Tag Archives: Colin Firth

Magic in the Moonlight (2014)

Bara Woody Allen kommer undan med en Woody Allen-film. Förstår ni vad jag menar?
Det är bara han som kan komma på tanken att göra en film om livet, döden, Gud och människan i ett sådant lättuggat format som i Magic in the Moonlight och komma undan med det. Det är 1920-tal. Colin Firth spelar en erkänd magiker som får höra talas om ett medium som verkar vara ”the real deal” (Emma Stone). Eftersom han är en Rationell Man som finner alla svar på livets gåtor i vetenskapen ger han sig iväg till södra Frankrike för att avslöja henne som en bluff. 
 
Colin Firth och Emma Stone har en härlig kemi, fast inte nödvändigtvis på ett romantiskt plan, utan mer som att de trivs bra ihop framför kameran. Två väldigt olika skådisar som hittar ”common ground” typ. Jag gillar verkligen Emma Stone. Hon har integritet och ”quite a bit of magic”. Firth är strålande torr och rationell, och det är väldigt kul att se honom våndas när han ställs inför livets största mysterium: kärlek. Magic in the Moonlight är en bagatell och Allen har många bättre filmer i arsenalen, men den här slinker ner relativt lätt. Som ett kallt glas saft en varm sommardag. 
 
 
Men jag kan inte låta bli att fundera lite på det här med ålder. Det skiljer det 28 år mellan Stone och Firth. Marcia Gay Harden som spelar Emma Stones mamma i filmen är jämngammal med Colin Firth, men en romans mellan jämlikar är sällan Allens melodi. Unga kvinnor har ofta en given plats i hans filmer – nästan uteslutande som romantiskt eller filosofiskt objekt i relation till en äldre män. Blue Jasmine är det enda undantaget jag kommer på. Det kan jag störa mig på. Fast samtidigt kommer jag inte undan det faktum att Allen oftast lyckas skapa någon slags dynamik i det hela. Kanske för att det är en så pass ”accepterad” kliché. Men jag väntar fortfarande på en Allen-film där han låter unga kvinnor ta plats, utan en excentrisk man som förkläde. 
 
Betyg:

Kingsman: The Secret Service (2014)

 
Jag vet inte vad jag trodde att Kingsman: The Secret Service var för slags film, men jag var inte beredd på denna mashup av…  Guardians of the Galaxy feat. Colin Firth feat. Samuel L.Jackson. Alltså en superhjältefilm (man vet att man har att göra med en serietidnings-adaption när det flyger tegelstenar ur en spräng byggnad och bildar filmens ”titles”) förklädd till en brittisk spionfilm som frontar med en amerikansk IT-skurk i jeansskorta och sneakers. Jag var jätteförvirrad till en början. Och är det fortfarande. För jag vet inte riktigt vad jag tycker om Kingsman. Men känslan av att det var lite för många syrliga karameller i den godispåsen kanske beskriver det bäst. Nu är jag sträv på tungan. 
 
Matthew Vaughn och Jane Goldman (radarparet som skrivit manus till X-Men: Days of Future Past, Kick-Ass och Stardust) vet inte alltid var gränsen mellan kul och plumpt går. Det är ett problem. För även om många i biosalongen fnissade ihjäl sig åt att svenska statsminister och prinsessan (Madeleine?/Hanna Alström) hade små roller att spela i intrigen var det mest skämskudde som gällde för min del. Åh gud…nej. Bort. Och någon borde säga till Samuel L. Jackson att spela EXAKT samma karaktär i samtliga filmer med hans namn på affischen är liksom inte nånting positivt. Det är att göra våld på ett varumärke som en gång var kultförklarat. Även om han aldrig varit nån personlig favorit så är han numera så minimalt intressant som skådespelare att jag vill skänka bort honom till välgörenhet. 
 
Det positiva med Kingsman stavas Taron Egerton, som spelar underdogen ”Eggsy”. Colin Firth gör förstås det han ska på sitt torra Firth-sätt, men det är scenerna med Egerton som får mig att le lite fånigt. Han är en bättre skådis och har en mer komplicerad rollkaraktär än Chris Pratt i Guardians of the Galaxy, men filmerna har vissa likheter. Ett modernt, popmusik-dängigt soundtrack, otroliga slagsmål i slow motion och skurkar med hårda actionbrudar till assistenter.
 
Spaning 1: Jack Davenport (Derek i tv-serien Smash). Vill se mer av honom! 
Spaning 2: Mark Hamill är med på ett hörn också. Oigenkännlig. Men han är där. 
 
Betyg: