Etikettarkiv: Disney

Cinderella (2015)

Skärmavbild 2015-07-28 kl. 13.05.08

Det är för mig fullkomligt obegripligt att nyinspelningen av Cinderella med Cate Blanchett, Lily James, GoT-hunken Richard Madden (Robb), Stellan Skarsgård och sagodrottningen Helena Bonham Carter har 7.2 på IMDB och snittar runt 80-85 procent på Rotten Tomatoes. WHÅT!?

Jag hade av någon anledning fått för mig att nya Cinderella hade en twist á la Maleficent. En mörk hemlighet inbäddat i manus, eller en modern touch. Eller det kanske räcker med att den inte är tecknad för att kallas modern? Det är märkligt för manusförfattaren Chris Weitz står bakom smarta filmer som Om en pojke och Antz och regissören Kenneth Branagh övetygade åtminstone med mig Thor från 2011.

Hur som helst, hade jag vetat att det var en live action-reboot av den helt vanliga Askungen från 1950 vet i sjutton om jag hade gett filmen en chans. För storyn är rent ut sagt svintråkig. Ella (Lily James) som efter faderns död blir ”Cinderella” med sin kyliga styvmor (Cate Blanchett) och hysteriska styvsystrar är präktigare än Carolas strumpläst och stor del av tiden vill jag stoppa in en trasa i munnen på henne. Sensmoralen ”var modig och snäll” känns i och för sig som ett bra budskap till dagens barn (för detta är en barnfilm), men varför kastar man bort möjligheten att på riktigt modernisera den klassiska sagan i stället för att återupppfinna detta 1950-talstrams? Jag förstår helt enkelt inte. (Eller jo, jag fattar, money talks).

Skärmavbild 2015-07-28 kl. 13.06.41Filmen saknar tyvärr allt som jag gillar med (många) Disneyfilmer. Glimten i ögat, bra sångnummer (inte ett enda) och ett rivigt manus. I stället: fult animerade möss, töntiga repliker och sockersöt dekor. Brrr!

Det enda som håller är skådespeleriet. Lily James kan faktiskt bli något, Cate Blanchett levererar ett par härligt djupa häxskratt och Helena Bonham Carter får tack och lov måttligt utrymme och är faktiskt ganska kul som ”fairy godmother”. Men ”Robb Stark” får jobba lite hårdare på charmen om han ska vinna mitt ”jag är bara en flicka från landet”-hjärta.

wp-bat-2

Disney: The Little Mermaid (1989) vs Den lille havfrue (1837)

  
 
”Nere på botten, här är allt toppen, lyssna och njut!”
 
Ännu en stark kvinnlig karaktär, ännu en kärlekshistoria mot alla oss. En sjöjungfru som är besatt av livet på land och människorna som befolkar den. En människoprins, som har lika svart hår som Gaston men som är ödmjukheten själv, i giftasålder. En dag räddas han ur havet av Ariel, sjöjungfruprinsessan som sjunger för honom, när han vaknar minns han bara hennes röst. 
 
Den lilla sjöjungfrun är en av mina äldsta favoriter, det är en klassiker. Framför allt älskar jag musiken (som belönades med två Oscars), Ariels nyfikenhet och temat som Disney värnar om både här och i Skönheten och Odjuret, nämligen ifrågasättandet av normer. Ariel är inte som andra, hon väljer att gå sin egen väg i en värld som styrs av en patriark. 
 
Det är upplyftande om man tänker på det – att Disney har gett oss fler filmer med kvinnliga huvudroller, och långt tidigare än mainstream-Hollywood gjorde filmer om Katniss. Värt att notera är att Disney trots det följer formuläret för en en stark, kvinnlig huvudkaraktär: hon omges nästan bara av män. Ariels harem består av: Flounder, Sebastian, kung Triton, Scuttle (måsen) och prins Eric. Vi har ett liknande scenario runt Belle (Skönheten),  där de största bikaraktärerna är Odjuret, fadern, Gaston, Lumiere och Cogsworth. Prinsessan Jasmine omges av Aladdin, Abu, Genie, sin far Sultanen, Jafar och fågeln Iago. Ariels systrar är summerade till en unson motsats till henne själv, slarvigt ritade och stöpta i samma form. Ursula, megaskurken är förstås en värdig kvinnlig roll, men det är den enda utöver Ariel själv. Liksom Mrs.Potts i Skönheten och Odjuret. Jasmine har ingen. Och nog pratar de mest om män? Ingen A-märkning alltså, trots tre starka kvinnor. 
 
Men det här gäller alltså bara filmen – inte den ursprungliga sagan (1837) som är skriven av dansken Hans Christian Andersen. Där har Ariel en klok farmor att ty sig till och systrarna spelar större roller. Det verkar också finnas på en slags hedonistisk vs kristen-dualism i botten, då sjöfolket saknar själar och när de dör upplöses deras kroppar till vågskum, medan människorna lever kortare – men har en själ som lever vidare för evigt i himlen!
 
I originalsagan blir Ariel kär i Eric, men vill också ha en odödlig själ, så det är av två anledningar hon söker sig till sjöhäxan Ursula och ingår en pakt: ett par snygga ben mot den vackraste rösten i världen. Det ska tilläggas att hennes ben värker som knivhugg när hon traskar upp på land och börjar flirta med Eric. Inget som Disney tryckte på i filmadaptionen precis. Om Ariel inte lyckas charma öronen av Eric, och därmed erhålla en odödlig själ, dör hon och upplöses i havsskummet som nämnt ovan. 
 
Ariel misslyckas att få sig kyss, såväl i filmen som i originalsagan, och Eric väljer att gifta sig med en annan. Och det är här som vägarna skiljs åt på allvar. I filmversionen dödas Ursula och magin bryts, Triton förvandlar Ariel till människa igen och hon gifter sig och lever lycklig med Eric i alla sina dagar. 
 
I HC Andersens saga är kvinnan som Eric gifter sig med inte en förklädd Ursula, utan en vanlig kvinna. När Ariel får nobben upplöses hon inte till skum direkt – utan planerar att lönnmörda Eric i sömnen med en magisk kniv som hon får från sina systrar (girl power!) och spilla hans blod på sina fötter, för då blir hon en sjöjungfru igen och kan återgå till undervattensvärldens okomplicerade nöjen i typ 200 år till. OMG, den här delen ignorerade Disney! 
 
Tyvärr fegar Ariel ur och kastar sig i havet i väntan på döden, men då kommer vändningen. Hon blir en ”daughter of the air” och får chansen att bli en odödlig själ i Guds himmelrike trots allt, men hon måste göra sig förtjänt av den genom att uträtta fler goda gärningar, i stil med den hon just gjorde när hon valde att inte mörda prinsen och hans nya fru. Ack, Disney, you so missed out on the great parts. Samtidigt har jag lite svårt för kristna budskap om självuppoffring, så Disney vinner ändå. Men en mashup hade fått full pott!
 
För mer läsning, se även den här finurliga artikeln där skribenten jämför de olika versionerna av Den lille havefruen. 
 
Disneybetyg, however:
HC Andersen: 
 

Disney: Beauty & the Beast (1991)

 
”Who could ever love a beast?”
 
Jag kan! Jag älskar Skönheten och Odjuret. Inte helt förbehållslöst, men nästan. Kanske för att jag kan identifiera mig med Belle, som hellre läser böcker och umgås med sin excentriske far (min är sjöman) än att vara bihang till fratboyen Gaston (tydligen går det att spela över i tecknad film). 
 

B&tB är en fantastisk kärlekshistoria, som verkligen förmedlar något fint: att skönhet kommer inifrån. Att man kan göra fel och sedan göra rätt. Fast, här kommer en tanke som inte släpper taget om mig: hade det inte varit lite kul med ombytta roller? Med en skitsnygg bondpojke som tvingades bo i ett slott med ett lurvigt odjur af det feminina könet? En ung man som ser förbi Odjurettes vredesutbrott (och behov av anger management kanske?), och rakt in i hennes hjärta? Skulle inte Xavier Dolan kunna regissera den filmen? 
 
Belle är ju annars en grym, feministisk förebild. En intellektuell boknörd som längtar efter att se världen utanför den franska byhålan. Jag utgår från att hon och Odjuret/prinsen sålde slottet och flyttade utomlands när kamerorna slocknade. Sedan vi såg dem sist har de backpackat genom Australien, bestigit höga berg och skaffat fyra små odjur, *host* jag menar barn. 

Och musiken! Klassiska musikalnummer, samt det fantastiska ”fotot” – eller vad ska man kalla det i tecknad film? – som gör mig så himla glad. Miljöerna är fantastiska, scenerna färglada och stiligt komponerade så att man skulle kunna tro att Wes Andersson var inblandad. Animeringen är lite klumpig, men på det stora hela är det skitsnyggt. Bikaraktärerna är också gamla favoriter: lilla koppen Chip, tekannan Mrs. Potts, ljusstaken Lumiere och klockuret Cogsworth. En av de bästa Disney-filmerna, utan tvekan. 
 
Disneybetyg: 
 
 

Disney: Aladdin (1992)

 
Prins Ali, vilken magi, Aliababa.
Han är bäst, stark som en häst
Här kommer han
 
Jag har hittat antidoten mot höstdepression. Disneyfilmer! Från och med nu blir det minst en i veckan. Det är i varje fall min plan för att öka antalet endorfiner i omlopp. Jag tjuvstartade redan förra veckan med att se den icke-tecknade Disneyfilmen Maleficent. Angelina Jolie spelar huvudrollen som den goda fen, Maleficent som efter ett stort svek och stympning (hemskt!) blir ”ond” och lägger en förbannelse över den nyfödda prinsessan Aurora som hämnd mot kungen, Auroras far. Maleficent är en nyskriven bakgrundshistoria till Sleeping Beauty. Filmen har goda ambitioner, ett par storslagna scener och stort portion humor, men jag tycker inte man tar hand om materialet riktigt så bra som man hade kunnat. Jag fick definitivt fler rysningar av featuretten än av filmen. Synd på en annars fin historia i stil med Frozen, där verkligheten inte är svartvit och karaktärerna tillåts vara mer komplexa äm bara onda eller goda. 
 
Aladdin (allah-din, som det uttalas i originalversionen) då? Hur har denna klassiker åldrats? 
Som med de flesta äldre Disneyfilmer hade jag bara sett Aladdin med svensk dubbning tidigare. År 1992 var jag ynka 7 år gammal och jag minns inte hur, var eller när jag såg Aladdin, men en kvalificerad gissning är på VHS hemma eller hos en kompis. Kanske till och med på bio, vem vet! Jag svalde de flesta Disneyfilmer med hull och hår på den här tiden – så även berättelsen om prins Ali, vilken magi, aliababa!
 
Jag tycker väldigt mycket om Aladdin. Storyn är klassisk: En fattig gatupojke stjäler bröd för att överleva dagen och en dag möter han en udda flicka på marknaden och blir kär. Prinsessan Jasmine är uttråkad bakom palatsets höga murar och ger sig ut på gatorna, där hon möter Aladdin och hans apa, Abu. Båda drömmer om frihet och kanske är de inte så olika ändå… 
 
Aladdin hittar en magisk lampa med en ande i som ger honom tre önskningar, varav en är att förvandla honom till en prins så att han kan fria till Jasmine (eftersom lagen säger att hon måste gifta sig med en prins). Men Jasmine trotsar sin far och vägrar gifta sig med vem som helst bara för att det förväntas av henne – tidig Disney-feminism! Samtidigt är skurken Jafar ute efter Sultanens tron och sätter käppar i hjulet för Aladdin och Jasmines kärlekshistoria. Efter några missöden och fartfyllda turer (även en mycket romantisk tur till tonerna av ”A whole new world”) på en välmenande flygande matta slutar det hela lyckligt. 
 
Jag är också lycklig efter 90 minuters sagoinjektion. Tack vare grymma sångnummer (inledningen!) en fantatstiskt urflippad Robin Williams i rollen som Anden i lampan/Genie och bästa sidekick-apan Abu. Och jag vill definitivt också ha en flygande matta. 
 
Disneybetyg:  
 

Frozen

Glad Internationella Kvinnodagen! Utan att språka vidare om varför denna dag behövs, eller inte borde finnas alls, så vill jag ändå skicka ut ett passande tips i internetrymden. Se FROZEN. Bästa Disney på lääääänge. Superrolig. Och überfeministisk. Frickin love it. Och Idina Menzel (Rachels mamma i Glee) gör bästa theme song, Let It Go.