Etikettarkiv: Ethan Hawke

Blaze (2018)

”Blaze” är Ethan Hawkes fjärde långfilm som regissör, varav den tredje som handlar om musik. Bakom sig har han ”Seymour: An introduction” (2014), en dokumentär om en pianist, ”The hottest state” (2006), ett kärleksdrama om en ung, manlig skådespelare som förälskar sig i en ung, kvinnlig singer/songwriter, där delstaten Texas spelar en tredje huvudroll, och Ethan Hawke själv spelar huvudrollens pappa. Hans första film ”Chelsea walls” (2001) utspelas på det legendariska New York-hotellet där kulturvärldens créme de la créme huserat sedan ett sekel tillbaka. Det var t.ex. där som Sid Vicious (från rockgruppen Sex Pistols) misstänktes ha mördat sin flickvän Nancy Spungen på 70-talet. Så egentligen handlar väl samtliga av Hawkes filmer om musik, på ett eller annat sätt.

Så även den biografiska spelfilmen ”Blaze” (2018) som porträtterar Blaze Foley (Michael David Fuller), en bluesartist född 1949 som inte lyckades göra någon verklig karriär under sin livstid, eller sätta sin musik på pränt (på grund av bortslarvade vinylkopior och avbrutna studioinspelningar) men som ändå verkar ha lämnat själsliga spår efter sig i countryvärlden i form av låthyllningar och skrönor.

En död och bortglömd legend, det är Ethan Hawkes vinkel kan man säga. Att filmen baseras på boken ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze” som är skriven av Blazes f.d. fru Sybil Rosen bidrar måhända till att det vilar en viss nostalgi över projektet, men tillför också en autentisk känsla till kärlekshistorien. Vilket är den del av filmen som tilltalar mig mest.

För lika mycket som det är en film om lidande konstnärer, i detta fall musiker som valt att leva på gränsen till självutplåning, är ”Blaze” en film om två själsfränder som inleder sin relation i ett träd. Blaze (Ben Dickey) och Sybil (Alia Shawkat) träffas i något slags konstnärskollektiv, där Sybil ingår i skådespelarklicken, medan Blazes roll och position är mindre klar. Men gitarren har han alltid nära till hands, i princip släpper han aldrig taget om den, och mumlar fram låttexter och melodier lika naturligt som andra andas. En naturbegåvning fångad i en nallebjörns tunga kroppshydda, fast med en rävs spjuveraktiga uppsyn. Sybil och Blaze har det rätt gött i den där träkojan i skogen och lever enligt dem själva i paradiset, ändå lämnar de sin kokong och ger sig ut i världen. Vilket bryter förtrollningen förstås. Sybil lägger sina skådespelardrömmar på hyllan för att förverkliga Blaze musikkarriär, men den senare super och knarkar bort varenda chans han får.

Att jag inte enbart avfärdar Blaze som en enorm mansbäbis beror troligtvis på flera saker; som att Ben Dickey är oemotståndlig och att jag tycker mig förstå hans motiv, någonstans djupt i magtrakten fattar jag det där motståndet mot att inställa sig för rakning. Jag tolkar detta motstånd på flera sätt, dels som en rent intellektuell och konstnärlig protest mot god smak och kommersialiseringen av människors typ, själ. För blues är ju själens musik, right? Men jag tolkar också in en självdestruktiv psykologi som går ut på att Blaze inte ser sig själv som värdig. Varken av Sybils omsorger, eller erkännande som musiker. Vilket jag spårar till Blazes minst sagt dubbelmoraliska uppväxt, som sånggosse i en kristen nomadfamilj där pappan inte drog sig för att använda knytnävarna på sina barn. En dubbelhet som fångats på pricken i Kris Kristoffersons pliriga ögon i rollen som den vuxna Blazes dementa pappa.

Eftersom Sybil är en vettig människa (med en själ lika djup som Blazes), låter hon sig inte dras med ner i bråddjupet utan räddar sig själv från en alltmer ojämlik och destruktiv relation. Tack och lov. Jag hade inte pallat mer ”kvinnor söker efter en man att rädda”-dravel än den korta passagen i början när Sybil övar replikglosor. Men det är också när skådespelaren Alia Shawkat inte vistas i ögonhöjd som den intressanta energin försvinner. Även om jag blev närmast trollbunden av Charlie Sextons ansikte, han spelar Blazes mest kända musikerkompis: Townes Van Zandt, så tycker jag att dessa nästan inställsamma intervjumoment i radiostudion var för många och utstuderade. Det känns lite som att Hawke hade en idé som fick för mycket utrymme. Jag hade nästan hellre sett en mer linjär berättelse, där Blaze hade fått mer utrymme att växa in i rollen som ”legend”. Nu blev det liksom en etikett som andra satte på honom, kanske för att han dog ung, men jag fick liksom aldrig känslan av att han var så värst speciell. En märklig och begåvad musiker, absolut. Men vem personen Blaze var fick jag aldrig veta.

Med andra ord var det med blandade känslor jag lämnade visningen. Däremot kan ingenting ont sägas om själva hantverket: fotot, musiken och skådespeleriet var på topp. Jag vill se fler Ethan Hawke-filmer.

Det här var månadens filmspanarfilm och en av tre utvalda filmer som vi filmspanare såg tillsammans på Stockholms Internationella Filmfestival. Henke valde filmerna: ”Lizzie”, ”Blaze” och ”Happy New Year Colin Burstead”.

Här är länkarna till mina bloggkamraters blytunga (?) texter om BLAZE:

Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)

Fiffis filmtajm

Movies Noir (Christian)

Jojjenito (Johan)

Fripps filmrevyer (Henke)

Har du inte sett den? (Carl)

Filmfrommen (Mikael)

Boyhood (2014)

Det är omöjligt att inte imponeras av Richard Linklaters senaste filmprojekt Boyhood. Jag menar, snubben har gjort en film om en pojkes uppväxt från….
 
5-åring…
 
… till skäggig 18-åring som precis börjat college. 
 
… med en och samma skådis i huvudrollen: Mason (Ellar Coltrane). Systern Samantha spelas av Richard Linklaters dotter, Lorelai Linklater, vilket måste ha varit en risk ändå. Stämningen inom Linklater-familjen om hon dragit sig ur vid senare tillfälle…  I rollen som Masons mamman ser vi underbara Patricia Arquette och pappan spelas av Linklaters favoritskådis Ethan Hawke (som även är med i Linklaters trilogi Before Sunrise/Midight/Sunset). Så det är inte bara en pojkes uppväxt, utan en hel familjs utveckling man får följa under 12 år !
 
Om Richard Linklater vill beskriva hur livet är – dvs inte alltid så jäkla roligt, spännande, eller rättvist, ibland härligt, stunder av lycka, men ständigt i förändring – så når poängen fram. Livet följer ingen dramaturgisk kurva, utan det lunkar mest bara på. Det gör filmen också. Kanske hade jag kvävt några gäspningar om det funnits någon liten känslotopp här och där, men nä, jag får faktiskt aldrig nån. Filmen är väldigt lååååång och det känns nästan som om de filmat i realtid – var filmen verkligen bara 165 minuter och inte tolv år lång?
 
Men visst finns det poänger med Boyhood som är spännande att diskutera. Det känns som Linklater vill understryka maktlösheten under uppväxten, som barn och tonåring har man väldigt lite att säga till om (vilket jag kan känna igen mig i och minns som rätt frustrerande). Besluten tas av någon annan och allt du kan göra är att förhålla dig till livet. Mason tvingas förhålla sig till sina skilda föräldrar, sin mammas dåliga val av män, sin pappas flyktighet, sin dominanta storasyster, att familjen flyttar flera gånger, skolsystemets fyrkantiga syn på människan, osv. Det fångar Linklater på ett fint sätt och om det är något som gör Boyhood till en sevärd flm är det värmen i skildringen av Mason och hans familj. 
 
Jag hade ganska höga förhoppningar på Boyhood, men det som drar ner betyget är långsamheten, eller snarare jämnheten. Jag tycker inte heller att Mason var en jättespännande rollkaraktär, och störde mig lite på vissa av coming-of-age-klichéerna (titta på porr när man är typ sju och relationen till tjejer t.ex). Att filmen känns realistisk och spelats in under så speciella förhållanden, gör den tyvärr inte automatiskt till ett mästerverk, även om den helt klart är sevärd och mysig. 
 
Däremot blir jag väldigt nyfiken på hur processen kändes för skådespelarna; tänk om Ellar Coltrane, Lorelai Linklater, Patricia Arquette eller Ethan Hawke bestämt sig för att dra sig ur vid en tidpunkt, eller om ungarna vuxit upp och blivit jäkligt dåliga skådisar? En risk värd att ta för Richard Linklater uppenbarligen. 
 
Betyg