Etikettarkiv: Charlize Theron

Tully (2018)

Mitt barn är ju typ döpt efter Jason Reitmans film ”Juno”, så jag tänkte att om ”Tully” är lika bra har vi ett bra namn till ett eventuellt kommande syskon… Skämt åsido. För vem vill skaffa fler barn efter att ha sett denna film?

”Tully” handlar om en nybliven trebarnsmamma. En trött mamma. Eller nej, en u-t-m-a-t-t-a-d mamma med stort U. En mamma som konstant bär spår efter huvudkudden i nackfrisyren, en tung ”post-förlossnings”-kropp och alldeles för litet tid över för sina egna behov. En helt vanlig mamma alltså. Ändå känns Marlo (Charlize Theron) som ett unikum på filmduken. Kanske är hon till och med en pionjär, för jag kan inte minnas att jag har sett följande på film tidigare:

  1. Bakdelen på en mamma som bär sjukhusbinda i en gigantisk och elastisk förlossningstrosa (otroligt bekväm kan jag avslöja).
  2. Att amning och mjölkstockning skildras så som det faktiskt är. Ibland jättemysigt, ibland smärtsamt, ibland urbota trist. Varken mer eller mindre.
  3. En trovärdig barnafödarkropp.
  4. Den desperata känslan av vanmakt när bebisen gråter och man vill självantända av utmattning och leda och hormoner i berg-och-dalbana. ”Bara ta nappen”, kvider Marlo i en scen som nog alla föräldrar kan känna igen sig i.
  5. Psykisk ohälsa på grund av Familjen AB. Lägg därtill känslomässig och kroppslig utmattning, en klassresa som aldrig blev av, och en make som anser att barnen lämnats ensamma hemma om mamman lämnar huset och han är kvar.

”Tully” är i mångt och mycket verklighetsporr för föräldrar. En film man kan ha lite mys-ångest till. Lägg därtill att Charlize Theron gör sin kanske bästa roll hittills som Marlo. De där stirrblickarna i fjärran skämtar man inte bort. Jag gillar ”Tully” ur det perspektivet, att det upplåtits utrymme i filmens värld åt livsdrabbningen som det innebär att bli förälder. Sedan kanske inte alla blir riktigt så här deprimerade, men det räcker med en släng av det här och där för att man ska kunna känna igen sig.

Så långt är allt väl.

Problemet med filmen är att den känns väldigt konstruerad. Nattbarnflickan Tully (Mackenzie Davies), som lånat ut sitt namn till filmens titeln och dyker upp som Marlos räddande ängel, är orimligt peppad på att sitta uppe om natten och vakta en bebis och glo på Marlo när hon ammar. Hon bakar dessutom muffins med avancerat strössel och städar utan att någon har bett henne. En kontrast till den livströtta Marlo med andra ord, och rimligen framstår hon mer som en fantasifigur än en barnkär 26-åring. Att jag satt och störde mig på henne genom hela filmen fick sin förklaring till slut, men jag tyckte nog att man hade kunnat göra en bra film utan denna twist. Exakt hur bokstavligt man ska tolka vissa händelser i filmen är kanske inte poängen, men ändå. Jag har litet svårt för detta omständliga sätt att beskriva en mamma som ”tappat det”.

Andra invändningar är att filmen emellanåt nästan ursäktar sig för att den försöker sig på ett tungt ämne, och är tvungen att kasta in ”roliga” klichéer för att inte skrämma slag på publiken. Som detta mantra att ”en bra mamma” skulle vara en person som bakar perfekta cupcakes och skaffar platt mage inom en månad efter förlossningen. (Att Marlos magvalkar noteras av familjens 8-åriga dotter kändes väldigt ”skrivet”). Kanske är det den amerikanska kontexten som spökar.

Det som förlåter Reitman/Codys experimenterande är de fina scenerna mellan Marlo och hennes barn. Särskilt Jonah som tycks lida av ångest och har ett extremt behov av rutin. Den där borstfria kramen mot slutet kramade en tår ur min tårkanal i alla fall.

Detta var månadens filmspanarfilm! Klicka er vidare för att se vad mina kära bloggkamrater tyckte om denna föräldraskräckis:

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Har du inte sett den? (Carl)

Fredrik on film

Mad Max: Fury Road (2015)

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 16.10.07

Har Charlize Theron någonsin varit vackrare? Har apokalypsen varit så ful, vanskapt och fullkomligt galen som i Mad Max: Fury Road? Jag tror inte det.

I George Millers framtidsdystopi är den del av världen som vi får ta del av ett kargt ökenlandskap. Blod, vatten och bensin är hårdvaluta och den som kontrollerar dessa element härskar även kvarlevorna av mänskligheten. Immortan Joe är en sjuklig men ännu potent man som regerar The Citadel; ett hierarkiskt slavsamhälle insprängt mellan klipporna och sanddynerna. Människorna längst ner i näringskedjan är sjuka och hungriga och förses med vatten utifrån Joes nycker och hålls så fjättrade under hans makt.

”Do not become addicted to water, it will take hold of you and you will resent its absence.”

Hans krigare, de rakade och vitpudrade The War Boys, är fundamentalister som tror på evigt liv efter döden i Valhall. Deras kroppar förses med friskt blod från slavar och modersmjölk från de feta ammorna som liksom allt av värde är Joes egendom.

En av Joes främsta befälhavare, Imperiator Furiosa (Charlize Theron) leder räder i öknen med The War Rig, en tung, trimmad tankbil, och förser The Citadel med bensin (från Gas Town) och ammunition (från Bullet Farm). Fram tills en dag då hon viker av vägen och styr kosan österut i stället, rakt ut i fiendeland. Med sig ombord har hon Joes avelsfruar – vilket sätter igång en våldsam jakt, ledd av Joe själv, följd av sina trogna War Boys. Nux (Nicholas Hoult), en hängiven, men sjuklig krigare som vill visa sig värdig tar med sig sin blodgivare, den tillfångatagna Mad Max (Tom Hardy) när de kör ut i öknen efter Furiosa.

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 23.47.29

Mad Max är i princip två timmars biljakt. Jag är inget fan av biljakter, ändå älskar jag den här färden. Mycket på grund av att den är så tokflippad. Storyn är simpel, men jag behöver inte veta mer än att Furiosa vill nå en fristad och bli kvitt tyrannen Immortan Joe, som i sin tur vill ha tillbaka sina fruar. The War Boys vill till himlen och Max vill överleva, trots antydan till mental ohälsa och ett mörkt förflutet.

Det är Furiosa och Max som är filmens huvudkaraktärer, och på det tvivlar jag aldrig, trots att de inte har många repliker. Deras karaktärer framhävs snarare genom handling än ord. Istället är det de runt omkring som för dialog. Fruarna, Nux, The War Boys, Joe och klankvinnorna på motorcyklarna. Jag gillar hur Max och Furiosa, två ensamvargar, finner tycke för varandra och ändå håller sig på varsin kant. Allierade i övertygelsen om att autonomi är den enda vägen.

Max är kanske den minst sinnessjuka figuren i det här punk- metal-äventyret, jag menar, Nux har namngett sina cancerknölar och hoppfulla krigare försöker bli utvalda genom att vifta med någons sko. Livet är inte mycket värt i denna värld, The War Boys dör som flugor, men så läge deras mod har bevittnats…

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 23.27.50

Filmen är löjligt snygg och funkar jättebra i 3D. SOM jag hade velat se filmen i IMAX! Det hade nästan varit värt en flygbiljett till London. Punk- och heavy metal-estetiken (samt steam punk-vibbar) är lysande och miljöerna är så levande att jag kan känna den röda sanden i ögonen och doften av stekhet bensin på de kromade fordonen. Och jag kan inte annat än att mysa när de sinnrikt utspökade bilarna dundrar fram till ljudet av en ylande elgitarr i syfte att trigga blodhundarna lite extra. Den ohämmade galenskapen fyller ut varenda bildruta och gör att jag sitter som på nålar.

Min enda invändning är att man kanske hade man kunnat kapa något i längd, då de två ökenjakterna är snarlika. Det finns en underliggande humor bakom allt det hårda som för tankarna till heavy metal-bandnamn. Skulle inte följande ensemble lika gärna kunna vara bandmedlemmar? Rictus Erectus, Toast the Knowing, The Splendid Agharad, Cheedo the Fragile och The People Eater.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Mad Max: Fury Road. Men ju mer jag tänker på den, desto mer upprymd blir jag. Den står ut, liknar inget annat (jag tror att jag sett någon av de gamla filmerna när jag var liten, men är inte särskilt fäst vid tanken på att se om dem). Kul att se den av Fiffi inte så måttligt omtalade Tom Hardy i rollen som Max. Anade man ett förflutet som läkare i hans hantering av Furiosas punkterade lunga? Regissören Miller var själv läkare innan han blev filmskapare.

Charlize Theron är stenhård, men undviker macho-fällan, och Nicholas Hoult ger fundamentalisten Nux en gnutta mänsklighet. Gillade även de som spelar ”fruarna”; Zoe Kravitz, Rosie Huntington-Whiteley, Abbey Lee och Riley Keough.

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 23.52.53Det finns en feministisk underström som jag uppskattade, även om jag tycker att den blev väl enögd mot slutet. Det är inte ofta man får se åldrade kvinnor på motorcyklar med tunga vapen över bröstet – har jag någonsin sett det tidigare? – och det var kul. Däremot tyckte jag att de ”gav upp” lite för lätt vid Furiosas ankomst, vilket gav ett naivt intryck och talade emot deras existensberättigande. Om man nu vill göra en aktuell, politisk parallell är det i så fall till de syrisk-kurdiska kvinnorna som slåss mot IS i skrivande stund. Precis som Furiosa söker de frigörelse från förtryck, varken mer eller mindre. Jag kan inte annat än att sympatisera med deras kamp.

wp-bat-5

Nästan alla mina filmbloggarvänner har redan skrivit om Mad Max. I dag recenserar även Flmr-Steffo denna råbänga rulle, men spana gärna in de andras tyckanden och tänkanden om filmen! Endast två av dem bjussade på lika högt betyg som jag: Filmitch och Filmparadiset, men några hamnade riktigt högt ändå: Fiffis Filmtajm, Plox, Film4Fucksake, och så har vi ett nöjt, men något mer kritisk gäng som lade sig i mittenfåran: Jojjenito, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord. Vad Den perfekta filmen (podcast) tyckte vet jag inte än.