Kategoriarkiv: Tv

Game of Thrones (S02, 2012)

Fortsättning följer på omtittningen av Game of Thrones. Här kan du läsa mina tankar om Game of Thrones säsong 1. Varning för spoilers för SAMTLIGA säsonger. 
 
GoTS2 är en typisk mellansäsong. Det tog lite längre tid för mig att ta mig igenom dessa 10 avsnitt (för andra gången), inte för att de på något sätt är dåliga, utan för att serien inte längre har Ned Starks naiva huvud på sina axlar – oskuldens tid är förbi – men också för att det är nu det börjar spreta, med många olika förvecklingar att hänga med i. Den har dock en viss karaktär, jag skulle vilja påstå att det är den normbrytande säsongen, där vi får lära känna oäktingarna, horororna, bortbytingarna, vildingarna samt kvinnoriddare, mördare och pirater. En av mina favoriter gör entré, Sir Davos Seaworth (Liam Cunningham). Utan honom hade Stannis-biten varit bedrövligt tråkig teve. 
 
Till säsongens fördel hör att den är något snyggare än första. Jag har nästan njutit lika mycket av ”looken” som innehållet och föga förvånande var budgeten för andra säsongen 15 procent större. 
 
I säsong ett fick vi lära känna alla Husen i sin ursprungsform – rika och bekväma, men så icke i säsong två. Jamie Lannister tillbringar nästan hela säsongen som lortig fånge, men klarar ändå av att döda sin egen kusin som kommit för att förhandla med Robb  Stark, och hamnar så småningom i Briennes omvårdnad efter att Catelyn släppt honom med hopp om att kunna få Sansa och Arya tillbaka. En strålande och omaka duo bildas. 
 
Arya som numera är förklädd till pojke är på väg norrut med Nights Watch-Yoren (som räddade Arya från King’s Landing). Hon lägger sig till med ramsan Joffrey. Cersei. Ser Ilyn Payne, efter att Yoren berättat hur hans bror blev mördad, varpå han började mumla mördarens namn varje kväll – tills han fick en chans att hämnas. Efter att ha blivit tillfångatagen av Lannister-soldater blir hon, Gendry och ”Hot Pie” vittnen till tortyr i Harrenhal. Arya blir Tywins uppassare och tjuvlyssnar ganska mycket på Tywins planer, men det får hon egentligen aldrig användning av. Vid ett tillfälle när Tywin bjuder Arya på mat håller hon i en kniv och spanar in Tywins halspulsåder men gör inte verklighet av sina fantasier. Det var fint att se en annan sida av Tywin, för visst är han lite faderlig mot Arya. Han säger att hon påminner honom om hans dotter – Cersei alltså. 
 
Men ironiskt nog upptäcker han aldrig vem han har under näsan, inte ens när Lord Baelish är på besök för att övertala Tywin om att ingå en pakt med Tyrells. Baelish är en vass spelare och lyckas hålla de flesta nöjda i denna säsong (utom Varys förstås). Han har dock en dispyt med Cersei, insinuerar att han vet sanningen om Jamie och Cersei, men hon slår ner hans utpressningsförsök. Kanske bäddar detta för Baelish senare handlingar?
 
Arya träffar den mystiska hamnskiftaren Jaqen H’Ghar som ger henne tre ”döda män” som tack för att hon släppte ut dem ur buren under Lannister-anfallet. I sista avsnittet som heter Valar Morghulis, ger han henne ett mynt och säger att hon kan ge den till vem som helst från Bravos och uppge ”Valar Morghulis” om hon behöver hans hjälp igen. (Vilket hon gör i slutet på säsong 4.)
 
Renley/Loras/Margaery-triangeldramat piffar upp den annars rätt så heterosexuella Westeros. Jag gillar Tyrells, de känns moderna och varken pinne-i-röven-snobbiga som Lannisters eller tråkigt ädla som Starks. Tänk om Renley hade fått bli kung, det hade väl varit ganska bra för ”the sake of the reelm?” Tyvärr blir Melissande på smällen med en ond ande som dödar Renley redan i fjärde avsnittet (”Garden of Bones”). Margaery förklarar för Lord Baelish att hon inte vill vara vilken drottning som helst, utan The Queen. Och mycket riktigt, efter slaget i Blackwater Bay anländer ju Tywin Lannister tillsammans med House Tyrell – och Joffrey åsidosätter Sansa för att istället förlova sig med Margaery. Sansa i sin tur får TVÅ chanser att lämna King’s Landing, men väljer att stanna. Först att erbjuda henne en flyktväg är The Hound, som mitt under slaget i avsnitt 9 (”Blackwater”) lämnar tjänsten som livvakt åt Joffrey med orden ”Fuck the King”. Lovligt befriande. Den andra är Lord Baelish, men hon avböjer även hans erbjudande.
 
Sansa är ju seriens svagaste karaktär och kanske inte så rolig att umgås med – men jag har upptäckt vad hennes styrka är. Ingen är rädd för Sansa, därför ser de ingen risk med att visa sitt sanna jag. Tänk efter. Cersei bjuder på ett och annat shownummer (se längre ner i inlägget), kanske pga ren och skär irritation över ”flickans” envisa oskulsfullhet, The Hound räddar henne från att bli våldtagen och erbjuder sig att ta henne med sig norrut (enda gången han visar minsta omtanke om någon, vilket kanske är en mer ”sann” sida av honom än han vill ge sken av), Baelish riskerar sitt huvud genom att hjälpa Sansa, och tja… Joffreys mest osympatiska sidor (dvs sanna jag) kommer oftast fram när han plågar Sansa. Det är kul vid några tillfällen när hon lyckas få honom att framstå som dum, och kommer undan med sitt oskyldiga uppsåt. 
 
Theons storyline får ganska mycket utrymme. Här slår han in på den väg som leder rakt ner i helvetet, tortyren som utförs av Lord Boltons (som i säsong 2 är Robbs högra hand) ”bastard” i säsong 3, genom att förråda Robb Stark, beslagta Winterfell och utropa sig själv till herre. En av säsongens magstarkaste ögonblick är när de hänger upp de brända kropparna efter två av böndernas söner (och låtsas att det är Bran och Rickon för att kuva folket i Winterfell). Theon förstår att han har gjort fel, att han är på väg i fel riktning, men det finns liksom ingen ”rätt” väg för honom att gå – och jag tycker faktiskt synd om honom. Han förråder sin ”bror” Robb för att vinna sin fars gunst, men anses ha blivit för ”mjuk”, vilket får honom att agera hårt. Men ingen satsar fem öre på Theon och han blir till slut förrådd av sjömännen som han förväntades leda. 
 
En intressant parentes: Master Luwin försöker övertala Theon att ge upp Winterfell och ansluta sig till The Nights Watch (”once you take the black cloak, all your past crimes is forgiven”), men Theon nappar förstås inte. Och jag ska inte sticka under en stol med att jag skrattade högt när Theon efter sitt brandtal (där han försöker övertala sina 20 sjömän från Iron Island att utkämpa en sista, ärofylld strid mot de övermäktiga nordborna som omringat Winterfell) blir nerklubbad i gyttjan av en av sjömännen. 
 
”Thought he’d never shut up”
”It was a good speech. Didn’t want to interrupt”. 
 
Men nu till säsongens tungviktare: 
Tyrion inleder säsongen (”The North Remembers”) som King’s Hand – han röjer upp bland The Small Council’s fulaste fiskar, intrigerar mot Cersei, får veta att hon tänkt försvara staden med wild fire och tar över kommandot, blir ”vän” med Varys, gör Bronn till Kapen i King’s Guard, smugglar in Shae som Sansas hand maiden – men avslutar säsongen förvisad från sin position och ignorerad av sin far, Tywin. Varys är den enda som tackar honom för att ha lett försvaret av staden under slaget i Blackwater Bay. Tyrion är en hårsmån från att dödas – av en man på uppdrag av Cersei – men räddas av Pod! Yeay! Av alla karaktärer i serien är Tyrion nog den enda som ger 100 procent återbäring. Man tröttnar aldrig på hans ironier. 
 
Tywin Lannister (fantastiska Charles Dance) träder fram allt tydligare som den pragmatiske patriarken han är. Han som styr i det dolda. Hans entré i tronsalen och första möte med Joffrey på Järntronen i avsnitt 10 är makalöst rolig. Han rider nämligen in på en vit häst. Alla vem vem som egentligen bestämmer. 
 
 
Men jag är framför allt ÖVERFÖRTJUST i dynamiken mellan Cersei och Tyrion efter att Tyrion återvänder som King’s Hand. Åhh det går att grilla en gris i rummet när replikerna mellan dem är som hetast och göra en snögubbe under de allra frostigaste meningsutbytena. Tv-guld. Men här händer också något superintressant, en glimt av sympati dem emellan som såvitt jag vet aldrig återkommer i serien. Cersei bekänner i ett svagt ögonblick för Tyrion att hon inte längre kan styra Joffrey och att hans brist på empati och böjelse för våld och otäckheter (han tvingar som ni kanske minns en prostituerad att slå en annan med ett skärp ) kanske har att göra med hennes och Jamies ”synder”. Med andra ord, incest kanske inte var någon toppenidé. Tyrion blir uppenbart beklämd över sin systers plötsliga sårbarhet och närmar sig henne för att visa sin sympati, men förtrollningen bryts innan de hinner bli allt för bra vänner. Bara ett par avsnitt senare har Tyrion skickat Myrcella, Cerseis dotter över havet för att giftas bort, och Cersei tillfångatar och misshandlar en av Lord Baelish prostituerade som hon tror är Tyrions käresta som hämnd. Det är då Tyrion uttalar ett hot mot Cersei vilket hon senare åberopar som ”bevis” för att han ska ha förgiftat och dödat Joffrey: 
 
”A day will come when you think you are safe and happy and your joy will turn to ashes in your mouth, and you will know the depth is paid”. 
 
Cersei är en av mina favoritkaraktärer all time high, på grund av hennes feministiska (och omåttligt cyniska) insikter. Hon må vara en hjärtlös tyrann, men hon har sina poänger. ”I should have been born a man” säger hon till Sansa i avsnitt 9 när de tillbringar några ödesmättade timmar tillsammans, inlåsta under slottet medan Stannis anfaller King’s Landing: ”I’d rather face a thousand swords than be shut up inside with this flock of frightened hens”. Föraktfullt distanserar hon sig från kvinnorollen som hon avskyr. 
 
Hon delar även generöst nog med sig av följande information till Sansa som nyligen fått sin första mens: ”If the city falls these fine women should be in for a bit of a rape. Half of them will have bastards in their bellies come the morning. You’ll be glad of your red flower then.” 
 
Sansa lyssnar förskrämt på Cerseis rant, och här kommer de verkligt feministiska insikterna på löpande band: 
 
”When we were young, Jamie and I, we looked so much alike even our father couldn’t tell us apart. I could never understand why they treated us differently. Jamie was taught to fight with sword and lance and mace, and I was taught to smile, and sing and please. He was heir to Casterly Rock, and I was sold to some stranger like a horse, to be ridden whenever he desired”. 
 
”But you were Robert’s queen”, invänder präktiga Sansa. Cersei svarar: ”And you will be Joffrey’s. Enjoy.”
Ha ha. Touché. 
 
Avsnitt 9, ”BLACKWATER” är ett av de bästa avsnitten hittills skulle jag säga – båda säsongerna inräknat. Stämningen i luften när Stannis skepp tyst glider fram genom det svarta vattnet. Förberedelserna i King’s Landing. Cersei som nästan tar livet av Tommen med gift. Respekten och olusten som samtliga (förutom Joffrey) känner inför att använda wildfire, det är liksom ett nödvändigt ont som ingen gläds ett dugg över, är påtaglig. Det är grym krigföring, och det vet dom. Ja, hela avsnittet andas nån slags slutgiltighet, där mycket står på spel. Mysrys.
 
 
Norr om muren händer det minst intressanta om det inte vore för en viss rödhårig ”wildling”: Ygritte (Rose Leslie), som först tillfångatas av Jon Snow men luras in i ett bakhåll av en konstant babblande Ygritte 🙂 Älskar hennes ifrågasättande av de sju kungarikenas ideal och moral, det finns faktiskt fog att fråga varför män i Jon Snows ålder svär en ed som innebär att de inte får ligga med någon. Kit Harrington är tyvärr seriens tråkigaste skådespelare. Klockorna stannar osv, och jag tror verkligen att en mer skillad skådis hade kunnat ge hans storyline lite bättre djup. I slutet av säsongen dödar han Qorin Halfhand, vilket är tänkt ska skapa en väg in till vildingarnas inre kärna, där han ska låtsas vara en ”omvänd crow”, fast egentligen är han en spion. Tycker dock att detta framkommer lite otydligt, och man hinner nästan glömma vad de är ute på för uppdrag norr om muren egentligen – men jag kan tala om att det börjar med att de söker efter Benji, Jon Snows farbror, vars häst återvänder utan sin ryttare till Castle Black. Sedan övergår det till nån slags insikt om att vildingarna börjat organisera en armé norr om muren. 
 
Det jag gillar med ”north of the wall” är allt som händer runt Jon Snow, Sams finurliga utläggningar om historia och crush på Gilly hemma hos Craster, skitsnacket mellan de unga männen i The Nights Watch. The White Walkers som dyker upp i sista avsnittet ger jag inte mycket för. Alldeles för SGI-aktiga och inte alls särskilt läskiga – dessutom förstår jag inte hur de funkar. Varför beter sig vissa som zombies medan andra är som några slags ledargestalter? 
 
Jag sympatiserar med Brans mod och hela biten i Winterfell är så otroligt sorglig, men i övrigt är hans storyline mindre intressant. Osha är cool, Hodor är… Hodor. Rickon är irriterande ointressant (kanske pga sin ålder). 
 
 
På andra sidan havet kämpar Khaleesi för att skrapa ihop en båt eller två, så att hon kan segla över havet och ta tillbaka The Iron Throne. Fast inser att hon förmodligen inte kommer att tas emot med öppna armar och att hennes drakar inte räcker för att ingjuta respekt. Hennes besök i Qarth är egentligen det enda intressanta som sker. I sista avsnittet besöker hon House of The Undying, dit hon lurats av en av köpmännen med magiska krafter som vill fjättra Daenerys i tornet och utnyttja det faktum att deras krafter är starkast i närvaron av drakarna. En grej jag gillade, men inte fattade, var det här med att hon går in i olika dörrar: till tronsalen och The Iron Throne, och till ett tält vid The Wall där Khal Drogo väntar med deras barn. Vad var poängen med detta och vem ”skapade” dessa ”parallella världar”, eller vad man ska kalla det? 
 
Det är tydligt att Ser Jorah har en FET crush på Khaleesi, men hon gör klart för honom att drakarna är de enda barn hon kommer skaffa… Men vem ska då ärva tronen? Hmm. 
 
Det finns så mycket att diskutera i säsong 2, men jag måste avrunda nån gång. Och jag är väldigt sugen att börja med säsong 3!!! Stay tuned 🙂

Game of Thrones (S01, 2011)

OBS! Beware of feta spoilers för ALLA säsonger av Game of Thrones i detta inlägg. 
 
Jag är nykär.
Eftersom alla andra tv-serier jag följer tråkar ut mig just nu och inga nya lyckas få mig på kroken bestämde jag mig för att återvinna en gammal. Världens bästa tv-serie ska poängteras. Game of Thrones. Jag tror inte att jag insett exakt HUR bra den är förrän jag såg om första säsongen på typ en vecka. (Plötsligt fanns all tid i världen). Eftersom jag inte skrivit om tv-serien förut, utöver något enstaka inlägg, tänkte jag att det var dags för en matig genomgång. 
 
Men jag var inte alltid lika förtjust. Så här lät det efter att jag sett cirka två avsnitt i början på sommaren 2011. GoT var snackisen, men jag var MYCKET irriterad på alla artiklar som påstod att George RR Martin var fantasygenrens största geni och helt förbisåg min husgud Robert Jordan. Därför skrev jag så här i en statusuppdatering på facebook: 
 
”Är det bara jag som blir skitprovocerad av alla hyllningar till George RR Martin och hans ”förnyande av fantasygenren”? Game of Thrones är inte annorlunda än något annat jag sett. Det är Braveheart 2.0.”
 
Oj, så fel man kan ha. 
Fast det är klart, man skulle kunna säga att jag ändå hade lite rätt då jag förebådade att seriens huvudperson förlorade huvudet till en bödel. Till allas förvåning. Att GRRM gör sig av med stora karaktärer till höger och vänster är numera ingen nyhet, men det var rätt så överraskande när det begav sig för Lord Eddard Stark. Vilken chock. Andra gången jag ser serien är själva scenen i avsnitt 9 (”Baelor”) fortfarande känslomässigt chockartad, jag känner nästan ännu mer för Arya och Sansa denna gång, kanske för att jag vet vad som komma skall. Däremot är jag inte ett dugg förvånad över att Ned Stark ryker. Shit va han gör bort sig, gång på gång, i King’s Landing. Han är ungefär lika smidig som en björn som försöker fånga fisk med näshåren.
Jag citerar Cersei: 
 
”When you play the Game of Thrones, you win or you die. There’s no middle ground.”
 
Nä, Eddard Stark kunde inte spela Game of Thrones särskilt väl.
Första gången jag såg säsong ett missade jag ganska mycket av det politiska spelet och intrigerna, hur allt hängde ihop osv, pga 1) jag har inte läst böckerna ocb 2) jag var helt okej med att inte haja allt. Den här gången var jag mer lyhörd. Och vet ni hur många chanser Ned Stark får att slippa undan sitt öde?! ALLA försöker övertala honom att inte låta sanningen om Joffreys härkomst styra honom. Lord Baelish, Lord Varys, Renley, Cersei. Till och med Arya varnar Ned efter att ha tjuvlyssnat på Varys och nån maktperson nere i slottets tunnlar. 
 
 
Särskilt två grejer är intressanta med maktspelet och Ned Stark: 
 
1) Ned Stark tänjer på sanningen själv när han skriver ner kung Roberts ord i testamentet. Robert säger att han ämnar att lämna tronen till ”my son, Joffrey, men Ned skriver ”my rightful heir”. Vilken fuling!
 
2) Strax innan kungen, Robert Baratheon, dör konfronterar Ned Cersei och säger att hon bör lämna staden och ta sina (oäkta) barn och fly, för han ämnar att sätta den rättmätige arvingen, Stannis Baratheon, på tronen. När kungen dött söker Renley Baratheon, Roberts bror, upp Ned och föreslår en allians mellan honom och Starks, och att de tillsammans med huset Tyrell (japp, som sedan slår sig samman med Lannisters via Margaery Tyrell), kuppar mot Lannisters och tar tronen. DET ÄR JU EN MEGABRA IDÉ! med facit i hand. Renley verkar vara en vettig person, tusenfalt bättre än brorsan Robert och i synnerhet Joffrey. Men icke… Präktige Ned ska göra det som är rätt och skickar ett brev till Stannis. Tjoff, så är kriget om tronen i gång och Ned förlorar huvudet på kuppen. Sorry to say Ned, men du satte dig själv i den rävsaxen. 
 
Eddard Starks avrättning sätter tonen för kommande säsonger. Nu går INGEN säker. 
 
Men vad händer mer i säsong ett?
* Robb Stark utropas till ”King of the North” och går i krig mot Joffrey efter att de avrättar hans far. Jag hade mer sympati för Robb nu än första gången. Det finns något ädelt och hoppfullt (samt lite naivt) med nordbornas marsch mot Kings Landing. Fast samtidigt vill jag ropa: stopp! Stanna i Winterfell och ta hand om lillpysarna Bran och Rickon. Ni kommer att dö!!! 
 
* Jon Snow skiljs från Stark-familjen och inser att jobbet i Nights Watch inte är det hedersuppdrag som han trott. Kit Harrington stjäl inte showen denna omtittning heller. Hans rollkaraktär är sååå humorbefriad (vilket märks särskilt väl i scener där han pratar med Tyrion) och han framstår rentav som enfaldig. Är han lika tråkig i böckerna undrar jag? Fast han är vldigt hängiven sin familj, vilket är sympatiskt eftersom Catalyn hatar honom och alla påminner honom om att han är en bastard typ hela tiden. Jag hade också glömt att det är Jon Snow som ger Arya svärdet som hon döper till ”The Needle”. Fint!
 
* Nights Watch-kuriosa: Maester Aemon (den blinda gubben) är en Targaryen och typ gammelfarbror till Daenerys! Det gick mig helt förbi första tittningen. 
 
* Tyrion är väldigt sympatisk från start, fast mycket mer lättsam än de senare säsongerna. Tyrion ställs inför rätta av Catalyn Stark hos systern Lysa Arryn och Bronn tar på sig att strida för hans liv. Han vinner och en fantastisk duo föds! 
 
* Sansa är nära att knuffa ner Joffrey från en gångbro i Kings Landing efter att han tvingat henne att titta på sin fars upp-pålade huvud, men hejdas av The Hound. Så mycket hat hon hade besparat skådespelaren Jack Gleeson. Men hon sticker ändå ut hakan och ger Joffrey svar på tal efter att han skryter med att han ska ge henne Robbs huvud, varpå hon replikerar: ”Or he’ll give me yours”. Heja Sansa (som annars är urbota lam och trög). Det ska bli spännande att se om hon äntligen fattat galoppen i säsong fem och börjar agera
 
* Cersei Lannister (Lena Headey) tycker jag är seriens stora stjärna, så konfliktfylld och motsägelsefull, omöjlig att inte hat-älska. I första säsongen, innan hon blir maktfullkomlig vid sidan av (kung) Joffrey får man se en mer tillbakadragen Cersei i rollen som drottning till kung Robert. Hon opponerar sig mot honom, men det märks att hon är sårbar, och LEDSEN över deras iskalla äktenskap. En av de bästa scenerna är när hon sitter ner tillsammans med honom och de pratar öppet om sitt äktenskap. Hon frågar om det någonsin fanns en chans för dem och Robert säger nej. 
Han erkänner att den enda han älskat var Ned Starks döda syster, Leanna. Fyyyy vad sorgligt. Sympatiska poäng till Cersei. 
 
* Jamie Lannister är verkligen ett as mest hela tiden, till och med efter att han blivit tillfångatagen av Robb Starks armé. Fast man märker redan här var hans lojalitet ligger: hos syskonen. Å jag fick bättre koll på fuzzet kring hans smeknamn, King Slayer. Alla säger det föraktufullt, men det verkar ju som om han gjorde nåt bra ändå, eftersom The Mad King var… galen. 
 
* En annan storfavorit är självfallet Westeros minsta heroine: Arya Stark. Uppkäftig och rolig. Lite smartare än sin far, men kanske lite väl impulsstyrd. Scenen när Ned Stark avrättas och en Nights Watch-väktare håller i Arya för att hindra henne för att rusa fram, hon tittar upp mot himlen och ser fåglarna flyga…  ja, då sprutar tårarna. 
 
* Fast den häftigaste resan gör ju Daenerys ”Stormborn” Targaryen, eller som drothiakerna kallar henne: Khaleesi. Hon går från klarhet till klarhet, och stämningen runt henne byggs upp systematiskt. En av de göttigaste scenerna är när Khal Drogo häller en kittel med smält guld över brorsan, Viserys, och hon inser att det inte är han som är den sanna Draken. Eftersom drakar inte kan skadas av eld. Hmm, undrar vem som är det då… ? 🙂
 
Vi får se henne transformeras från den här ljuva, förslavade lilla varelsen… 
 
… till den här coola drakmamman!
 
Ja, det är helt enkelt en magisk tv-serie det här och jag måste hejda mig från att inte låsa in mig i lägenheten och sluka säsong två i ett enda nafs. Fast snart är det ju jullov… 😀

Projekt: Dom jävlarna ska skjutas

Sugen på ett svenskt revenge-plot-drama där ett gäng kvinnor, aka The Wolves, lessnar på våldet mot kvinnor och tar lagen i egna händer? Med Stina Ekblad som ledare. Tänkte väl det. Bakom konceptet står regissören Andreas Öhman (I rymden finns inga känslor, Bitchkram) och producenten Anna Wallmark. Bland skådisarna syns Cissi Forss, den enda jag känner igen förutom Ekblad. 
 
Projektet är under utveckling och söker bidrag via bl.a. Kickstarter. Det finns olika nivåer för hur mycket man vill bidra med, vissa med fina premier. Jag har lagt en hunka och är därmed officiellt en av deras ”backers” och får nyhetsutskick om projektet. Ni som fick tillbaka riktigt mycket på skatten (ni företagare i alla fall) kan donera 50 papp och få en karaktär namngiven efter just DIG. Inte så pjåkigt. 
 
Jag skulle lätt bänka mig framför ”Dom jävlarna ska skjutas” om det blev en högkvalitativ miniserie eller vad de nu tänker sig. Lisbet Salander Deluxe liksom. Är ni lika sugna som jag tycker jag att ni kan börja med att kolla in trailern och va med och stötta via länken till Kickstarter. Woho! Svenska femme fatales på tv 2015!! 
 

Tv-serierna som sviker: Homeland

Men alltså, vad händer där borta i Hollywood egentligen? Har manusförfattarna gått på strejk igen, eller vad är anledningen till att de pruttar de ur sig så mycket skit-teve just nu!? Tv-serierna som sticker ut lite extra i skithögen är Homeland (säsong 4), Masters of Sex (säsong 2) och Walking Dead (säsong 5). Den första har iofs legat i utförsbacke sedan säsong 1, och borde ha slutat efter säsong 2. WD är en riktigt ojämn serie, ibland älskar jag den (konceptet är briljant, de utnyttjar det dock inte så bra alltid), men nu löper den amok i dålighet. 
 
Ja, det är tamejsjutton dags för lite hating. Och jag tänkte hata dem, en åt gången, och först ut är HOMELAND. Det blir grova spoilers, så har ni funderingar på att titta på denna serie rekommenderar jag er att sluta läsa. Typ nu. Typ hej då. 
 
 
Aktuell säsong: 4
Beskrivning: Emmy-vinnande, politisk tv-serie med Claire Danes i huvudrollen som CIA-agenten Carrie Mathison.
 
Efter fyra säsonger skulle man kanske önska att Carrie inte hade en utvecklingskurva som såg ut så här: ——–——— I början gillade jag att hon var lite loco, jag menar en bipolär CIA-agent som jagar terrorister lika desperat som en annan försöker hitta lakritsarna i Gott & Blandat-påsen, och blir kär i en amerikansk marinsoldat som omvänts till islam och är terrorist; what’s not to like? 
 
Men nu då. Vad sysslar Carrie Mathison med efter att:
* CIA sprängts i luften
* Hon varit inlagd på mentalsjukhus (”fast på skoj”)
* Brody hängdes publikt i Iran
* Hon födde deras kärleksbarn…
* … och lämnade bebisen hemma hos sin syrra (pga. förlossningsdepression, post-traumatisk stress, hennes psykiska sjukdom eller kanske ren logik? Vad ska vi som tittare tycka och tro om Carries handlande?)
* Hon dragit till Pakistan och gjort sig ovän med ALLA 
* Saul slutat i CIA och blivit omåttligt tråkig 
????
 
Om inte detta rör Carrie ”crazyeyes” Mathison i ryggen, vad gör då det?? När hon var tre skunder från att bomba sin mentor och närmaste vän, Saul, där i bilen med talibanerna kände jag mest: ja, varför inte? Då kanske hon äntligen bryter ihop och kan pussla ihop sig själv till en något mer komplex människa än den hon är nu. Vissa kanske tycker att hon ÄR komplex bara för att hon är annorlunda, men se nej, det tycker inte jag. Hon är fyrkantigare än en skolåda och jag har för länge sen tröttnat på hennes dåliga impulskontroll. 
 
Hela grejen med Homeland från början var ju att en amerikansk soldat kom hem och hade blivit omvänd till muslim och terrorist, och att den enda som misstänkte honom var Carrie, en CIA-agent som är lika briljant som hon är gränslös. Dynamiken mellan dem och att man faktiskt fick förståelse för ”den andra sidan”, den som USA/CIA krigar mot, och sympatiserade med Brody även efter att han avslöjats för tittaren, var anledningen till att jag gillade serien. Det fanns många spännande komponenter: ifrågasättande av amerikanskt patriotism, krigstrauma, vad som skapar en terrorist, psykisk sjukdom (bipolaritet), förbjuden kärlek. 
 
 
Vad handlar Homeland om nu? Inget intressant eller vettigt alls. De har försökt ersätta Brody med Quinn (den enda i persongalleiret jag typ gillar), men det kommer ju aldrig ske nåt där, inte så länge Carrie springer runt och skäller på allt och alla och försöker ha ihjäl alla hon känner. SLUTA! Det glimtade till en aning när Carrie tillbringade lite tid med sin dotter i säsongens inledande avsnitt, man anade en mer sårbar person, men det var över på en millesekund. Och dottern har sedan inte nämnts med ett ord. 
 
Och ja, det blir en femte säsong. *kniper ihop ögonen* Vad kommer hända då, ska Brodys dotter få en halv, meningslös säsong igen kanske där hon bestämmer sig för att bli CIA-agent och hämnas sin pappa? Kom igen, varför inte. Det följer ju seriens röda tråd, nämligen att inte ha någon tråd alls. 
 
Betyg Homeland
Säsong 1:  4/5
Säsong 2:  3,5/5
Säsong 3:  2/5 (första halvan var gräslig, andra något bättre)
Säsong 4:  1,5/5

Walking Dead säsong 5

Femte säsongen av Walking Dead är igång efter lång väntan (känns det som iaf). Serien fick ett rejält uppsving i säsong 4, jag skulle rentav vilja påstå att det är den bästa efter första säsongen. Några av karaktärerna som tidigare stått på sidan om Rick och Carl fick rjeält med utrymme, Michonne, Carol, Daryl och Beth till exempel. Upplägget, att följa en grupp/historia i taget, gav möjlighet till fördjupning och tid för eftertanke. Bra!
Avsnittet med Beth och Daryl var ren tv-magi, liksom det med Carol och Tyreese/Lizzie och Mika. 
Säsong 5 börjar med extra mycket blod, riktigt magstarkt, med paralleller till The Road. Ärligt talat är jag lite trött på allt zombieslafsande och hoppas på någon slags utveckling, en förnyelse av något slag. Får de aldrig vila liksom?

The Leftovers (2014)

Jag kan inte sluta titta.
The Leftovers ger mig the creeps och jag har inte sett en så deppig tv-serie sedan Six Feet Under. Men gosh vad bra den är. Bibliska övertoner, trasiga människor i amerikansk småstad, ångest. Och bra skådisar: Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Christopher Eccleston. Liv Tyler. You touch my ta-la-lang. 
 

 

Sommartipset: TV-BOXAR

Man kan ju inte räkna med sol varje dag i sommar (om någon som bott i Sverige mer än två veckor missar det), och för mig brukar det innebära: TV-SERIER. Man skaffar en box, plöjer och går in i någon slags parallell värld medan tomatplantorna på balkongen skriker efter vatten, för problemet med tv-serier är att man fortsätter kolla även när solen skiner – men vad ska man göra när man fastnat i intrigavdelningen på Seattle Grey Hospital, på en märklig begravningsbyrå eller varför inte i mitt i en hederlig såpopera med en twist? Man måste ju se klart!! 

Så här kommer tips på ett gäng tv-serier: nya, gamla, tunga, lätta, utan rangordning. Jag blandar friskt! 

 

10 TV-SERIER DU INTE BÖR MISSA:

 

1. De Drabbade (2003)

Skandinavisk miniserie i 12 delar i regi av Måns Mårlind och Björn Stein (Känn ingen sorg, Storm, Spung) samt Dean Tomkins. Utvalda personer upptäcker att de har övernaturliga krafter och måste välja sida i striden mellan gott och ont. I centrum står Expressen-journalisten Jocke Modin (Eric Ericsson, favvo!) och Anna-Lena/Jägaren (Lotta Karlge). Spännande och ovanligt bra samproduktion mellan de nordiska länderna, som var både före och bättre än den liknande tv-serien Heroes. Går att se i Öppet Arkiv

 

2. Looking (2014)

Har kallats gayversionen av ”Girls”. Jag håller inte med om jämförelsen, för Girls är så mycket mer flippad än Looking och den senare har mer sammanhängande karaktärer och avsnitt. Likheterna ligger i att huvudrollerna är unga, hippa och lite vilsna i vuxenlivet. Looking handlar om ett gäng gaykillar i San Francisco med fokus på vänskap och kärleksrelationer. Personliga favoriter är Jonathan Groff som spelar Patrick och Murray Bartlett som spelar den något äldre hunken Dom. Kan ses på HBO Nordic. 

 

3. Six Feet Under (2001)

Jag betraktade länge Fishers; Ruth, Nate, Claire och David, som min ”andra familj”. En minst sagt dysfunktionell familj som driver en begravningsbyrå, och ja det är lika deppigt som det låter. Men det svarta har stora stänk av humor. Varje avsnitt börjar med att någon dör, för att sedan hamna i källaren hos Fisher & Sons. Tungviktaren Six Feet Under är skapad av Alan Ball (True Blood, American Beauty) och har riktigt bra skådisar, däribland ”Dexter” (Michael C. Hall). Inledde den nu exploderande trenden av välproducerade HBO-serier. Det markeras om inte annat på det jädrigt snygga introt. Finns på HBO Nordic. 

 

4. Grey’s Anatomy (2005)

Jag började inte kolla på Grey’s Anatomy förrän 2011 då jag plöjde box efter box, och det var som ett gift att följa kirurgen Meredith Grey, Cristina Yang, Karev, Izzy, George och Derek in i detta corky sjukhusdrama. De 4-5 första säsongerna håller hög klass, därefter börjar det dala något. Men det gör inget! Grey/Yang-vänskapen, Merediths depressiva karaktär, Izzys klassresa och alla häftiga operationer (man får veta jättemycket om kirurgi, sjukdomar, senaste utvecklingen inom medicin och modern teknologi) gör det här till sjuhus-seriernas crème de la crème. Bra om man vill ha en långkörare som fortfarande pågår. Säsong 11 börjar i höst. 

 

5. The L Word (2004)

Den här gamla godingen kändes så förbjuden när den kom. En tv-serie om lesbiska brudar som har en massa sex! I dag när jag kollar på serien är den inte lika förbjuden, men fortfarande underhållande, och briljerar med många olika perspektiv på normer och sexualitet. Handlar om ett lesbiskt kompisgäng i LA, med Flashdance-Jennifer Beals i spetsen som den karriärsdrivna Bette Porter. Lite halvflippad är den emellanåt, särskilt när det stormar kring författaren Jenny Schecter. Finns på Netflix

 

6. Fargo (2014) 
 
Snöstormar, blodiga vendettor och inkompetenta poliser. Tv-serien Fargo som bygger på filmen med samma namn produceras också av upphovsmännen, bröderna Coen. Deras öga för detaljer, udda figurer och drift med det amerikanska samhället är bara så bra, dråpligt, hemskt och ruggigt orättvist precis hela tiden. Martin Freeman i rollen som Lester Nygaard skickar rysningar ut i tånaglarna. Många bra skådisar överlag! Kan streamas på HBO Nordic.

  

7. Twin Peaks (1990)

Jo, man måste se Twin Peaks innan man dör. David Lynch tog såpoperan tre extra varv och satte milstolpen djupt i populärkulturen med frågan: Who killed Laura Palmer? Amerikansk småstad drabbas av mordet på den unga, populära Laura och FBI skickar agenten Dale Cooper rakt in ormboet. Det vimlar av lysande karaktärer. Mina personliga favoriter är Agent Cooper och Audrey Horne (och musiken som följer hennes svassande rörelser). Bra att se på sommaren, när det fortfarande är ljust ute… (Bob!)

 

8. How To Make it in America (2010)

Två ynka säsonger fick den här New York-baserade serien (med Mark Wahlberg som en av producenterna) innan den lades på hyllan på grund av dåliga tittarsiffror. Synd tycker jag, som gillade att hänga med de unga entreprenörerna Ben Epstein och Cam Calderon samt Bens ex, Rachel (Lake Bell från In A World) i en värld av designers, ekonomiska bekymmer och karriärsångest. Snappy intro med låten ”I Need a Dollar” av Aloe Blacc. Det ryktas om en tredje säsong på ett annat bolag, man kan bara hoppas. 

 

9. Louie (2010)

En av de absolut bästa, smartaste och roligaste tv-serierna just nu. Louis CK är fenomenal på att se och lyfta detaljer i sin vardag och samhället i New York city och skapa historier och karaktärer som drar mungipan uppåt. Han använder oftast sig själv som boxningssäck och låter karaktärerna omkring honom lysa starkast (inte minst hans döttrar). Fjärde säsongen pågår just nu och skiljer sig något från de tidigare (mer allvarlig), men Louie lunkar fortfarande på som frånskild pappa och komiker, en skruvad version av hans verkliga jag. Bör kombineras med hans stand up som finns att tillgå på bl.a. Youtube. 

 

10. Breaking Bad (2008) – Special

Jag kanske sparkar in öppna dörrar nu, men Breaking Bad är ett måste på den här listan. Jag var själv tveksam till serien till en början, var inte det här bara en rip off på Weeds fast med en manlig karaktär? resonerade jag. Men nej, serierna skiljer sig åt markant när man ser på dem i sin helhet.  Visst har de vissa grundelement gemensamt så tillvida att huvudkaraktärerna är vit medelklass, som på grund av yttre omständigheter behöver pengar och börjar deala med droger. Den ena marijuana, den andra metaamfetamin. Båda är rätt usla föräldrar och korrumperas av den nya livsstilen. 

Men då Weeds blev allt sämre för varje säsong gäller det omvända för Breaking Bad. Visst har serien ett rafflande pilotavsnitt, men det är inget mot det sista. Vince Gilligan (The X-Files) som har skapat serien har sagt att han ville skriva om en protagonist som utvecklas till en antagonist. Alltså, Walter White (Bryan Cranston). Han är en alldaglig kemilärare i övre medelåldern med en gravid fru och en handikappad halvvuxen son, han jobbar extra på en biltvätt för att få ekonomin att gå ihop. Och så får han cancer – som han inte har råd att behandla. 

Av en slump kommer han i kontakt med en gammal elev, Jesse Pinkman (Aaron Paul), som säljer ”crystal meth”, metaamfetamin och Walter bestämmer sig för att ställa sig i labbet och producera kristaller för att tjäna lite kosing. Det råkar bli väldigt bra metaamfetamin, bättre och renare än någon på gatan provat förut. Och när Walter väl har korsat den kriminella gränsen är vägen tillbaka svårare att vandra än den som bär honom framåt, uppåt, eller nedåt beroende på hur man ser det, i den undre världen.

Man kan tycka vad man vill om Walter White som karaktär (jag hade väldigt lite sympati med honom, från början till slut) men Breaking Bad är det bland det bästa jag sett på tv. Det är inte en ”vanlig” tv-serie, där saker och ting bara händer för att manusförfattarna hade tråkigt. Det är ett genomarbetat manus och storyn är vattentät och rymmer frågor om demoralisering, normer, begränsningar och samhällsstrukturer. Makt och begär. Det finns otroligt mycket att läsa mellan raderna och att se Walter Whites gradvisa förändring är som att bevittna en psykologisk brottningsmatch. Och det är en väldigt spännande serie – in i det sista. 

Breaking Bad har också ett antal intressanta karaktärer som figurerar runt WW. Jag tillhör gruppen som gillar hans fru Skyler (Anna Gunn). DEA-agenten Hank Schrader som är gift med Skylers syster tyckte jag inledningsvis var en riktig tölp, men ju längre in i serien jag kom smälte jag för denna bastanta karl. Stackaren Jesse Pinkman (Aaron Paul) vill man mest bara ge en kram och stoppa i säng så att han slutar ställa till det för sig själv – och alla andra. Men även han utvecklas till en karaktär som jag slutligen håller som en favorit. Grejen är att jag tror att de flesta personer i serien är tänkta att vara lite irriterande. Man ska inte gilla dem, men man ska lära sig att förstå dem. Ingen är rakt igenom god eller ond. Även den till synes milda och pedantiska droghandlaren Gustavo träder fram som en människa av kött och blod med motiv som jag begriper, även om jag inte sympatiserar med honom.

Obs! Det jag tänker skriva nu kan nog uppfattas som en spoiler. Avstå om du inte vill läsa vad jag drog för slutsatser om Walter Whites och Jesse Pinkmans  karaktärsutveckling. Inlägget fortsätter efter *stjärnorna*

*

*

 

Angående protagonister som blir antagonister, vilket speglar Walter Whites utveckling, finns även motsatsen i Breaking Bad. Aaron Paul i rollen som Jesse Pinkman är inledningsvis en rätt icke-originell figur, en smågangster som varken är vidare smart eller intressant. Men han växer på en. För i takt med att Walters goda sidor blir färre, blir Jesses allt fler. Pinkman fungerar både som en kontrast till Walter och är en slags mätare för vart nålen på Walters moraliska kompass pekar. När den pekar förbi Pinkman vet man att den gamla kemiläraren som Walter var i början är borta. Kvar finns bara Heisenberg. Och i slutet ser vi alltså Jesse som protagonisten och Walter som antagonisten. Stiligt va?

 

*

*

*

Slut på spoilervarning!

 

*

*

*

 

Jag kommer att vara lite mindre aktiv här under sommaren av flera skäl – jag ska ha lite ledigt, sedan ska jag jobba massor och inte ha så mycket tid över för bloggandet. Dessutom tenderar jag att se mindre film på sommaren. Men jag kommer blänka till då och då, likt en isblå Heisenberg-kristall i bloggosfären. 

 Trevlig Sommar!

Måndagstipset: Babel

Det är inte ofta jag kollar på tv, för vad ska man med en sådan till när man har en dator där man kan kolla på Play-kanalerna NÄR MAN SJÄLV VILL. Skulle aldrig falla mig in att äga en tv för tv-tittandets skull. Men det produceras förstås bra tv – och jag föredrar att se mina få favoritprogram utan reklam, vilket gör att valet oftast landar på SVT Play. Kobra är ett lysande program som alltid lyckas hitta roliga infallsvinklar på kulturfenomen och ibland dyker det upp riktigt bra dokumentärer på Dox och Dokument inifrån/utifrån, som De dansande andarnas skog.
 
Babel är ett program jag sällan tittar på (även om programledaren Jessiga Gedin är skitbra) men i kväll, kanske som en uppvärmning inför Game of Thrones, ska jag kika på det senaste avsnitttet och fortsätta ranten om … Neil Gaiman. Som gästar studion. 
 
Se avsnittet här
 

Måndagstipset: Orange is the New Black

Okej, ni som ännu inte sett Netflix-serien Orange is the New Black har 12 dagar på er att kolla in hela första säsongen innan säsong två börjar den 6 juni. Men gör er icke besväret att titta på trailern till säsong 2, som var en besvikelse p.ga. den gick inte alls i ton med hur säsong 1 slutade. Men jag hoppas och tror att trailern inte speglar kvaliteten i kommande säsong. Däremot tycker jag ni kan kika på trailern för första säsongen, som jag postar i slutet på inlägget. 
 
OitNB utspelas i ett nutida kvinnofängelse där medelklassbruden Piper Chapman (Taylor Schilling) hamnar efter att ha åkt fast för ett över tio år gammalt smuggelbrott som hon tvingas sitta av mitt i livet, nyförlovad och på gång att starta eget. Det som var tänkt att bli ett smärre avbrott från hennes ”riktiga” liv blir så klart något helt annat. Fängelsevistelsen tvingar fram Pipers förflutna och hon tvingas konfrontera både sina och medfångarnas mörkare sidor. För att inte tala om Pipers ängsliga pojkvän, Larry som spelas av Jason Biggs.
 
Stort plus för de många, och riktigt bra, bikaraktärerna, som den vidriga fängelseintendenten Sam Healy (Michael Harney, polisen som tar Shane under sina vingar i Weeds), ”Pornstache” (Pablo Schreider),  transkvinnan Sophia (Laverne Cox, på bilden ovan) och white trash-galningen ”Pennsatucky” (Taryn Manning). Även Donna (Laura Prepon) från That 70´s Show har en stor roll som lesbiska Alex Vause, Pipers före detta partner in crime. I princip alla interner som omger Piper är färgstarka karaktärer av rang. Tv-serien är skriven av Jenji Kohan som även gjorde fantastiska (åtminstone till en början) serien Weeds
  

Måndagstipset: Doll & Em

Här kommer ett tips till er som har HBO Nordic. Vet ej ifall serien visas på Netflix eller kommer sändas på svensk tv. 
 
Doll & Em är en brittisk komediserie skriven av huvudrollsinnehavarna, Dolly Wells och Emily Mortimer (The Newsroom) som spelar tillspetsade/uppdiktade versioner av sig själva. Em är en framgångsrik skådespelare i Hollywood som befinner sig mitt uppe i inspelningen av den ”kvinnliga versionen” av Gudfadern när Doll, som bor i London, hör av sig med krossat hjärta och i stort behov av en vän. Em bjuder in Doll att bo hos henne i L.A. och anställer Doll som personlig assistent. 
 
Det är en kul idé: vad händer när två barndomsvänner – som vuxit isär karriärs- och livsstilsmässigt, men fortfarande ser varandra som bästa vänner – får nya roller i egenskap av arbetsgivare och anställd? Vad händer med maktrelationen och vem utnyttjar egentligen vem? Det är en humorserie av brittisk karaktär, i stil med The Office om man så vill, då den har en närmast dokumentär känsla och situationsbaserad humor där mycket finns att utläsa i det osagda mellan raderna. 
 
Emily Mortimer och Dolly Wells (som är vänner i verkligheten också) har verkligen lyckats fånga upp det där i en vänskapsrelation som är svåra att prata om. Hierarkier, avundsjuka, bekräftelsebehov. Men det är också en armbåge i sidan till den självupptagna Hollywoodvärlden, med en regissör som ser sig som ett unikum och skådisar som spelar sig själva (Susan Sarandon, Andy Garcia, Chloë Sevigny) i mer eller mindre smickrande ljus. 
 
Som tittare sympatiserar jag med än den ena, än den andra (men mest Doll) – men framför allt är det väldigt roligt att se dem slåss om utrymmet. Båda är bra skådisar, och man riktigt ser vad de tänker, men inte vågar säga till varandra. En sak som jag tycker ökade sympatin för Em (som inte verkar uppfatta sina egna divalater), var att man fick en inblick i hur det är att vara mitt i strålkastarljuset, ”i sin livs roll” och vilken prestationsångest och paranoia det kan skapa. 
 
Såvitt jag vet är det bara en säsong och kommer så förbli. Doll & Em består av sex avsnitt om cirka 20 minuter vardera och det är precis som det ska vara. En fin liten historia om vänskap. Se den!
 
Och här är en intervju med Emily Mortimer om Doll & Em och sin medverkan i Newsroom.