Etikettarkiv: Betyg 5

Horror Night Deluxe: Exorcisten (1973)

Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.55.38

    sff_logo_white

Fredag den 13:e skulle visa sig bli lika skrämmande i verkligheten som på film. Under tiden som jag satt på Skandia och såg tre skräckfilmer om allt från besatta 12-åringar och mordiska flickor på internat till underjordiska svarta mässor utsattes civila människor i Paris för flera terrorattentat. Jag förstod omfattningen av det först när jag kom hem, mitt i natten, med hjärnan full av blodsplatter, spyor, mord och galenskap.

Det kändes märkligt förstås. Nästan skuldtyngt, som att jag suttit och ”njutit” av skräck medan andra upplevde det på riktigt, även om jag vet att det hade hänt oavsett vad jag gjorde den kvällen. Med det sagt tänker jag trots allt fortsätta att ägna mig åt sådant som jag tycker om att göra – och det är att se på film. Och dela den glädjen med andra. Horror Night Deluxe i synnerhet är ett filmpaket som sammanför filmfantaster som vill utforska mörka platser inom sig själva – utan att ta ut det på andra. Jag tror faktiskt att det är nyttigt för oss som inte är drabbade av krig och elände att sätta oss in i känslor som tangerar det som pågår runtom i världen.

Vanligtvis går jag inte går på Horror Night, som är ett återkommande inslag på Stockholms filmfestival. Jag är alldeles för räddhågsen av mig och njuter sällan av skräckfilm. Tycker antingen att det är för idiotiskt eller för äckligt. Men i år gjorde jag ett undantag på grund av att två av de tre filmerna i paketetet inte känns som klassiska skräckfilmer. Det kanske låter konstigt, då Exorcisten ju anses vara den största klassikern av dem alla, men det jag menar är att den inte är otäck på det sätt som många skräckfilmer är i dag.

Den är inte ute efter att sabba min hjärna med ”sociologiska experiment” som i Saw eller att exploatera min rädsla för olika fenomen som av någon anledning skrämmer vettet ur oss; internet, barn, tonårsmördare och asiatiska kvinnor med gapande munnar. Exorcisten är av en annan kaliber och då det var hundra år sedan jag såg den tog jag chansen att se den igen på storduk.


Exorcisten (1973) av William Friedkin
Skärmavbild 2015-11-14 kl. 17.04.26 Spoiler alert! Jag beskriver nyckelscener och avslöjar hur filmen slutar.

Stora delar av filmen låg i glömska för mig, så mycket är klart efter att ha sett Exorcisten igen. Visst, jag minns de klassiska scenerna; Regans kropp som kastas fram och tillbaka i sängen av en våldsam kraft, prästernas mässande, de djupa risporna i flickans ansikte, de ärtgröna spyorna, trappgång i brygga och videobandet som avslöjar att ”demonen” bara kan prata engelska, om än baklänges. Det jag inte minns, troligtvis av skälet att jag var för ung för att förstå det, är hur fantastisk Ellen Burstyn är i rollen som mamman, Chris MacNeil. Hon gör en stark insats som den inledningsvis roliga och självständiga skådespelerskan som verkar njuta av livet tillsammans med sin 12-åriga dotter i det stora, luxuösa huset i Georgetown där hon har societetsfester med kultureliten och en och annan präst.

burstyn

Allt eftersom Regan (Linda Blair) förändras blir Chris allt mindre sitt glada jag och mer desperat – men hon vänder sig till prästerskapet först efter att ha uttömt alla medicinska orsaker till Regans underliga uppträdande och personlighetsförändring. Hon söker efter svar hos varenda läkare och psykolog som står att finna – tills det bara återstår ett alternativ. Successivt knyts Chris historia ihop med Father Damien Karras (Jason Miller), som hon är bekant med via Father Joseph Dyer (William O’Malley) och slutligen kommer även Father Merrin (Max von Sydow) in i bilden som en erfaren och åldrad präst (von Sydow var i själva verket bara 44 år när den spelades in). Jag gillar hur fåordig Merrin är genomgående i filmen och att man egentligen aldrig får någon förklaring till demonens närvaro, eller vad den gjorde för att ta livet av Merrin.

Prästerna i Exorcisten är väldigt mänskliga i denna film. De går på fest, röker, tar en bärs på puben, boxas, är psykologutbildade och jobbar med utgrävningar i Irak (fram tills de tvingas genomföra en exorcism, för då åker träkorsen, vigvattnet och bibeln fram). Jag är inte så insatt i diskussionerna kring vad Exorcisten ”egentligen” handlar om, vad besattheten hos den lilla flickan symboliserar – och det är inte det som är mest intressant med filmen om du frågar mig. Det är sidospåren som väcker min nyfikenhet. Damien Karras till exempel.

damienEn skuldtyngd medelålders man som har valt bort en karriär som psykolog för prästerskapet, och vars mor dör strax efter att ha spärrats in på något slags mentalsjukhus. Han är livstrött, men tvekar inte att hjälpa Chris när hjälp efterfrågas. Efter filmen är det hans story som gäckar mig. Vad led han av för sorts samvetskval och vad hände egentligen med hans mor? Trots att han förlorar kontrollen över sig själv i kampen mot demonen är det i slutändan han som räddar Regan genom att ”fånga” demonen i sin egen kropp och kasta sig ut genom fönstret. Så ser i alla fall jag på det som inträffar.

Skärmavbild 2015-11-15 kl. 17.37.43Den som verkar sörja honom mest är Father Dyer, Chris vän som vid ett tillfälle sitter vid pianot (scenen där Regan en stund senare kissar på mattan inför alla gästerna) och skämtar, med yviga gester, om efterlivet:

”My idea of Heaven is a solid white nightclub with me as a headliner for all eternity, and they love me!”

Hmm, en präst som drömmer om att himlen är en nattklubb där han står i rampljuset genererar åtminstone i min hjärna en bild av Father Dyer iförd en glittrande paljettklänning med en mick i handen och andra handen på höften. Jag vet inte, men 1973 måste det ha varit ett sätt att säga att ”den här personen är gay”. Eller? Det kanske är uppenbart för alla hardcorefans, men jag hade ingen aning om dessa element i filmen förrän jag såg om den nu.

Och visst känns det som att Karras och Dyer är mer än bara vänner? Sättet de pratar och tar i varandra antyder en viss intimitet. Kanske är det bara en varm och genuin vänskap, men det skulle kunna vara en sexuell attraktion som de valt att inte agera på. Exakt vad det har för betydelse är svårt att säga, men kanske är det på grund av denna självförnekelse som Damien är så bekymrad? Hans mor frågar honom vid ett tillfälle vad det är som tynger honom, men han viftar undan hennes omsorg. Teorier diskuteras gärna!

Det låter kanske som en klyscha, men filmer som Exorcisten görs inte längre. Den är underbart stämningsfull och liknar nästan mer än thriller än en skräckfilm, där det ockulta är närvarande på ett närmast retsamt sätt. Demonen anas i en skugga, i ett Ouija-bräde, en antik figur och i skenet av lampans flimmer innan den helt och hållet ockuperar Regan. Detta är helt i min smak. Less is more! Nåja, åtminstone till en början …

Skärmavbild 2015-11-14 kl. 17.02.46

Men det som gör Exorcisten intressant över huvud taget är framför allt hur trovärdiga och sympatiska alla karaktärerna är och hur skickligt storyn byggs upp. Det långsamma tempot och känslan av att alla faktiskt vill varandra väl, till och med polisen som snokar hemma hos Chris efter mordet på regissören Burke, är välvillig och det förstärker samtligas mänsklighet i kontrast till den spefulla demonen. Med mänsklighet kommer förstås också brister och i förlängningen är det kanske maktlösheten inför situationen som utgör den allra störst skräcken.

wp-bat-5

Övriga filmer i Horror Night Deluxe var Alena (2015) och Baskin (2015). Recensioner av dem kommer på bloggen inom kort.

Lost in Translation (2003)

Skärmavbild 2015-09-24 kl. 22.02.30Charlotte (Scarlett Johansson) och Bob Harris (Bill Murray) möts på ett hotell i Tokyo. De har egentligen ingenting gemensamt; varken livserfarenhet, intressen, kön eller proffession, men ser varandra och upplever några intima ögonblick tillsammans. Lost in Translation har allt man kan önska;  en minnesvärd öppningsscen, melankoliskt mys, en hysterisk talkshow, tjusig hotellbar, sprakande skådespelarkemi med Tokyo självt som tredje huvudrollsinnehavare. Pur filmmagi!

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

wp-bat-5

Mad Max: Fury Road (2015)

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 16.10.07

Har Charlize Theron någonsin varit vackrare? Har apokalypsen varit så ful, vanskapt och fullkomligt galen som i Mad Max: Fury Road? Jag tror inte det.

I George Millers framtidsdystopi är den del av världen som vi får ta del av ett kargt ökenlandskap. Blod, vatten och bensin är hårdvaluta och den som kontrollerar dessa element härskar även kvarlevorna av mänskligheten. Immortan Joe är en sjuklig men ännu potent man som regerar The Citadel; ett hierarkiskt slavsamhälle insprängt mellan klipporna och sanddynerna. Människorna längst ner i näringskedjan är sjuka och hungriga och förses med vatten utifrån Joes nycker och hålls så fjättrade under hans makt.

”Do not become addicted to water, it will take hold of you and you will resent its absence.”

Hans krigare, de rakade och vitpudrade The War Boys, är fundamentalister som tror på evigt liv efter döden i Valhall. Deras kroppar förses med friskt blod från slavar och modersmjölk från de feta ammorna som liksom allt av värde är Joes egendom.

En av Joes främsta befälhavare, Imperiator Furiosa (Charlize Theron) leder räder i öknen med The War Rig, en tung, trimmad tankbil, och förser The Citadel med bensin (från Gas Town) och ammunition (från Bullet Farm). Fram tills en dag då hon viker av vägen och styr kosan österut i stället, rakt ut i fiendeland. Med sig ombord har hon Joes avelsfruar – vilket sätter igång en våldsam jakt, ledd av Joe själv, följd av sina trogna War Boys. Nux (Nicholas Hoult), en hängiven, men sjuklig krigare som vill visa sig värdig tar med sig sin blodgivare, den tillfångatagna Mad Max (Tom Hardy) när de kör ut i öknen efter Furiosa.

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 23.47.29

Mad Max är i princip två timmars biljakt. Jag är inget fan av biljakter, ändå älskar jag den här färden. Mycket på grund av att den är så tokflippad. Storyn är simpel, men jag behöver inte veta mer än att Furiosa vill nå en fristad och bli kvitt tyrannen Immortan Joe, som i sin tur vill ha tillbaka sina fruar. The War Boys vill till himlen och Max vill överleva, trots antydan till mental ohälsa och ett mörkt förflutet.

Det är Furiosa och Max som är filmens huvudkaraktärer, och på det tvivlar jag aldrig, trots att de inte har många repliker. Deras karaktärer framhävs snarare genom handling än ord. Istället är det de runt omkring som för dialog. Fruarna, Nux, The War Boys, Joe och klankvinnorna på motorcyklarna. Jag gillar hur Max och Furiosa, två ensamvargar, finner tycke för varandra och ändå håller sig på varsin kant. Allierade i övertygelsen om att autonomi är den enda vägen.

Max är kanske den minst sinnessjuka figuren i det här punk- metal-äventyret, jag menar, Nux har namngett sina cancerknölar och hoppfulla krigare försöker bli utvalda genom att vifta med någons sko. Livet är inte mycket värt i denna värld, The War Boys dör som flugor, men så läge deras mod har bevittnats…

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 23.27.50

Filmen är löjligt snygg och funkar jättebra i 3D. SOM jag hade velat se filmen i IMAX! Det hade nästan varit värt en flygbiljett till London. Punk- och heavy metal-estetiken (samt steam punk-vibbar) är lysande och miljöerna är så levande att jag kan känna den röda sanden i ögonen och doften av stekhet bensin på de kromade fordonen. Och jag kan inte annat än att mysa när de sinnrikt utspökade bilarna dundrar fram till ljudet av en ylande elgitarr i syfte att trigga blodhundarna lite extra. Den ohämmade galenskapen fyller ut varenda bildruta och gör att jag sitter som på nålar.

Min enda invändning är att man kanske hade man kunnat kapa något i längd, då de två ökenjakterna är snarlika. Det finns en underliggande humor bakom allt det hårda som för tankarna till heavy metal-bandnamn. Skulle inte följande ensemble lika gärna kunna vara bandmedlemmar? Rictus Erectus, Toast the Knowing, The Splendid Agharad, Cheedo the Fragile och The People Eater.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Mad Max: Fury Road. Men ju mer jag tänker på den, desto mer upprymd blir jag. Den står ut, liknar inget annat (jag tror att jag sett någon av de gamla filmerna när jag var liten, men är inte särskilt fäst vid tanken på att se om dem). Kul att se den av Fiffi inte så måttligt omtalade Tom Hardy i rollen som Max. Anade man ett förflutet som läkare i hans hantering av Furiosas punkterade lunga? Regissören Miller var själv läkare innan han blev filmskapare.

Charlize Theron är stenhård, men undviker macho-fällan, och Nicholas Hoult ger fundamentalisten Nux en gnutta mänsklighet. Gillade även de som spelar ”fruarna”; Zoe Kravitz, Rosie Huntington-Whiteley, Abbey Lee och Riley Keough.

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 23.52.53Det finns en feministisk underström som jag uppskattade, även om jag tycker att den blev väl enögd mot slutet. Det är inte ofta man får se åldrade kvinnor på motorcyklar med tunga vapen över bröstet – har jag någonsin sett det tidigare? – och det var kul. Däremot tyckte jag att de ”gav upp” lite för lätt vid Furiosas ankomst, vilket gav ett naivt intryck och talade emot deras existensberättigande. Om man nu vill göra en aktuell, politisk parallell är det i så fall till de syrisk-kurdiska kvinnorna som slåss mot IS i skrivande stund. Precis som Furiosa söker de frigörelse från förtryck, varken mer eller mindre. Jag kan inte annat än att sympatisera med deras kamp.

wp-bat-5

Nästan alla mina filmbloggarvänner har redan skrivit om Mad Max. I dag recenserar även Flmr-Steffo denna råbänga rulle, men spana gärna in de andras tyckanden och tänkanden om filmen! Endast två av dem bjussade på lika högt betyg som jag: Filmitch och Filmparadiset, men några hamnade riktigt högt ändå: Fiffis Filmtajm, Plox, Film4Fucksake, och så har vi ett nöjt, men något mer kritisk gäng som lade sig i mittenfåran: Jojjenito, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord. Vad Den perfekta filmen (podcast) tyckte vet jag inte än.

Film & tv-året 2014

 

 
Året 2014 tog jag klivet från att ha en flummig allt-i-allo-blogg under namnet iaburman.blogg.se till en mer renodlad film- och teveblogg under namnet The Nerd Bird. Därför känns det passande med en liten summering över årets toppar och dalar lagom till att nyårssmällarna terroriserar natthimlen. Så vad hände här under året? Jo, bloggen bytte utseende, jag införde betygsättning (1-5) av filmerna, jag gick på min första filmspanarträff, skrev min första årsbästa-lista (1999) och deltog i mitt allra första filmspanartema (hår). Besökte tre filmfestivaler: Peace & Love Film Festival (juni), Monsters of Film (oktober) och Stockholm Filmfestival (november). Men framför allt har det varit sjukt kul att diskutera film, tv, serier, böcker och allt därimellan med en massa nya bloggvänner och läsare. Utan er vore det helt enkelt skittråkigt att hålla på och skriva. Tack för det här året 🙂 
 
Jag såg en sjuhelsikes massa film, men hann tyvärr inte skriva om alla, men sammanfattningsvis har det väl framför allt har det varit ett fruktsamt år för sci-fi-filmer med…
… rymdeposet Interstellar – Hoyte van Hoytema plåtar!
… hipstersmarta Joaquin Phoenix i Her – Hoyte van Hoytema plåtar!
… hjärtvärmande Automata 
… en klumpig Tom Cruise i Edge of Tomorrow
… korta men coola Wanderers
… Jag tyckte även att Joel Kinnaman var bra i remaken av RoboCop men var inte lika imponerad som filmkritikerna av The Dawn of the Planet of the Apes
… å blev positivt överraskad av värmen i The Expendables 3 (att gubbarna fortfarande står på benen är väl rena rama science fiction). 
 

 
Mitt högsta betyg (5) delades bara ut till tre filmer, varav en var från årets skörd: Love is Strange. De andra var inga mindre än JFK (1991) och The Crash Reel (2013). Fast ska jag vara helt ärlig känns inte JFK längre som en femma. Nä, den trillar nog ner en pinne till betyg 4. Men ingen film har ännu gjort sig skyldig till lägsta betyg (1) ännu, banne mej! 
 
Men jag har också sett (kanske ännu mer) högkvalitativ teve!
Jag:
… Skaffade HBO Nordic efter att ha dumpat Netflix, där jag upptäckte briljanta komikerna Doll & Em
… Såg om och recenserade första säsongen av Game of Thrones
… Irriterade mig på den patriarkala strukturen i True Detective fast jag förälskade mig också i seriens estetik 
… Lovorade The Leftovers och slutade titta på Masters of Sex 
… Tipsade om mina Topp 10 tv-serieboxar
… Dissade Homeland 
… och förälskade mig i Tom Hanks son (Colin Hanks) i Fargo
 
 
Men nu till listorna! 
Inget nyår utan listor. Här har jag samlat alla filmer med premiär 2014 som jag unnat en rad eller två. Samt ett gäng Filmspanar-listor och Årets bästa teve.
 
Filmer från 2014 som jag bloggat om (betyg): 

Begin Again (3)
Hunger Games: Mockingjay part 1 (3)
Wanderers 
Boyhood (3)
Birdman or The Unexpected Virtue of Ignorance (4)
10.000 km (3)
Love Is Strange (5)
A Girl Walks Home Alone at Night (4)
Nightcrawler (3)
Interstellar (4)
Fury (3)
Gone Girl (4)
The Fault in Our Stars (4)
Predestination (2)
Automata (3)
Turist (3)
The Expendables 3 (3)
Dawn of the Planet of the Apes (2)
Frank (4)
Palo Alto (2)
Hemma (4)
Siddharth (3)
Edge of Tomorrow (3)
The Grand Budapest Hotel (3,5)
X-men: Days of Future Past (3)
Bad Neighbours (3)
Her (4)
RoboCop
Walk of Shame
Nymphomaniac 
Frozen

Årets Filmspanarfilmer:
Kommentar: Alla filmer utom en har fått medelbetyg, dvs 3. Lite trist va? Det får vi ta och ändra på 2015, Filmspanarfolket!

Hunger Games: Mockingjay part 1 (3)
Nightcrawler (3)
Predestination (2)
Edge of Tomorrow (3)
X-men: Days of Future Past (3)
Bad Neighbours (3) – första filmspanarfilmen!

Årets Filmspanarteman:
Kommentar: Jag missade många teman, men ser fram emot kommande Utmaningen i januari 2015!

November: Konspirationsteorier
Augusti: Kvinnor som slåss
Juli: Män som springer
Juni: Det kryper och krälar
Maj: Hår

Årslistor:
Kommentar: Jag insåg mina begränsningar när vi nådde under 1990-strecket, men tog mig i akt och började kolla in 1988-filmer, bland annat gav jag mig på Die Hard för första gången!

Juli: 2008
Maj: 2009
April: 1999 

Årets Bästa TV:
Kommentar: Jag säger bara… Joffrey

5. Louie
4. Fargo
3. True Detective
2. The Leftovers
1. Game of Thrones – vinnarsäsong!

Bubblare: Looking, Walking Dead (säsong 4), Doll & Em, Orange is the New Black, Historieätarna, Kobra, Babel. 

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR THE NERD BIRD!