Etikettarkiv: Breaking Bad

När det går åt helvete och ändå slutar så bra

Månadens filmspanartema är DET GÅR ÅT HELVETE. Och som vanligt är det fritt fram att tolka temat precis hur man vill så länge det handlar om film. Att något går åt helvete har ju sällan en positiv klang. Men visst finns det gånger då den där utförsresan trots allt leder till något gott, eller åtminstone till en insikt. En sådan film ska jag skriva om i dag.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 01.17.35

“Listen dude, it’s two bitches in a car”. Så avfärdade en regissör manuset till Thelma & Louise (1991) , trots att det var självaste Ridley Scott som visade det för honom. Varpå Scott svarade: “No! It’s epic!”

Scott hade vid den här tidpunkten i slutet av åttiotalet två storfilmer bakom sig; Alien (1979) och Blade Runner (1982) och hade även producerat ett par filmer. Thelma & Louise skulle bli hans tredje kultförklarade nål i kavajen, även om han inte visste det då.

Skådespelare som Michelle Pfeifer, Holly Hunter, Frances McDormand, Meryl Streep och Goldie Hawn var på tapeten för filmens två huvudroller  – men allra hetast på gröten var Geena Davis. Som initialt var inställd på rollen som Louise. Men Scott var inte övertygad och föreslog istället att Davis skulle spela Thelma. När Susan Sarandon kom in i bilden var det inget att grubbla över längre – och resten är filmhistoria, som de lärde brukar säga.

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 17.51.04

Man brukar prata om Thelma & Louise som Ridley Scotts film, vilket är sant förstås, men det hade inte blivit någon feministisk milstolpe om det inte vore för att Callie Khouri, en musikvideoproducent, hade tröttnat rejält på kvinnliga stereotyper på film och fått för sig att skriva ett manus. Hon hade aldrig skrivit något innan. Khouri skrev ner sin idé på en lapp: Two women go on a crime spree.

Så här kände Geena Davis när hon fick manuset i sina händer:

”I just had never seen a script of two so fully realized female characters before. Once in a while you see one with one really great part for a woman, but with two characters that was so equal and so moving and three-dimensional was just very, very unique.”

Inte för att förmågan att skriva ett bra manus sitter mellan benen, men jag skulle gissa att erfarenheten av att vara kvinna spelar roll för trovärdigheten i just denna film. För det handlar om just identifikation och då duger det inte att vara någons fru, älskarinna eller prostituerad. Samtidigt, att skriva ett manus som går ifrån den gängse bilden av kvinnor på film fick konsekvenser; Thelma & Louise skapade kontroverser när den kom ut 1991, framför allt i USA där debatten var polemisk: är det en feministisk film eller en manshatarfilm? Andra tog lättare på frågan. Susan Sarandon uttryckte sig så här:

”I thought it was a cowboy movie with women and trucks instead of guys and horses.”

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 21.41.31Men visst har den en politisk udd. Av samma anledning som filmen kritiserats för att rättfärdiga våld och måla upp en taskig mansbild, får Thelma och Louise handlingar i filmen ödesdigra konsekvenser.

”If you step out of line, the punishment is severe” sa Callie Khouri i en intervju vid 20-årsfirandet av filmen.

Med andra ord: Thelma och Louise må köra utför ett stup med leenden på läpparna, men de gör det för att de inte vill tillhöra en värld där en kvinna inte kan dansa med en man på en bar, bli full och behöva oroa sig för att bli våldtagen. Och om hon blir det – vem kommer att tro på henne?

”To me the end of the movie was never meant to be a litteral they drive off a cliff and die-kind of moment. It was a way of saying this was a world in which they didn’t believe there was a possibility o justice for them. … […] And this was just a way of letting them go, and letting them stay who they were, who they had become.”

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 17.50.45

Det finns en scen i filmen som jag älskar. Thelma sitter i passagerarsätet bredvid Louise och de flyger fram genom ökenlandskapet, bort från polisen som fått upp spåret på dem. De har dödat en man, rånat en bensinmack, hotat en polis till livet och placerat honom i en bagagelucka och satt eld på en lastbilschaufförs levebröd. Polisen, Hal (Harvey Keitel) har precis talat om för Louise över telefon att de är efterlysta för mord. Frågan är om de vill komma döda eller levande ur situationen, det vill säga: ge upp frivilligt och ställas inför rätta eller riskera att dödas av polisen om de fortsätter sin flykt. Deras liv är på väg käpprätt åt helvete. Och ändå, en känsla av total frihet.

”I wanted to write a movie about what the world looked like from the front seat of that car” säger Callie Khouri.

Och summerar i denna mening poängen med Thelma och Louise för mig. Frihetstörsten, att sitta i förarsätet och se världen ur ett annat perspektiv än det som tilldelats en. Det är ett motiv som drivit ”outlaws” genom alla tider antar jag, från Bonnie & Clyde till Tony Soprano. Känslan av att ha full kontroll över sitt eget liv och inte kontrolleras av andra driver Walter White Breaking Bad att bryta sig fri och bli ”the one who knocks”. Kosta vad det kosta vill.

Thelma: I feel awake, wide awake. I can’t recall ever feeling this awake, you know what I mean? Everything looks different. You feel like that too, like you’ve something to look forward to?
Louise: We’ll be drinking margaritas by the sea, mamacita.
Thelma: Hey, we could change our names.
Louise: Could live on a hacienda.
Thelma: I would get a job, I’ll work at Club Med.
Louise: Now, what kind of a deal that cop have to come up with to beat that?
Thelma: Have to be pretty good.
Louise: Have to be pretty damn good.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 01.33.49

Fler bra filmer med välskrivna kvinnoroller där en av manusförfattarna är kvinna:

A Girl Walks Home Alone at Night (Ana Lily Amirpour)
Brave (Brenda Chapman)
Bridesmaids (Kristen Wiig och Annie Mumolo)
Cirkeln (Sara Bergmark Elfgren)
Dirty Dancing (Eleanor Bergstein)
Frozen River (Courtney Hunt)
Obvious Child (Gillian Robespierre)
The Heat (Katie Dippold)
Till det som är vackert (Lisa Langseth)
Tracks (Marion Nelson och Robyn Davidson)
Wild (Cheryl Strayed)
Winter’s Bone (Debra Granik)
When Harry Met Sally (Nora Ephron)

Extramaterial:
Intervju med Callie Khouri om arbetet med karaktärerna Thelma och Louise.

Filmspanarna logga

Som vanligt ska det bli oerhört roligt att se vad mina bloggarvänner skriver på temat: Det går åt helvete. Dig in!

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Filmitch
Flmr

Comic Con (Gamex) 2014

 
 
I dag var jag på Comic Con-mässan i Kista. Waaaaay mycket mer folk än mässhallen klarade, fylld med storm troopers, superhjältar, ringbrynjor, Ghost busters, Frozen-klänningar och världens sötaste lilla Leia i bebisformat m.m. Tyvärr var det fullsatt på ”Hur du överlever en zombieapokalyps”-förläsningen, vilken jag alltså missade, men jag gick ändå därifrån glad i hågen. Det hände nämligen en kul grej precis eftet att vi lämnat mässhallen… Införskaffade även (äntligen) Volym 1 och 2 av fantasyserien Saga av Brian K. Vaughan, ritad av Fiona Staples.
 
Spontanintrycket efter att ha läst ut nästan hela första delen; skitsnygg, humoristisk och smart serie. Har något så ovanligt som en nyfödd bebis i en av huvudrollerna, och manuset är väldigt up to date-fyndigt. Rappheten känns igen från Y: The Last Man, som är en av mina seriefavoriter. Även om det hela utspelar sig på flera planeter i en galaxy far far away så är ”världen” väldigt mänsklig och har ungefär samma värderingar som vår egen planet (vilket faktiskt var något av en besvikelse). Inspirerad av Star Wars, enligt författaren själv. 
 
Var även in en sväng på världens mest ambitiösa Star Wars fan movie: Threads of Destiny. Imponerande snygg, men skämskudde på allt som rörde skådespel, manus och det var en del konstiga scener. Fast hann se en najs sabelfight åtminstone!
 
Men, vet ni vad som hände utanför mässhallen?! Vi sprang in i RJ Mitte, alltså Walter Jr. från tv-serien Breaking Bad (läs mitt inlägg om 10 bra tv-boxar). Vi visste att han besökte mässan och övervägde att gå och kolla på hans Q&A, men vi var på ett Q&A tidigare på dagen med två skådisar från Under the Dome som var så pinsam att vi gick efter tre minuter. En moderator hade kanske varit en bra idé, Comic Con? 
Hur som helst, tillbaka till ”Walter Jr”. Han stod plötsligt bara där, uppklädd i vit skjorta och kavaj, så jag och min pojkvän gick fram och hälsade och han var precis så här glad och trevlig som på den här bilden: 
 

Han frågade oss vad vi hette och vi sa att vi älskade Breaking Bad 🙂 och frågade vad som händer nu typ. Och då släpper han värsta nyheten på oss: det kommer en prequel! Jag hade ingen aning, gick hem och kollade upp det och inser att han måste ha syftat på Better Call Saul, som har pushats fram gång på gång. *duuh* Jag som började fantisera om en RIKTIG BB-prequel där man får se hur Walter startar Grey Matter, träffar Skyler osv… But no… Men det kanske är dags att se om hela Breaking Bad? Den är ju så himla bra. Trevlig Halloween!

Sommartipset: TV-BOXAR

Man kan ju inte räkna med sol varje dag i sommar (om någon som bott i Sverige mer än två veckor missar det), och för mig brukar det innebära: TV-SERIER. Man skaffar en box, plöjer och går in i någon slags parallell värld medan tomatplantorna på balkongen skriker efter vatten, för problemet med tv-serier är att man fortsätter kolla även när solen skiner – men vad ska man göra när man fastnat i intrigavdelningen på Seattle Grey Hospital, på en märklig begravningsbyrå eller varför inte i mitt i en hederlig såpopera med en twist? Man måste ju se klart!! 

Så här kommer tips på ett gäng tv-serier: nya, gamla, tunga, lätta, utan rangordning. Jag blandar friskt! 

 

10 TV-SERIER DU INTE BÖR MISSA:

 

1. De Drabbade (2003)

Skandinavisk miniserie i 12 delar i regi av Måns Mårlind och Björn Stein (Känn ingen sorg, Storm, Spung) samt Dean Tomkins. Utvalda personer upptäcker att de har övernaturliga krafter och måste välja sida i striden mellan gott och ont. I centrum står Expressen-journalisten Jocke Modin (Eric Ericsson, favvo!) och Anna-Lena/Jägaren (Lotta Karlge). Spännande och ovanligt bra samproduktion mellan de nordiska länderna, som var både före och bättre än den liknande tv-serien Heroes. Går att se i Öppet Arkiv

 

2. Looking (2014)

Har kallats gayversionen av ”Girls”. Jag håller inte med om jämförelsen, för Girls är så mycket mer flippad än Looking och den senare har mer sammanhängande karaktärer och avsnitt. Likheterna ligger i att huvudrollerna är unga, hippa och lite vilsna i vuxenlivet. Looking handlar om ett gäng gaykillar i San Francisco med fokus på vänskap och kärleksrelationer. Personliga favoriter är Jonathan Groff som spelar Patrick och Murray Bartlett som spelar den något äldre hunken Dom. Kan ses på HBO Nordic. 

 

3. Six Feet Under (2001)

Jag betraktade länge Fishers; Ruth, Nate, Claire och David, som min ”andra familj”. En minst sagt dysfunktionell familj som driver en begravningsbyrå, och ja det är lika deppigt som det låter. Men det svarta har stora stänk av humor. Varje avsnitt börjar med att någon dör, för att sedan hamna i källaren hos Fisher & Sons. Tungviktaren Six Feet Under är skapad av Alan Ball (True Blood, American Beauty) och har riktigt bra skådisar, däribland ”Dexter” (Michael C. Hall). Inledde den nu exploderande trenden av välproducerade HBO-serier. Det markeras om inte annat på det jädrigt snygga introt. Finns på HBO Nordic. 

 

4. Grey’s Anatomy (2005)

Jag började inte kolla på Grey’s Anatomy förrän 2011 då jag plöjde box efter box, och det var som ett gift att följa kirurgen Meredith Grey, Cristina Yang, Karev, Izzy, George och Derek in i detta corky sjukhusdrama. De 4-5 första säsongerna håller hög klass, därefter börjar det dala något. Men det gör inget! Grey/Yang-vänskapen, Merediths depressiva karaktär, Izzys klassresa och alla häftiga operationer (man får veta jättemycket om kirurgi, sjukdomar, senaste utvecklingen inom medicin och modern teknologi) gör det här till sjuhus-seriernas crème de la crème. Bra om man vill ha en långkörare som fortfarande pågår. Säsong 11 börjar i höst. 

 

5. The L Word (2004)

Den här gamla godingen kändes så förbjuden när den kom. En tv-serie om lesbiska brudar som har en massa sex! I dag när jag kollar på serien är den inte lika förbjuden, men fortfarande underhållande, och briljerar med många olika perspektiv på normer och sexualitet. Handlar om ett lesbiskt kompisgäng i LA, med Flashdance-Jennifer Beals i spetsen som den karriärsdrivna Bette Porter. Lite halvflippad är den emellanåt, särskilt när det stormar kring författaren Jenny Schecter. Finns på Netflix

 

6. Fargo (2014) 
 
Snöstormar, blodiga vendettor och inkompetenta poliser. Tv-serien Fargo som bygger på filmen med samma namn produceras också av upphovsmännen, bröderna Coen. Deras öga för detaljer, udda figurer och drift med det amerikanska samhället är bara så bra, dråpligt, hemskt och ruggigt orättvist precis hela tiden. Martin Freeman i rollen som Lester Nygaard skickar rysningar ut i tånaglarna. Många bra skådisar överlag! Kan streamas på HBO Nordic.

  

7. Twin Peaks (1990)

Jo, man måste se Twin Peaks innan man dör. David Lynch tog såpoperan tre extra varv och satte milstolpen djupt i populärkulturen med frågan: Who killed Laura Palmer? Amerikansk småstad drabbas av mordet på den unga, populära Laura och FBI skickar agenten Dale Cooper rakt in ormboet. Det vimlar av lysande karaktärer. Mina personliga favoriter är Agent Cooper och Audrey Horne (och musiken som följer hennes svassande rörelser). Bra att se på sommaren, när det fortfarande är ljust ute… (Bob!)

 

8. How To Make it in America (2010)

Två ynka säsonger fick den här New York-baserade serien (med Mark Wahlberg som en av producenterna) innan den lades på hyllan på grund av dåliga tittarsiffror. Synd tycker jag, som gillade att hänga med de unga entreprenörerna Ben Epstein och Cam Calderon samt Bens ex, Rachel (Lake Bell från In A World) i en värld av designers, ekonomiska bekymmer och karriärsångest. Snappy intro med låten ”I Need a Dollar” av Aloe Blacc. Det ryktas om en tredje säsong på ett annat bolag, man kan bara hoppas. 

 

9. Louie (2010)

En av de absolut bästa, smartaste och roligaste tv-serierna just nu. Louis CK är fenomenal på att se och lyfta detaljer i sin vardag och samhället i New York city och skapa historier och karaktärer som drar mungipan uppåt. Han använder oftast sig själv som boxningssäck och låter karaktärerna omkring honom lysa starkast (inte minst hans döttrar). Fjärde säsongen pågår just nu och skiljer sig något från de tidigare (mer allvarlig), men Louie lunkar fortfarande på som frånskild pappa och komiker, en skruvad version av hans verkliga jag. Bör kombineras med hans stand up som finns att tillgå på bl.a. Youtube. 

 

10. Breaking Bad (2008) – Special

Jag kanske sparkar in öppna dörrar nu, men Breaking Bad är ett måste på den här listan. Jag var själv tveksam till serien till en början, var inte det här bara en rip off på Weeds fast med en manlig karaktär? resonerade jag. Men nej, serierna skiljer sig åt markant när man ser på dem i sin helhet.  Visst har de vissa grundelement gemensamt så tillvida att huvudkaraktärerna är vit medelklass, som på grund av yttre omständigheter behöver pengar och börjar deala med droger. Den ena marijuana, den andra metaamfetamin. Båda är rätt usla föräldrar och korrumperas av den nya livsstilen. 

Men då Weeds blev allt sämre för varje säsong gäller det omvända för Breaking Bad. Visst har serien ett rafflande pilotavsnitt, men det är inget mot det sista. Vince Gilligan (The X-Files) som har skapat serien har sagt att han ville skriva om en protagonist som utvecklas till en antagonist. Alltså, Walter White (Bryan Cranston). Han är en alldaglig kemilärare i övre medelåldern med en gravid fru och en handikappad halvvuxen son, han jobbar extra på en biltvätt för att få ekonomin att gå ihop. Och så får han cancer – som han inte har råd att behandla. 

Av en slump kommer han i kontakt med en gammal elev, Jesse Pinkman (Aaron Paul), som säljer ”crystal meth”, metaamfetamin och Walter bestämmer sig för att ställa sig i labbet och producera kristaller för att tjäna lite kosing. Det råkar bli väldigt bra metaamfetamin, bättre och renare än någon på gatan provat förut. Och när Walter väl har korsat den kriminella gränsen är vägen tillbaka svårare att vandra än den som bär honom framåt, uppåt, eller nedåt beroende på hur man ser det, i den undre världen.

Man kan tycka vad man vill om Walter White som karaktär (jag hade väldigt lite sympati med honom, från början till slut) men Breaking Bad är det bland det bästa jag sett på tv. Det är inte en ”vanlig” tv-serie, där saker och ting bara händer för att manusförfattarna hade tråkigt. Det är ett genomarbetat manus och storyn är vattentät och rymmer frågor om demoralisering, normer, begränsningar och samhällsstrukturer. Makt och begär. Det finns otroligt mycket att läsa mellan raderna och att se Walter Whites gradvisa förändring är som att bevittna en psykologisk brottningsmatch. Och det är en väldigt spännande serie – in i det sista. 

Breaking Bad har också ett antal intressanta karaktärer som figurerar runt WW. Jag tillhör gruppen som gillar hans fru Skyler (Anna Gunn). DEA-agenten Hank Schrader som är gift med Skylers syster tyckte jag inledningsvis var en riktig tölp, men ju längre in i serien jag kom smälte jag för denna bastanta karl. Stackaren Jesse Pinkman (Aaron Paul) vill man mest bara ge en kram och stoppa i säng så att han slutar ställa till det för sig själv – och alla andra. Men även han utvecklas till en karaktär som jag slutligen håller som en favorit. Grejen är att jag tror att de flesta personer i serien är tänkta att vara lite irriterande. Man ska inte gilla dem, men man ska lära sig att förstå dem. Ingen är rakt igenom god eller ond. Även den till synes milda och pedantiska droghandlaren Gustavo träder fram som en människa av kött och blod med motiv som jag begriper, även om jag inte sympatiserar med honom.

Obs! Det jag tänker skriva nu kan nog uppfattas som en spoiler. Avstå om du inte vill läsa vad jag drog för slutsatser om Walter Whites och Jesse Pinkmans  karaktärsutveckling. Inlägget fortsätter efter *stjärnorna*

*

*

 

Angående protagonister som blir antagonister, vilket speglar Walter Whites utveckling, finns även motsatsen i Breaking Bad. Aaron Paul i rollen som Jesse Pinkman är inledningsvis en rätt icke-originell figur, en smågangster som varken är vidare smart eller intressant. Men han växer på en. För i takt med att Walters goda sidor blir färre, blir Jesses allt fler. Pinkman fungerar både som en kontrast till Walter och är en slags mätare för vart nålen på Walters moraliska kompass pekar. När den pekar förbi Pinkman vet man att den gamla kemiläraren som Walter var i början är borta. Kvar finns bara Heisenberg. Och i slutet ser vi alltså Jesse som protagonisten och Walter som antagonisten. Stiligt va?

 

*

*

*

Slut på spoilervarning!

 

*

*

*

 

Jag kommer att vara lite mindre aktiv här under sommaren av flera skäl – jag ska ha lite ledigt, sedan ska jag jobba massor och inte ha så mycket tid över för bloggandet. Dessutom tenderar jag att se mindre film på sommaren. Men jag kommer blänka till då och då, likt en isblå Heisenberg-kristall i bloggosfären. 

 Trevlig Sommar!