Evolution (2015)

Jag såg Evolution i måndags, två dagar efter att Filmspanarna spanat in den på Stockholms filmfestival, en heldag med blogggänget som jag tyvärr missade. ”Min” visning var en F2F (face to face) med regissören Lucile Hadzihalilovic och jag kan väl säga så här: jag hade varit lika förvirrad som de andra filmspanarna (som tweetade och uppmanade mig att förklara filmen) om jag inte hade fått se och höra regissören prata om sin film.

Men vi börjar från början.

Evolution är Hadzihalilovics andra långfilm (eller tredje om man räknar den 52 minuter långa Mimi från 1996 som en långfilm) och det är andra gången hon tävlar på Sthlm filmfestival. Senast var hon här med Innocence (2004), som jag nu är sugen på skulle se. Den ska vara ungefär likadan som Evolution har jag förstått, och att jag vill se den med Evolution som preferens säger väl någonting om Hadzihalilovics mystiska dragningskraft. Jag fattade nämligen ingenting av filmen.

10-åriga Nicholas (Max Brebant) lever på en enslig ö mitt ute i ett stormigt hav tillsammans med sin mamma (Julie-Marie Parmentier) och några andra vuxna kvinnor och deras söner i hans egen ålder. En dag när han är ute och simmar bland korallreven tycker han sig se en död pojke på havsbotten med en röd sjöstjärna på magen. Han springer hem och berättar om det för sin mamma, som ignorerar Nicholas ”syn”. Hon ger honom i stället hans dagliga medicin och stänger fönsterluckorna.

Nicholas kan inte släppa tankarna på pojken och återvänder till havet för att undersöka saken, men hittar ingenting som förklarar hans syn. Kort därefter tar hans mamma honom till sjukhuset på ön, vilket är lika mysigt som hans eget hus, med väggar och golv i  karg och våt betong. Utan att förklara så att han förstår läggs han på operationsbordet. På sjukhuset möter han sjuksköterskan Stella (Roxane Duran) som så småningom fattar tycke för Nicholas.

De vuxna kvinnorna på ön håller samman och verkar nästan som en enhet, men är samtidigt helt avskärmade från pojkarna känslomässigt, åtminstone verkar det så på ytan. Den enda som reagerar annorlunda är Stella. En rynka i pannan här, en förstulen blick där. Snart inser Nicholas att kvinnorna; läkarna, sköterskorna och hans mamma, fört honom och de andra pojkarna bakom ryggen och han börjar ifrågasätta rutinerna, sjukhusbesöken, ingreppen. Utan att förstå vad det är de gör med hans kropp känner han att det är fel.

Man kommer väldigt nära Nicholas på ett både fysiskt och känslomässigt sätt och följer (nästan) hela händelseförloppet ur hans perspektiv.

Utan att avslöja mer än så av handlingen kan jag säga att min hjärna gick på högvarv under hela filmen. Teorierna valsade omkring som förvirrade zombies i min hjärnas korridorer och letade efter mening och mål. Ibland hittade jag något mjukt och luddigt som kändes bekant, med större delen av tiden famlade jag i mörker. Som en zombie med svår bakfylla. Och precis som vissa bakfyllor är lite mysiga var det här biobesöket det också.

Sedan var vissa saker ljuvliga rakt upp och ner, så som undervattensbilderna och havets ständiga ”närvaro”, ömsom hotfullt och ömsom beskyddande. La mere, la mer. Vad jag verkligen gillade med filmen och som hon själv satte ord på, var öns ”textur” som skapats av betong, salt, sol och vind.

Man kan säga att Lucile Hadzihalilovic avfärdade mina intellektuella försök att förstå filmen, manuset hade tydligen genomgått flera bearbetningar och ju mer saker och ting förklarades, desto sämre blev det , sa hon under efterföljande F2F. Men hon berättade i alla fall var hennes inspiration kom ifrån och vad hennes intentioner var.

Kort sagt: Tolka inte filmen bokstavligt, låt den vara ett mysterium, precis som omvärlden framstår för Nicholas, så är saken biff.

Långt sagt: Hadzihalilovic ville gestalta barns maktlöshet och förhållande till sin omvärld och den egna kroppen. Ett sjukhusbesök från barndomen inspirerade henne att välja den miljön för övergreppen som vuxenvärlden utsätter pojkarna för. Hon minns hur otäckt det var att vara utlämnad till de auktoritära läkarna som gjorde ett ingrepp på henne, för att hjälpa förstås, men som ändå väckte ett starkt obehag. Inbäddat i detta en tankegång som handlar om vår relation till kroppar, den egna och andras, i synnerhet när de genomgår en förändring, vare sig den kommer organiskt eller genom yttre påfrestningar.

Att det helt saknas vuxna män på ön förklarades med att hon ville att Nicholas skulle sakna förebilder, en förstärkning av känslan att inte veta vad det ska bli av honom som vuxen. Det finns så klart många fler lager och tolkningar, men jag nöjer mig med det som jag upplever som de essentiella.

Hon gav självklart ingen ”förklaring” till filmens handling. Det är öppet för tolkning, sa hon med ett snett leende. Och jag tror att det enda sättet att förstå filmen är just känslomässigt, inte logiskt.

wp-bat-4

Filmspanarna logga
Är mycket nyfiken på teorierna som florerar hos övriga Filmspanare, vad gjorde de av Evolution?

Rörliga bilder och tryckta ord

Horror Night Deluxe: Exorcisten (1973)

Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.55.38

    sff_logo_white

Fredag den 13:e skulle visa sig bli lika skrämmande i verkligheten som på film. Under tiden som jag satt på Skandia och såg tre skräckfilmer om allt från besatta 12-åringar och mordiska flickor på internat till underjordiska svarta mässor utsattes civila människor i Paris för flera terrorattentat. Jag förstod omfattningen av det först när jag kom hem, mitt i natten, med hjärnan full av blodsplatter, spyor, mord och galenskap.

Det kändes märkligt förstås. Nästan skuldtyngt, som att jag suttit och ”njutit” av skräck medan andra upplevde det på riktigt, även om jag vet att det hade hänt oavsett vad jag gjorde den kvällen. Med det sagt tänker jag trots allt fortsätta att ägna mig åt sådant som jag tycker om att göra – och det är att se på film. Och dela den glädjen med andra. Horror Night Deluxe i synnerhet är ett filmpaket som sammanför filmfantaster som vill utforska mörka platser inom sig själva – utan att ta ut det på andra. Jag tror faktiskt att det är nyttigt för oss som inte är drabbade av krig och elände att sätta oss in i känslor som tangerar det som pågår runtom i världen.

Vanligtvis går jag inte går på Horror Night, som är ett återkommande inslag på Stockholms filmfestival. Jag är alldeles för räddhågsen av mig och njuter sällan av skräckfilm. Tycker antingen att det är för idiotiskt eller för äckligt. Men i år gjorde jag ett undantag på grund av att två av de tre filmerna i paketetet inte känns som klassiska skräckfilmer. Det kanske låter konstigt, då Exorcisten ju anses vara den största klassikern av dem alla, men det jag menar är att den inte är otäck på det sätt som många skräckfilmer är i dag.

Den är inte ute efter att sabba min hjärna med ”sociologiska experiment” som i Saw eller att exploatera min rädsla för olika fenomen som av någon anledning skrämmer vettet ur oss; internet, barn, tonårsmördare och asiatiska kvinnor med gapande munnar. Exorcisten är av en annan kaliber och då det var hundra år sedan jag såg den tog jag chansen att se den igen på storduk.


Exorcisten (1973) av William Friedkin
Skärmavbild 2015-11-14 kl. 17.04.26 Spoiler alert! Jag beskriver nyckelscener och avslöjar hur filmen slutar.

Stora delar av filmen låg i glömska för mig, så mycket är klart efter att ha sett Exorcisten igen. Visst, jag minns de klassiska scenerna; Regans kropp som kastas fram och tillbaka i sängen av en våldsam kraft, prästernas mässande, de djupa risporna i flickans ansikte, de ärtgröna spyorna, trappgång i brygga och videobandet som avslöjar att ”demonen” bara kan prata engelska, om än baklänges. Det jag inte minns, troligtvis av skälet att jag var för ung för att förstå det, är hur fantastisk Ellen Burstyn är i rollen som mamman, Chris MacNeil. Hon gör en stark insats som den inledningsvis roliga och självständiga skådespelerskan som verkar njuta av livet tillsammans med sin 12-åriga dotter i det stora, luxuösa huset i Georgetown där hon har societetsfester med kultureliten och en och annan präst.

burstyn

Allt eftersom Regan (Linda Blair) förändras blir Chris allt mindre sitt glada jag och mer desperat – men hon vänder sig till prästerskapet först efter att ha uttömt alla medicinska orsaker till Regans underliga uppträdande och personlighetsförändring. Hon söker efter svar hos varenda läkare och psykolog som står att finna – tills det bara återstår ett alternativ. Successivt knyts Chris historia ihop med Father Damien Karras (Jason Miller), som hon är bekant med via Father Joseph Dyer (William O’Malley) och slutligen kommer även Father Merrin (Max von Sydow) in i bilden som en erfaren och åldrad präst (von Sydow var i själva verket bara 44 år när den spelades in). Jag gillar hur fåordig Merrin är genomgående i filmen och att man egentligen aldrig får någon förklaring till demonens närvaro, eller vad den gjorde för att ta livet av Merrin.

Prästerna i Exorcisten är väldigt mänskliga i denna film. De går på fest, röker, tar en bärs på puben, boxas, är psykologutbildade och jobbar med utgrävningar i Irak (fram tills de tvingas genomföra en exorcism, för då åker träkorsen, vigvattnet och bibeln fram). Jag är inte så insatt i diskussionerna kring vad Exorcisten ”egentligen” handlar om, vad besattheten hos den lilla flickan symboliserar – och det är inte det som är mest intressant med filmen om du frågar mig. Det är sidospåren som väcker min nyfikenhet. Damien Karras till exempel.

damienEn skuldtyngd medelålders man som har valt bort en karriär som psykolog för prästerskapet, och vars mor dör strax efter att ha spärrats in på något slags mentalsjukhus. Han är livstrött, men tvekar inte att hjälpa Chris när hjälp efterfrågas. Efter filmen är det hans story som gäckar mig. Vad led han av för sorts samvetskval och vad hände egentligen med hans mor? Trots att han förlorar kontrollen över sig själv i kampen mot demonen är det i slutändan han som räddar Regan genom att ”fånga” demonen i sin egen kropp och kasta sig ut genom fönstret. Så ser i alla fall jag på det som inträffar.

Skärmavbild 2015-11-15 kl. 17.37.43Den som verkar sörja honom mest är Father Dyer, Chris vän som vid ett tillfälle sitter vid pianot (scenen där Regan en stund senare kissar på mattan inför alla gästerna) och skämtar, med yviga gester, om efterlivet:

”My idea of Heaven is a solid white nightclub with me as a headliner for all eternity, and they love me!”

Hmm, en präst som drömmer om att himlen är en nattklubb där han står i rampljuset genererar åtminstone i min hjärna en bild av Father Dyer iförd en glittrande paljettklänning med en mick i handen och andra handen på höften. Jag vet inte, men 1973 måste det ha varit ett sätt att säga att ”den här personen är gay”. Eller? Det kanske är uppenbart för alla hardcorefans, men jag hade ingen aning om dessa element i filmen förrän jag såg om den nu.

Och visst känns det som att Karras och Dyer är mer än bara vänner? Sättet de pratar och tar i varandra antyder en viss intimitet. Kanske är det bara en varm och genuin vänskap, men det skulle kunna vara en sexuell attraktion som de valt att inte agera på. Exakt vad det har för betydelse är svårt att säga, men kanske är det på grund av denna självförnekelse som Damien är så bekymrad? Hans mor frågar honom vid ett tillfälle vad det är som tynger honom, men han viftar undan hennes omsorg. Teorier diskuteras gärna!

Det låter kanske som en klyscha, men filmer som Exorcisten görs inte längre. Den är underbart stämningsfull och liknar nästan mer än thriller än en skräckfilm, där det ockulta är närvarande på ett närmast retsamt sätt. Demonen anas i en skugga, i ett Ouija-bräde, en antik figur och i skenet av lampans flimmer innan den helt och hållet ockuperar Regan. Detta är helt i min smak. Less is more! Nåja, åtminstone till en början …

Skärmavbild 2015-11-14 kl. 17.02.46

Men det som gör Exorcisten intressant över huvud taget är framför allt hur trovärdiga och sympatiska alla karaktärerna är och hur skickligt storyn byggs upp. Det långsamma tempot och känslan av att alla faktiskt vill varandra väl, till och med polisen som snokar hemma hos Chris efter mordet på regissören Burke, är välvillig och det förstärker samtligas mänsklighet i kontrast till den spefulla demonen. Med mänsklighet kommer förstås också brister och i förlängningen är det kanske maktlösheten inför situationen som utgör den allra störst skräcken.

wp-bat-5

Övriga filmer i Horror Night Deluxe var Alena (2015) och Baskin (2015). Recensioner av dem kommer på bloggen inom kort.

Cartel Land (2015)

Skärmavbild 2015-11-13 kl. 15.33.04sff_logo_white

Första filmen på Stockholms filmfestival blev en dokumentär som jag varit sugen på från allra första början. Cartel Land handlar om två karakteristiska ledare som på varsin sida om den amerikansk-mexikanska gränsen tar upp vapen i motståndet mot drogkartellerna. Nailer är en amerikan som själv varit drogmissbrukare och som anser att det mexikanska drogvåldet är på väg att spilla över på den amerikanska sidan – och att myndigheterna gör för lite för att motverka det. Tillsammans med sin flickvän och en mindre grupp män patrullerar han gränsområdet i kamouflerade kläder och laddade vapen. Samtidigt i Mexiko: Läkaren José Mireles eller ”El Doctor” tar lagen i egna händer och organiserar ett civilt motstånd med start i hemstaden Michoacán i mellersta Mexiko. Och det går förvånansvärt väl – till en början.

Det initiala frigörelsearbetet av Autodefensas (som de kallar sig) börjar med att ”El Doctor” och hans mannar reser från stad till stad för att ingjuta mod i lokalbefolkningen. Res er, beväpna er! Men när de så småningom söker upp misstänkta medlemmar i drogkartellen The Nights Templar, för att driva bort dem, förhöra eller överlämna dem till polisen (som dock är korrupt så det förslår) börjar de själva att likna de brottslingar som de säger sig vilja bekämpa.

Frågorna som utmejslar sig ju längre in i filmen man kommer är: vem har rätt att ta lagen i egna händer? Helgar ändamålet medlen osv?

Jag undrar om Matthew Heineman som har gjort Cartel Land visste vad han gjorde när han planterade sig mitt i rävsaxen där drogkarteller, polis, militär, politiker och civilbefolkningen inte alltid är så enkla att skilja från varandra. Hur som helst är filmen ett beundransvärt försök att gestalta våldsspiralen och korruptionen som härskar i brist på bättre alternativ även om den knappast ger en fullständig bild av verkligheten. Kvinnorna är till exempel i princip osynliga i filmen och det är upp till en själv att dra slutsatser kring hur deras liv ser ut i skuggan av våldet och männen.

Det är en dock en listig film där de personliga berättelserna om El Doctor och Nailer sade mig mer än gestaltningen av Autodefensas. Kanske är den till och med värd en omtitt?

wp-bat-3
Jag såg Cartel Land (Stockholm Documentary Competition) på Grand under Stockholms filmfestival. Här hittar ni samtliga visningar av filmen.

Vad ska man se på Stockholms filmfestival i år?

Skärmavbild 2015-11-05 kl. 21.05.57Jo det ska jag tala om.

Hade förmånen att arbeta på Stockholms filmfestival under ett par hektiska veckor i september och oktober då vi knåpade ihop en programtidning. Under den här tiden hann jag bli relativt insatt i programmet och vid slutet av min anställning var jag redo att se samtliga filmer i tävlingskategorin Stockholm Competition. Jag blev uppslukad av varenda film, kände att just den där filmen, och den, och den! var något alldeles extra. Woop woop hösten är räddad! Nu ska här ses film i 11 dagar långa!

Men … eftersom jag känner mig själv skulle jag tippa på att jag kanske kommer att se en fjärdedel av dessa, möjligen ännu mindre. Jag är en sådan där som gör upp grandiosa SFF-planer varje år, lusläser tidningen från ”pärm till pärm” (även när det är jag själv som skrivit den), kollar på trailers, suktar, längtar, och sen när festivalen väl kommer har jag hunnit bli lite … mätt. Jag är en fladdrig typ. Tröttnar lätt. Ett beteende som även går ut över den här bloggen ibland. Jag sympatiserar med er arma läsare som undrar vad jag är för en typ. Som en sån där frånvarande lattjopappa som dyker upp då och då och tar med ungarna ut på en skojig matinérulle.

Så för att skyffla tvivlen på gödselhögen ska jag helt enkelt sälja in filmerna på nytt, till mig själv, och måhända även till dig som läser detta. Hur gör jag då detta? Ska det bygga på teman? Sektioner? Några vänner bad mig lista topp 3 från hela festivalen och det var ju rakt omöjligt – i stället blev det tips utifrån deras preferenser. Men här på bloggen är  MINA preferenser som regerar. Min filmsmak i ett nötskal. Så här har ni 10 filmer som jag är synnerligen sugen på med motivering varför!


10. Årets pillerburk
I SMILE BACK av Adam Salky
(American Independents)
Skärmavbild 2015-11-05 kl. 21.52.33
En ”klassisk” American Independent. Sarah Silverman är en hemmafru som knaprar piller och dricker lite för mycket vin för att dämpa den kvävande familjelyckan. Vill se för att jag älskar Sarah Silverman och ångest i vackra hem.



9. Årets galnaste

HEIL av Dietrich Brüggeman

(Twilight Zone)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 11.33.01
Det här var den första filmerna som jag lade på minnet när jag gick igenom programmet. Kul trailer (som av någon anledning bara verkar finnas på tyska utan subtitles) som utlovar våld, roliga repliker och punkiga nazister som vill invadera Polen på nytt. Det låter festligt.


8. Årets överraskning
ANGRY INDIAN GODDESSES av Pan Nalin

(Asian Images)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.13.51
Klart en blir nyfiken på en film som säljs in som ”Indiens första female buddy movie”. Inte för att genren ”buddy movies” erbjudit mig särskilt många favoritfilmer genom tiderna – egentligen – men efter Bridesmaids och The Heat får jag kanske omvärdera denna komedigenre. Men framför allt känns ”indiska gudinnor” och mafioso-feelingen i bilden ovan som en otippad kombination och god orsak till att se den.


7. Årets regnbåge

NEON BULL av
 Gabriel Mascaro
(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.12.09
En machoman som praktiserar rodeo dagtid och i skydd av kvällens mörker syr klänningar åt sin flickvän i hemlighet låter som en spännande cocktail där könsroller, kreativa uttryck, kroppslighet och kärleken inte är svart eller vit, manlig eller kvinnlig, utan neonfärgad.


6. Årets hjärtstartare

OUR LAST TANGO av German Kral
(Stockholm Documentary Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.27.50
Jag är dödligt svag för storslagna kärlekshistorier á la Moulin Rogue och jag älskar dans på film, på scen, youtube, hemma intill stereon, you name it. Ett av mina favoritband som kan få mig att gråta på nolltid heter Darya & Månskensorkestern, de spelar finsk tango. Tango är så dramatisk och samtidigt strikt i sin natur och det är det som gör den så vacker. Det finns med andra ord ingen orsak till varför jag inte skulle vilja se Our Last Tango där en tangoensemble från Buenos Aires gestaltar två verkliga tangodansares passionerade kärlekshistoria.


5. Årets pang-pang

CARTEL LAND av Matthew Heineman

(Stockholm Documentary Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 22.58.30
Den här tror jag kommer vara en sån där riktig smack in the face-dokumentär som man råkar på då och då. Producerad av Kathryn Bigelow (The Hurt Locker, Zero Dark Thirty) och regisserad av en ung och vågad Matthew Heineman (som bäddat in sig hos två medborgargarden vilka kämpar mot drogkarteller) med gritty och närgånget foto såväl som episka landskapsbilder tror jag inte att jag kommer bli besviken. Det är nånting med galna veteraner och Breaking Bad-vibbar som kittlar i kistan helt enkelt.


4. Årets rom-com
THE LOBSTER av Yorgos Lanthimos
(Special Presentations)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.30.19
Självklart ska jag gå och se årets kanske konstigaste romcom om människor som förvandlas till djur om de inte hittar en partner inom 45 dagar. Colin Farell får en chans till trots besvikelsen i True Detective (säsong 2) och i sällskap av Rachel Weisz, Léa Seydoux med flera hoppas jag på en riktigt originell salt karamell av Dogtooth-regissören Yorgos Lonthimos som också är på plats och tar emot årets Visionary Award. Obs! Snart slutsåld. Jag har bokat biljett den 14:e!


3. Årets huvudvärk

EVOLUTION av Lucile Hadžihalilovic

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 16.47.54
Kanske lite taskigt att kalla filmen huvudvärk innan jag sett den, men jag tror att detta är en film som kommer att väcka spännande tankar i mitt huvud. Långsam science fiction-fantasy-skräck med feministiska övertoner låter som en fantastisk anledning att få lite ont i skallen.


2. Årets ”Schindler’s List”

SON OF SAUL av László Nemes

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 22.45.59
Var inte jättesugen på denna först, men efter att ha hört programavdelningen prata sig varm om Son of Saul har jag omvänts. Ungerns Oscarsbidrag ska tydligen ha ett speciellt och gripande bildspråk där i princip allt som sker skildras ur huvudpersonen Sauls perspektiv. Och när jag läser om den i programtidningen stiger gråten i halsen. Bara av att läsa om den! Så ja, i dessa tider av rasism och högervindar i Europa kanske det behövs en till film från ett av de allra värsta koncentrationsläger under andra världskriget.


1. Årets uppror
MUSTANG av Deniz Gamze Ergüven

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 20.48.46
Regissören Deniz Gamze Ergüvens film om en systerskara som blir inlåsta men vägrar finna sig i sin situation behandlar såväl det politiska klimatet i Turkiet som systrarnas känslomässiga tillstånd och relationen mellan  dem. Men enligt regissören är det inte fråga om någon vardagsrealism, utan snarare en sagolik berättelse med mytiska och tragikomiska inslag:

”I wanted to portray these girls like a five-headed monster. They were like supernatural, otherworldly creatures for me with their long hair, which was reminiscent of a horse’s mane.”

För att inspirera skådespelerskorna inför sina roller visade hon dem filmer av såväl David Lynch som Ingmar Bergman. Deniz Gamze Ergüven är en turkisk filmskapare som skolats i Frankrike. Hon har skrivit manus tillsammans med franska Alice Winocour som är regiaktuell på festivalen med Maryland. En annan regissör med liknande bakgrund, som är dubbelaktuell med en delvis fransk film, är litauiska Alanté Kavaïté som regisserat The Summer of Sangaile och skrivit manus till fransk-bosniska Lucile Hadžihalilovics Evolution. Spännande med dessa samarbeten med den franska filmskolan som gemensam nämnare. 


Bubblare i bokstavsordning: As I Open My Eyes, The Black Panthers: Vanguard of the revolution, Carol, The Club, Chuck Norris Vs Communism, The Daughter, The Diary of a teenage girl, Efterskalv, Green Room, Land Legs, Macadam Stories, Maryland, North, Peggy Guggenheim: Art Addict, The Summer of Sangaile, The Swedish Theory of Love, Sworn Virgin, This Changes Eveything, Taxi Teheran, Tikkun, The Wednesday Child. MED FLERA!


TIPS!
Filmer som jag kan rekommendera för att jag redan har sett dem:
Mediterranea, The Wolfpack, The Amina Profile, 7 Chinese Brothers, She’s Wild Again Tonight.


Jag har också bokat in mig på HORROR NIGHT DELUXE fredagen den 13:e då Ellen Burstyn kommer till SFF och tar emot pris och presenterar Exorcisten på Skandia. Följs upp av den svenska internatslashern Alena och den tokäckliga, turkiska Baskin som jag har lovat mitt biosällskap att se trots att det är låååångt utanför min comfort zone.
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.55.38

Jahopp! Då är det väl bara att ge sig i kast med årets festival. Vad väntar ni på!!!!!!

sff_logo_white

Southpaw (2015)

Skärmavbild 2015-10-18 kl. 12.39.21Jag trodde inte att jag skulle tycka om Southpaw. Den kändes väldigt macho och ärligt talat, behöver vi ännu en boxningsfilm? Men Jake Gyllenhaal är tamejsjutton on top of himself. Han är så bra! (Det luktar Oscarsnominering lång väg). Och även om det är en film som skildrar en typisk manshistoria där huvudkaraktären Billy Hope är ett frustrerat paket muskler som varken kan hantera sitt humor eller sina känslor så tycker jag inte att det förskönas eller romantiseras ALLS, vilket egentligen var min initiala fördom mot filmen.

Tvärtom problematiseras mansbilden, liksom konsekvenserna av boxning på ett sätt som är mer trovärdigt än i någon boxningsfilm jag sett hittills. Det tar tid att läka en sönderslagen kropp, ett krossat ögonbryn, ett mosat öga och det känns verkligen jobbigt att se Gyllenhaal stappla omkring som en stel köttbulle 95 procent av tiden.

Den är dessutom väldigt snyggt plåtad och musiken är bra (med spår av bl.a. Eminem, som för övrigt var tilltänkt i rollen som Billy Hope, men han hoppade av efter att inspelningen börjat). Jag skulle inte säga att det är en personlig favorit, men med tanke på att hantverket är så pass stiligt och för att denna smutsiga, tragiska fall of/rise of-historia faktiskt engagerade mig såpass att ett par tårar hittade fram genom tårkanalen blir slutbetyget en stark trea.

wp-bat-3

Jag har inte slutat att älska film…

Skärmavbild 2015-10-12 kl. 22.48.57

… om någon undrar varför jag är som bortblåst från bloggen så beror det inte på att jag plötsligt slutat titta på film. Tvärtom ser jag mer film än någonsin och skriver mer än någonsin om film, men i ett annat forum än här. Närmare bestämt sitter jag på Stockholms filmfestivals kontor som redaktör och kämpar inför stundande deadline för programtidningen som är sprängfylld med en massa superdupergrym film. Kanske det bästa året någonsin?

Kolla in årets Twilight-filmer och årets tema som är Migration. Kittlar det inte lite i magen?

Missa inte det releasefesten den 20 oktober!

Skärmavbild 2015-10-12 kl. 22.47.52

Lost in Translation (2003)

Skärmavbild 2015-09-24 kl. 22.02.30Charlotte (Scarlett Johansson) och Bob Harris (Bill Murray) möts på ett hotell i Tokyo. De har egentligen ingenting gemensamt; varken livserfarenhet, intressen, kön eller proffession, men ser varandra och upplever några intima ögonblick tillsammans. Lost in Translation har allt man kan önska;  en minnesvärd öppningsscen, melankoliskt mys, en hysterisk talkshow, tjusig hotellbar, sprakande skådespelarkemi med Tokyo självt som tredje huvudrollsinnehavare. Pur filmmagi!

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

wp-bat-5

Straight Outta Compton (2015)

Skärmavbild 2015-09-15 kl. 21.06.14Lördagens filmspanarfilm blev hip hop-filmen ”Straight Outta Compton” på Carls initiativ. Tvärtemot vad affischen signalerar, med ”äkta” namn som Dr. Dre, Eazy-E, Ice Cube, MC Ren och DJ Yella mot svartvit bakgrund, så är det ingen dokumentär det här. Men det är hip hop-legendarernas egen historia, det är deras film rakt igenom. Regissören F. Gary Gray gav den riktiga Ice Cube regi i ”Friday” 1995 och står bakom en film från 2003 som samlar Ice Cubes musikvideohits genom åren. Att han skulle ha särskilt mycket att sätta upp mot producenterna bakom ”Straight Outta Compton”, dvs Dr. Dre och Ice Cube, har jag svårt att tro. Det tror jag i och för sig aldrig var tanken, att detta skulle vara en fritolkande BOATS snarare än en filmatiserad självbiografi av gangstarappens viktigaste frontfigurer.

Ur det ”redogörande” perspektivet är det en superintressant film. Inte för att jag varit en hängiven anhängare till NWA (Niggas With Attitude), men Dr. Dre präglade ändå min ungdom med ”Still D.R.E” feat Snoop Dogg och ”Forgot about Dre” (jag var ett HÄNGIVET Eminem-fan, såg honom i Globen 2001). Låtar som i dag framstår som tomma skrytlåtar i jämförelse med det material som framförs i ”Straight Outta Compton”.

Musiken är fantastisk, frustrationen känns äkta och skådespelarmässigt har man castat helt rätt. Jag satt länge och funderade på om Ice Cube bantat och undergått plastikoperationer för han som spelar Ice Cube SER UT SOM ICE CUBE. Nåväl, det var  inte märkligare än att det var O’Shea Jackson Jr, Ice Cubes egen son.

Skärmavbild 2015-09-15 kl. 21.05.20Skärmavbild 2015-09-15 kl. 21.04.13

Det har gått ett par dagar sedan jag såg filmen och jag kan verkligen inte säga att den har stannat kvar hos mig. Hantverksmässigt är den välproducerad och snygg, scenen i Detroit när de kör ”Fuck the police” trots varningar från den lokala polisen är TUNG. Ice Cube framstår som en uppfriskande underdog, medan Dr. Dre känns som en rätt blek figur.

Det finns  också en viss tafatthet i manus och redovisande element som inte är trovärdiga, som att Eazy-E och Dre står och snackar när den senare säger ”Vi borde starta vårt eget skivbolag” och Eazy-E ba går från knarklangare till skivbolagsdirektör på 3,5 sekunder. Kan tycka att F. Gary Gray kunde ha satt ner foten och valt bort störande moment, som att Dres flickvän och son försvinner ur handling utan uppföljning (ta bort eller förjupa!) och en märklig sekvens av musikvideo-cruisande mitt i upploppen efter domen mot poliserna i Rodney King-målet som man försöker förankra som en röd tråd genom filmen, utan att egentligen lyckas.

Det som lämnar avtryck hos mig är den rena glädjen, frustrationen och kärleken till musiken som NWA föddes ur. Det som kommer sen – poolpartyn, brudar droger, bilar och penismätande – intresserar mig inte nämnvärt, men tyvärr är det ju resultatet. Även om det finns en ganska fin historia om vänskap mellan raderna.

wp-bat-3

Filmspanarna logga
Ja, nu är ju frågan, har Fiffi hissat flaggan i topp eller nöjer hon sig med en fyra? Och vad tyckte de andra filmspanarna? Klicka er vidare för vidare fördjupning:

Den perfekta filmen (podcast)
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Captain America: The Winter Soldier (2014)

Skärmavbild 2015-09-04 kl. 22.37.13

Det dröjde innan jag tog mig an den sista utposten i Marvel-temat som jag inledde under våren. Har ju lite svårt för den där rättrådiga kapten Amerika och efter att ha sett Captain America: The Winter Soldier som alla har pratat så varmt om – ”uppföljaren” till Thor: The Dark World (2013) och förlöparen till Avengers: Age of Ultron (2015) – är jag övertygad om att det föreligger ett stort problem i vår värld. Det börjar på P och slutar med -atriarkatet.

Förlåt mig för att jag sparkar in öppnar dörrar här, men ladies and gentlemen och allt däremellan, det ÄR ofattbart att Chris Evans får spela huvudrollen IGEN i stället för den som självklart borde ha haft den: Scarlett Johansson.

Skärmavbild 2015-09-04 kl. 22.36.21GE BLACK WIDOW EN EGEN TRILOGI!!!

Bromancingen har inga gränser när Captain America hittar en ny kompis i Falcon (Anthony Mackie), återser en gammal vän som gett filmen sin obegripliga titel, vars härskare är en gammal ”vän” till den förra skurken, vars fiende nummer ett är S.H.I.E.L.D:s grundare och ledare, allas vår vän, Nick Fury (Samuel L. Jackson), vars kompis Alexander Pierce (Robert Redford) är hal som en ål och man vet till slut inte vem som bromancar vem, eller varför i sann ”dick flick”-anda

Fun, Girl. Wanna have fun.

Men jag har inte så värst kul. Vem försöker jag lura? Jag vill bara se Scarlett. Hon är cool, har alla de roliga replikerna och är en badass som heter duga. Ändå fyller hon bara ut en bråkdel av filmen som består av same old same old när onda maktgalna män vill leka gud med någon slags kaosteori under kudden. Seså.

Det är en snygg film, det kan jag inte ta ifrån alla Winter Soldier-påhejare. Den följer mallen för vad som förväntas av en superhjältefilm. En rakryggad hjälte som inte är så bra på att flirta med grannflickor, men hyvens på att springa fort och banka bovar i asfalten, tvingas bita i det sura äpplet och inse att man kanske måste bryta lite regler för att inte jorden ska gå under framför näsan på en. Flyga kan han också.

Men de sista 20 minutrarna ligger jag där och facebookar med ett halvt öga på projiceringen på min vägg. Kämpaaaa!

Blir lite arg nu i efterhand på scenen i Avengers: Age of Ultron när hela gänget är hemma hos Hawkeye och Natasha och Bruce jämför vem som är mest monstruös. Han som fövandlas till ett grönt monster och blir okontrollerat arg, eller hon som inte kan få barn. Vill alla kvinnor få barn, även de som lever för nästa spion/lönmmördar/döda pirater-uppdrag och knappt verkar intresserad av relationer? Ja, för innerst inne är alla kvinnor en bridezilla med (eller utan) hungriga äggstockar.

Här kommer en bromance compilation.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Slut på recension. Jag hatar Captain America.

wp-bat-2

Här är samtliga texter om Avengers i kronologisk ordning. Notera att betygen varierar från 1 – 4. Inte så illa ändå.

Avengers: Age of Ultron (2015) 3/5
Captain America: The Winter Soldier (2014) 2/5
Thor: The Dark World (2013) 1/5
The Avengers (2012) 3/5
Captain America: The First Avenger (2011) 2/5
Thor (2011) 4/5

Tema: Svenskar i Hollywood

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 22.31.46(Finn x fel i Google-sökningen ”Swedish Hollywood actresses”)

Månadens filmspanartema är Svenskar i Hollywood. Det var faktiskt mitt eget  förslag. För ”vi” (läs Sverige) har ju ett växande antal svenskar i filmverkstan på andra sidan Atlanten som det går riktigt bra för. Särskilt i skådespelar-ledet, för att nämna några: Rebecca Ferguson (Mission Impossible: Rogue Nation), Noomi Rapace (Child 44, Sherlock Holmes, Prometheus och kommande filmen om Maria Callas), Joel Kinnaman (RoboCop, The Killing och kommande Suicide Squad), Mikael Nyqvist (Mission Impossible: Ghost protocol mfl), Alexander Skarsgård (True Blood och kommande The Diary of a teenage girl) och ja, egentligen hela Skarsgård-klanen samt de ”gamla” i gemet: Dolph Lundgren, Peter Stormare och Max von Sydow.  Säga vad man vill om dessa skådespelare, men det finns en som knäcker dem allihopa med hästlängder och chokladbrunt hår. Ni vet vem jag menar. Alicia. Vikander.

Filmspanarna loggaRisken, eller chansen, att varenda en av Filmspanarna har valt att fokusera på henne är överhängande eftersom hon är överjävligt bra i allt hon är med i och är rykande aktuell i The Man from U.N.C.L.E. Men det må så vara. The more the merrier!

Jag tycker att Alicia Vikander är en sån självklar FILMSTJÄRNA. Lysande i vad hon än gör. Och det har gått relativt fort. Från genombrottet i Till det som är vackert (2009) för villken hon fick en Guldbagge, fram till i dag har hon tagit ett par jättekliv på karriärstegen. Det finns liksom inga små indiefilmer att kasta skämskuddar på, utan hon har gått all in från första stund. Med en Guldbaggevinnande film i Sverige, en Oscarsnominerad i Danmark, och biroller i Anna Karenina och The Fifht Estate landade Vikander huvudrollen i en fet biopic mot Kit Harrington. Skärmavbild 2015-09-01 kl. 23.26.05

Nu har hon hela världens ögon på sig. Alla vill ha Alicia. Även Michael Fassbender –>> hennes motspelare i The Light Between Oceans (2015).

Därför tänkte jag skriva om TRE filmer som jag anser är språngbrädan på vilken Alicia Vikander studsade fram – raka vägen in i Hollywood!

 

  1. Till det som är vackert (2009)

Skärmavbild 2015-08-30 kl. 21.12.52

Lisa Langseth och Alicia Vikander bevisade något för mig med Till det som är vackert. Nämligen, 1) Det finns hopp för svensk film och 2) Vi har en filmstjärna bland oss. Och hon heter inte Samuel Fröler. Alicia Vikander spelar Katarina, en underkastad, nyfiken, rasande ung kvinna som flyr förortslivet och får jobb som receptionist på Konserthuset där hon träffar den respekterade dirigenten Adam (Fröler). Själva storyn är nästan idiotiskt konventionell. Ung, osäker kvinna möter äldre, självgod man. Hon blir sviken.

Det som skiljer Till det… från mängden är att Langseth inte nöjer sig med det. Att kränka någon annan är ingen jävla rättighet, inte ens om du är kulturman. Ilskan och frustrationen sprakar när Katarina drar fram. Woho! Fuck you Samuel Fröler. Det som drar ner betyget är alla runt omkring Alicia Vikander. Det är samma gamla diskbänkskantiga skådespeleri som pajar 85 procent av alla svenska filmer och ”du är ju sjuk i huvudet för fan”-utrop som gör att det skorrar något i Mozarts Requiem.

3-5-5

 

2. En kongelig affaere/A royal affair (2012)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 20.57.30

I detta Oscarsnominerade kostymdrama bestämde sig den danska regissören Nikolaj Arcel (manusförfattare på Män som hatar kvinnor) för att sammanföra Alicia Vikander och Mads Mikkelsen i ett triangeldrama mellan den danska drottningen Caroline Mathilde (Vikander), kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) och hans livläkare Johann Friedrich Struensee (Mikkelsen).

Filmen påminner en smula om Andrea Arnolds Wuthering Heights (2011), åtminstone estetiskt. Det är ett blåsigt Danmark i höga kelvingrader, kalla slottsvrår, lera på stövlarna och förbjuden kärlek. Jag vet inte vem som är bäst, Alicias svårmodiga Caroline Mathile, Mads politiska Struensee eller Mikkels fantastiskt excentriska kungaporträtt. Men en sak är säker: det här är ”en riktig film”. Det är så här det ska göras om det ska göras kostymdramer om 1700-talsmonarker med vånda.

wp-bat-4

 

3. Testament of Youth (2014)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 21.49.23

Alicia Vikander tar på sig baskern i ytterligare ett historiskt drama, denna gång med utgångspunkt Storbrittanien och författaren Vera Brittains liv under första världskriget. Vera vill i likhet med sin bror och hans vänner studera på Oxford, hon är inte intresserad av att bli någons kuttersmycke i den övre samhällsklassen. Men lagom till att hon vunnit kriget på hemmaplan och fått tillåtelse av sin far att bege sig till Oxford träffar hon kärleken i Roland Leighton (Kit Harrington a.k.a Jon Snow). Sedan utbryter första världskriget.

Testament of Youth är helt okej inledningsvis. Men den blir desto bättre ju större Vera Brittains bragder och sorger blir. Det hade inte varit mig emot om man hade klippt ner filmen till effektiva 1 timme och 40 minuter i stället för lite över 2 timmar. Alicia Vikander är lysande som vanligt. Hon tar över filmduken närhelst det passar henne och om hennes brittiska accent går det inte att säga någonting ont om. Kit Harrington däremot är tyvärr under accepterad nivå av skådespeleri. Det är märkligt, för privat verkar han vara både smart och rolig, men framför kameran blir det stumt. Kemin mellan dem är kaputt och jag hade nästan hellre sett att hon blev ihop med sin bror, Edward Brittain (Taron Egerton) eller den übergullige Victor (Colin Morgan). Fast allra bäst hade det varit om hon inte blivit ihop med nån.

wp-bat-3

Extramaterial: Läs även min recension av Ex Machina där Alicia Vikander briljerar som artificiell intelligens mot Oscar Isaac och Domnhall Gleeson.

Nu återstår att se om detta filmspanartema borde byta namn till ”Alicia Vikander”-temat, eller om mina bloggkamrater har varit fantasifullare än så …

Filmitch
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord