg och skjuter pilbåge än att lära sig sitta, stå, brodera, konversera som en ungmö i hennes position bör. Som ifrågasätter sin mor och tar till desperata metoder för att slippa gifta sig med en klanprins. Merida är en färgstark, rolig och envis karaktär. Gillar stenhårt!
En av filmens tre regissörer är Brenda Chapman, som också skrivit manus. Det är värt att notera att både Brave och Frozen (2013) har kvinnliga och manliga regissörer och manusförfattare. Mångfald berikar! Och eftersom jag är väldigt förtjust i skotska nejder, engelska med skotsk brytning och uppskattar en släng magi, så är Brave perfekt. Bra musik var det också, men skönt att slippa sångnummer á la Disney, 
 
En invändning har jag trots allt; det hade varit skönt att slippa det royalistiska temat för en gångs skull. Är det inte lite uttjatat? Finns det inga andra ”konflikter” än att bli bortgift (vilket iofs är ett existerande problem än i dag, tragiskt nog) ? I en historisk kontext som denna kanske det är passande, men det måste finnas andra källor att ösa ur. Pixar, som är Disneys frisinnade kusin, borde våga lite mer. Och just det. Lägg märke till vem Brave dedikeras till i sluttexterna. Min tolkning av filmen fick sig en törn faktiskt för jag är rätt så trött på personkulten runt ***** **** och jag kände mig genast lite hjärntvättad. Kanske en överdrift. 
 
Kurisoa: Rösten till en av klanherrarna, Lord MacGuffin görs av Kevin McKidd (Owen Hunt i Grey’s Anatomy) som är av skotsk börd. 
 
Betyg: 
 

Nightcrawler (2014)

 
”What if my problem wasn’t that I don’t understand people but that I don’t like them?”
 
 
Jag vet inte, det här är bara en tanke… men jag tror att Nightcrawler skulle kunna inspirera arbetslösa MYCKET mer effektivt än samtliga av Arbetsförmedlingens coacher, starta-eget-seminarier och ”internetkurser”. Louis Bloom (Jake Gyllenhaal) är nämligen rätt bra på att…
1) Sälja in sig själv
2) Skapa utbud och efterfrågan
3) Analysera marknaden och anpassa sig till konkurrensen
4) Leverera!
Lägg dig även till med (valfritt) ett brett, närmast psykotiskt, leende, en snabb bil, en hutlöst underbetald assistent och låt sedan verkligheten göra resten – BOOM! – så har du en helt ny karriär framför dig. Åtminstone om du heter Louis Bloom. 
 
Nightcrawler är thrillerunderhållning med stora stänk av morbid humor och mediekritik, en hybrid mellan American Psycho och Gone Girl. En ruskigt smal Jake Gyllenhaal har aldrig varit obehagligare än i rollen som Lou Bloom, en småfifflare i Los Angeles som utvecklas till en fullfjädrad sensationsjournalist med vittring på nyheter. Snaskiga sådana. Biljakter, olyckor, snyfthistorier och mord. Bloom är minst lika skrupelfri som tv-producenten Nina Romina (Rene Russo), vars nyhetsredaktion han levererar videofilmer till, bostavligt talat till vilket pris som helst. 
 
Rene Russo som gammal tv-räv är underbart rapp i käften och hyvlar av filmens kanske bästa replik (*twitter*) till nyhetsredaktören, den enda förutom Lous assistent som verkar ha moralkompassen i behåll. Det är härligt att man kan utläsa henne ambivalens inför den påträngande, men skickliga videoreportern Louis, utan att hon behöver säga så mycket. Russo och Gyllehaal ger filmen en härlig kemi. 
 
 
Regissören Dan Gilroy grottar ner sig i det vi älskar att hata; reality-teve som snyltar på folks olycka, närd av höga tittarsiffror förstås, vilket säger något om samhället vi lever i. Vi kanske tycker att det är omoraliskt att filma och fotografera utsatta människor; oavsett om det är knarkare som åker fast i Cops eller ett olycksoffer i ett bilvrak, men nog tittar vi om chansen erbjuds. Integritet är i sanning något relativt.
 
Det är också mycket roligt att Gilroy driver så hårt med klyschan att ”alla är sin egen lyckas smed”. Jo, men tänk om smeden är en regelrätt galning?! Det är kul, men tyvärr blir det övertydligt mot slutet. Lite för cyniskt och samtidigt banalt. Hade det inte varit mer spännande om Louis Bloom hade haft några fler känslor i kroppen utöver maktrus och dålig självkontroll? Utöver det är filmen snyggt klippt och det finns knappt några överflödiga bilder. Ändå känner jag mig inte mer än medelmåttigt förjust i Nightcrawler. Kanske var det lite för många timmars rumpgnässande mot hårt underlag (Reflexen och Park) som tog musten ur upplevelsen. 
  
Betyg:
 

 

 
Lördagens filmfestivals-marathon som regisserades av Henke innehöll inte mindre än tre filmer: Northern Soul av Elaine Constantine, Kumiko, the Treasure Hunter av David Zellner. Jag kommer inte att recensera de andra två, men kortfattat kan jag säga att jag hade större behållning av att följa med en japansk dagdrömmare till Fargo i jakt på en skatt än att hänga med ett gäng danstokiga, brittiska ungdomar som knarkar och slåss. Den senare hade heller ingen textning vilket innebar att ungefär 75 procent av dialogen gick mig förbi. Samtliga filmer visades på Stockholms Internationella Filmfestival. Nighcrawler kommer upp på svenska biografer 28 november. 
 
Så vad tyckte de andra Filmspanarna om Nightcrawler? There’s only one way to find out.. 
 

500 Days of Summer (2009)

När vi postade årsbästa-listor för filmåret 2009 hade så mycket som tre av fem filmspanare med (500) Days of Summer med på listan, och inte på vilken placering som helst utan på FÖRSTAPLATS. Henke, Steffo och Johan föll som små furor för Zooey Deschanel och Joseph Gordon-Levitts lilla kärlekshistoria (”som inte är någon kärlekshistoria”). Hur dålig kan den vara? 
 
Det ska erkännas att mina förväntningar var rätt låga. Trailern satte igång ett par varningsklockor i mitt huvud. Kille står i hiss och lyssnar på musik och tjej tittar under lugg och säger att hon gillar The Smiths. Kille blir kär. Gäääääsp. Get a Amelie från Montmartre-room! Sockersött indietjafs var min ingångspunkt. 
 
Och en bit in i filmen kändes det ungefär så. Intet nytt under solen, guy meets girl, Tom (Gordon-Levitt) är lite romance-nördig och Summer (Deschanel) är rosett möter intellekt-snygg. Gulligt måhända, men storyn har jag sett triljoner gånger förut och det hjälper inte att jag sitter och tänker på att Spike Jonze snott lite av idé och stil från företaget där Tom och Summer jobbar med att skriva säljande fraser på gratulationskort till Her eller att Toms vänner är lika jobbiga som alla jobbiga kompisar i komedier alltid är. Men så hände det något. En scen som vände hela filmen för mig. Joseph Gordon-Levitt… dansar på väg till jobbet och får sällskap av förbipasserande. Det utvecklas kort och gott till en liten musikal för några ögonblick! SÅLD! Så lätt är jag att sätta snavben på när jag håller på att surna till. 
 
Resterande del av filmen tyckte jag faktiskt var över förväntan. Joseph Gordon-Levitt är en väldigt sympatisk skådis och lätt att bli lite småkär i. Tyvärr fattar jag fortfarande inte grejen med Zooey Deschanel. Tycker hon ägnar sig åt något slags icke-skådespeleri och sällan uttrycker vad som känns som riktiga känslor. Hon är monoton och flippad på en och samma gång, men det känns mer om om hon är sån som person, inte att hon spelar en roll. I The Happening kanske det var M. Night Shyamalans katastrofala manus som var problemet, men jag minns också att hon kändes väldigt malplacerad i rollen som Mark Wahlbergs flickvän. Det lilla jag sett av New Girl bekräftar saken: hon spelar sig själv även där. Kanske var Summer en otacksam roll att spela, för personlighetsmässigt fanns det inte så mycket stoff att arbeta med. 
 
Sen upptäckte jag en kul grej… Är det så att Joseph Gordon-Lewitts snygga sida är höger, och Zooey Deschanels vänster? Eller har regissören någon slags tvångssyndrom? Tycker hur som helst att det här bildspelet säger något om filmen. 
 
 
Betyg
 
 
 

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

 
Alldeles nyligen bekantade jag mig med ordet antropomorfism, tack vare Sofia som nämnde det i en kommentar under mitt inlägg om Gorillas in the Mist. Jag inser att jag feltolkat ordet något, för jag trodde att det innebar en idealisering av djurs egenskaper. Men oraklet Wikipedia avslöjade följande:
 
Antropomorfism syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djur, gudaväsen eller föremål. Ordet kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) det vill säga form.
 
Apornas Planet: Uppgörelsen (Dawn of the Planet of the Apes) är ett praktexempel på det svåruttalade begreppet. Man har i princip copy/pastat människans egenskaper, sociala strukturer och Hollywoods anti-bechdelism till aporna, i detta fall schimpanser. Aphonorna har… *hrmm* blomkransar i sitt hår, slöjor för ansiktet och aphanarna avfyrar maskingevär och hjälper fullvuxna människokvinnor upp med hjälp av en utsträckt hand lika belevat som Mr Darcy på ett dansgolv. Jo jag vet, schimpanser lever i patriarkala strukturer, men människans könsroller är rörliga och skapade av både sociala och biologiska förutsättningar. Schimpanser har tydligen dålig fantasi och snodde könsrollerna rakt av. Darn it! Men varför tjafsa om sånt, det är ju sci-fi! Vad som helst är tillåtet, för det är ju påhittat! 
 
Förutom att det inte är ett dugg påhittat. Storyn i DotPotA är lika originell som en Billy-bokhylla från Ikea. Det är nästan pinsamt vilket latemansgöra som genomsyrar 3D-debaclet. Manusförfattarna orkade åtminstone googla fram namnet Julius Caesar och copy/pastade in honom och hans nära vän Brutus, eller förlåt, Koba i manus. Sedan slötittade man på Avatar, nej jag menar Dansar med Vargar, nej jag menar Pocahontas, nej jag menar The Last Samurai, eller kanske allihop? Man ”inspirerades” lite och bytte ut det blå folket, indianerna, samurajerna mot apor. Sen kunde man inte casta Mark Wahlberg igen, så det fick bli den anonyme Jason Clarke som kastades in för att medla mellan raserna och han lyckades faktiskt behålla samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Imponerade. Gary Oldman försöker göra något åt situationen, men vad kan en man göra när man är under attack av tusentals arga apor? Inte mycket. 
 
Att filmen får så högt betyg som 2 beror inte på att det var ”roligt” att se Keri Russell göra comeback som Felicity 2.0 (och som brukligt envisas hon med att stirra suktande på en blondlockig man fastän hon är omringad av mörkhåriga skönheter) utan på att jag faktiskt kände en gnutta sympati för Caesar.  En hyvens apa som vuxit upp bland människorna, en ädel schimpans som till och med tar med sin unge på utflykt och låter mamman vila. Rena rama velourfarsan. Och hela apgänget var jäkligt snyggt gjorda. Liksom att jag gillade det postapokalyptiska San Francisco och skogsmiljöerna. Men var det nån mer än jag som drog paralleller till boken The Passage av Justin Cronin? Nåväl, det faktum att tonårssonen i filmen läste den grafiska romanen Black Hole genererade störst glädje säger väl något om min kemi med den här filmen. Och 3D:n på Faluns biograf ska vi inte ens tala om, då blir jag irriterad på riktigt. 
 
 Betyg

 
För en mer nyanserad bild, kanske du vill veta vad några andra filmbloggare tyckte om filmen? Fiffi, Plox och Jojjenito har också sett Dawn of the Planet of the Apes. 
 

Rosemary’s Baby (1968)

 Varning för spoilers i denna recension. Jag har försökt skriva utan att avslöja några major plots men det var en viktigt detalj i handlingen jag bara inte kunde låta bli att nämna. Har du inte sett Rosemary’s Baby och är känslig för spoliers så sluta läs här. 
 
 
När Roman Polanskis nagelbitarklassiker Rosemary’s Baby gick på tv härom kvällen passade jag på att se den – för första gången faktiskt. Den handlar om ett ungt par, Rosemary (Mia Farrow) och Guy Woodhouse (John Cassavetes) som flyttar in i en vacker, men olycksförföljd lägenhet där folk dött under mystiska omständigheter. De bllir dock väl mottagna av sina nya, enerverande grannar, det äldre paret Roman och Minnie Castevet, vilka de snabbt blir förtroliga med. Och det dröjer inte länge förrän Rosemary är gravid. 
 
Filmen osar av vibbar om att något inte står rätt till från allra första scenen. Och så fortsätter det. Rosemary mår allt sämre under graviditeten, ett resultat av en våldtäkt av Guy, vilket vidrörs en enda gång i detta märkliga replikskifte: 
 
Rosemary Woodhouse: You… you had me while I was out? 
Guy Woodhouse: It was kinda fun in a necrophile sort of way
 
Och medan Rosemarys hälsa dalar blir hon allt mer beroende av paret Castevets omsorger. De får henne att byta till deras läkare (som vägrar hjälpa henne mot magsmärtan), hon dricker fru Castevets ”specialdryck” varje morgon och hon går knappt ut längre. Det är först när hennes vän, Hutch (Maurive Evans) försöker varna henne som lamporna börjar blinka på allvar i Rosemarys huvud och hennes omdöme sätts på prov. 
 
 
Rosemary’s Baby är en skräckis (fast på affischen står det thriller) av den psykologiska sorten. Polanski bygger upp en stämning av obehag snarare än att fördjupa sig i det ockulta fenomen som lurar i ögonvrån.  Jag tycker nästan den känns ”Bergmansk” i vissa avseenden, Rosemary har trots sin bräcklighet en viss inre styrka som många av Ingmar Bergmans kvinnor har. Och Roman Polanski ger oss flera tolkningsmöjligheter där man inte riktigt vet vems verklighetsuppfattning det är som är den rätta – eller vad det möjligtvis kan symbolisera.
 
Men särskilt läskig tycker faktiskt inte att den är, för hotet är så uppenbart att jag mest stör mig på att Rosemary inte gör något åt det tidigare (om man nu väljer att se det så). Samtidigt var det spännande och jag satt nästan som på nålar ända in i slutscenen. Det var kul att se Mia Farrow också, en skådis jag mest hört talas om men sällan sett agera. Filmen får på grund av de spännande tolkningsmöjligheterna därför ett något högre betyg än vad magkänslan egentligen håller med om. 
 
Betyg:
 
 

Frank (2014)

How to describe Frank?

Den meningen har fastnat i mitt huvud. Och ja, hur ska man beskriva Frank? Det är en feelgood-film av Lenny Abrahamson som någonstans på vägen växlar spår och blir något av en feel bad-film. Som handlar om Jon (Domnhall Gleeson) som så gärna vill bli rockstjärna, eller åtminstone skriva en hygglig låttext. Det går så där va? Han försöker komponera texter om det han ser omkring sig, men det blir aldrig bättre än rader i stil med ”där är en tjej med en röd väska, och där är en brunett, undrar om de känner varandra?”

Nej, Jon behöver inspiration. Ett band.

Av en slump får han chansen att ersätta en keyboardist i det experimentella bandet Soronprfbsvars, vars sångare Frank har huvudet täckt av ett stort låtsashuvud. Han tar aldrig någonsin av sig det, inte ens när han sover. Jon blir imponerad av Franks originalitet och med vilken självklarhet han hänger sig åt musiken. Frank är navet i bandet, deras självklara ledargestalt, en ödmjuk sådan, men som kräver perfektion av medlemmarna och sig själv. Men Jon kan inte släppa taget om vem det är som döljer sig bakom Franks ”mask” och vill att resten av världen ska förstå Franks storhet, vilket leder till att han hamnar i konflikt med den som står Frank närmast, bandmedlemmen Clara (Maggie Gyllenhaal).

Frank känns som en sådan där klassisk, brittisk, nördig musikfilm som det luktar kultförklaring om redan när man ser filmaffischen. Den är corky, rolig, konstig och charmig – och bitvis allvarlig. Vilket är bra, komedin funkar som lockbete och är kanske tvunget för att det inte ska bli allt för pretentiöst, men utan allvaret hade det varit lite för tunt för min smak. Och jag tycker faktiskt att det inte finns så mycket att anmärka på. Frank är en ironisk kommentar till musikindustrin, och ifrågasätter kanske delvis villkoren för att bli känd, och erkänd som artist, i dag. Vad är musiken värd om ingen lyssnar? Och tvärtom – vad är kändisskapet värt om man inte lyssnar på sig själv? Vad är äkta, vem är äkta och vad spelar det för roll? Tydligen så ligger en memoar till grund för filmen, skriven av Jon Ronson, som var keyboardist i ett band med Frank Sidebottom, en karismatisk sångare som liksom sin namne i filmen, gömde sig bakom ett huvud av papir maché. 
Maggie Gyllenhaal i rollen som den svårmodiga, stränga, rasande, överlägsna och icke-inställsamma Clara var magnifik. Sannolikt en rolig roll att spela. Huvud(*fniss*)personen bakom Franks mask är ingen spoiler tror jag – men det är alltså den alltid briljante Michael Fassbender. Men trots att jag visste det hade jag extremt svårt att föreställa mig honom där bakom. Det kändes verkligen inte som han. Om det är ett gott betyg eller inte vet jag inte, det kändes bara inte som en klassisk Fassbender-roll. Vilket på ett sätt blir en metainsikt för mig själv, hur vet jag att det verkligen var Fassbender bakom masken och spelar det någon roll?

Betyg:

 
Jag såg filmen med Fiffi, hennes inlägg hittar ni här
 

Palo Alto (2013)

Palo Alto är ett tonårsdrama som är skrivet och regisserat av Gia Coppola (Sofia Coppolas syskonbarn och barnbarn till Francis Ford Coppola) baserat på James Francos samling kortnoveller Palo Alto Stories. När filmen marknadsförs skulle man kunna tro att James Franco och Emma Roberts (japp, Julia Roberts brorsdotter) spelar huvudrollerna, men så är det inte. Det är istället karaktären Teddy (Jack Kilmer, japp, son till Val Kilmer) och April (Emma Roberts) som står i centrum. Liksom Teddys minst sagt obalanserade kompis Fred (Nat Wolff) och delvis den vilsna Emily (Zoe Levin). De är ett gäng vilsna själar som går på high school i Kalifornien, röker braj på fest, i skolan och i bilen, känner sig obekväma, hånglar, begår småbrott, söker sina identiteter. Ja, ni fattar. Sånt som amerikanska indiefilmer brukar handla om. En genre jag vanligtvis gillar, särskilt när Gus van Sant står för regin.
 
Men under den första halvan av Palo Alto händer INGENTING. Det här har jag sett tjugi gånger förut tänker jag. Ja ja, vad synd det är om amerikanska tonåringar som lever ut sina frustrationer genom ogenomtänkt sex, våld och droger. Jag suckar och börjar tänka på annat. Undrar om James Franco (som står med i nån slags producenttitlel i början, men som eg. bara är medmanusförfattare enligt Imdb) har castat sig själv i rollen som den hunkiga fotbollstränaren Mr.B. bara för att få hångla med den unga Emma Roberts (April). Vidrigt, tänker jag. Hon ska väl föreställa en 15-åring i filmen! Det är lite otydligt till en början, ur vilket perspektiv vi ska betrakta honom, är han ”the good guy” TROTS att han är typ 20 år äldre än April, eller är tanken att vi ska tycka att han är en snuskgubbe? Oklarheten kring motivet med hans roll kanske bidrog till de olustiga vibbarna.

Hur som helst är det ett dåligt tecken i min bok. När jag får tid att fundera på sånt är filmen helt enkelt inte tillräckligt bra. Vad handlar filmen om? skriker jag frustrerat inombords. Vad fan är det här för porrifiering av tonårskriser? För det är väldigt mycket high school-brudar i korta shorts och magtröjor, trånande blickar och kärlekstörstande hjärtan. Vilket killarna i filmen utnyttjar. Teddy förkroppsligar alla gräsrökande tonårskillar på film med sin rågblonda rufskalufs och snälla ögon. Jag måste säga att jag gillade Teddy, som är lite hopplöst förälskad i April. Men April kändes så lam på något vis. Jag kunde varken sympatisera eller identifiera mig med henne märkvärt. Och jag gillade INTE hur extremt ytliga samtliga tjejer framställdes. Till och med snacket mellan fotbollsbrudarna handlade om andra tjejers utseende, avundsjuka, killar. De hade rosetter i håret när de spelade. Har man det i USA?Jag har själv spelat fotboll i 12 år. Är skillnaden mellan Sverige och USA (som ju dominerar sporten på damsidan) verkligen så stora? Än en gång, hur som helst stack det mig i ögonen. 

Tyvärr störde alla dessa ”detaljer” och brist på känslomässig utdelning min koncentration och jag kunde inte riktigt fokusera på den större berättelsen, som jag tror i grund och botten handlar om den enorma sprickan mellan ungdomarna och vuxenvärlden omkring dem. Samtliga karaktärer i filmen blir svikna av de vuxna på olika sätt och de är utlämnade åt den hårda tonårsjargongen och rollerna de tilldelats: slampan, oskulden, slackern, hårdingen. Tyvärr är det först i slutet som en liten bubbla av sympati ploppar upp i mitt hjärta, men vem vill sitta och vänta på den lilla utdelningen i 90 minuter? Inte jag. 

Betyg:

 
Jag såg den samtidigt som Fiffi och hon tyckte så här om Palo Alto.