Kategoriarkiv: Filmspanarna

Blaze (2018)

”Blaze” är Ethan Hawkes fjärde långfilm som regissör, varav den tredje som handlar om musik. Bakom sig har han ”Seymour: An introduction” (2014), en dokumentär om en pianist, ”The hottest state” (2006), ett kärleksdrama om en ung, manlig skådespelare som förälskar sig i en ung, kvinnlig singer/songwriter, där delstaten Texas spelar en tredje huvudroll, och Ethan Hawke själv spelar huvudrollens pappa. Hans första film ”Chelsea walls” (2001) utspelas på det legendariska New York-hotellet där kulturvärldens créme de la créme huserat sedan ett sekel tillbaka. Det var t.ex. där som Sid Vicious (från rockgruppen Sex Pistols) misstänktes ha mördat sin flickvän Nancy Spungen på 70-talet. Så egentligen handlar väl samtliga av Hawkes filmer om musik, på ett eller annat sätt.

Så även den biografiska spelfilmen ”Blaze” (2018) som porträtterar Blaze Foley (Michael David Fuller), en bluesartist född 1949 som inte lyckades göra någon verklig karriär under sin livstid, eller sätta sin musik på pränt (på grund av bortslarvade vinylkopior och avbrutna studioinspelningar) men som ändå verkar ha lämnat själsliga spår efter sig i countryvärlden i form av låthyllningar och skrönor.

En död och bortglömd legend, det är Ethan Hawkes vinkel kan man säga. Att filmen baseras på boken ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze” som är skriven av Blazes f.d. fru Sybil Rosen bidrar måhända till att det vilar en viss nostalgi över projektet, men tillför också en autentisk känsla till kärlekshistorien. Vilket är den del av filmen som tilltalar mig mest.

För lika mycket som det är en film om lidande konstnärer, i detta fall musiker som valt att leva på gränsen till självutplåning, är ”Blaze” en film om två själsfränder som inleder sin relation i ett träd. Blaze (Ben Dickey) och Sybil (Alia Shawkat) träffas i något slags konstnärskollektiv, där Sybil ingår i skådespelarklicken, medan Blazes roll och position är mindre klar. Men gitarren har han alltid nära till hands, i princip släpper han aldrig taget om den, och mumlar fram låttexter och melodier lika naturligt som andra andas. En naturbegåvning fångad i en nallebjörns tunga kroppshydda, fast med en rävs spjuveraktiga uppsyn. Sybil och Blaze har det rätt gött i den där träkojan i skogen och lever enligt dem själva i paradiset, ändå lämnar de sin kokong och ger sig ut i världen. Vilket bryter förtrollningen förstås. Sybil lägger sina skådespelardrömmar på hyllan för att förverkliga Blaze musikkarriär, men den senare super och knarkar bort varenda chans han får.

Att jag inte enbart avfärdar Blaze som en enorm mansbäbis beror troligtvis på flera saker; som att Ben Dickey är oemotståndlig och att jag tycker mig förstå hans motiv, någonstans djupt i magtrakten fattar jag det där motståndet mot att inställa sig för rakning. Jag tolkar detta motstånd på flera sätt, dels som en rent intellektuell och konstnärlig protest mot god smak och kommersialiseringen av människors typ, själ. För blues är ju själens musik, right? Men jag tolkar också in en självdestruktiv psykologi som går ut på att Blaze inte ser sig själv som värdig. Varken av Sybils omsorger, eller erkännande som musiker. Vilket jag spårar till Blazes minst sagt dubbelmoraliska uppväxt, som sånggosse i en kristen nomadfamilj där pappan inte drog sig för att använda knytnävarna på sina barn. En dubbelhet som fångats på pricken i Kris Kristoffersons pliriga ögon i rollen som den vuxna Blazes dementa pappa.

Eftersom Sybil är en vettig människa (med en själ lika djup som Blazes), låter hon sig inte dras med ner i bråddjupet utan räddar sig själv från en alltmer ojämlik och destruktiv relation. Tack och lov. Jag hade inte pallat mer ”kvinnor söker efter en man att rädda”-dravel än den korta passagen i början när Sybil övar replikglosor. Men det är också när skådespelaren Alia Shawkat inte vistas i ögonhöjd som den intressanta energin försvinner. Även om jag blev närmast trollbunden av Charlie Sextons ansikte, han spelar Blazes mest kända musikerkompis: Townes Van Zandt, så tycker jag att dessa nästan inställsamma intervjumoment i radiostudion var för många och utstuderade. Det känns lite som att Hawke hade en idé som fick för mycket utrymme. Jag hade nästan hellre sett en mer linjär berättelse, där Blaze hade fått mer utrymme att växa in i rollen som ”legend”. Nu blev det liksom en etikett som andra satte på honom, kanske för att han dog ung, men jag fick liksom aldrig känslan av att han var så värst speciell. En märklig och begåvad musiker, absolut. Men vem personen Blaze var fick jag aldrig veta.

Med andra ord var det med blandade känslor jag lämnade visningen. Däremot kan ingenting ont sägas om själva hantverket: fotot, musiken och skådespeleriet var på topp. Jag vill se fler Ethan Hawke-filmer.

Det här var månadens filmspanarfilm och en av tre utvalda filmer som vi filmspanare såg tillsammans på Stockholms Internationella Filmfestival. Henke valde filmerna: ”Lizzie”, ”Blaze” och ”Happy New Year Colin Burstead”.

Här är länkarna till mina bloggkamraters blytunga (?) texter om BLAZE:

Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)

Fiffis filmtajm

Movies Noir (Christian)

Jojjenito (Johan)

Fripps filmrevyer (Henke)

Har du inte sett den? (Carl)

Filmfrommen (Mikael)

Tully (2018)

Mitt barn är ju typ döpt efter Jason Reitmans film ”Juno”, så jag tänkte att om ”Tully” är lika bra har vi ett bra namn till ett eventuellt kommande syskon… Skämt åsido. För vem vill skaffa fler barn efter att ha sett denna film?

”Tully” handlar om en nybliven trebarnsmamma. En trött mamma. Eller nej, en u-t-m-a-t-t-a-d mamma med stort U. En mamma som konstant bär spår efter huvudkudden i nackfrisyren, en tung ”post-förlossnings”-kropp och alldeles för litet tid över för sina egna behov. En helt vanlig mamma alltså. Ändå känns Marlo (Charlize Theron) som ett unikum på filmduken. Kanske är hon till och med en pionjär, för jag kan inte minnas att jag har sett följande på film tidigare:

  1. Bakdelen på en mamma som bär sjukhusbinda i en gigantisk och elastisk förlossningstrosa (otroligt bekväm kan jag avslöja).
  2. Att amning och mjölkstockning skildras så som det faktiskt är. Ibland jättemysigt, ibland smärtsamt, ibland urbota trist. Varken mer eller mindre.
  3. En trovärdig barnafödarkropp.
  4. Den desperata känslan av vanmakt när bebisen gråter och man vill självantända av utmattning och leda och hormoner i berg-och-dalbana. ”Bara ta nappen”, kvider Marlo i en scen som nog alla föräldrar kan känna igen sig i.
  5. Psykisk ohälsa på grund av Familjen AB. Lägg därtill känslomässig och kroppslig utmattning, en klassresa som aldrig blev av, och en make som anser att barnen lämnats ensamma hemma om mamman lämnar huset och han är kvar.

”Tully” är i mångt och mycket verklighetsporr för föräldrar. En film man kan ha lite mys-ångest till. Lägg därtill att Charlize Theron gör sin kanske bästa roll hittills som Marlo. De där stirrblickarna i fjärran skämtar man inte bort. Jag gillar ”Tully” ur det perspektivet, att det upplåtits utrymme i filmens värld åt livsdrabbningen som det innebär att bli förälder. Sedan kanske inte alla blir riktigt så här deprimerade, men det räcker med en släng av det här och där för att man ska kunna känna igen sig.

Så långt är allt väl.

Problemet med filmen är att den känns väldigt konstruerad. Nattbarnflickan Tully (Mackenzie Davies), som lånat ut sitt namn till filmens titeln och dyker upp som Marlos räddande ängel, är orimligt peppad på att sitta uppe om natten och vakta en bebis och glo på Marlo när hon ammar. Hon bakar dessutom muffins med avancerat strössel och städar utan att någon har bett henne. En kontrast till den livströtta Marlo med andra ord, och rimligen framstår hon mer som en fantasifigur än en barnkär 26-åring. Att jag satt och störde mig på henne genom hela filmen fick sin förklaring till slut, men jag tyckte nog att man hade kunnat göra en bra film utan denna twist. Exakt hur bokstavligt man ska tolka vissa händelser i filmen är kanske inte poängen, men ändå. Jag har litet svårt för detta omständliga sätt att beskriva en mamma som ”tappat det”.

Andra invändningar är att filmen emellanåt nästan ursäktar sig för att den försöker sig på ett tungt ämne, och är tvungen att kasta in ”roliga” klichéer för att inte skrämma slag på publiken. Som detta mantra att ”en bra mamma” skulle vara en person som bakar perfekta cupcakes och skaffar platt mage inom en månad efter förlossningen. (Att Marlos magvalkar noteras av familjens 8-åriga dotter kändes väldigt ”skrivet”). Kanske är det den amerikanska kontexten som spökar.

Det som förlåter Reitman/Codys experimenterande är de fina scenerna mellan Marlo och hennes barn. Särskilt Jonah som tycks lida av ångest och har ett extremt behov av rutin. Den där borstfria kramen mot slutet kramade en tår ur min tårkanal i alla fall.

Detta var månadens filmspanarfilm! Klicka er vidare för att se vad mina kära bloggkamrater tyckte om denna föräldraskräckis:

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Har du inte sett den? (Carl)

Fredrik on film

A Quiet Place (2018)

I en nära framtid har planeten invaderats av insektsliknande aliens med superhörsel. Gaphalsar gör sig icke besvär. Man blir köttfärs om man släpper ut ljud högre än den mjukaste viskning. Utomjordingarna är nämligen också mycket snabba, och täckta av ett pansarstarkt skal, så tji den som yppar sig i onödan.

När filmen tar vid är majoriteten av den mänskliga befolkningen utrensad från jordens yta – typ. En familj om fem rör sig med långsamma rörelser, barfota, inne i ett plundrat apotek. De kommunicerar med blickar och teckenspråk. Mamma, pappa, tonåring, mellanbarn och en lill-knodd. När den sistnämnda, iklädd tjock stickad mössa, kommer släntrande med något han hittat bland hyllorna, fryser familjen till is och stirrar skräckslaget på honom. Har han hittat en handgranat, eller något annat vapen?  Nej, det är en leksak. En batteridriven rymdraket, eller om det var ett jetplan. Det hade lika gärna kunnat vara en handgranat – för om pojken hade slagit på den … –> insekter –> köttfärs. Pojken skiljs från den livsfarliga leksaken och batterierna plockas ur.

Det är inte första, och sannerligen inte sista gången katastrofen avvärjs, för fällorna och farorna är så otroligt många i en värld där allting måste ske i komplett tystnad. Och det är helt klart i utforskandet av denna premiss som filmens styrka ligger. Inte minst förstår man att det är tack vare tonåringens (spelas av Millicent Simmonds som är döv i verkligheten) hörselskada som familjen klarat sig så här långt. Att kunna kommunicera med teckenspråk har nämligen sina fördelar när man delar planet med köttätande, blinda insekter som söker sig till sina föda via ljud.

Att vända en svaghet till en styrka är sympatiskt förstås, men visar också hur vana vi är att göra ljud. Hur mycket av det som gör oss till vilka vi är. Att spela musik på hög volym och att dansa loss när vi vill uttrycka oss, att skrika när vi är arga eller rädda, att skratta när vi hör något roligt, att slänga något i väggen när vi är förbannade. Ingenting av det är längre möjligt i den nya världen, vilket har lett till att de ljudliga uttrycken har ersatts av kontrollerade slow motion-rörelser. Tråkigt?

Ja, kanske. Men det ligger också något djupt respektfullt i de långsamma vardagssysslorna. Själva handlaget får betydelse. Mamman (Emily Blunt) står för flera av dessa scener; när hon kramar vattnet ur tvätten utan att låta vattnet plaska, delar ut mat på enorma salladsblad, eller muntrar upp mellanbarnet med en lustig grimas. Blunt är för övrigt lysande som alltid och tvingas uthärda förlossningssmärtor och en rostig spik i foten under filmens mest enerverande scen.

Utomjordingarna då, är de något att ha?

Nja. När de där insekterna väl dyker upp kan jag inte påstå att jag tycker att de är särskilt spännande att titta på, tvärtom är idén om dem mer skrämmande. Filmskaparna gottar sig i närbilder på det vidgande örat och monstrens ”flappy meat face” som mest liknar en brännskadad knytnäve. Men att de reagerar så extremt snabbt, och nästan maniskt, på vilket ljud som helst är (om man gitter bry sig) egentligen rätt märkligt. Det är ju inte särskilt energieffektivt att springa halsen av sig så fort man hör ett ljud – för allt som skapar ljud är ju inte ätbart? Man undrar hur deras hemplanet ser ut. Är den extremt liten? Har de käkat upp allt?

Spänningsscenerna funkade i stunden, jag satt ofta med axlarna vid öronen, men var ganska likartade och generiska. Någon gör bort sig, hej och hå så kommer en insekt löpande.

John Krasinski passade perfekt som självuppoffrande pappa, och torde få regissera fler filmer. Om man får önska något så vore det att han skalar bort ett par lager sentimentalitet till nästa gång, det breddes på lite för tjockt i den här parents worst dream-skräckisen – speciellt mot slutet. Filmen led också av övertydliga planteringar och ett bildberättande som skulle kunna liknas vid blinkande vägskyltar. Ditåt ska vi – jo tack, jag är inte blind till skillnad från filmens kackerlackor från yttre rymden.

Ps. Var det någon mer än jag som uppfattade att titelspåret från amerikanska ”The Office” spelades under en kort sekund i scenen precis innan Blunt kommer ner i källaren med musik i öronen och dansar med Krasinski? Jag vet ärligt talat inte om det var ett prank från någon i publiken eller en del av filmen. Ds

Det här var månadens filmspanarfilm och jag hade sällis på bio av de Tysta Tre:

Sofia – Rörliga bilder och trycka ord
Fiffi – Fiffis filmtajm
Johan – Jojjenito

Blade Runner 2049 (2017)

Det är väl bäst att ha det sagt: Ni som redan älskar Denis Villeneuves ”Blade Runner”-uppföljare kommer kanske inte förstå den här texten. Ni som myste ikapp med Ryan Gosling i fårskinnsrock, som föll pladask för Roger Deakins precisionsfoto, och ni som fick goosebumps deluxe av islänningen Jóhann Jóhannssons musik – risken finns att ni inte kommer förstå ett skvatt av min kritik. Eller så fattar ni, och himlar strax väldigt mycket med ögonen. Skriv en kommentar vetja. Men jag ska försöka att vara pedagogisk som jag bara kan. OK?

 

Obs! Detta är inte en helt spoilerfri text. 

”Blade Runner 2049” är en fantastiskt snygg och stämningsfull film. Det är en film som vill säga något om hur det är att nästan höra till,att nästan räknas, att nästan vara människa. Ryan Gosling har fått förkroppsliga dessa nästan-känslor i replikanten K (en människolik, organiskt framställd robot). Han jobbar som polis i ett dystopiskt Los Angeles och har som uppgift att jaga rätt på och ”pensionera” replikanter som inte har någon tidsbestämd livslängd. De är upproriska och ej att lita på. Således måste dessa forna slavar kasseras. Problemet är förstås att det inte går att se vem som är vilken sorts replikant, utan det krävs en scanning av ögat för att ID-numret ska  avslöjas. Ett inte så litet problem om replikanten ifråga är stort som ett berg och starkt som fyra oxar.

Filmen inleds nämligen med ett möte mellan Ryan Goslings normalbyggda K och Dave Bautistas kraftfoderbyggda Sapper Morton. En gryta puttrar på spisen, och i ett av det enkla kökets hörn sitter polisen K och väntar i skuggorna. En släng av lättkokt noir utspelas därefter.

K rapporterar till sin chef, Lieutenant Joshi (Robin Wright), men innan han lämnar platsen i sin ”Back to the future”-kärra så upptäcker han en gul blomma intill ett träd. Assisterande robot scannar av marken och avslöjar en nedgrävd kista. (Man kan ju fråga sig varför replikanterna inte har en scanner-funktion, men men).

Vem som ligger begravd där hinner man lista ut innan Dr. Coco ropar gravid kvinna, men det ska ändå till en liten utredning där K besöker Wallace Corporation med en påse hår för DNA-testning (en av filmens bättre scener). I ett försök att inte avslöja mer av handlingen går jag vidare till vad jag fann så problematiskt med ”BR2049”.

För det första måste man ju ställa frågan: Varför? Hur motiverar man en uppföljare till en film som fått en sådan kultstatus, och som dessutom (med mening) lämnade fansen med fler frågor än svar? Originalet rörde vid de filosofiska frågorna med lätt hand, subtilt inbäddade i en futuristisk noirfilm. Den tog avstamp i sin egen tid (1982), även om den ska utspela sig 2019 och blickade framåt, och kanske är det här ”BR2049” gör det största misstaget – uppföljaren 2017 tittar nämligen bakåt med en nostalgisk blick och tillför inte mycket framtid om man ska vara ärlig. Det ska vara hologram-användningen då, som faktiskt var ett rätt så tjusigt inslag.

Även om miljöerna är riktigt snygga, i synnerhet Wallace Corporations tics-framkallande inredning (fladdrande vattenspeglingar), så har man lånat mycket av stilen och exteriörerna från originalet bortsett från de gyllene färgtonerna. Teknologin tycks ha gått framåt, exempel: K:s ai-system i hemmet där Joi får honom att tro att hon lagat en blodig biff till middag, stället där replikantminnen skapas, Niander Wallace svärmande ”syn-robotar” – samtidigt som man har behållt retro-80-talskänslan i mångt och mycket. Mobiltelefonen tycks aldrig ha existerat. Nej man måste gå till bilen för att ringa sin chef minsann.

Allt detta hade jag nog accepterat om det funnits något annat att engagera sig i.  Karaktärer att bry mig om. Men det är tunnsått. K:s lilla hang-up på Joi utforskas inte tillräckligt för att jag ska bry mig om deras udda relation. En ai och en replikant = svårt att få blodet att pumpa, ha ha! Scenen där K får sig ett nyp i filmhistoriens kanske osexigaste trekant (även om det var rätt spexigt), kändes inte riktigt så viktig som den försökte vara. Men vi fick i alla fall checka av två kvinnoroller som vi är vana vid att se på vita duken: 1) den självuppoffrande och 2) den prostituerade. Jag gillar Mackenzie Davis, men att hennes rollfigur var tvungen att ligga med K (mot betalning) för att klämma fast en sökare på hans rock kändes onödigt komplicerat … men vad gör man inte för konsten, Denis Villeneuve?

Och det var inte bara de levande kvinnorna som kastade kläderna, det är kvinnoben, bröst och fylliga läppar vart K än vänder blicken i form av statyer, artificiella intelligenser och datagjorda hologram! Framtiden är naken, men ingen verkar gå igång på det.

Inte heller storyn känns särskilt spännande eller originell, tvärtom fick jag YA-vibbar mot slutet när rebellerna gjorde sig till känna. Upptakten till ännu en uppföljare får man förmoda, men det fick då inte min puls att stiga för fem öre. Överlag saknar filmen en egen agenda och förlorar sig i minnen från förr. Det är som om jag sett allt redan, om inte i ”Blade Runner” (1982) så i andra sci-fi-filmer. Det i filmen som faktiskt väckte någon form av nyfikenhet, replikanten Luv till exempel, tog man inte tillvara på och hon föll slutligen ner i den förutsägbara mallen: ond, men foglig, hejduk. Man anade ju ett uppror mot Wallace i hennes kantiga ansikte, men hon slutade som fiskmat.

Så jag måste återgå till kärnfrågan: Vad är det i den här historien som fick Ridley Scott att öppna plånkan och Denis Villeneuve att göra en uppföljare till en kultklassiker? För allt jag kände att jag fick var en storstilad uppvisning i desktop-affischer utan några bra citat. Det skulle i så fall vara repliken från en gigantisk reklamprojektion av Joi: ”You look lonely”. 

I slutändan har jag inte hjärta att ge filmen ett lägre betyg än godkänt. Det är liksom inte en dålig film, men den lämnar mig kall och ifrågasättande. Och det tror jag inte var känslan den ville förmedla. Eller?

Det här var månadens filmspanarfilm och jag misstänker att ”BR2049” kan vara något av en vattendelare? Låt oss se efter:

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir

The Mummy (2017)

MV5BMjM5NzM5NTgxN15BMl5BanBnXkFtZTgwNDEyNTk4MTI@._V1_SY1000_CR0,0,631,1000_AL_Handling och kanske lite spoilervarning: En förbannad och sexig prinsessmumie (Sofia Boutella) vaknar till liv efter en herrans massa år under jord efter att en redigt korkad legosoldat (Tom Cruise) och hans töntiga kompis (Jake Johnson) bestämt sig för att gravplundra en arkeologisk fyndplats i Irak. En mycket yngre sexig arkeolog (Annabelle Wallis) blir sur på legosoldaten för att han är så pajig, men blir senare kär i honom eftersom han räddar hennes liv. Den förbannade prinsessmumien försöker återuppväcka dödsguden Seth genom Tompas kropp för att på så sätt få evigt liv – tror jag –  och suger i sig människor till höger och vänster för att åter bli prinsessan Ahmanet. Etc etc. Över till London. Där dyker en Dr. Jekyll (Russel Crowe) upp och komplicerar saker och ting, men är väl mest med för att skapa en hype kring Dark Universe. Filmen slutar med ett övertydligt löfte om en uppföljare.

Omdöme: Filmen är som en skojsig matinérulle i början, men inte den charmiga sorten utan den obegripligt dumma och rasistiska. Sedan övergår den till att vara lite småkul, men mest tänker jag på att Tom Cruise känns så fel i den här filmen. Manuset är så uselt att inte ens Tompa kan rädda ansiktet på regissören Alex Kurtzman. Och så tänker jag att Tompis håller på att bli riktigt gammal trots att han faktiskt bara är 55. Plötsligt ser jag honom, inte Nick Morton eller nån tuff actionsnubbe, utan Tom 55 år som måste gymma dubbelt så mycket för att få stanna på toppen av Hollywoods pyramid (pun intended) … men så är liksom det här han får göra. Usch så tragiskt.

Ps. Hans motspelerska Annabelle Wallis är 33. Också lastgammal 😉 Ds.

Att filmen får en tvåa och inte en etta måste ses i ljuset av att detta är min tredje bioupplevelse (utöver barnvagnsbion) sedan november förra året. Jag är med andra ord en svältfödd filmspanare. Då duger ett fem tusen år gammalt lik att tugga på liksom. Ljus riktad mot bioduk = Cecilia nöjd.

wp-bat-2

Det här var juni månads filmspanarfilm. Klicka er vidare för att se vad övriga skattjägare tyckte om mumifierade prinsessor:

Fiffis filmtajm

Jojjenito

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmfrommen 

Barnvagnsbio – Guardians of the Galaxy: vol 2

Okej, jag kan ju erkänna direkt – jag har inte sett hela filmen. Två tredjedelar tror jag att jag lyckades få till innan Juno (min fem månader gamla bebis) tröttnade under barnvagnsbion (se utförlig beskrivning längre ner). Fast ärligt talat kändes det inte som om jag missade något … viktigt? Kul? Fräscht?

Jag gillade första filmen. Den var inte perfekt, men den var kaxig, smårolig och tog inte sig själv på så jäkla stort allvar. Rymd-sci-fi-komedi! Och jag gillar Chris Pratt. Och mysiga åttiotals-hits i rymdmiljö. Men jag kände redan under de inledande minuterna av ”Vol 2” att succén troligtvis inte skulle upprepa sig. Likt öppningsscenen i ”Captain America: Winter’s Soldier” hamnar vi mitt i ett actionfyllt uppdrag där de forna ensamvargarna Peter Quill, Gamora, Drax, Rocket och nya lill-Groot numera samarbetar. I ”Captain America” var öppningsscenen det bästa med hela filmen, kanske det enda jag riktigt uppskattade, men här känns det bara stressigt och klichéartat.

Det roliga med första ”Guardians” var att den vågade sticka ut och vända upp och ner på klichéerna kring hur en hjälte eller en skurk ska vara. Som den autistiskt humorlösa Drax, muskelberget som är urkass på att avläsa andra varelser och säger det han tänker utan en tanke på att försöka vara rolig, och därför blir det. Eller Peter Quills fåfänga försök att bli en ökänd bandit genom att ge sig själv namnet Star-Lord.

Här i uppföljaren lyckas man inte riktigt skapa samma mysiga överraskningskänsla kring rollfigurerna (visst, lilla Groot är ruskigt söt), utan tenderar att överdriva deras egenskaper alternativt släppa taget om dem helt. Zoe Saldanas Gamora till exempel. Utöver att vara det sedvanliga sexobjektet har hon dessutom fått rollen som den rätt trista ”morsan” i gänget. Som suckar irriterat när Peter och Rocket slåss om styrspaken och kraschar skeppet på en okänd planet. Hon intygar i en annan scen för en annan alien-kvinna, Mantis att hon inte alls är ful, typ reflexmässigt, kvinnor emellan.

Inte för att Yondu (elaka brorsan från ”The Walking Dead”) var nåt mönsterbarn i första filmen, men när vi återser honom här står han och knäpper byxorna inne på ett horhus där de prostituerade är robotar som stänger av sig själva när jobbet är klart. Sånt där tar mig verkligen ur stämning. Rymden är ungefär, nej exakt, som livet på jorden alltså, med några få undantag.

Så nånstans mellan fisljummen sexism och en rätt lam kärlekshistoria mellan Peter och Gamora finns även en storyline om Peter Quills pappa som jag inte hann se slutet på. Om det var något som fick era hjärtan att banka kan ni väl skriva en rad om det i kommentarsfältet och påpeka att jag har undervärderat ”Vol2” å det allra grövsta.

Uppdatering: spoilers förekommer i kommentarerna. 

Nu var jag ju inte med på själva träffen, men det var ju ett litet gäng som träffades i lördags också som framför allt har sett HELA filmen och skrivit några rader – säkerligen mer positiva än mina – om ”Guardians of the Galaxy: Vol 2”! Spana in dem här:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch

Barnvagnsbio då, var det nåt att ha? Jovars. Att ha salong 1 på Filmstaden Söder nästan för sig själv en onsdag förmiddag (det var jag och två till med tillhörande bebisar där) är en lyx i sig, även om det innebär att ha en ålande bebis i knäet en stund. Juno var väldigt nyfiken på vad det var för färgglada aliens som hoppade omkring och spottade ur sig oneliners bakom henne, men hungern satte så småningom stopp för vidare utforskning. I hela 20 minuter sov hon på min axel trots att ljudet inte var så dämpat som jag hade förväntat, och kanske önskat. Däremot var valet av film kanske inte det smartaste av SF. Två och en halv timmes Marvel-action är rätt krävande utan bebis, så att jag skulle lyckas se hela filmen med tillhörande 10-minuterspaus i mitten, kändes långsökt redan på idéstadiet. Vet att de visade ”Life” av Daniel Espinosa för ett par veckor sedan. En rätt läskig alien-film med 15-årsgräns – hur tänkte de där? Även om det inte direkt är tanken att bebisarna ska kolla på filmen så har de ju öron som liksom mina egna kan skilja på när folk skriker skräckslaget eller skriker av skratt – eller?

Barnvagnsbio får också 2/5 i betyg.

 

Filmåret 2015

best-of-2015-01-164169

Filmåret 2015 var ett höjdarår och jag såg mycket mer film i fjol i jämförelse med nuvarande år. Som vanligt är ordningen på listan svår att försvara, men jag tänker: vad fastnade och vad gjorde det inte?

Svårast var att avgöra vilken årets bästa film var. Ettan och tvåan har utkämpat en lång och utdragen kamp om översta platsen, och jag skulle nog nästan vilja säga att de delar den för de uppfyllde två vitt skilda ”filmbehov” hos mig. Den psykologiskt tunga kandidaten i tävlan mot en fysisk och visuell käftsmäll, vilken tror ni vinner?

Men vi börjar i rätt ände.

 

10.
Star Wars Episode VII – The Force Awakens

Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.32.27
Jag tänkte först inte ha med denna retro-osande present från en galax långt borta, men insåg att det vore orättvist. Jag tyckte den var SVINBRA i allt utom det fantasilösa manuset som mest upprepade sånt vi redan sett i originaltrilogin. Men Rey, Finn, Kylo Ren och händelsen mellan en viss far och en viss son lämnade tillräckligt starka avtryck för att den ska platsa på listan. Äh, who am I kidding, det hade fan räckt med musiken. PLUS för årets bästa klinkande piano- trailer. Gud vilket armrys.

9.
The Big Short
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.03.39
För att jag skulle fatta den amerikanska finanskrisen behövde jag tydligen en slick Ryan Gosling, Steve Carell med högt blodtryck, Selina Gomez på casino, Brad Pitt i mysskägg och Christian Bale i flipflops. Fy satan vad det gick undan och jag älskade varenda minut. Plus att Melissa Leo är med. Se trailer.

8.
Ex Machina

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.09.48
Denna obehagliga, kluriga sci-fi med åtminstone två briljanta skådespelare i huvudrollerna (Alicia Vikander och Oscar Isaacs) lämnade myror i hjärnan kan jag säga. Vem kunde ana att den regidebuterande Alex Garland hade sådan fingertoppskänsla? Vikander hade gott kunna vinna sin Oscar för denna roll i stället för ”The Danish Girl”, även om hennes rollprestation i den senare var välförtjänt. Läs min recension här.

7.
The Diary of a Teenage Girl

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.15.22
Alexander Skarsgård som sympatisk (!) snuskgubbe, en lysande debut av Bel Powley som ung och kåt i 70-talets San Francisco och Kristen Wiig som otillräcklig morsa är en trio som förtjänade mer uppmärksamhet än de fick. Ett riktigt bra bokmanus ligger till grund för denna ”coming of age”-film som lösgör en ung kvinnas sexlängtan och gestaltar hennes sköra inblick i vuxenvärlden på ett sympatiskt och ändå inte förutsägbart sätt. Se trailer.

6.
Spotlight

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.24.20
Journalistmurvlar arbetar noggrant och till en början motvilligt med en nyhet som kan slå det katolska samhället i spillror. Boston-landskapet är grått, murvlarna är bångstyriga men moraldrivna, och ändå blir det aldrig trist eller enkelspårigt. ”Spotlight” är en perfekt komponerad film som lyckas hålla fingrarna borta från sensationssökande effekter och ändå leverera något sensationellt. Läs min recension här.

5.
Efterskalv
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.33.41

För att lyckas med en ångestmarinerad svensk film om ett samhälles och en familjs hantering av skam, manlighet och vad som händer efter att ett mord begåtts av en minderåring krävs tydligen att en svensk regissör åker till Polen och utbildar sig. Magnus von Horn lyckas i alla fall i mina ögon definiera vad som felas i (vissa) svenska sociala sammanhang och hur förödande det är att låsa in sina känslor, vilket gestaltas oerhört bra av skådespelarna Ulrik Munther, Mats Blomgren m.fl. Nästan i höjd med danska Thomas Vinterbergs ”Jakten”. Se trailer.

4.
Tempête (Land Legs)
Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.00.45

Så hur hamnade en vardagsnära, fransk film om en sjöman så här högt upp på listan, undrar ni kanske? Jag vet inte riktigt jag heller, men kanske har det att göra med att jag själv har en far i yrket och förstår både längtan till havet och den komplicerade relationen som filmens fiskare Dom har till sina strandsatta barn. Eller så för att den helt enkelt är en bra film, drabbande i det lilla. Filmen bygger på verkliga personer och händelser, faktiskt så spelar Dominique Leborne och barnen Mailys och Matteo sig själva imponerande väl. Vann två fina priser i Venedig, så det är inte bara jag som finner den sevärd.

3.
Sicario
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.37.13
Egentligen är det inte så mycket som talar för att jag ska gilla ”Sicario”. Den är macho och våldsam, ”hårdkokt” och träder över den mexikanska gränsen med ett väldigt amerikanskt perspektiv på drogproblematiken, där krigföring framstår som det bästa alternativet. I likhet med ”Prisoners” (av samme Denis Villeneuve) har den dock ett djupt mänskligt mörker som gör den intressant. Den är omöjlig att skaka av sig och jag tror det beror på fyra saker: den laddade stämningen, ljudet (dovt hotfull), precisonsfotot av Roger Deakins – och så Emily Blunt. Man känner utsattheten genom hennes huvudperson som om man själv vore inkastad som agent i en främmande och brutal värld där liv inte är mycket värt. Rädsla är starka grejer. Se trailer.

2.
Mad Max: Fury Road

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.52.25
George Millers runda, rostfärgade glasögon med senilsnören i kombination med hans baby-oskyldiga leende säger på sätt och vis allt. Bara en optimist kan få ett dystopiskt ökenlandskap härjat av rivaliserande klaner att framstå som ett vanvettigt KUL äventyr. För ”Mad Max: Fury Road” är framför allt en rolig film att titta på, det är lite som att andas lustgas och titta på en rockkonsert samtidigt. Samtidigt är det en berättelse om makt, kanske till och med om religiös makt, där de fattiga hålls i schack av myter om Den Store Ledaren och löften om ett Valhall efter döden. Men ballast av alla är upprorets protagonist, den fåordiga Furiosa, som kör utav bara helvete, och Max, den psykiskt rubbade ensamvargen som följer med. Läs min recension här.

1.
Room
MV5BN2VlYjk2OGItMjkyNi00YThkLWE4MTItNDRlMzYxOTQ3MTRlXkEyXkFqcGdeQXVyNjUwNzk3NDc@._V1__SX1354_SY634_

Årets bästa film kommer från ”Frank”-regissören Lenny Abrahamson. En kvinna är inlåst av sin kidnappare i ett rum med sin femårige son Jack. Han har aldrig sett utsidan av rummet, vilket fungerar både som en skyddande kokong mot omvärlden och ett olidligt fängelse. Den dubbla betydelsen är drabbande.

På ett sätt önskar jag att jag hade läste boken först, jag har sneglat i den efter att jag sett filmen och tycker den verkar oerhört bra skriven, men å andra sidan hade jag kanske inte haft hjärtat i halsgropen på vissa ställen om jag hade vetat vad som skulle hända. Brie Larson och Jacob Tremblay bjuder i vilket fall på årets skådespelarinsatser och ett antal hjärtslitande scener. Om man inte bölar till den här filmen, vad gråter man till då?


Utanför listan, men sevärda: Brooklyn, Cirkeln, Creed, Demolition, Evolution, Inside out, I Smile Back, Mediterranea, Mustang, She’s Wild Again Tonight, Son of Saul, Steve Jobs, The Danish Girl, The End of the Tour, The Hunger Games: Mockingjay Part 2, The Lobster, True Story, Trevligt folk.

Sevärda dokumentärer: The Amina Profile, The Wolfpack.


Årets…

Bättre än väntat: Baskin, Fifty Shades of Grey, Mission impossible: Rogue Nation, Terminator: Genisys, The Vacation, The Walk.

Mest överskattade (om än med vissa kvaliteter): The Hateful Eight,  The Martian, The Revenant.

Sämsta: Burnt, Cinderella, Dark Places, Unfriended.

”Somnade och stängde av”: Ant-Man.


Flera filmspanare har redan bloggat om filmåret 2015 (om jag missat någon, hojta till). Här är deras Topp 10-listor:

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

The Nice Guys (2016)

The_Nice_Guys_Poster

Utan särskilt höga förväntningar, om än förvissad om att ”The Nice Guys” fått rätt höga betyg i  svenska medier, slog jag mig ner tillsammans med Filmspanarna i Sergels 12:a för att se Russel Crowe och Ryan Gosling lajva 70-talsbovar. Eller egentligen spelar de inte bovar, utan två rätt sjaskiga privatdetektiver.

Holland March, Goslings rollfigur, är en smålat och skrupelfri alkis som försörjer sig själv och sin 13-åriga dotter, Holly, på enkla detektivjobb. När han en dag korsar väg med en annan privatdetektiv, Jackson Healy (Crowe) – som arbetar än mer ljusskyggt än honom själv – snubblar de båda in i en brottshärva som kretsar kring den unga Amelia (Margaret Qually från ”The Leftovers”), som försvinner efter att ha försökt göra sig kvitt några mordiska förföljare. March och Healey tvingas därefter samarbeta för att kunna håva in lite kulor, och upptäcker att Amelia tycks ha mer på gång än en begynnande porrfilmskarriär.

Att varenda film numera, komedi så väl som fantasyepos, tvunget ska vara minst 2 h lång är något en har fått vänja sig vid. Men det betyder inte att jag tycker om det. ”The Nice Guys” hade lätt kunnat skrota vissa partier och kortats 20-25 minuter. I övrigt var filmen som helhet en lättsmält historia som inte stannar hos mig särskilt länge. En hel del roliga episoder, som framför allt Ryan Gosling måste bekännas skyldig till. Filmen frossar i 70-tals-dekis-noir-pynt, samtidigt som synen på äktenskapet kokas ner till repliken: ”Marriage is buying a house for  someone you hate”. Oj så skoj alla 50-talist-män hade det i biosalongen. (Snark.)

Men framför allt är det två saker som hänger kvar:

1) Kim Basingers ansikte

Hon och Russell Crowe var båda med i ”L.A. Confidential” från 1997. Nästan 20 år senare dyker de alltså upp här tillsammans. Den stora skillnaden är att Crowe lufsar omkring i all sin naturlighet med extramage och dallrande kinder i en av huvudrollerna, medan Basinger dyker upp i en mindre, om än inte obetydlig, roll och hon har då varken dallrande kinder eller extrakilon. Tvärtom har hon jämnat ut alla sina 63 år med någon form av botox eller kniv. Det är smärtsamt att se hur sjukt olika villkoren är för män och kvinnor i Hollywood. På riktigt, det gör ont i mig när jag ser Kim Basinger försöka göra något vettigt med sin rollfigur när alla inser (ja, alla) att den enda funktion hon fyller är någon märklig nostalgitripp. För särskilt välcastad är hon inte.

2) Alkisfarsan

En trodde ju att Goslings rollfigur trots alls skulle inse – efter att hans 13-åriga dotter varit nära döden mer än en gång tack vare honom, och efter att ha fått höra från Holly att Holland March varken är en bra person eller privatdetektiv – att det kanske vore dags att lägga flaskan på hyllan. I stället fortsätter han att supa ända in i slutscenen, och får dessutom med sig Healy på kuppen, medan lill-gamla Holly ”håller vakt” vid bardörren. Sympatin för Holland March som jag ändå lyckats bygga upp under filmen föll som ett korthus och nu vill jag mest slå alkisfarsan på käften. Skärp dig!

Nåväl. ”The nice guys” är inte en story om snälla killar om någon trodde det.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Det här vad månadens filmspanarfilm! Hur snälla är de andra i bloggar-ligan tror ni?

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Har du inte sett den?

The Angry Birds Movie (2016)

nevqnwolg6tgzb-1-a_4che

Om du är stormförtjust i Angry Birds – spelet – finns det ingen anledning att ta en paus för att se de arga små fåglarna tjöta med varandra om gröna grisar och äggläggning i The Movie. Varken jag eller de godistankade barnen runt omkring mig, som satt på såna där extrastolar för att se över fåtöljkanten på biografen, skrattade särskilt ofta. Tvärtom är jag rätt säker på att en och annan grät. Jag somnade med jämna mellanrum. Då och då tvingade jag mig att glänta på ögonlocken och följa handlingen över mållinjen. Men hade jag inte varit en sådan artig biobesökare hade jag lätt valt att falla i djup sömn i stället för att se stereotyp snubbel-göteborgs-familjehumor i 1 timme och 38 minuter.

Filmen försökte, det gjorde den verkligen. Men jag tror inte att de som knåpat ihop manuset visste vem filmen var till för. Jag kände att den varken talade till mig som vuxen eller till barnen, den var liksom varken Pixar-smart eller Disney-snäll, utan saknade mest fingertoppskänsla. Till exempel uppfattade jag ett pedofilskämt mitt i allt det fluffiga, vilket föll helt platt med tanke på att publiken i stort sett bestod av barn och deras föräldrar. En alltför märklig kombination av oborstat klarspråk och mumlande i skägget helt enkelt.

Det fanns förstås ett gäng moraliska frågeställningar som guppade omkring i fjäderträsket, men inte ens de var särskilt tydliga. Är det bra att bli arg ibland? Är terapi töntigt? Är den som väljer ett ensamt liv egentligen olycklig? Ska man inte öppna famnen för gröna främlingar som anländer till din ö? Är fåglar supertraditionella kärnfamiljer? Och så vidare.

Att vi såg den dubbade, svenska versionen kanske gjorde sitt också. The Angry Birds Movie kommer inte gå till historieböckerna och betyget landar på en grön gris.

wp-bat-1

Filmspanarna logga

Så här tyckte de andra filmspanarna som vågade sig in bland småfåglarna på Sergel …

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (Jennifer)

Rörliga bilder och tryckta ord

 

The Forest (2016)

The_Forest_PosterLördagens filmspanarfilm valdes av Fiffi och eftersom alla redan hade gått och sett The Hateful Eight lagom till filmspanarträffen föll hennes val på en rysare med Natalie Dormer (Margaery Tyrell från Game of Thrones) i huvudrollen.

The Forest är regissören Jason Zadas långfilmsdebut och handlar om den  unga, amerikanska kvinnan, Sara, som när tvillingsystern Jess försvinner, åker till Japan för att leta rätt på henne. Enligt skolan där Jess undervisade i engelska försvann hon i den mytomspunna skogen Aokigahara, dit folk beger sig för att begå självmord. En märklig plats för en skolklass att besöka måhända, vilket Sara (Dormer) poängterar i filmen, men ”Självmordsskogen” (som finns på riktigt) ligger vid foten av Mount Fuji, Japans högsta berg, och är således en viktig, geografisk plats för unga studenter.

Sara är inte förvånad över systerns val att spontanförsvinna och önskan att utforska skogen, som enligt sägnen hemsöks av de döda, då Jess alltid varit den äventyrligare sorten – men hon blir ändå orolig eftersom Jess lider av psykisk ohälsa och försökt begå självmord vid flera tillfällen. Så trots att oddsen talar för att Jess är död – tydligen slutar den japanska polisen leta efter 48 timmar utifrån slutsatsen att hon begått självmord – bestämmer sig Sara att ge sig ut i skogen och leta. Hon ”känner” nämligen genom tvillingbandet att Jess fortfarande är vid liv.

Några nätter innan hon ger sig av drömmer Sara att hon hittar Jess gula tält i en murken, gammal källare. Inuti tältet sitter Jess, i barngestalt, kanske 7 år gammal, och ser vettskrämd ut.

I sällskap av Aiden, en australiensisk journalist, som tycker att Saras sökande efter tvillingssystern kan bli en bra story, och Michi, en japansk, skogskunnig guide beger sig Sara ut i den täta skogen, och man kan väl säga att hon hittar mer än hon hade kunnat ana.

The Forest är en dussinrysare som varken är svindålig eller särskilt bra. Natalie Dormer gör sitt jobb och filmen också. Jag rycker/skriker till och slänger upp händerna framför ansiktet minst tre-fyra gånger (jag är förvisso lättskrämd), och förbannar diverse rynkiga gummor och japanska skolflickor i uniform som tenderar att dyka upp i mörka vrår och skogsgläntor där det nyss inte synts till en enda levande själ. Filmen har vissa logiska luckor, dock inte så grava att jag blir irriterad under filmens gång, utan det är sånt jag tänker på efteråt.

En kanske inte helt spoilerfri slutsats:

Det finns en undermening i filmen som tilltalar mig, men som kommer på skam på bekostnad av viljan att skrämma tittaren med ovan nämnda element. De psykologiska stråken planteras klumpigt och man kommer inte i närheten av någon tillfredsställande aha-upplevelse i nivå med mästarrysaren The Others – en orättvis jämförelse måhända, men det är min enda måttstock – även om man i slutändan förstår att Saras sökande efter systern inte handlar om en konfrontation med systerns, eller skogens, demoner, utan hennes egna hjärnspöken.

Problemet är att dessa ”spöken”, aka Sanningen med stort S, är som en öppen bok för en normalbegåvad person och det framgår inte varför Sara över huvud taget behövde springa ut i Självmordsskogen för att inse att luftslottet var en källare.

wp-bat-2

Ett viktigt jävla Ps. Biopubliken var nog de som satte störst skräck i mig. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? På riktigt. Ta inte med papperspåsar/inslagspapper/chipspåsar som ni öppnar och knöklar ihop mellan varje gång ni fiskar upp vad det nu är ni måste trycka in i brödhålet varannan minut under filmens gång. Snälla. Köp en pappmugg, ät som folk, du sitter inte hemma i vardagsrummet. Lys mig inte i fejset med DIN mobil. Jag hör dig. Jag ser dig. Jag önskar jag visste var du bodde. Snälla SF, jag är beredd att betala mellanskillnaden för popcornen och läsken, bara jag slipper den här skiten på bio. Lätt. Våga prova. Sätt upp en snacksfri visning och låt biobesökarna pröjsa 160 spänn istället för 110 eller 120. Se hur många som kommer ändå. Jag kommer stå först i kön. Ds.

Filmspanarna logga

Månadens filmspanarfilm lockade inte färre än fyra filmbloggare. Spana in deras recensioner av The Forest här:

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Jojjenito