Tag Archives: Emily Blunt

A Quiet Place (2018)

I en nära framtid har planeten invaderats av insektsliknande aliens med superhörsel. Gaphalsar gör sig icke besvär. Man blir köttfärs om man släpper ut ljud högre än den mjukaste viskning. Utomjordingarna är nämligen också mycket snabba, och täckta av ett pansarstarkt skal, så tji den som yppar sig i onödan.

När filmen tar vid är majoriteten av den mänskliga befolkningen utrensad från jordens yta – typ. En familj om fem rör sig med långsamma rörelser, barfota, inne i ett plundrat apotek. De kommunicerar med blickar och teckenspråk. Mamma, pappa, tonåring, mellanbarn och en lill-knodd. När den sistnämnda, iklädd tjock stickad mössa, kommer släntrande med något han hittat bland hyllorna, fryser familjen till is och stirrar skräckslaget på honom. Har han hittat en handgranat, eller något annat vapen?  Nej, det är en leksak. En batteridriven rymdraket, eller om det var ett jetplan. Det hade lika gärna kunnat vara en handgranat – för om pojken hade slagit på den … –> insekter –> köttfärs. Pojken skiljs från den livsfarliga leksaken och batterierna plockas ur.

Det är inte första, och sannerligen inte sista gången katastrofen avvärjs, för fällorna och farorna är så otroligt många i en värld där allting måste ske i komplett tystnad. Och det är helt klart i utforskandet av denna premiss som filmens styrka ligger. Inte minst förstår man att det är tack vare tonåringens (spelas av Millicent Simmonds som är döv i verkligheten) hörselskada som familjen klarat sig så här långt. Att kunna kommunicera med teckenspråk har nämligen sina fördelar när man delar planet med köttätande, blinda insekter som söker sig till sina föda via ljud.

Att vända en svaghet till en styrka är sympatiskt förstås, men visar också hur vana vi är att göra ljud. Hur mycket av det som gör oss till vilka vi är. Att spela musik på hög volym och att dansa loss när vi vill uttrycka oss, att skrika när vi är arga eller rädda, att skratta när vi hör något roligt, att slänga något i väggen när vi är förbannade. Ingenting av det är längre möjligt i den nya världen, vilket har lett till att de ljudliga uttrycken har ersatts av kontrollerade slow motion-rörelser. Tråkigt?

Ja, kanske. Men det ligger också något djupt respektfullt i de långsamma vardagssysslorna. Själva handlaget får betydelse. Mamman (Emily Blunt) står för flera av dessa scener; när hon kramar vattnet ur tvätten utan att låta vattnet plaska, delar ut mat på enorma salladsblad, eller muntrar upp mellanbarnet med en lustig grimas. Blunt är för övrigt lysande som alltid och tvingas uthärda förlossningssmärtor och en rostig spik i foten under filmens mest enerverande scen.

Utomjordingarna då, är de något att ha?

Nja. När de där insekterna väl dyker upp kan jag inte påstå att jag tycker att de är särskilt spännande att titta på, tvärtom är idén om dem mer skrämmande. Filmskaparna gottar sig i närbilder på det vidgande örat och monstrens ”flappy meat face” som mest liknar en brännskadad knytnäve. Men att de reagerar så extremt snabbt, och nästan maniskt, på vilket ljud som helst är (om man gitter bry sig) egentligen rätt märkligt. Det är ju inte särskilt energieffektivt att springa halsen av sig så fort man hör ett ljud – för allt som skapar ljud är ju inte ätbart? Man undrar hur deras hemplanet ser ut. Är den extremt liten? Har de käkat upp allt?

Spänningsscenerna funkade i stunden, jag satt ofta med axlarna vid öronen, men var ganska likartade och generiska. Någon gör bort sig, hej och hå så kommer en insekt löpande.

John Krasinski passade perfekt som självuppoffrande pappa, och torde få regissera fler filmer. Om man får önska något så vore det att han skalar bort ett par lager sentimentalitet till nästa gång, det breddes på lite för tjockt i den här parents worst dream-skräckisen – speciellt mot slutet. Filmen led också av övertydliga planteringar och ett bildberättande som skulle kunna liknas vid blinkande vägskyltar. Ditåt ska vi – jo tack, jag är inte blind till skillnad från filmens kackerlackor från yttre rymden.

Ps. Var det någon mer än jag som uppfattade att titelspåret från amerikanska ”The Office” spelades under en kort sekund i scenen precis innan Blunt kommer ner i källaren med musik i öronen och dansar med Krasinski? Jag vet ärligt talat inte om det var ett prank från någon i publiken eller en del av filmen. Ds

Det här var månadens filmspanarfilm och jag hade sällis på bio av de Tysta Tre:

Sofia – Rörliga bilder och trycka ord
Fiffi – Fiffis filmtajm
Johan – Jojjenito

Gästar podcasten Snacka om film

I måndags gästade jag podcasten Snacka om film och pratade om Oscarsgalans vinster och förluster. Alicia Vikander vann – men valde mammsen framför Fassbender. Leonardo fick äntligen sin Oscar, men Stallone blev utan vilket fick Fiffi att börja böla. Och hur kunde juryn missa Sicario från förra årets filmskörd?

Dessutom listar vi remakes som är bättre än originalet – där jag fuskar hejvilt – vi recenserar bioaktuella Brooklyn, dissar/hyllar Matt Damon, tipsar om filmer, tv-serier och aktuella filmfestivaler. Jag ger även Fiffi och Steffo ett saftigt uppdrag som ställer filmvärlden lite grand på ända. Fast å andra sidan är den ju redan på ända, utan att vi tänker på det.

Det var superkul att vara med i min absoluta favorit-film-podd så klart, där de verkliga stjärnorna är Fiffi och Steffo. Se bara så fint uppklädda de var på galan på bilden ovan!

In och lyssna!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Oscarsgalan 2016 – mina favoriter

academy-awards-filmstrip-logo

I natt (svensk tid) samlas Hollywoodeliten i änglarnas stad för att samsas om röda mattan och slåss om guldgubbarna. Med andra ord är det dags för Oscarsgalan. Det yras förstås till höger och vänster om vilka som kommer att ta hem en statyett, många undrar säkert om Leo DiCaprio övat på att behålla ansiktet om han inte får den där Oscarn, once and for all, och herregud tänk om Alicia Vikander tar hem det. Och föreställ er att Eva von Bahr och Love Larson klår Mad Max på fingrarna och kammar hem Oscars för bästa smink och peruk för Hundraåringen! Svenska medier kommer att tokflippa! Jag med.

Då jag själv inte är någon Oscarstippare av rang lämnar jag det åt andra (Betsson, Variety, Hollywood Reporters Scott Feinberg och Indiewire t.ex). När jag anger förhandstippad vinnare är det det namn/film som flest av ovan nämnda siare gissar på. Här följer alltså min lista över förhandstippade favoriter samt de som jag tycker borde vinna – liksom de som borde ha nominerats utifrån förra årets filmskörd.


Vem vinner för Bästa manliga biroll?

Förhandstippad favorit: Sylvester Stallone i Creed

Min favorit: Mark Ruffalo i Spotlight / Sylvester Stallone i Creed

Mark Ruffalo börjar bli en personlig favorit, med sin intensitet och förmågan att gå upp helt i sina rollkaraktärer. Dessutom känns det som ett bra läge för en Oscar; han varit med rätt länge och vuxit långsamt till en jäkligt bra skådis. Men jag skulle inte sörja om Stallone belönades med en Oscar, för det här känns som hans sista chans. Trots att hans filmkarriär i stort sett gått ut på att han spänner muskler och dödar skurkar iförd röda pannband eller svarta baskrar så har han en kvalitet som berör, och i Creed bevisade han att Rocky Balboa fortfarande är någon att räkna med.

Borde ha funnits med i racet: Benicio del Toro i Sicario, Adam Driver i Star Wars: The Force Awakens, Oscar Isaac i Ex Machina, Nicholas Hoult i Mad Max.


Vem vinner för Bästa kvinnliga biroll?


Förhandstippad favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Min favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Senast en svensk aktris var nominerad i kategorin ”bästa kvinnliga biroll” var 1990 (Lena Olin i Fiender – en berättelse om kärlek), men senast någon faktiskt vann var 1974 (Ingrid Bergman i Orientexpressen). Alicia Vikanders raketkarriär är ändå rätt unik svenska mått mätt och jag tycker att hon sopar mattan med såväl Hollywood som sina svenska föregångare.  Jag kan inte komma på en annan skådis som för tillfället äger samma integritet och skönhet på vita duken som Vikander – vad hon än är med i så minns man henne mer än någon annan. Hennes rolltolkning av Gerda Wegener i The Danish Girl är inget undantag. 

Visst är Kate Winslet superstabil i Steve Jobs, och även Rooney Mara i Carol är grym. Har lite svårt att ta Jennifer Jason Leighs rollkaraktär i The Hateful Eight på allvar, vilket tyvärr sinkar hennes vinstchanser. Rachel McAdams gör en habil insats i Spotlight, men jag finner nomineringen omotiverad.

Borde ha funnits med i racet: Alicia Vikander i Ex Machina, Charlize Theron i Mad Max, Kristen Wiig i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa manliga huvudroll?


Förhandstippad favorit: Leonardo DiCaprio i The Revenant.

Min favorit: Eddie Redmayne i The Danish Girl.

Egentligen går jag inte igång så där jättemycket på någon av de nominerade i år. Eddie Redmayne  kommer troligtvis inte sno Oscarn från Leo – och på ett sätt unnar jag verkligen Leo vinsten – men Redmaynes Einar/Lili lämnade större avtryck hos mig än Hugh Glass grymtanden. Tråkigt att han kommer få en statyett för The Revenant, för det kommer inte vara hans mest minnesvärda roll när man tittar i backspegeln. (Skäms på er i Oscarsjuryn). Den som minst förtjänar nomineringen är i mina ögon Matt Damon. Efter att ha sett om The Martian är jag ännu mer övertygad om hur felcastad han är som astronauten Mark Watney. Han är inte tillräckligt snärtig.

Borde ha funnits med i racet: Jacob Tremblay (Jack) för sin fenomenala prestation i Room.


Vem vinner för Bästa kvinnliga huvudroll?

Förhandstippad favorit: Brie Larson i Room.

Min favorit: Brie Larson i Room.

Har inte sett vare sig Joy eller 45 years, men Brie Larson är så jävla bra på att spela normala människor (här i en ytterst onormal miljö). Tips: Kolla in henne i indiefilmen Short Term 12. Tyckte mycket om Saoirse Ronan i Brooklyn också; att spela så där jäkla pryd och snäll och ändå trollbinda mig är bra jobbat. Cate Blanchett gör en perfekt Cate Blachett i Carol, men det börjar nästan bli förutsägbart.

Borde ha funnits med i racet: Emily Blunt i Sicario, Bel Powley i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa originalmanus?

Förhandstippad favorit: Spotlight (Tom McCarthy, Josh Singer)

Min favorit: Ex Machina (Alex Garland).

Det är också helt okej om Spotlight vinner, det är välförtjänt, men manuset till Ex Machina rymmer  så många lager och utmanar mig vilket gör det till min personliga favorit. Kul att den animerade Inside Out fick vara med och tävla med de stora gubbarna, även om jag inte hoppas eller tror på vinst.

Borde ha funnits med i racet: Creed (Ryan Coogler, Aron Covington).


Vem vinner för Bästa manus efter förlaga?

Förhandstippad favorit: The Big Short (Adam McKay and Charles Randolph).

Min favorit: Room (Emma Donoghue).

Har tyvärr inte sett The Big Short, men jag kan inte föreställa mig att den slår Room. I Emma Donoghues manus har all sensationell smörja och överflödigt redovisande skalats bort och kvar är relationen mellan mamma och son. Mycket lämnas åt tittaren själv att förstå. Att manusförfattaren är densamma som romanförfattaren ska heller inte underskattas, det är verkligen ingen garanti för ett lyckat resultat. Men den här gången blev det fullträff. När det gäller The Martian tycker jag att Drew Goddard (manus) och Ridley Scott (regi) varken lyckades överföra Andy Weirs sinne för detaljer och komisk tajming till filmens manus, eller att göra en egen tolkning som höll hela vägen, även om det fanns höjdpunkter (”You want to send him into space under a tarp?”). Då Carol var en ganska sömning historia på vita duken misstänker jag att boken är mer läsvärd än filmen var sevärd.

Borde ha funnits med i racet: The Diary of a Teenage Girl av Phoebe Glockner.


Vem vinner för Bästa regi?

Förhandstippad favorit: Alejandro G. Inarritu för The Revenant

Min favorit: Lenny Abrahamson för Room.

För att Room är så j-a bra! Är så himla trött på Inarritu. Vad är egentligen poängen med en film som The Revenant? Usch nej, om inte Lenny vinner (i min drömvärld) så tycker jag gott att George Miller ska prisas för att han tryckte gasen i botten i Mad Max och gav oss en sinnessjuk sciencie fiction-actionrulle med en fåordig, amputerad Charlize Theron-hjältinna i förarsätet.

Borde ha funnits med i racet: Marielle Heller för The Diary of a Teenage Girl. Hennes film om den sexuellt frustrerade Minnie väckte tusenfalt fler perspektiv, känslor och tankar än Boyhood till exempel, som kramades sönder och samman av etablissemanget. Varför utelämnades denna coming of age-pärla från årets Oscarsrace? 


Vem vinner för Bästa film?


Förhandstippad favorit: The Revenant

Min favorit: Mad Max: Fury Road.

Svåraste kategorin att utse en vinnare för det känns så orättvist att jämföra dessa komplett olika filmer med varandra. Går det ens att utse en vinnare? Att jag inte är ett fan av storfavoriten The Revenant är ingen hemlighet – läs gärna varför i min recension. Av de nominerade har jag inte sett två filmer: Bridge of spies och The Big short. Men om jag går på vilken film som jag fick störst wow-upplevelse av så vinner helt klart Mad Max – och det vore så fett om den vann för att den sticker ut så mycket. Mest kramp i hjärta och mage fick jag av Room. Av Spotlight fick jag härligt rättrådig och intellektuell stimulans. Brooklyn var näst efter Mad Max den mest estetiskt tilltalande filmen och jag är väldigt svag för avsked, ensamhet och längtan som sträcker sig över hav, så den prickade in många rätt i min bok. Bridge of spies verkar dötrist, men jag kan förstås ha fel. The Martian har ett fint budskap och borde egentligen tilltala mig mer, men jag tycker den stannar på ytan.

Nåväl Må bästa film vinna! 🙂

Borde ha funnits med i racet: Ex Machina, Sicario, The Diary of a Teenage Girl.

Oscarsnominerade filmer från 2015 som jag har sett och recenserat (bokstavsordning):

Cartel Land
Cinderella
Creed
Ex Machina
Mad Max: Fury Road
The Martian
Mustang (ej recension)
The Revenant
Son of Saul
Spotlight
Straight Outta Compton

Edge of Tomorrow (2014)

Jag såg smygpremiären av Edge of Tomorrow i Faluns största biosalong (den är inte så stor, men helt ok), ensam på rad 4 i mitten – redan i torsdags, medan resten av stan var upptagen med att glo på raggarbilar = den eviga invigningen av alla stadsfestivaler som äger rum i Dalarna, i detta fall Falu Folkfest. Men det var inte enbart för att fly åsynen av ass cracks genom bilrutor och smällande avgasrör som jag belägrade mig i biografen, utan för att jag visste att jag annars skulle missa möjligheten att se och recensera filmen tillsammans med Filmspanarna i helgen. Hoppas ni hade kul i lördags! (Jag skriver det här två dagar före, men ni kommer inte läsa det förrän om nästan en vecka, och det känns bara sååå passande, vilket ni kommer att förstå om två dagar. Ahh.)
 
Hur som helst, det började inte så bra det här äventyret. 3D-glasögonen som jag fick låna halkade ner på näsan på grund av att jag bär vanliga glasögon till vardags, och nej 3D fixar inte synfelet. Sen vet jag inte om det berodde på att jag var lite seg i kolan, eller om Edge of Tomorrow misslyckades med att peta in titeln på filmen – inte ett krav, men det vore väl lämpligt? – för jag fattade inte att filmen hade börjat förrän typ 1-2 minuter in. Jag trodde ärligt talat att det var ännu en trailer, och satt och tänkte: ”wow, vilken detaljerad trailer som ändå är lite mystisk… Undrar vilken film det är?”
 
Poletten trillade ner när jag såg Tom Cruise feja! Alltså, mental lavett. 
 
Handling: Jorden är under attack av en utomjordisk art, sk Mimics, vilka är på väg att utplåna mänskligheten. Världens nationer har gått samman och för ett desperat krig mot varelserna, men framtiden ser mörk ut. William Cage (Tom Cruise), en amerikansk major och mediestrateg skickas till London för att hjälpa den brittiska militären som håller fronten i Europa att ”sälja in” kriget till allmänheten, som ju betalar priset i liksäckar. Men den brittiska generalen som Cage träffar vill att Cage ska delta under en attack vid fronten.
 
Cage, som aldrig deltagit i strid eller ens ser sig själv som en soldat, försöker ta sig ur den prekära situationen genom att utpressa generalen, vilket slutar med att han grips och knockas medvetslös. Cage vaknar upp på en militärbas, anklagad för att vara desertör, och under major sergeant Farells befäl hamnar han ofrivilligt i frontstyrkorna som dagen därpå ska göra ett anfall från en strand. Det kallas en ny D day… Cage placeras bland ett gäng soldater (J-squad) som hånar den nya rekryten som inte ens kan osäkra sitt vapen.
 
De landar på stranden. Mimicsarna slaktar dem. Cage dör. Och vaknar upp på en militärbas. När Cage inser att han återupplever dagen gång på gång försöker han först varna de andra soldaterna och sergant Farell om den misslyckade attacken på stranden, men de tror att han är galen. Tills han träffar arméns poster girl, Rita Vrataski (Emily Blunt) aka ”Full Metal Bitch”, som ledde militären till en delseger och är krigets stora hjälte. Hon är den enda som vet vad Cage är med om, eftersom hon själv har upplevt det. 
 
Omdöme: 
Edge of Tomorrow är en actionfilm som fokuserar på två saker: tid och relationen mellan Cage och Vrataski. Det är bra. Jag gillar när man zoomar in på det här sättet och berättar en koncentrerad historia. Och här snackar vi en historia som utspelar sig under ungefär 24 h. Om och om igen. Jag tyckte först att hela historien kring hur Cage hamnar på militärbasen kändes märklig, lite krystad. Samtidigt var det väldigt kul att se en valhänt, rädd och fumlig Tom Cruise desperat ropa ”hur osäkrar man vapnet!” innan han trillar ner på en blöt strand med hjälmen på sned och tittar på med öppen mun medan Rita Vrataski slaktar aliens med ett svärd i robot suit. Ack, sicken njutning.
Och ja, det är mycket tack vare Emily Blunt och karaktären Rita, som gör att den här filmen går hem hos mig. Hon är så kickass att jag typ vill trycka upp posters med hennes namn på (precis som militären), jag vill göra yoga med henne (om ni inte visste det så var det en yogaställning hon gjorde där när hon träffar Cage för första gången) och jag skulle lägga mitt liv i hennes händer alla dagar om året. Och hon har filmens vassaste repliker. Jag tror faktiskt inte jag har sett Blunt i annat än Djävulen bär Prada och jag hade verkligen ingen aning om att hon kunde bära upp en sån här roll – för vilken jag tror att hon kommer att bli ihågkommen för. 
 
Jag hade tänkt undvika tjatet och inte göra ett feministiskt statement, men gör det ändå. Vet ni hur oooooovanligt det är att en actionbrud får behålla kläderna på kroppen, oavsett hur kickass hon är? Men det får Rita Vrataski. Hon får behålla både kläder och värdighet genom hela filmen, medan den som fegar ur, anspelar på romans, ramlar och slår sig hela tiden är Tom Cruise. Och blev filmen bättre för det? Ja, det blev den. 
 
MEN. Som Inception-skeptiker (ja ja den var bra, men liiite överskattad va?) är jag även här skeptisk mot själva idén om att Mimicsarna kan stoppa tiden via sin ”myrdrottning”, Omega, som startar om dagen när en av hennes Alphahanar dör (vad vill hon uppnå med det, det fattade jag inte). Jag är inget fan av ”mind fuck”-filmer där logiken får stryka alltför mycket på foten, med en massa invecklade ”regler”. Nä. Och det är just den biten som drar ner betyget något. Det var också lite smådrygt att saker upprepades hela tiden. 
  
Logiska luckor:
 
1. Varför skickar generalen Cage till fronten? Var han inte där för att hjälpa militären att ”sälja in kriget”? Om Brigham insåg att anfallet på stranden var ett ”suicide mission”, och behövde slänga in så mycket kött som möjligt, vad gör en amerikansk, krigsoduglig soldat för skillnad? 
 
2. Hur kan Cage veta så specifika saker om alla i J-squad? Han borde bara veta sådant som han fått reda på under en dag, inte personliga saker som hänt i deras barndom. Någon?? 
 
3. Hur startar man om dagen? Alien eller ej, men alltså hur?! 
 
Det som lyfte filmen var helt klart humorn. Vanligtvis dör inte hjälten det första han gör. Inte det andra han gör heller. Men Tom Cruise möter döden på många underhållande sätt. 
 
Tompa då, var han i god form and all that? Jodå, jag tyckte han funkade riktigt bra som fegis-soldat som så småningom kom på fötter. Men han charmade inte riktigt brallorna av mig. Blunt var bättre på det. Sammantaget får Edge of Tomorrow godkänt med plus i kanten för humorn. 
 
Spaning: Kul att ”Mrado” (Dragomir Mrsic) från Snabba Cash har en liten roll som en av soldaterna i J-squad. 
 
Betyg: 
 
Missa inte de andra Filmspanarnas recensioner!