Etikettarkiv: Andrew Jarecki

Capturing the Friedmans (2003)

Capturing the freedman Efter att ha sett The Jinx kollade jag upp regissören Andrew Jarecki och upptäckte jag att han gjort en liknande dokumentärfilm redan 2003. Capturing the Friedmans handlar om en familj som splittras efter att pappan i familjen blir anhållen för innehav av barnpornografi. Han är inte bara en älskad far, han är också en respekterad lärare som håller datakurser för barn hemma i sin källare, vilket får polisen att fatta misstankar om att det kan ha förekommit övergrepp mot barnen som deltagit.

Moraliskt sett låter detta kanske som ett glasklart fall, case closed, men inte när det gäller de här speciella familjen. Och inte när det gäller regissören, Andrew Jarecki. Precis som i The Jinx finns nämligen en osäkerhetsfaktor som innebär att man inte vet exakt vad som hände. Då jag inte vill jinxa upplevelsen för den som ser den här dokumentären tänker jag inte gå in på detaljer, men jag kan säga så mycket som att det finns mer än en version av sanningen.

Capturing the Friedmans var nominerad till en Oscar för bästa dokumentärfilm 2003, vilket på ett sätt är rättvist, men samtidigt förvånande i en amerikansk kontext. Ämnet som avhandlas är särskilt känsligt för en amerikansk publik tänker jag, där pedofiler hängs ut med namn och bild i vissa stater. Den delen av berättelsen börjar 1987, då Arnold Friedman greps av polisen i sitt hus efter att ha mottagit ett magasin från Nederländerna med barnpornografiskt innehåll. I huset hittades mängder av porr av framför allt homosexuell karaktär, vilket på 80-talet beskrevs som ”sodomi”: ett begrepp som inte längre används för (brotts)rubricering av sex med någon av samma kön i Sverige, men i USA är det fortfarande olagligt i 12 stater (!)

Genom hela filmen rör vi oss fram och tillbaka, närmast tematiskt, mellan familjeliv och brottsfall. Men det är knappast familjefaderns eventuella homosexuella läggning som är det intressanta, varken för mig som tittare, regissören eller familjemedlemmarna –  utan det är hur familjen väljer att hantera anklagelserna om övergrepp. Som utomstående betraktare är det omöjligt att inte känna ett virrvarr av känslor; frustration, misstänksamhet, men också en självklar undran: vem är den drabbande respektive drabbad? Men framför allt är det en ömkansvärd historia om dessa familjemedlemmars människors öden och livssituation. En sak känns viktig att påpeka och det är att man väljer inte sin familj.

Att regissören fått tillgång till mängder av hemmafilmer som Friedmans spelat in under hela uppväxten är en bidragande faktor till att Capturing the Friedmans känns autentisk och värdefull. Och även om jag hade önskat att Jarecki pushat vissa intervjupersoner lite hårdare, och kanske varit mer tydlig med sin roll i det hela (som i The Jinx) går det inte att komma ifrån att det är en intressant och gripande skildring av en krisande familj där till och med en pedofil gestaltas med förlåtande penseldrag.

wp-bat-4

The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 16.50.10Robert Durst – oskyldigt anklagad eller kallblodig mördare?

I’ve been Jinxed!
Efter att ha stirrat på den här gubben ovanför varje gång jag loggar in på mitt HBO-konto bestämde jag mig för att ge den hyllade dokumentärserien The Jinx en chans. Första försöket misslyckades. Det tog max fem minuter innan jag stängde av på grund av ”stötande bilder”. Andra försöket gick mycket bättre. Det stötande materialet kan jämföras med att tvingas köa och prata med en dryg vakt utanför en klubb – ett nödvändigt ont, men när du väl tagit dig in vill du aldrig gå hem.

SerialLiksom den omåttligt spännande podcast-serien Serial är The Jinx en dokumentärserie som kretsar kring ett mordfall (well, i detta fall tre potentiella mordfall) och en huvudperson som man inte riktigt vet är skyldig till brotten eller ej. I detta fall gäller det Robert Durst – som tillhör en av USA:s rikaste familjer. The Durst Organization har skaffat sig inflytande och välstånd genom att äga fastigheter på Manhattans dyraste adresser till ett totalt värde om 4,4 miljarder dollar. Sedan företagets old daddy Seymour Durst dog 1995 drivs företaget av Douglas Durst, familjens näst äldsta son. Så varför föll lotten på honom och inte äldsta sonen, Robert?

Låt mig förklara. År 1982 försvann Robert Durst fru, Kathleen (McCormack) Durst spårlöst från parets sommarhus utanför New York. Robert utpekades som misstänkt, men gick fri från åtal. År 2000 väcktes utredningen till liv efter att Robert Durst gripits i Galveston, Texas, misstänkt för att ha mördat och styckat sin granne. Kort därpå hittades hans bästa vän, Susan Berman, död i sin lägenhet i Los Angeles. Robert Durst har alltsedan Kathleens försvinnande befunnit sig ”ute i kylan” både vad det gäller familjeföretaget och medierna. Men stämmer verkligen bilden av honom? Är miljardären Robert Durst en kallblodig mördare – eller världens mest otursamme man?

Skärmavbild 2015-04-16 kl. 20.46.38År 2010 gjorde regissören Andrew Jarecki och manusförfattaren tillika The Jinx-producenten Marc Smerling en spelfilm som gick lite under radarn; All Good Things, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna. Filmen är löst baserad på den sanna historien om Kathleen Durst försvinnande 1982 och misstankarna som riktades mot Robert.

Hur filmen slutar  vet jag inte, men det var uppenbarligen något som fortsatte att gäcka Jarecki, för i The Jinx försöker han ta reda på sanningen. Från början till slut. Precis som i Serial zoomar varje avsnitt in på en särskild del av historien; Roberts familjehistoria, relationen mellan honom och Kathleen, mordet på Morris Black i Texas osv. Till sin hjälp har Jarecki huvudpersonen själv: Robert Durst, som för första gången ställer upp på en intervju för att berätta sin historia.

Och vilken historia det är. Familjetragedier, undermåliga polisutredningar och nervslitande researcharbete avhandlas under ledning av Andrew Jarecki som också syns i bild rätt mycket. Det är ingen tvekan om att han är nyfiken på och sympatiserar med det svarta fåret, Robert Durst, vars diaboliska ansikte prytt många löpsedlar genom året, samtidigt som tvivlen finns där. Kan det vara så att  han är skyldig? Eller oskyldig till det ena, men inte det andra? Helt oskyldig?

Jag gillar genomskinligheten i projektet, att man får ta del av filmteamets tankar och processer (precis som i Serial), men det märks att Jarecki och gänget inte är journalister utan filmskapare. De vill vara med och skapa historien. Forma utgången. Ibland hade jag önskat att de stannat upp som Sarah Koenig i Serial och ställt ännu fler frågor, upprepat sig och förlorat sig i detaljer som störde
åtminstone min analys av händelserna. Vissa saker redovisas inte och jag vet inte om det är ett dramaturgiskt grepp eller att de helt enkelt inte hade resurser att undersöka precis allt.

The Jinx

Utan att jinxa något– I promise – men man får en större belöning i The Jinx än i Serial. Liksom en insikt i vad det innebär att tillhöra en av USA:s rikaste familjer. Mycket pengar och ett ryktbart familjenamn är rätt bra att ha när man sitter i skiten, men psykisk ohälsa går inte att pruta sig ut ur. På det sättet påminner historien om Foxcatcher. Precis som John du Pont utstrålar Robert Durst en dåligt rotad självkänsla och en vårdslöshet som i kombination är rätt skrämmande.

Tips! Har du redan sett The Jinx men inte själv googlat ännu (who are you?!) finns en del matnyttig info här.

Tips! Andrew Jarecki har varit inne på ett liknande spår tidigare, med den Oscarsnominerade dokumentären Capturing the Friedmans (2003). På söndag skriver jag om den filmen.

wp-bat-4