Etikettarkiv: Filmrecension

Blaze (2018)

”Blaze” är Ethan Hawkes fjärde långfilm som regissör, varav den tredje som handlar om musik. Bakom sig har han ”Seymour: An introduction” (2014), en dokumentär om en pianist, ”The hottest state” (2006), ett kärleksdrama om en ung, manlig skådespelare som förälskar sig i en ung, kvinnlig singer/songwriter, där delstaten Texas spelar en tredje huvudroll, och Ethan Hawke själv spelar huvudrollens pappa. Hans första film ”Chelsea walls” (2001) utspelas på det legendariska New York-hotellet där kulturvärldens créme de la créme huserat sedan ett sekel tillbaka. Det var t.ex. där som Sid Vicious (från rockgruppen Sex Pistols) misstänktes ha mördat sin flickvän Nancy Spungen på 70-talet. Så egentligen handlar väl samtliga av Hawkes filmer om musik, på ett eller annat sätt.

Så även den biografiska spelfilmen ”Blaze” (2018) som porträtterar Blaze Foley (Michael David Fuller), en bluesartist född 1949 som inte lyckades göra någon verklig karriär under sin livstid, eller sätta sin musik på pränt (på grund av bortslarvade vinylkopior och avbrutna studioinspelningar) men som ändå verkar ha lämnat själsliga spår efter sig i countryvärlden i form av låthyllningar och skrönor.

En död och bortglömd legend, det är Ethan Hawkes vinkel kan man säga. Att filmen baseras på boken ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze” som är skriven av Blazes f.d. fru Sybil Rosen bidrar måhända till att det vilar en viss nostalgi över projektet, men tillför också en autentisk känsla till kärlekshistorien. Vilket är den del av filmen som tilltalar mig mest.

För lika mycket som det är en film om lidande konstnärer, i detta fall musiker som valt att leva på gränsen till självutplåning, är ”Blaze” en film om två själsfränder som inleder sin relation i ett träd. Blaze (Ben Dickey) och Sybil (Alia Shawkat) träffas i något slags konstnärskollektiv, där Sybil ingår i skådespelarklicken, medan Blazes roll och position är mindre klar. Men gitarren har han alltid nära till hands, i princip släpper han aldrig taget om den, och mumlar fram låttexter och melodier lika naturligt som andra andas. En naturbegåvning fångad i en nallebjörns tunga kroppshydda, fast med en rävs spjuveraktiga uppsyn. Sybil och Blaze har det rätt gött i den där träkojan i skogen och lever enligt dem själva i paradiset, ändå lämnar de sin kokong och ger sig ut i världen. Vilket bryter förtrollningen förstås. Sybil lägger sina skådespelardrömmar på hyllan för att förverkliga Blaze musikkarriär, men den senare super och knarkar bort varenda chans han får.

Att jag inte enbart avfärdar Blaze som en enorm mansbäbis beror troligtvis på flera saker; som att Ben Dickey är oemotståndlig och att jag tycker mig förstå hans motiv, någonstans djupt i magtrakten fattar jag det där motståndet mot att inställa sig för rakning. Jag tolkar detta motstånd på flera sätt, dels som en rent intellektuell och konstnärlig protest mot god smak och kommersialiseringen av människors typ, själ. För blues är ju själens musik, right? Men jag tolkar också in en självdestruktiv psykologi som går ut på att Blaze inte ser sig själv som värdig. Varken av Sybils omsorger, eller erkännande som musiker. Vilket jag spårar till Blazes minst sagt dubbelmoraliska uppväxt, som sånggosse i en kristen nomadfamilj där pappan inte drog sig för att använda knytnävarna på sina barn. En dubbelhet som fångats på pricken i Kris Kristoffersons pliriga ögon i rollen som den vuxna Blazes dementa pappa.

Eftersom Sybil är en vettig människa (med en själ lika djup som Blazes), låter hon sig inte dras med ner i bråddjupet utan räddar sig själv från en alltmer ojämlik och destruktiv relation. Tack och lov. Jag hade inte pallat mer ”kvinnor söker efter en man att rädda”-dravel än den korta passagen i början när Sybil övar replikglosor. Men det är också när skådespelaren Alia Shawkat inte vistas i ögonhöjd som den intressanta energin försvinner. Även om jag blev närmast trollbunden av Charlie Sextons ansikte, han spelar Blazes mest kända musikerkompis: Townes Van Zandt, så tycker jag att dessa nästan inställsamma intervjumoment i radiostudion var för många och utstuderade. Det känns lite som att Hawke hade en idé som fick för mycket utrymme. Jag hade nästan hellre sett en mer linjär berättelse, där Blaze hade fått mer utrymme att växa in i rollen som ”legend”. Nu blev det liksom en etikett som andra satte på honom, kanske för att han dog ung, men jag fick liksom aldrig känslan av att han var så värst speciell. En märklig och begåvad musiker, absolut. Men vem personen Blaze var fick jag aldrig veta.

Med andra ord var det med blandade känslor jag lämnade visningen. Däremot kan ingenting ont sägas om själva hantverket: fotot, musiken och skådespeleriet var på topp. Jag vill se fler Ethan Hawke-filmer.

Det här var månadens filmspanarfilm och en av tre utvalda filmer som vi filmspanare såg tillsammans på Stockholms Internationella Filmfestival. Henke valde filmerna: ”Lizzie”, ”Blaze” och ”Happy New Year Colin Burstead”.

Här är länkarna till mina bloggkamraters blytunga (?) texter om BLAZE:

Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)

Fiffis filmtajm

Movies Noir (Christian)

Jojjenito (Johan)

Fripps filmrevyer (Henke)

Har du inte sett den? (Carl)

Filmfrommen (Mikael)

The Nice Guys (2016)

The_Nice_Guys_Poster

Utan särskilt höga förväntningar, om än förvissad om att ”The Nice Guys” fått rätt höga betyg i  svenska medier, slog jag mig ner tillsammans med Filmspanarna i Sergels 12:a för att se Russel Crowe och Ryan Gosling lajva 70-talsbovar. Eller egentligen spelar de inte bovar, utan två rätt sjaskiga privatdetektiver.

Holland March, Goslings rollfigur, är en smålat och skrupelfri alkis som försörjer sig själv och sin 13-åriga dotter, Holly, på enkla detektivjobb. När han en dag korsar väg med en annan privatdetektiv, Jackson Healy (Crowe) – som arbetar än mer ljusskyggt än honom själv – snubblar de båda in i en brottshärva som kretsar kring den unga Amelia (Margaret Qually från ”The Leftovers”), som försvinner efter att ha försökt göra sig kvitt några mordiska förföljare. March och Healey tvingas därefter samarbeta för att kunna håva in lite kulor, och upptäcker att Amelia tycks ha mer på gång än en begynnande porrfilmskarriär.

Att varenda film numera, komedi så väl som fantasyepos, tvunget ska vara minst 2 h lång är något en har fått vänja sig vid. Men det betyder inte att jag tycker om det. ”The Nice Guys” hade lätt kunnat skrota vissa partier och kortats 20-25 minuter. I övrigt var filmen som helhet en lättsmält historia som inte stannar hos mig särskilt länge. En hel del roliga episoder, som framför allt Ryan Gosling måste bekännas skyldig till. Filmen frossar i 70-tals-dekis-noir-pynt, samtidigt som synen på äktenskapet kokas ner till repliken: ”Marriage is buying a house for  someone you hate”. Oj så skoj alla 50-talist-män hade det i biosalongen. (Snark.)

Men framför allt är det två saker som hänger kvar:

1) Kim Basingers ansikte

Hon och Russell Crowe var båda med i ”L.A. Confidential” från 1997. Nästan 20 år senare dyker de alltså upp här tillsammans. Den stora skillnaden är att Crowe lufsar omkring i all sin naturlighet med extramage och dallrande kinder i en av huvudrollerna, medan Basinger dyker upp i en mindre, om än inte obetydlig, roll och hon har då varken dallrande kinder eller extrakilon. Tvärtom har hon jämnat ut alla sina 63 år med någon form av botox eller kniv. Det är smärtsamt att se hur sjukt olika villkoren är för män och kvinnor i Hollywood. På riktigt, det gör ont i mig när jag ser Kim Basinger försöka göra något vettigt med sin rollfigur när alla inser (ja, alla) att den enda funktion hon fyller är någon märklig nostalgitripp. För särskilt välcastad är hon inte.

2) Alkisfarsan

En trodde ju att Goslings rollfigur trots alls skulle inse – efter att hans 13-åriga dotter varit nära döden mer än en gång tack vare honom, och efter att ha fått höra från Holly att Holland March varken är en bra person eller privatdetektiv – att det kanske vore dags att lägga flaskan på hyllan. I stället fortsätter han att supa ända in i slutscenen, och får dessutom med sig Healy på kuppen, medan lill-gamla Holly ”håller vakt” vid bardörren. Sympatin för Holland March som jag ändå lyckats bygga upp under filmen föll som ett korthus och nu vill jag mest slå alkisfarsan på käften. Skärp dig!

Nåväl. ”The nice guys” är inte en story om snälla killar om någon trodde det.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Det här vad månadens filmspanarfilm! Hur snälla är de andra i bloggar-ligan tror ni?

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Har du inte sett den?

Spotlight (2015)

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 17.18.25.png

Det är sällan jag känner för att använda uttrycket ”habil”, men ”Spotlight” ger mig en anledning. Det är en journalistrulle som är habil ut i kulspetsarna, lika stadig som tjockdatorerna som stod och surrade på The Boston Globes grävavdelning: Spotlight åren 2001-2002. Det var då journalisterna Sasha Pfeiffer, Mike Rezendes, Matt Carroll, under ledning av Walter ”Robby” Robinson, Ben Bradlee Jr och Marty Baron, nystade upp pedofilhärvan inom den katolska kyrkans präster och avslöjade att deras brott mörkats av kardinaler och biskopar under flera decennier.

Filmen som regisserats av Tom McCarthy bjuder på en fläckfri och njutningsfull upplevelse, som enligt en artikel i The Boston Globe 🙂 föregicks av ett lika noggrant förarbete som det som skildras i filmen. Av artikeln att döma har McCarthy och manusförfattaren Josh Singer knackat fram historien med hacka och mejsel på egen hand. Det fanns ingen bok att använda som förlaga som avslöjade hur Spotlight-gänget gick tillväga när de grävde fram storyn – däremot har de skrivit en bok om resultatet (”Betrayal: The crisis in the Catholic church”). Så McCarthy och Singer, och skådespelarna, har själva fått lov att ta på sig reporterrollen och intervjuat journalisterna bakom det stora avslöjandet.

Kanske är det en av anledningarna till att filmen känns så gjuten och genuin. Jag älskar den. Den är habil – men inte på ett tråkigt sätt. Tvärtom blir stringensen och den enahanda fokuset på journalisternas arbete en lättnad, och tonen är hög och klar. Det är så här man gör bra journalistfilm, för det är så här bra journalister gör när de gräver fram och presenterar en bra historia. Rakt upp och ner, inga konstigheter.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 19.07.36Bland skådespelarna imponerar, som vanligt får man numera säga, Mark Ruffalo i rollen som den envisa Mike Rezendes. Gud, den mannen har blivit en äkta karaktärsskådespelare. Han spelar inte, han ÄR sin rollfigur. Tyckte också mycket om Liv Schreibers diskreta intelligens och finstilta akwardness i rollen som den nya chefredaktören – utbölingen – Marty Baron. ”Spotlight” är utan tvekan en av det här årets bästa filmupplevelser. Ett hundra procent murvelmys!

För den som vill läsa The Boston Globes originalartiklar om katolska kyrkans mörkläggning finns de att läsa på tidningens hemsida. Här är också en video med Mike Rezendes och Walter Robinson som pratar om hur det var att tolkas på vita duken av Ruffalo respektive Michael Keaton. Kul va?

wp-bat-4

För fler åsikter om skjutjärnsjournalistik på vita duken, kolla in följande filmboggares recensioner av ”Spotlight”:

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

”Spotlight” är nominerad till sex Oscars i kategorierna: Bästa film, manliga biroll (Mark Ruffalo), kvinnlig biroll (Rachel McAdams), regi (Tom McCarthy), originalmanus (Tom McCarthy, Josh Singer) samt klippning (Tom McArdle). Jag tycker den har gjort sig förtjänt av alla nomineringar – med ett undantag. Jag tyckte inte illa om, men blev inte heller särskilt imponerad av Rachel McAdams rollinsats. Jag tror inte den tar hem för Bästa film – den har tung konkurrens och är kanske lite för ”lågmäld” för att vinna (fast med ”Argo” i färskt minne så varför inte?) … Störst chans tror jag att den har för bästa manus. Om Ruffalo får Oscarn är jag den första att hurra, men det lutar väl lite åt att Stallone tar hem den.

 

Son of Saul (2015)

Skärmavbild 2016-02-11 kl. 13.12.15Jag har redan recenserat ”Son of Saul” (Sauls son) för TT – publicerad i Metro – och behöver väl inte upprepa mig på här bloggen. Men jag vill ändå göra er bloggläsare uppmärksamma på filmen genom att skriva ett par ord här ändå.

”Son of Saul” (originaltitel: Saul fia) var en väldigt svår film att skriva om. Jag såg filmen redan i höstas, på Stockholms filmfestival, och lämnade då biosalongen med en känsla av … stum förundran. Illamåendet som bubblade i magen på början av filmen hade lagt sig, men mest av allt kände jag mig tom på känslor. Andra gången jag såg filmens inledning kommer illamåendet över mig igen och jag känner det starkare den här gången. Även sorgen griper tag i mig och jag inser att ”Son of Saul” kan vara en film man behöver se mer än en gång.

Första gången stängde jag nämligen av känslorna efter ett tag, precis som filmens huvudperson, Saul Auslander (poeten Géza Röhrig), tycks ha tryckt på den emotionella stoppknappen. Det är förrädiskt, för det innebär att filmen (eller snarare regissören) utmanar vår förmåga att engagera oss i någon som tycks ha slutat bry sig (eller slutat visa att han bryr sig). Vi är ju vana vid att lotsas genom hemskheter som dessa med stråkar (eller pianon) i bakgrunden, och en stadig hand att hålla i i form av ett manus vars bad guys och good guys säger de rätta sakerna för att skapa konflikt och så småningom upplösning. ”Son of Saul” saknar samtliga av dessa element. Det mest konstnärliga är fotot.

Och det är klart att det kan verka dumsnålt att beröva sina tittare en kavalkad av känslor när man gör en film om en epok – en ideologisk svart fläck i historieböckerna, ett brott mot mänskligheten, ett hån mot miljontals familjer, ett sår i Europas själ som kanske aldrig kommer att läka – som borde röra upp de starkaste av känslor. Men det kan också tolkas som ett genidrag.

Det kan tolkas som att László Nemes vill ge en mer ”sann” skildring av ett koncentrationsläger i krigets slutsked. Och sanningen är väl att verkligheten är en smula gråare, mer förvirrande och ogreppbar än vad som skildras på vita duken. Genidraget är alltså att tvinga oss sitta och uppleva samma desorienterade helvetesvardag som Saul, inte särskilt kul, men sympatiskt.

Det kan också finnas en poäng med att följa den grupp fångar – Sonderkommando – som tillhörde överlevarna och var de som tvingades leva med sina medfångars blod på sina händer resten av livet. Hur hade dom det och hur klarade de av att överleva? Se ”Son of Saul” och du behöver inte längre gissa.

Att filmen inte tilltalar det glupska känslomonstret inom oss alla, vilket Hollywood matar konstant, är väl mindre relevant i sammanhanget. Kan jag tycka.

Så här tycker mina kära bloggkamrater:

Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord (lägger upp sitt inlägg på måndag 15/2)

wp-bat-4

academy-awards-filmstrip-logo

Oscars2016 – spekulationer!

”Son of Saul” är ju nominerad till en Oscar i kategorin Bästa utländska film. Den tävlar mot ”Mustang”, ”A war”, ”Theeb” och ”Embrace of the serpent” – av vilka jag bara sett ”Mustang”. Jag har därför ingen åsikt om hur den står sig mot de andra filmerna, men med tanke på dess popularitet på Cannes och filmens ”impact” tror jag att den har en god chans att kamma hem statyetten. Och även om ”Mustang” är en film som tilltalar mig mer personligen tycker jag att ”Son of Saul” är av tyngre kaliber och vinner åtminstone min röst.

Rocky (1976)

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 13.33.49

Det är konstigt hur det kan bli. När jag var liten, och även senare i tonåren, hade jag en genuin fablesse för Rocky IV (1985). Jag älskade filmen. Tror till och med att jag gav den en femma på Filmtipset.

Handling: Ivan Drago den onda ryssen (Dolph Lundgren) dödar Rockys bästis, Apollo Creed (Carl Weathers), vilket får Rocky (Stallone) att ge sig in i ringen igen. Till smäktande åttiotalsmusik springer Rocky i bergen och gör pull-ups i en enkel stuga medan Drago spänner musklerna på högteknologiska löpband. Spänningen. Hämnden. Revanschen.

Slutsats: Filmen har ju allt!

Under åren som gått har ignorerat min inre röst som utsåg Rocky IV till en av de bästa filmerna från min barndom. Jag glömde bort min idol.

Lugn. Jag kommer inte kapitluera och säga att jag älskar Sylvester Stallone över allt annat – japp, Fiffi jag tänker på dej – och hävda att det är den bästa Rocky-filmen. Men jag skulle vilja återupprätta min heder och erkänna att Rocky IV alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Det är en klassiker. Punkt.

Insikten om min bortträngda Rocky-kärlek kom ikapp mig efter att jag såg om första filmen i serien, Rocky (1976). En ännu större klassiker förstås. Nu när Stallone är Oscarsnominerad för sin biroll i Creed (2015) kändes det rätt att gå tillbaka och kika på hur allting började.

Med Rocky fick ju ”the italian stallion” sitt stora genombrott i Hollywood och två Oscarsnomineringar, en för bästa manliga huvudroll och en för manus, på CV:et. Stallone vann ingen statyett den gången, men filmen kammade ändå hem tre Oscars för bästa film, regi (John G Avildsen) och klippning.

Och jag måste säga att det är välförtjänt. Stallone gör en perfekt rolltolkning av den uträknade, småfifflande, skönsnackande Rocky Balboa. En fighter, ja visst, men typ världens snällaste boxare – hans temperament går att jämföra med hans sköldpappa som ligger och skvalpar i fiskskålen. Boxare porträtteras ofta som arga muskelberg, men inte Rocky. Rocky är Ferdinand. Han stannar hellre i djuraffären och sniffar på Adrian.

Inte ens när Rocky blir provocerad vill han konfrontera någon annan med ilska. Som i scenen där han skäller ut tränaren Mickey (Burgess Meredith) efter att han lämnat Rockys lägenhet, trots att Mickey om någon förtjänade att höra det ansikte mot ansikte. Sedan springer Rocky efter honom och skickar fram försonings-näven. När såg man den sortens manlighet på film senast? Var det 1976?

Det finns många fina scener som klamrar sig fast på näthinnan, inte minst när Rocky springer genom Philadelphia efter att det blivit klart att en ”nobody” ska utmana världsmästaren Creed i en match. Folk tittar efter honom och han ser för första gången ut att ha liiite självförtroende. Åh, Rocky.

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 12.25.03

Kärlekshistorien melllan Rocky och Adrian (Talie Shire) är också väldigt intressant – och ovanlig. Han ger sig sjutton på att dejta den blygaste tjejen i stan, trots att folk säger att hon är efterbliven. (Och hon ser faktiskt ut som en liten tant, alternativt bibliotekarie med bokstavskombination.)

Så vad är det han faller för?

För det första har Adrian en personlighet, det är inte alla film-flickvänner förunnat. För det andra är det en mycket udda, men varm personlighet. Jag skrev i min recension av Southpaw att den inte var så gräslig, men med Rocky färskt i minnet känns Rachel McAdams ”Eminem-pinuppa” som en pinsam fadäs jag helst glömmer. Adrian som person är motsatsen och det säger jag i positiv mening. Hon är plågsamt blyg, men biter sig inte i läppen och fladdrar med fransarna för att egga upp sin friare som i Fifty shades of Grey

Bara det att hon är 30 år och ogift (detta är 70-talet), bor med sin bror och inte drar på smilbanden för billiga komplimanger eller dåliga skämt, utan att det ses som något negativt! Och hon får ändå boxarkillen som går runt i skinnpaj med hatten på sned och snackar hela tiden. Man kanske kan kalla henne kvinnornas svar på Edward Scissorhands – en märklig typ som accepteras för den hen är. Och är inte det vad Rocky i grund och botten handlar om, i åtminstone första och andra filmen; att försöka acceptera den man är?

I dag har sjunde ”Rocky”-filmen: Creed svensk biopremiär. Missa inte den om du vill dröma dig bort i Stallones nallebjörnsögon och spela piano på ”Fruitvale station”-skådisen Michael B Jordans magrutor. Skämt åsido – det är en sevärd film som i mina ögon nästan kommer upp i originalets kvaliteter.

Läs gärna min recension av Creed i Metro (som jag skrev för TT).

wp-bat-4

The Forest (2016)

The_Forest_PosterLördagens filmspanarfilm valdes av Fiffi och eftersom alla redan hade gått och sett The Hateful Eight lagom till filmspanarträffen föll hennes val på en rysare med Natalie Dormer (Margaery Tyrell från Game of Thrones) i huvudrollen.

The Forest är regissören Jason Zadas långfilmsdebut och handlar om den  unga, amerikanska kvinnan, Sara, som när tvillingsystern Jess försvinner, åker till Japan för att leta rätt på henne. Enligt skolan där Jess undervisade i engelska försvann hon i den mytomspunna skogen Aokigahara, dit folk beger sig för att begå självmord. En märklig plats för en skolklass att besöka måhända, vilket Sara (Dormer) poängterar i filmen, men ”Självmordsskogen” (som finns på riktigt) ligger vid foten av Mount Fuji, Japans högsta berg, och är således en viktig, geografisk plats för unga studenter.

Sara är inte förvånad över systerns val att spontanförsvinna och önskan att utforska skogen, som enligt sägnen hemsöks av de döda, då Jess alltid varit den äventyrligare sorten – men hon blir ändå orolig eftersom Jess lider av psykisk ohälsa och försökt begå självmord vid flera tillfällen. Så trots att oddsen talar för att Jess är död – tydligen slutar den japanska polisen leta efter 48 timmar utifrån slutsatsen att hon begått självmord – bestämmer sig Sara att ge sig ut i skogen och leta. Hon ”känner” nämligen genom tvillingbandet att Jess fortfarande är vid liv.

Några nätter innan hon ger sig av drömmer Sara att hon hittar Jess gula tält i en murken, gammal källare. Inuti tältet sitter Jess, i barngestalt, kanske 7 år gammal, och ser vettskrämd ut.

I sällskap av Aiden, en australiensisk journalist, som tycker att Saras sökande efter tvillingssystern kan bli en bra story, och Michi, en japansk, skogskunnig guide beger sig Sara ut i den täta skogen, och man kan väl säga att hon hittar mer än hon hade kunnat ana.

The Forest är en dussinrysare som varken är svindålig eller särskilt bra. Natalie Dormer gör sitt jobb och filmen också. Jag rycker/skriker till och slänger upp händerna framför ansiktet minst tre-fyra gånger (jag är förvisso lättskrämd), och förbannar diverse rynkiga gummor och japanska skolflickor i uniform som tenderar att dyka upp i mörka vrår och skogsgläntor där det nyss inte synts till en enda levande själ. Filmen har vissa logiska luckor, dock inte så grava att jag blir irriterad under filmens gång, utan det är sånt jag tänker på efteråt.

En kanske inte helt spoilerfri slutsats:

Det finns en undermening i filmen som tilltalar mig, men som kommer på skam på bekostnad av viljan att skrämma tittaren med ovan nämnda element. De psykologiska stråken planteras klumpigt och man kommer inte i närheten av någon tillfredsställande aha-upplevelse i nivå med mästarrysaren The Others – en orättvis jämförelse måhända, men det är min enda måttstock – även om man i slutändan förstår att Saras sökande efter systern inte handlar om en konfrontation med systerns, eller skogens, demoner, utan hennes egna hjärnspöken.

Problemet är att dessa ”spöken”, aka Sanningen med stort S, är som en öppen bok för en normalbegåvad person och det framgår inte varför Sara över huvud taget behövde springa ut i Självmordsskogen för att inse att luftslottet var en källare.

wp-bat-2

Ett viktigt jävla Ps. Biopubliken var nog de som satte störst skräck i mig. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? På riktigt. Ta inte med papperspåsar/inslagspapper/chipspåsar som ni öppnar och knöklar ihop mellan varje gång ni fiskar upp vad det nu är ni måste trycka in i brödhålet varannan minut under filmens gång. Snälla. Köp en pappmugg, ät som folk, du sitter inte hemma i vardagsrummet. Lys mig inte i fejset med DIN mobil. Jag hör dig. Jag ser dig. Jag önskar jag visste var du bodde. Snälla SF, jag är beredd att betala mellanskillnaden för popcornen och läsken, bara jag slipper den här skiten på bio. Lätt. Våga prova. Sätt upp en snacksfri visning och låt biobesökarna pröjsa 160 spänn istället för 110 eller 120. Se hur många som kommer ändå. Jag kommer stå först i kön. Ds.

Filmspanarna logga

Månadens filmspanarfilm lockade inte färre än fyra filmbloggare. Spana in deras recensioner av The Forest här:

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Jojjenito

The Martian (2015)

Uppdatering 2016-03-24: Jag har skrivit en ny recension efter en omtitt, se kommentar i slutet av inlägget. 

När en har uppåt 20 utkast på lut är det kanske dags att prångla ur sig en text, men det ska erkännas att den sitter långt inne. Jag har drabbats av någon oförklarlig olust att skriva om film. Jag ser fortfarande film, läser om film, längtar efter film och betygsätter film i hjärnan, men att knattra ner mina åsikter framstår sedan en tid tillbaka som lika lustfyllt som att gå till tandläkaren.

Men ibland får man bara ta sig i kragen, räta på ryggen, och skriva ändå. Med bara några veckor kvar på det här året vore det rent ut sagt pinsamt om jag inte fick ner några rader om den filmen som varit en av de mest efterlängtade för mig personligen detta år.  Här kommer en inte helt spoilerfri recension av The Martian.

Skärmavbild 2015-12-08 kl. 21.00.48

Den där om Mark Watney på Mars alltså. Jag har läst boken av Andy Weir, en upplevelse som var både bra och dålig (långrandigt emellanåt med allt som skulle förklaras in i minska kemiska detalj). Jag älskar det humoristiska tilltalet från Watney och det rappa tugget hos NASA-gänget, i synnerhet gillade jag karaktärerna Vincent Kapoor, Mitch Henderson och Mindy Park – men kanske allra mest; NASA:s presstalesperson Annie Montrose. I boken svär hon som en lastbilschaffis, men detta uppmuntrande karaktärsdrag har alltså raderats i filmens version av Annie. Enda orsaken jag kan komma på till varför det är så skulle vara för att få ner åldersgränsen. Mycket tråkigt och Kristen Wiigs komiska tajming känns en aning bortkastad.

Jag är nöjd med filmen. Den är precis lika icke-psykologisk och underhållande som boken, men har 100 gånger mindre tekniskt babbel vilket är till filmens fördel. Och den är för jädra snygg. Jessica Chastain är perfekt castad till rollen som kapten Lewis och det var kul att se Kate Mara som dataingenjören-astronauten Beth Johanssen. Jag ÄLSKAR miljöerna och hela räddningsaktions-stämningen som råder. Bra scen med Donald Glover i rollen som Rich Purnell, då han förklarar hur rymdfarkosten kan använda sig av jordens omloppsbana för att skjutsats tillbaka till Mars.

Och precis som i boken gillar jag hur Watney relaterar till Mars som både sin fiende och en polare som han försöker bräcka.

Skärmavbild 2015-12-08 kl. 21.07.00

Scenen där NASA berättar för Mark att han ska braka iväg från Mars i en nedbantad raket utan tak är episkt rolig. Hela den sekvensen, det sista steget inför att faktiskt lämnar Mars, tycker jag bäst om. Trots att jag vet hur det ska sluta känns det nervkittlande och äntligen får man se lite mänsklig ångest i Watneys fejs, precis innan han svooshar iväg mot sin eventuella död. (Har dock ännu inte bestämt mig om jag tycker att Matt Damon verkligen var rätt skådis för rollen).

MEN, jag skulle vilja se filmen en gång till. Det var som om den inte riktigt satte sig vid första försöket. Kanske är det boken som spökar, det var lite samma feeling som när jag såg Gone Girl inte så långt efter att jag läst boken, man sitter mest och funderar på likheter och olikheter och blir nästan distraherad av sina egna tankar.

Men på det stora hela är jag nöjd. Kanske höjer jag betyget efter omtitt.

Uppdatering 2016-03-24:

Jag har sett om The Martian och kommit fram till att betyget består, men med vissa invändningar och jämförelser med boken. Läs den nya recensionen här.

wp-bat-3

 

Trainwreck (2015)

Skärmavbild 2015-08-24 kl. 19.09.48Trainwreck är ingen biografi, men en del av filmens manus är baserat på komikern och manusförfattaren Amy Schumers egna erfarenheter. Som att ha en kroniskt sjuk pappa, och en lillasyster som är hennes motsats. Att supa och ligga runt för att hon mår dåligt, inte för att livet är härligt. Att leva ut för att slippa ta itu med insidan. Och så kan det ju vara. Det är kanske inte så ”bra”, men varför måste ”lösningen” per automatik vara en parrelation?

Jag skrattade högt under visningen av Trainwreck. Frustade säkert vid något tillfälle. Fick blöta ögonfransar vid två tillfällen, första gången för att jag blev rörd av Amys relation med sin MS-sjuka, rasistiska, homofobiska, irriterande pappa. Andra gången alldeles mot slutet. Ni vet …

Fast ändå … jag får typ svårt att fokusera när jag tänker på den. På så vis stämmer titeln. Det är som att försöka minnas vad som hände efter en tågolycka; det är rörigt, för mycket folk och nä, tåget kom faktiskt aldrig fram till stationen.

Första halvan av filmen har en poäng; den inleds med en ljuvligt cynisk dock-metafor och tycks ifrågasätta tvåsamheten och genusroller, men visst, det saknas lite självinsikt hos huvudpersonen Amy. Men det löser andra halvan av filmen genom att sopa all normkritik under mattan och inrätta sig i ledet. Bli ihop med någon och ge för guds skull INTE UPP även om ni är så omaka att måsar gifter sig med fiskar innan någon tänker tanken att just ni ska vara ihop.

Skärmavbild 2015-08-24 kl. 19.10.36

Bill Hader är charmig. Amy Schumer är rolig. Brie Larson är underutnyttjad och dötrist. Tilda Swinton är jättekul. Mest för att det är hon bakom allt det där sminket och den sylvassa brittiska accenten. Och Trainwreck har verkligen sina stunder (Ezra Miller som praktikanten, pitchmötena, slutscenen).

Men det som stör mig är nog att jag aldrig riktigt förstår mig på Amy. Varför är hon trasig? Varför jobbar hon på ett skitmagasin? Varför är hennes syrra så jävla präktig? Och i vilket årtionde utspelades scenen med ”desperate housewives from hell”? Kanske är det vanligt i en amerikansk kontext att kvinnor över 30 utan man och barn ses som paria, och att hemmafruarnas worst case scenario inte sträcker sig längre än till vad det nu var för vardagligt utropstecken (så trist att jag glömt). Men sammantaget är detta hattande mellan ”moraliska” ståndpunkter filmens svaghet.

Även om Trainwreck fick mig på gott humör under bion så dalade upplevelsen i efterhand. Den får godkänt som popcornsällskap, men jag hade väntat mig en smartare film. Och nej, en komedi ska inte vara 2 timmar och 4 minuter lång.

wp-bat-3

Kingsman: The Secret Service (2014)

 
Jag vet inte vad jag trodde att Kingsman: The Secret Service var för slags film, men jag var inte beredd på denna mashup av…  Guardians of the Galaxy feat. Colin Firth feat. Samuel L.Jackson. Alltså en superhjältefilm (man vet att man har att göra med en serietidnings-adaption när det flyger tegelstenar ur en spräng byggnad och bildar filmens ”titles”) förklädd till en brittisk spionfilm som frontar med en amerikansk IT-skurk i jeansskorta och sneakers. Jag var jätteförvirrad till en början. Och är det fortfarande. För jag vet inte riktigt vad jag tycker om Kingsman. Men känslan av att det var lite för många syrliga karameller i den godispåsen kanske beskriver det bäst. Nu är jag sträv på tungan. 
 
Matthew Vaughn och Jane Goldman (radarparet som skrivit manus till X-Men: Days of Future Past, Kick-Ass och Stardust) vet inte alltid var gränsen mellan kul och plumpt går. Det är ett problem. För även om många i biosalongen fnissade ihjäl sig åt att svenska statsminister och prinsessan (Madeleine?/Hanna Alström) hade små roller att spela i intrigen var det mest skämskudde som gällde för min del. Åh gud…nej. Bort. Och någon borde säga till Samuel L. Jackson att spela EXAKT samma karaktär i samtliga filmer med hans namn på affischen är liksom inte nånting positivt. Det är att göra våld på ett varumärke som en gång var kultförklarat. Även om han aldrig varit nån personlig favorit så är han numera så minimalt intressant som skådespelare att jag vill skänka bort honom till välgörenhet. 
 
Det positiva med Kingsman stavas Taron Egerton, som spelar underdogen ”Eggsy”. Colin Firth gör förstås det han ska på sitt torra Firth-sätt, men det är scenerna med Egerton som får mig att le lite fånigt. Han är en bättre skådis och har en mer komplicerad rollkaraktär än Chris Pratt i Guardians of the Galaxy, men filmerna har vissa likheter. Ett modernt, popmusik-dängigt soundtrack, otroliga slagsmål i slow motion och skurkar med hårda actionbrudar till assistenter.
 
Spaning 1: Jack Davenport (Derek i tv-serien Smash). Vill se mer av honom! 
Spaning 2: Mark Hamill är med på ett hörn också. Oigenkännlig. Men han är där. 
 
Betyg:
 

Taken 3 (2014)

Att jag infinner mig på Rigoletto en lördagseftermiddag för att se Taken 3, efter att ha gett den första filmen i trilogin: Taken (2008) en etta i betyg kan ju verka märkligt. Lite korkat till och med. Vad förväntar jag mig? Att Liam Neeson ska ha slutat att behandla sin vuxna dotter som ett mycket litet barn, eller att skurkarna från Öst lämnat honom ifred för gott? ICKE SA NICKE. Men ibland tar man en för ”teamet”, d.v.s. Filmspanarna. Taken 3 var Jojjes val på månadens filmspanarträff – det var bara att bänka sig och spänna fast säkerhetsbältet. Vässa sågen. 
 
Fast så katastrofalt dålig var den faktiskt inte. Även om Bryan Mills (Neeson) fortfarande köper gigantiska mjukisdjur till sin nu 20-åriga dotter och pepprar sönder ryssar till höger och vänster. Precis som i första filmen är den inledningsvis inte så pjåkig, och även här står relationen mellan pappa Bryan och dottern Kim (Maggie Grace) i fokus. Grace spelar äntligen dotterns rätta ålder och Liam Neesons Bryan Mills känns sympatisk, lugn, kanske till och med någorlunda lycklig. Bryan och ex-frun Lennie (Famke Janssen) tycks ha lagt ner stridsyxan (vilket säkert har att göra med vad som hände i Taken 2, vilken jag inte sett) och man bara väntar på att glöden mellan dem ska ta fyr på riktigt. Men så inträffar något hemskt… Och plötsligt ser det ut som att Taken 3 ska utveckla sig till en The Fugitive-historia (en favoritfilm i min ungdom), en katt-och-råtta-lek mellan f.d. CIA-agenten Bryan Mills med McGyvers nio liv i bakfickan och den klipska mordutredaren Franck Dotzler (Forest Whitaker).
 
Åhh, ja! jag förlåter Hollywood för första filmen om ni löper linan ut på detta tema, tänker jag hoppfullt. Jag skiter i om det inte är originellt, så länge det inte innefattar albanska maffian och (alltför) unken sensmoral. Och Forest Whitaker känns faktiskt perfekt i rollen som en mindre aggressiv Tommy Lee Jones/Samuel Gerard-karaktär. Han har pondusen, lugnet, och tvinnar snoddar och äter bagels som en smart detektiv bör göra i ett sådant upplägg. Och så har han respekt för rättvisan via lagens långa arm, vilket ju är bra eftersom Bryan Mills gärna slarvar på den punkten.
 
 
Harrison Ford i The Fugitive (1993) och Liam Neeson i Taken 3 (2014). Lika som bär?
 
 Tyvärr kunde man bara inte hålla sig från att spränga parkeringshus och låta Bryan Mills glida in i Superman-dräkten – igen – precis när det höll på att bli en okej actionfilm. Nä, se den gubben gick inte. Istället för att fortsätta i det täta thriller-spår som Dr. Richard Kimble och kommissarie Samuel Gerard traskade upp för 21 år sedan springer filmen iväg åt ett helt annat håll. In med skjutdonen, en krigsskadad ryss med läskigt kort lugg och alla visste ju vem den riktiga skurken var redan från början. Det är som om regissören Olivier Megaton inte riktigt kunde bestämma sig för vilken historia han ville berätta, så han stoppade in lite av varje. Inte till dess fördel. Man sjabblar bort dynamiken mellan Mills och Dotzler lika effektivt som stygnen som borde ha suttit på Famke Janssens hals. Och jag tycker att man tar lite lättvindigt på titelns tematik, för särskilt varaktig är inte kidnappningen av Mills ex-fru, som jag förmodar är den som blir ”taken” i sammanhanget. Nästan lite fusk. 
 
Betyg: 
Nu ska det bli intressant att läsa vad de övriga tappra filmspanarna tyckte om Taken 3!