Etikettarkiv: Boyhood

Golden Globe Awards (2015)

 Jag har inte tittat på Golden Globe Awards än men ska spana in den nedklippta sändningen på SVT Flow så snart jag kan, kanske mest för att se Tina Fey och Amy Poehler driva med Hollywood-eliten före tredje året i rad. Fantastisk duo det där (*hint* till Fiffi). Men nu till vinnarna och förlorarna på årets gala… Här är alla nominerade och så de som vann
FILM
 
På filmsidan knep faktiskt en av de bästa filmerna som jag såg på Stockholms filmfestival: Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) priset för Best Screenplay. Och, vilket jag tycker var välförtjänt, Michael Keaton belönades i kategorin Best Actor in Motion Picture, Musical or Comedy! Vilken comeback. Motsvarande i kategorin för kvinnor blev Amy Adams i Tim Burtons Big Eyes, en film som kommer på bio i Sverige i mars. Sverige var representerad i katergorin Best Foreign Language Film med Turist (Force Majeure), men vann inte.
Boyhood utsågs till Best Motion Picture Drama och Robert Linklater till Best Director, vilket kanske inte var någon större överraskning med tanke på det ambitiösa projekt som han rodde i land efter 12 år. Tyvärr har jag inte sett någon av filmerna som kammade hem priser för Best Actress samt Best Actor in Motion Picture Drama, nämligen Julianne Moore i Still Alice och Eddie Redmayne i The Theory of Everything. Moore tävlade bl.a. mot Rosamund Pike från Gone Girl. 
Att The Grand Budapest Hotel fick pris för Best Motion Picture, Musical or Comedy kom inte heller som någon större överraskning, även om det inte var en av mina favoriter från 2014. Jag hade nog lagt min röst på Birdman, som också var nominerad. I Supporting Actress/Actor-kategorin fick Patricia Arquette en välförtjänt statyett för Boyhood. J.K. Simmons vann för Whiplash, som jag inte sett och inte heller är så sugen på. Tyvärr har man TOKIGNORERAT Interstellar som fick en ynka (men välförtjänt) nominering för musiken (Best Original Score) av Hans Zimmer, men förlorade mot The Theory of Everything 😦
TV

I tv-kategorierna tycker jag nog att Golden Globes är lite… orättvisa. För vilket tv-år det har varitMen man har totalt ignorerat The Leftovers som inte nominerats alls (Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Chris Zylka och Liv Tyler förtjänade allt lite uppmärksamhet) och gav, trots att Game of Thrones säsong 4 var bland det bästa som nånsin sänts på tv, tungviktarpriset för Best TV Series Drama till The Affair. Och ja det är The Affair som är årets stora vinnare, vilket känns som en överraskning. Jag kollade på ett avsnitt, men tyckte det verkade sådär. En otrohetsaffär med The Wire-Dominic West i en av huvudrollerna känns inte särskilt intressant i jämförelse med True DetectiveFargo, Game of Thrones och The Leftovers.
Liv Tyler, Ann Dowd och Amy Brenneman i The Leftovers. 
Däremot har Fargo verkligen gjort sig förtjänt av vinnarstatyetten i kategorin Best TV Series or TV Movie – i konkurrens med True Detective, Olive Kitteridge, The Missing och The Normal Heart, även om jag bara sett TD, Fargo och The Normal Heart (väldigt bra tv-film). Roligt att Allison Tollman nominerades för Best Actress in a Mini Series or Tv Movie för sin insats i Fargo, liksom Colin Hanks i motsvarande Supporting-kategori för män. Fast han borde ha vunnit istället för Matt Bomer (The Normal Heart).
Men hur kan man ge Billy Bob Thornton priset för Best Actor in a Mini-Series or TV Movie i tävlan mot Matthew McConaghey (True Detective) och Martin Freeman (Fargo)? Bör BBT ens räknas som en huvudroll i serien? Jag tycker han snarare känns som en ”stark” biroll faktiskt, för man kommer aldrig Lorne Malvo särskilt nära, som man gör med t.ex. Colin Hanks Gus Grimley. Nä, dåligt omdömde av juryn. McConaughey och Woody Harrelsson var båda bättre än Billy Bob. Och Peter Dinklage, hallå?! Mark Ruffalo var också med och tävlade, välförtjänt för sin insats i The Normal Heart.
Killarna i Looking. Jonathan Groff i mitten. 
Däremot har man missat nykomlingen Jonathan Groff som har en liten roll i The Normal Heart och spelar en av huvudkaraktärerna i Looking. Kanske nästa år. Jag är dock väldigt glad över att Louis CK fick en nominering för Best Actor in a TV Series, Musical or Comedy i Louie, även om han inte vann. Det kändes bekräftande att varken Homeland, Walking Dead eller Masters of Sex fick några priser, för de går alla på tomgång enligt mig.
 
Men det kanske är dags att ta sig an Olive Kitteridge och Transparent samt ge The Affair, House of Cards och The Honorable Woman (varav jag sett 1-2 avsnitt av respektive serie) en andra chans? Och hörrni –  i dag börjar både Girls och Looking igen! Hurrah!

Boyhood (2014)

Det är omöjligt att inte imponeras av Richard Linklaters senaste filmprojekt Boyhood. Jag menar, snubben har gjort en film om en pojkes uppväxt från….
 
5-åring…
 
… till skäggig 18-åring som precis börjat college. 
 
… med en och samma skådis i huvudrollen: Mason (Ellar Coltrane). Systern Samantha spelas av Richard Linklaters dotter, Lorelai Linklater, vilket måste ha varit en risk ändå. Stämningen inom Linklater-familjen om hon dragit sig ur vid senare tillfälle…  I rollen som Masons mamman ser vi underbara Patricia Arquette och pappan spelas av Linklaters favoritskådis Ethan Hawke (som även är med i Linklaters trilogi Before Sunrise/Midight/Sunset). Så det är inte bara en pojkes uppväxt, utan en hel familjs utveckling man får följa under 12 år !
 
Om Richard Linklater vill beskriva hur livet är – dvs inte alltid så jäkla roligt, spännande, eller rättvist, ibland härligt, stunder av lycka, men ständigt i förändring – så når poängen fram. Livet följer ingen dramaturgisk kurva, utan det lunkar mest bara på. Det gör filmen också. Kanske hade jag kvävt några gäspningar om det funnits någon liten känslotopp här och där, men nä, jag får faktiskt aldrig nån. Filmen är väldigt lååååång och det känns nästan som om de filmat i realtid – var filmen verkligen bara 165 minuter och inte tolv år lång?
 
Men visst finns det poänger med Boyhood som är spännande att diskutera. Det känns som Linklater vill understryka maktlösheten under uppväxten, som barn och tonåring har man väldigt lite att säga till om (vilket jag kan känna igen mig i och minns som rätt frustrerande). Besluten tas av någon annan och allt du kan göra är att förhålla dig till livet. Mason tvingas förhålla sig till sina skilda föräldrar, sin mammas dåliga val av män, sin pappas flyktighet, sin dominanta storasyster, att familjen flyttar flera gånger, skolsystemets fyrkantiga syn på människan, osv. Det fångar Linklater på ett fint sätt och om det är något som gör Boyhood till en sevärd flm är det värmen i skildringen av Mason och hans familj. 
 
Jag hade ganska höga förhoppningar på Boyhood, men det som drar ner betyget är långsamheten, eller snarare jämnheten. Jag tycker inte heller att Mason var en jättespännande rollkaraktär, och störde mig lite på vissa av coming-of-age-klichéerna (titta på porr när man är typ sju och relationen till tjejer t.ex). Att filmen känns realistisk och spelats in under så speciella förhållanden, gör den tyvärr inte automatiskt till ett mästerverk, även om den helt klart är sevärd och mysig. 
 
Däremot blir jag väldigt nyfiken på hur processen kändes för skådespelarna; tänk om Ellar Coltrane, Lorelai Linklater, Patricia Arquette eller Ethan Hawke bestämt sig för att dra sig ur vid en tidpunkt, eller om ungarna vuxit upp och blivit jäkligt dåliga skådisar? En risk värd att ta för Richard Linklater uppenbarligen. 
 
Betyg