Etikettarkiv: Evolution

Evolution (2015)

Jag såg Evolution i måndags, två dagar efter att Filmspanarna spanat in den på Stockholms filmfestival, en heldag med blogggänget som jag tyvärr missade. ”Min” visning var en F2F (face to face) med regissören Lucile Hadzihalilovic och jag kan väl säga så här: jag hade varit lika förvirrad som de andra filmspanarna (som tweetade och uppmanade mig att förklara filmen) om jag inte hade fått se och höra regissören prata om sin film.

Men vi börjar från början.

Evolution är Hadzihalilovics andra långfilm (eller tredje om man räknar den 52 minuter långa Mimi från 1996 som en långfilm) och det är andra gången hon tävlar på Sthlm filmfestival. Senast var hon här med Innocence (2004), som jag nu är sugen på skulle se. Den ska vara ungefär likadan som Evolution har jag förstått, och att jag vill se den med Evolution som preferens säger väl någonting om Hadzihalilovics mystiska dragningskraft. Jag fattade nämligen ingenting av filmen.

10-åriga Nicholas (Max Brebant) lever på en enslig ö mitt ute i ett stormigt hav tillsammans med sin mamma (Julie-Marie Parmentier) och några andra vuxna kvinnor och deras söner i hans egen ålder. En dag när han är ute och simmar bland korallreven tycker han sig se en död pojke på havsbotten med en röd sjöstjärna på magen. Han springer hem och berättar om det för sin mamma, som ignorerar Nicholas ”syn”. Hon ger honom i stället hans dagliga medicin och stänger fönsterluckorna.

Nicholas kan inte släppa tankarna på pojken och återvänder till havet för att undersöka saken, men hittar ingenting som förklarar hans syn. Kort därefter tar hans mamma honom till sjukhuset på ön, vilket är lika mysigt som hans eget hus, med väggar och golv i  karg och våt betong. Utan att förklara så att han förstår läggs han på operationsbordet. På sjukhuset möter han sjuksköterskan Stella (Roxane Duran) som så småningom fattar tycke för Nicholas.

De vuxna kvinnorna på ön håller samman och verkar nästan som en enhet, men är samtidigt helt avskärmade från pojkarna känslomässigt, åtminstone verkar det så på ytan. Den enda som reagerar annorlunda är Stella. En rynka i pannan här, en förstulen blick där. Snart inser Nicholas att kvinnorna; läkarna, sköterskorna och hans mamma, fört honom och de andra pojkarna bakom ryggen och han börjar ifrågasätta rutinerna, sjukhusbesöken, ingreppen. Utan att förstå vad det är de gör med hans kropp känner han att det är fel.

Man kommer väldigt nära Nicholas på ett både fysiskt och känslomässigt sätt och följer (nästan) hela händelseförloppet ur hans perspektiv.

Utan att avslöja mer än så av handlingen kan jag säga att min hjärna gick på högvarv under hela filmen. Teorierna valsade omkring som förvirrade zombies i min hjärnas korridorer och letade efter mening och mål. Ibland hittade jag något mjukt och luddigt som kändes bekant, med större delen av tiden famlade jag i mörker. Som en zombie med svår bakfylla. Och precis som vissa bakfyllor är lite mysiga var det här biobesöket det också.

Sedan var vissa saker ljuvliga rakt upp och ner, så som undervattensbilderna och havets ständiga ”närvaro”, ömsom hotfullt och ömsom beskyddande. La mere, la mer. Vad jag verkligen gillade med filmen och som hon själv satte ord på, var öns ”textur” som skapats av betong, salt, sol och vind.

Man kan säga att Lucile Hadzihalilovic avfärdade mina intellektuella försök att förstå filmen, manuset hade tydligen genomgått flera bearbetningar och ju mer saker och ting förklarades, desto sämre blev det , sa hon under efterföljande F2F. Men hon berättade i alla fall var hennes inspiration kom ifrån och vad hennes intentioner var.

Kort sagt: Tolka inte filmen bokstavligt, låt den vara ett mysterium, precis som omvärlden framstår för Nicholas, så är saken biff.

Långt sagt: Hadzihalilovic ville gestalta barns maktlöshet och förhållande till sin omvärld och den egna kroppen. Ett sjukhusbesök från barndomen inspirerade henne att välja den miljön för övergreppen som vuxenvärlden utsätter pojkarna för. Hon minns hur otäckt det var att vara utlämnad till de auktoritära läkarna som gjorde ett ingrepp på henne, för att hjälpa förstås, men som ändå väckte ett starkt obehag. Inbäddat i detta en tankegång som handlar om vår relation till kroppar, den egna och andras, i synnerhet när de genomgår en förändring, vare sig den kommer organiskt eller genom yttre påfrestningar.

Att det helt saknas vuxna män på ön förklarades med att hon ville att Nicholas skulle sakna förebilder, en förstärkning av känslan att inte veta vad det ska bli av honom som vuxen. Det finns så klart många fler lager och tolkningar, men jag nöjer mig med det som jag upplever som de essentiella.

Hon gav självklart ingen ”förklaring” till filmens handling. Det är öppet för tolkning, sa hon med ett snett leende. Och jag tror att det enda sättet att förstå filmen är just känslomässigt, inte logiskt.

wp-bat-4

Filmspanarna logga
Är mycket nyfiken på teorierna som florerar hos övriga Filmspanare, vad gjorde de av Evolution?

Rörliga bilder och tryckta ord

Vad ska man se på Stockholms filmfestival i år?

Skärmavbild 2015-11-05 kl. 21.05.57Jo det ska jag tala om.

Hade förmånen att arbeta på Stockholms filmfestival under ett par hektiska veckor i september och oktober då vi knåpade ihop en programtidning. Under den här tiden hann jag bli relativt insatt i programmet och vid slutet av min anställning var jag redo att se samtliga filmer i tävlingskategorin Stockholm Competition. Jag blev uppslukad av varenda film, kände att just den där filmen, och den, och den! var något alldeles extra. Woop woop hösten är räddad! Nu ska här ses film i 11 dagar långa!

Men … eftersom jag känner mig själv skulle jag tippa på att jag kanske kommer att se en fjärdedel av dessa, möjligen ännu mindre. Jag är en sådan där som gör upp grandiosa SFF-planer varje år, lusläser tidningen från ”pärm till pärm” (även när det är jag själv som skrivit den), kollar på trailers, suktar, längtar, och sen när festivalen väl kommer har jag hunnit bli lite … mätt. Jag är en fladdrig typ. Tröttnar lätt. Ett beteende som även går ut över den här bloggen ibland. Jag sympatiserar med er arma läsare som undrar vad jag är för en typ. Som en sån där frånvarande lattjopappa som dyker upp då och då och tar med ungarna ut på en skojig matinérulle.

Så för att skyffla tvivlen på gödselhögen ska jag helt enkelt sälja in filmerna på nytt, till mig själv, och måhända även till dig som läser detta. Hur gör jag då detta? Ska det bygga på teman? Sektioner? Några vänner bad mig lista topp 3 från hela festivalen och det var ju rakt omöjligt – i stället blev det tips utifrån deras preferenser. Men här på bloggen är  MINA preferenser som regerar. Min filmsmak i ett nötskal. Så här har ni 10 filmer som jag är synnerligen sugen på med motivering varför!


10. Årets pillerburk
I SMILE BACK av Adam Salky
(American Independents)
Skärmavbild 2015-11-05 kl. 21.52.33
En ”klassisk” American Independent. Sarah Silverman är en hemmafru som knaprar piller och dricker lite för mycket vin för att dämpa den kvävande familjelyckan. Vill se för att jag älskar Sarah Silverman och ångest i vackra hem.



9. Årets galnaste

HEIL av Dietrich Brüggeman

(Twilight Zone)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 11.33.01
Det här var den första filmerna som jag lade på minnet när jag gick igenom programmet. Kul trailer (som av någon anledning bara verkar finnas på tyska utan subtitles) som utlovar våld, roliga repliker och punkiga nazister som vill invadera Polen på nytt. Det låter festligt.


8. Årets överraskning
ANGRY INDIAN GODDESSES av Pan Nalin

(Asian Images)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.13.51
Klart en blir nyfiken på en film som säljs in som ”Indiens första female buddy movie”. Inte för att genren ”buddy movies” erbjudit mig särskilt många favoritfilmer genom tiderna – egentligen – men efter Bridesmaids och The Heat får jag kanske omvärdera denna komedigenre. Men framför allt känns ”indiska gudinnor” och mafioso-feelingen i bilden ovan som en otippad kombination och god orsak till att se den.


7. Årets regnbåge

NEON BULL av
 Gabriel Mascaro
(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.12.09
En machoman som praktiserar rodeo dagtid och i skydd av kvällens mörker syr klänningar åt sin flickvän i hemlighet låter som en spännande cocktail där könsroller, kreativa uttryck, kroppslighet och kärleken inte är svart eller vit, manlig eller kvinnlig, utan neonfärgad.


6. Årets hjärtstartare

OUR LAST TANGO av German Kral
(Stockholm Documentary Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.27.50
Jag är dödligt svag för storslagna kärlekshistorier á la Moulin Rogue och jag älskar dans på film, på scen, youtube, hemma intill stereon, you name it. Ett av mina favoritband som kan få mig att gråta på nolltid heter Darya & Månskensorkestern, de spelar finsk tango. Tango är så dramatisk och samtidigt strikt i sin natur och det är det som gör den så vacker. Det finns med andra ord ingen orsak till varför jag inte skulle vilja se Our Last Tango där en tangoensemble från Buenos Aires gestaltar två verkliga tangodansares passionerade kärlekshistoria.


5. Årets pang-pang

CARTEL LAND av Matthew Heineman

(Stockholm Documentary Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 22.58.30
Den här tror jag kommer vara en sån där riktig smack in the face-dokumentär som man råkar på då och då. Producerad av Kathryn Bigelow (The Hurt Locker, Zero Dark Thirty) och regisserad av en ung och vågad Matthew Heineman (som bäddat in sig hos två medborgargarden vilka kämpar mot drogkarteller) med gritty och närgånget foto såväl som episka landskapsbilder tror jag inte att jag kommer bli besviken. Det är nånting med galna veteraner och Breaking Bad-vibbar som kittlar i kistan helt enkelt.


4. Årets rom-com
THE LOBSTER av Yorgos Lanthimos
(Special Presentations)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.30.19
Självklart ska jag gå och se årets kanske konstigaste romcom om människor som förvandlas till djur om de inte hittar en partner inom 45 dagar. Colin Farell får en chans till trots besvikelsen i True Detective (säsong 2) och i sällskap av Rachel Weisz, Léa Seydoux med flera hoppas jag på en riktigt originell salt karamell av Dogtooth-regissören Yorgos Lonthimos som också är på plats och tar emot årets Visionary Award. Obs! Snart slutsåld. Jag har bokat biljett den 14:e!


3. Årets huvudvärk

EVOLUTION av Lucile Hadžihalilovic

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 16.47.54
Kanske lite taskigt att kalla filmen huvudvärk innan jag sett den, men jag tror att detta är en film som kommer att väcka spännande tankar i mitt huvud. Långsam science fiction-fantasy-skräck med feministiska övertoner låter som en fantastisk anledning att få lite ont i skallen.


2. Årets ”Schindler’s List”

SON OF SAUL av László Nemes

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 22.45.59
Var inte jättesugen på denna först, men efter att ha hört programavdelningen prata sig varm om Son of Saul har jag omvänts. Ungerns Oscarsbidrag ska tydligen ha ett speciellt och gripande bildspråk där i princip allt som sker skildras ur huvudpersonen Sauls perspektiv. Och när jag läser om den i programtidningen stiger gråten i halsen. Bara av att läsa om den! Så ja, i dessa tider av rasism och högervindar i Europa kanske det behövs en till film från ett av de allra värsta koncentrationsläger under andra världskriget.


1. Årets uppror
MUSTANG av Deniz Gamze Ergüven

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 20.48.46
Regissören Deniz Gamze Ergüvens film om en systerskara som blir inlåsta men vägrar finna sig i sin situation behandlar såväl det politiska klimatet i Turkiet som systrarnas känslomässiga tillstånd och relationen mellan  dem. Men enligt regissören är det inte fråga om någon vardagsrealism, utan snarare en sagolik berättelse med mytiska och tragikomiska inslag:

”I wanted to portray these girls like a five-headed monster. They were like supernatural, otherworldly creatures for me with their long hair, which was reminiscent of a horse’s mane.”

För att inspirera skådespelerskorna inför sina roller visade hon dem filmer av såväl David Lynch som Ingmar Bergman. Deniz Gamze Ergüven är en turkisk filmskapare som skolats i Frankrike. Hon har skrivit manus tillsammans med franska Alice Winocour som är regiaktuell på festivalen med Maryland. En annan regissör med liknande bakgrund, som är dubbelaktuell med en delvis fransk film, är litauiska Alanté Kavaïté som regisserat The Summer of Sangaile och skrivit manus till fransk-bosniska Lucile Hadžihalilovics Evolution. Spännande med dessa samarbeten med den franska filmskolan som gemensam nämnare. 


Bubblare i bokstavsordning: As I Open My Eyes, The Black Panthers: Vanguard of the revolution, Carol, The Club, Chuck Norris Vs Communism, The Daughter, The Diary of a teenage girl, Efterskalv, Green Room, Land Legs, Macadam Stories, Maryland, North, Peggy Guggenheim: Art Addict, The Summer of Sangaile, The Swedish Theory of Love, Sworn Virgin, This Changes Eveything, Taxi Teheran, Tikkun, The Wednesday Child. MED FLERA!


TIPS!
Filmer som jag kan rekommendera för att jag redan har sett dem:
Mediterranea, The Wolfpack, The Amina Profile, 7 Chinese Brothers, She’s Wild Again Tonight.


Jag har också bokat in mig på HORROR NIGHT DELUXE fredagen den 13:e då Ellen Burstyn kommer till SFF och tar emot pris och presenterar Exorcisten på Skandia. Följs upp av den svenska internatslashern Alena och den tokäckliga, turkiska Baskin som jag har lovat mitt biosällskap att se trots att det är låååångt utanför min comfort zone.
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.55.38

Jahopp! Då är det väl bara att ge sig i kast med årets festival. Vad väntar ni på!!!!!!

sff_logo_white