Kategoriarkiv: Tv

True Detective – dags för lite kritik?

Efter några veckors smältande, ältande, vurmande för den tokhyllade tv-serien True Detective tänkte jag ta mig an en slags utvärdering. Men inte utifrån det som jag anser sagts tillräckligt många gånger. Som att den har ett magiskt bildspråk, ett intro som skickar helgjutna rysningar utmed armarna, ett ofantligt kittlande mörker, utmärkt skådespeleri och genomarbetat manus. Allt det där stämmer. Jag tänkte kolla på ett par andra aspekter. MEN det kommer spoilas, så undvik för tusan att läsa längre än hit om du vill se den utan förutfattade meningar. Så… 

–> SPOILERVARNING!!! –>

… Visst är det en genial tv-serie, Nic Pizzolattos – TRUE DETECTIVE – något annat vore märkligt för en serie som har hela 9,4 på Imdb. Nu är det iofs en siffra som kanske kommer sjunka när den inte är lika färsk längre. Men ändå. Och jag blev lika frälst som alla andra när jag såg den. Men det är ändå något som har skavt… Och det är den där skavande känslan som vi ska prata om nu. 

1. IT’S A MAN’S WORLD
Det kan ju knappast ha undgått någon att serien är minst sagt berättad ur ett manligt perspektiv och att det är ”a man’s world” som gäller. Kvinnorna i serien har väldigt lite makt och spelutrymme, i rollerna som fru, älskarinna, prostituerad, mord- och våldtäktsoffer, incestuös (eventuellt psykiskt sjuk) mamma till en mördare, osv. Men det här är man ju så van vid i tv- och filmutbudet i dag att man knappt höjer på ögonbrynen.

Samtidigt kan detta ”försvaras” med att det är en del av den verklighet som format Rust och Marty, en patriarkal struktur, och orsaken till att deras relationer med kvinnor ser ut som den gör. Dvs, riktigt dålig. Men ändå vill jag ställa frågan: måste kvinnorollerna reduceras till detta bara för att serien har två manliga detektiver i fokus? Hade inte de två nya poliserna som utreder fallet, och intervjuar Rust och Marty, kunnat vara kvinnor? Jag brukar ofta leka med tanken, vad hade hänt om man bytt ut den ena eller andra manskaraktären mot en kvinna…

2. MANNEN, MYTEN… 
Det andra problemet, eller frågeställningen, är varför jag tycker att det är så himla mysigt att hänga med två känslomässigt stympade män? Och här spelar förstås seriens visuella dragningskraft en stor roll. Och ett väldigt bra manus. Men också myten om den ”otyglade” mannen, han som bär på ”svarta hål” och demonstrerar avståndstagande, rädsla för att förlora självkontrollen, oförmågan att ge lika mycket som han tar – egenskaper som gäller både Marty och Rust. Det är ju extremt sorgligt att de båda är så pass känslomässigt hämmade att de hellre söker svaret på en tredje mans (eller flera, det är väl upp till tolkning), dvs The Yellow Kings, fruktansvärda brott än tar tag i sina egna problem. Eller??

Av dessa två anledningar, värjer jag mig emot att enbart tokhylla serien, för jag tycker att det är märkligt att jag – och många med mig 🙂 – blir så till oss av en historia om två män som måste gå igenom helvetet för att fatta att de typ mår dåligt.

Men missförstå mig rätt, jag invänder inte mot seriens hantverk eller skådespeleri, det är fulländat. Jag tycker bara att aspekten av vad True Detective säger om oss som tittare och vår samtid, saknats i diskussionerna kring serien. Kanske har det diskuterats på annat håll, men det är inget som jag har snappat upp i så fall. 

Är jag ensam om de här tankarna? Kommentarer uppskattas!!

Say it in pictures #Fargo

Jag har sagt det förut, men gud vad jag myser med den här serien.
Jag kommer nog skriva om den när jag har sett klart hela första säsongen på HBO Nordic. Men här och nu tänkte jag posta några bilder, för tv-serien är väldigt snygg. Bildspråket talar många gånger helt för sig självt. I övrigt är den rolig, varm och kallhamrad om vartannat. 
 
För den som absolut inte vill veta något om tv-serien Fargo öht utfärdar jag därmed en spoilervarning. Men jag anser inte att bilderna avslöjar några major events. Suit yourself.
 
 
 
 
 
 
 
 

Måndagstipset: Full Patte

Äntligen fick de här briljanta systrarna en egen humorserie! Bianca Kronlöf och Tiffany Kronlöf är kända för sina Youtube-fuckoffs till patriarkatet (Så jävla PK) och Shit Snubbar say… to blattar, feminister, när dom är sorry osv. Magiskt rolig satir. Tiffany är också en grym musiker och sångerska. I SVT Flow (som är nåt slags försök att samla hippa, korta tv-program) har de nu ett gäng 10-minuters avsnitt med den sköna titeln: Full Patte. Programmet känns som en riktigt frisk fläkt i humor-Sverige, även om vissa inslag är mycket mer träffsäkra än andra. Kul också att Ann Petrén en roll i serien. Nytt avsnitt varje torsdag, men det finns 3 avsnitt att börja med redan i dag. Go go go!!!
 
Och den här sköna PK-hyllningen kan jag titta på och lyssna på hur många gånger som helst… Trevlig måndag!

Fredagstipset: Fargo

 Ni har väl inte missat att HBO följer upp klassikern Fargo (1996) med en tv-serie med samma namn, i samarbete med bröderna Coen? Jag har bara sett tre avsnitt, och tycker att serien är både rolig, våldsam och lättsamt briljant i sin genre. Martin Freeman (The Hobbit, The Office, Love Actually) spelar Lester Nygaard, en misslyckad försäkringsförsäljare som råkar i ordentligt trubbel när den kallblodiga Lorne Malvo (Billy Bob Thornton) kommer till stan och lirkar fram Lesters undanträngda känslor… Allison Tollman spelar den smarta, men osäkra polisen Molly Solverson som verkar vara den enda dugliga polisen i Minnesota och hon börjar lägga ihop pusselbitarna när mord efter mord äger rum i den lilla staden…
 
Plus i kanten: Adam Goldberg finns med på ett hörn. Gillar. 

Måndagstipset: Louie

Har ni inte sett tv-serien Louie med komikern Louis CK bakom och framför kameran är det dags för lite hemläxa. I dag startar säsong 4 på den amerianska kanalen FX! Och med det serverar jag en rykande färsk recension på sajten Moviezine, där jag medverkar då och då… 
 
Här är en scen från säsong 3, där David Lynch psykar Louie. Fantastiskt roligt. 
 

Walking Dead #2: Zombielove?

Andra temat som jag tänkt ta upp i min Walking Dead frenzy är: ZOMBIELOVE. Vad känner jag för dessa varelser egentligen? (Spoilernivå: Låg.)
 Walking Dead #2
En vanlig kommentar när jag försöker pracka på nån Walking Dead är ”men jag gillar inte zombies”. Det är klart, INGEN gillar zombies. De är äckliga, fula, dumma, livsfarliga – men framför allt äter de människor. Och de saknar hyfs. De väntar inte på att den drabbade ska somna in och dö vackert, utan börjar gärna tugga medan ”biffen är varm”. Så är zombisarna i Walking Dead, även kallade ”walkers”. De dyker upp när man minst anar det (faaaast det är iofs omöjligt att säga, eftersom de är överallt, hela tiden), och dör inte gärna så lätt. Faktum är att det enda sättet att döda en WD-zombie är att sticka in ett spetsigt föremål i deras hjärnor. Alternativt skjuta skallen av dem, MEN då riskerar man att ett gäng andra zombies kommer hasande, eftersom de attraheras av höga ljud. 
 
Men, för att komma till poängen och temats inneboende frågeställning, vilken är: måste man gilla/älska zombies för att ha anledning att titta på Walking Dead? Svaret är NEJ. Jag själv är inte så förtjust i zombiefilmer, är faktiskt ganska ointresserad av genren som sådan, och jag tycker att zombisarna i WD är lite jobbiga. De stör liksom handlingen.
Walking Dead handlar inte om zombies. Den handlar om överlevare, om människor i en post-apokalyptisk värld, där allting har ställts på ända, där systemen satts ur spel. Vem som överlever har inte så mycket med fysisk styrka att göra. Det är din mentalitet, förmåga att läsa av andra människor och överlevnadsinstinkter som avgör om just du kommer vara en av dem som bär mänsklighetens öde på dina axlar eller inte. Det är inte zombisarnas värld, utan mänsklighetens som står på spel i Walking Dead. 
 
Frågor om mänsklig moral genomsyrar serien, och där tycker jag verkligen att man lyckats mejlsa fram något riktigt intressant. I säsong 2-3 (tror jag) börjar huvudkaraktärerna som ingår i en och samma grupp, ställa ett par frågor till nya bekantskaper för att avgöra om de ska släppa in dem i gruppen eller ej. Första frågan är ”How many walkers have you killed?”. De flesta svarar att de tappat räkningen, villket är helt logiskt. Om du inte har dödat en ”walker” hade du själv varit en vid det här laget. Andra frågan är ”How many people have you killed?”. Om personen svarar ”nobody” är det sannolikt att den ljuger, och är därmed inte pålitlig = släpps inte in i gruppen.
 
Om personen svarar att den har dödat människor är följdfrågan ”Why?” och utifrån svaret bedömer de personens ”moral”. Kontentan är att den som har dödat andra inte nödvändigtvis är en ond person, däremot pålitlig. För den har liksom ”gruppen” insett att alla som överlevt så här långt har (mänskligt) blod på sina händer. Frågan är om de har ett rent samvete. 
 
Och – sist men inte minst, en stor eloge till de som gör zombisarnas masker. De är sjukt trovärdiga och originella. De ser inte alls ”skumgummiga” ut och är inte (huga) dataanimerade, till skillnad från skämskudde-zombisarna i World War Z. Vissa tycker man synd om, andra avskyr man. En del önskar man att man sluppit se. Som den här kvinnan, en av de första zombisarna som Rick träffar på, när hon ligger och krälar på marken utan underkropp med tarmarna slingrande efter sig…  Men som ni ser – zombisarna är också skådespelare. Och bra såna! 
Om jag skulle få önska mig något, och jag vet att det låter en aning sjukt, men stay with me, så är det en zombie-BEBIS. Vi har fått se barn, visst, men inga spädbarn som ligger och gurglar efter människo… mjölk… kött? Är det för känsligt för den amerikanska publiken? Det är inte trovärdigt att inte en enda bebis skulle ha kunnat dö av typ svält i ensamhet, och därmed undgått att ha blivit zombiemiddag. För zombies äter inte varandra. Hmm. Det står i alla fall högst på min zombie wish list! 
 
Vilken är din?

Walking Dead #1: Slutshaming

Walking dead frenzy på gång!! Jag tänkte diskutera tv-serien Walking Dead här på bloggen en tid framöver. Tanken är att ha ett tema för varje inlägg. Spoilers kommer i drivor. Håll i hatten… 
 
Walking Dead #1
Min utgångspunkt är att Walking Dead är en serie som sakta men säkert vuxit till sig och blivit bättre med tiden. Jag tror inte att jag fattade i början hur keff vissa grejer var förrän en bit in i serien, när man lagt det värsta bakom sig. Men det jag fastnade för var i pilotavsnittet var den otroligt stämningshöjande, tysta öppningsscenen. Den är outstanding. 
 
Rick Grimes (bilden) är seriens hjälte, fadersgestalt, sheriff – ja han har allt den där Rick. Dessutom fru och barn, som han göra allt för att skydda. Som ni säkert förstår hatälskar man Rick, men mest är han ganska tråkig. När zombieapokalypsen är ett faktum vaknar Rick upp från en febrig dröm, ensam och övergiven i ett sjukhus som är rätt stinky. Utanför ligger döda kroppar på rad, militärfordon står uppradade och världen tycks ha tysnat, försvunnit. Rick stapplar hemåt i bara särken, bara för att upptäcka att hans familj är borta. Det är upptakten till Walking Dead, en grafisk serie (comics) som blivit den populäraste tv-serien i USA. 
 
Och ja, det är fantastisk underhållning. OM man gillar post-katastrof-temat, zombies och mänsklig moral som sätts på prov.  Men, som sagt, den hade några major plot-svårigheter i säsong 1 och 2. Säsonger som ger väldigt mycket utrymme åt ett tradigt triangeldrama mellan sheriffen Rick, hans fru Lori och Ricks bästa vän Shane. De två senare försvinner ju senare, av olika anledningar, vilket släppte serien fri och fick den att gå vidare till mycket mer intressanta spår. 
 
Shane var en sprättig jävel som bara inte kunde låta bli att fingra på sin (förmodade) döda bästis fru så fort zombieinvasionen satte igång och förvandlade hela civilisationen till skitiga (men ack så snygga) vandrare med skinnvästar, armborst och knivar i varje bälteshål. Shane saknade jag inte en sekund när han… förvandlades. 
 
Och visst kändes det som att Lori låg med Shane för att få hans beskydd (för kärlek var det väl inte) ? Hade inte Shane ”tagit hand om” Lori och Carl annars? Jag vet inte, men var inte hela den intrigen lite sexistisk? Måste en kvinna vara ett byte mellan två bästa vänner? Kunde inte Lori ha fått kicka liiite ass, istället för att vara den förstående frun som passade på att köra rakt in i ett träd så fort hon fick chansen att sticka ut på äventyr?
 
Så många frågor.
Men också det här. En googling på Lori och Shane visar ju vem som slutshameas och vem som kommer otroligt lindrigt undan moraliskt trots att det är Shane som sviker sin bästa vän, dödar människor i den egna gruppen och angriper Lori sexuellt. Internet makes me sad sometimes. 
 
LORI
 
 
 SHANE
 
 
 
Talande 🙂 dialog från avsnitt 1, säsong 1.
 
Rick Grimes: What’s the difference between men and women?
Shane Walsh: Is this a joke?
Rick Grimes: No, serious.
Shane Walsh: Never met a woman who knew how to turn off a light. Born thinking the switch only goes one way: on. Come home, house all lit up, and my job, you see, apparently because my chromosomes happen to be different is that I gotta walk through that house and turn off every single light this chick left on.
Rick Grimes: Is that right?
Shane Walsh: Yeah, baby. Oh Reverend Shane is a-preachin’ to ya now, boy. Then this same chick, mind ya, she’ll bitch about, uh, Global Warming. This is where Reverend Shane wants to quote from the Guy Gospel and say, ”Uh, darlin’ maybe if you and every other pair of boobs on this planet could just figure out that the light switch, see, goes both ways, maybe we wouldn’t have so much Global Warming?”
Rick Grimes: You say that?
Shane Walsh: The polite version. Still, that earns me this look of loathing you would not believe and that’s when the Exorcist voice pops out ”You sound just like my damn Father! Always yellin’ about the power bill and tellin’ me to turn off the damn lights!”
Rick Grimes: What do you say to that?
Shane Walsh: I know what I want to say. What I want to say, ”Bitch, you mean to tell me you’ve been hearing this your entire life and you are still too damn stupid to learn how to turn off a switch?”

Game over

Spoilervarning: Game of Thrones avsnitt 2 i säsong 4.
 
 
 
 
 
Ok?
 
 
 
 
 
 
We’ve had vicious kings, and we’ve had idiot kings, but I don’t think we’ve ever been cursed with a vicious idiot for a king!” – Tyrion Lannister om Joffrey Baratheon. 
 
Alltså, jag har nog sällan upplevt en sådan lustfylld stund som när Joffrey hostar en gång för mycket. När man fattar att det är slut för den lille sadisten som tror att han styr King’s Landing, när det i realiteten är Tywin, Cersei, Tyrion, Margaery och farmor Tyrell, lord Varys, Littlefinger – ja i princip alla utom just Joffrey. Trots det är jag rätt säker på att jag kände ett sting av sorg när Cersei pressade fram ett ynkligt ”my son”, över Joffreys döda kropp. Tv-historiens mest hatade karaktär har gått i graven, och alla firar. Vem ska nu tortera horor, döda bebisar, massakera böcker, förolämpa alla i sin omgivning och komma med komplett galna idéer när andan faller på? 
 
Ja, lite tomt kommer det allt bli. One down, one to go. Nu är oäktingen Ramsay Snow seriens största sadist. Grattis Ramsay! Och du, Joffrey Baratheon, rest in hell. 
 
 
 

True Detective

Jag har precis sett klart tv-serien True Detective på HBO Nordic. Det finns mycket jag skulle kunna säga om detta mansdrama med psykologiska övertoner, men jag nöjer mig för stunden med att posta några bilder från världens snyggaste intro. Jag blir helt till mig varje gång. 
 
Och nej, det är inte en slump att det är en kvinna i mitten. 
 
 
 
 
 

Max och zombieeffekten

 
Så här i juletider blir det mycket repetition. Gabriel Odenhammar lär ju ha hunnit fylla 45 i verkligheten, men är fortfarande den truliga lillgrabben Max i tv-serien ”Svensson, Svensson”. Till och med Per Oscarsson ser ung och pigg ut i ”Kan du vissla Johanna”. Det mest nyskapande SVT har frambringat på tv i år är Drottning Silvias 70-årsfirande med en nasal Peter Jöback på repertoaren. Allt är så förutsägbart att man vill sticka en kniv i brödrosten. 
 
Hur som helst. Jag har haft en del tid över för filmtittande på senaste tiden, men lite åt att skriva om e’t. Så här kommer ett par korta, men kärnfulla sågningar. Varning för spoilers i framför allt Snabba Cash 3. 
 
World War Z
Regi: Marc Foster
Handling: Zombie-epidemi sprider sig över jorden. Räddningen? En f.d. FN-snubbe som jobbat i katastrofområden. 
Snabbrecension: Öh. Så många frågor. Varför är Brad Pitt så laaam? Varför är zombisarna animerade, omänskligt snabba samt starka, och självmordsbenägna? Varför ser Jerusalem ut som en  bergsby på romartiden (det är en modern stad era as)? Varför tror någon att en kille som Brad Pitt, en FN-humanist med scarf och tygarmand, ska fixa biffen – helt själv? Varför kastar han en handgranat i ett flygplan? För att inte tala om alla fysikaliska lagar som bryts, gång på gång. Tyvärr får man inga svar. Men jag antar att någon producent ville rida på Walking Dead-vågen och behövde skita ur sig en zombiefilm illa kvickt. 
 
(Jag och zombien är överens: Brad Pitt har aldrig varit mindre aptitlig). 
 
Snabba Cash 3: Livet Deluxe
Regi: Jens Jonsson
Handling: Det skulle manusförfattarna kunna få svara på… 
Snabbrecension: Vad i helvete har ni gjort med arvet efter Snabba Cash 1 & 2?! Jag skiter väl i Radovan! Jag vill veta vad som hände med JW. Och då menar jag inte, hej JW 30 sekunder i början och 60 sek i slutet, utan hey vad hände där i slutet på tvåan? Hur hanterar du skuldkänslorna, hur mår du? Och det otroliga svaret blir ”letat efter min syster” – som (spoilervarning!!) visar sig ha varit en av Radovans ho’s. Alltså, nej. Det måste ha sett lika otroligt på papperet som i slutproduktionen. Logiska luckor my ass, det är bara dumt. Och ointressant. Som om JW:s saknad efter sin syster som skymtat tidigare inte var nog smärtsamt, nej vi måste föreställa oss JW:s försvunna syrra i samma kriminella smörja som han själv hamnade i av en slump. Och än en gång, varför skulle jag bry mig om Radovans familjeaffärer helt plötsligt – efter hans roll som fiende nr 1 till JW, Jorge och Mrado? Obegripligt dålig och ointressant sidospår, där inte ens en kvinnlig huvudroll som förvandlas till den serbiska maffians överhuvud får mig enegagerad. Enda ljusglimten är Jorge och Nadja, som klättrar från bottom of the food chain till toppen. Äntligen lite rättvisa (typ). 
 
 
För er som är trötta på gangsterfilmer med zombieeffekt (man dör och återvänder som zombie för att äta upp producenternas mammor för 40 år sedan, så att de aldrig ser dagens ljus) kan jag STARKT rekommendera:
 
Blackfish, som har 8.0 på IMDB. Oh så bra!! 
 
 
God jul.