Etikettarkiv: Alan Rickman

Die Hard (1988)

”Only John can drive someone that crazy”.
 

John McLane har inte bara ett namn som passar en cowboy. Han är en cowboy. Som råkar vara på fel plats vid rätt tillfälle. Eller rätt plats vid fel tillfälle. Det beror på hur man ser på saken. Av en slump hamnar han mitt i ett gisslandrama i Nakatomi Plaza, där hans fru Holly arbetar. De har en fnurra på tråden då Holly satsat på karriären och flyttat till LA utan John. De bråkar, hon går iväg för att hålla ett tal – men kommer inte tillbaka. Ett dussin terrorister har och tagit henne och hela personalstyrkan som gisslan. 

Bruce Willis är perfekt i rollen som NYPD-polisen John McLane. Ingen annan kan prata för sig själv och nästan få det att verka motiverat, jaga bovar barfota, bromanca till höger och vänster (officer Al, chauffören Argyle), göra McGyver-trix och gråta som en riktig man, blodig och svettig med pistolen i ena handen och hjärtat i det andra. I gotta give it to him. Han är helgjuten. 

Jag hade inte sett Die Hard tidigare. Det är inte riktigt min kopp te, då actionfilmer av den här sorten – one man against the world – är rätt förutsägbara och det blir väldigt mycket skjutande och springande.

Eftersom det är 80-tal är det automatvapen som gäller. De sparar inte kulorna till senare om man säger så. Vilket får mina tankar att drifta, och jag börjar fundera på saker som att det här måste de få tinnitus av (men det är det aldrig någon som pratar om) och varför har alla tyskarna långt hår, är det inte mest i vägen för dem när ska pang-panga? Och är Karl verkligen ett tyskt namn? 
Skärpan infinner sig dock när Alan Rickman (i rollen som skurken Hans) är i bild. Hans brittiska snobbaccent skiner igenom den där halvbrutna tyska tungan han försöker sig på, men jag förlåter honom. Han är den slickaste terrorist jag sett. Ung och rätt snygg dessutom. 
Die Hard är hårdkokt action med väldigt mycket humor, som Bruce Willis lyckas skapa till stor del på egen hand. För även om han hinner nacka ett gäng terrorister så är han mestadels ensam filmen igenom, en lone wolf som jobbar med de medel som står honom till buds. En kontorsstol och en dator. Hisschakt. Brandslangar. Europeiska cigaretter. En comradio och en streetsmart snut på utsidan av byggnaden. Resten av världen rullar tummarna eller klantar till det medan John Wayne… förlåt, McLane gör jobbet.  
Och så springer de lite till, de där tyskarna, så att hårmanarna flaxar. 
Underhållningen bestod till stor del i att bevittna den rekordsämsta skådisen som sprang i tysken Karls skor, samt de små sidohistorierna med den charmiga limochauffören Argyle och den klarsynta polisen Al som inte har mycket till övers för varken polischefen eller FBI-agenterna. Och den här repliken förstås: 
 

”You want money? What kind of terrorists are you?”

😀

Att Die Hard har 8,3 på IMDB, beror det på att filmen är nästintill slapstick-rolig? Var det här unikt när den kom? Jag har ingen aning, men jag kan dock inte förmå mig att se förbi klichéerna och ge den mer än godkänt. Kul för stunden och snygg 1980-talslook förstås, med sneda vinklar, motljus – och skurkar som inte kommer från Mellanöstern utan Västtyskland. Ett år före Berlinmurens fall och slutet på Kalla kriget. Lite kul är det att man kan se den politiska historien genom Bruce Willis hektiska kväll i Nakatomi Plaza. Nu är frågan: har jag fastnat i betyg tre-träsket??
 
Betyg: