Category Archives: Film

Tully (2018)

Mitt barn är ju typ döpt efter Jason Reitmans film ”Juno”, så jag tänkte att om ”Tully” är lika bra har vi ett bra namn till ett eventuellt kommande syskon… Skämt åsido. För vem vill skaffa fler barn efter att ha sett denna film?

”Tully” handlar om en nybliven trebarnsmamma. En trött mamma. Eller nej, en u-t-m-a-t-t-a-d mamma med stort U. En mamma som konstant bär spår efter huvudkudden i nackfrisyren, en tung ”post-förlossnings”-kropp och alldeles för litet tid över för sina egna behov. En helt vanlig mamma alltså. Ändå känns Marlo (Charlize Theron) som ett unikum på filmduken. Kanske är hon till och med en pionjär, för jag kan inte minnas att jag har sett följande på film tidigare:

  1. Bakdelen på en mamma som bär sjukhusbinda i en gigantisk och elastisk förlossningstrosa (otroligt bekväm kan jag avslöja).
  2. Att amning och mjölkstockning skildras så som det faktiskt är. Ibland jättemysigt, ibland smärtsamt, ibland urbota trist. Varken mer eller mindre.
  3. En trovärdig barnafödarkropp.
  4. Den desperata känslan av vanmakt när bebisen gråter och man vill självantända av utmattning och leda och hormoner i berg-och-dalbana. ”Bara ta nappen”, kvider Marlo i en scen som nog alla föräldrar kan känna igen sig i.
  5. Psykisk ohälsa på grund av Familjen AB. Lägg därtill känslomässig och kroppslig utmattning, en klassresa som aldrig blev av, och en make som anser att barnen lämnats ensamma hemma om mamman lämnar huset och han är kvar.

”Tully” är i mångt och mycket verklighetsporr för föräldrar. En film man kan ha lite mys-ångest till. Lägg därtill att Charlize Theron gör sin kanske bästa roll hittills som Marlo. De där stirrblickarna i fjärran skämtar man inte bort. Jag gillar ”Tully” ur det perspektivet, att det upplåtits utrymme i filmens värld åt livsdrabbningen som det innebär att bli förälder. Sedan kanske inte alla blir riktigt så här deprimerade, men det räcker med en släng av det här och där för att man ska kunna känna igen sig.

Så långt är allt väl.

Problemet med filmen är att den känns väldigt konstruerad. Nattbarnflickan Tully (Mackenzie Davies), som lånat ut sitt namn till filmens titeln och dyker upp som Marlos räddande ängel, är orimligt peppad på att sitta uppe om natten och vakta en bebis och glo på Marlo när hon ammar. Hon bakar dessutom muffins med avancerat strössel och städar utan att någon har bett henne. En kontrast till den livströtta Marlo med andra ord, och rimligen framstår hon mer som en fantasifigur än en barnkär 26-åring. Att jag satt och störde mig på henne genom hela filmen fick sin förklaring till slut, men jag tyckte nog att man hade kunnat göra en bra film utan denna twist. Exakt hur bokstavligt man ska tolka vissa händelser i filmen är kanske inte poängen, men ändå. Jag har litet svårt för detta omständliga sätt att beskriva en mamma som ”tappat det”.

Andra invändningar är att filmen emellanåt nästan ursäktar sig för att den försöker sig på ett tungt ämne, och är tvungen att kasta in ”roliga” klichéer för att inte skrämma slag på publiken. Som detta mantra att ”en bra mamma” skulle vara en person som bakar perfekta cupcakes och skaffar platt mage inom en månad efter förlossningen. (Att Marlos magvalkar noteras av familjens 8-åriga dotter kändes väldigt ”skrivet”). Kanske är det den amerikanska kontexten som spökar.

Det som förlåter Reitman/Codys experimenterande är de fina scenerna mellan Marlo och hennes barn. Särskilt Jonah som tycks lida av ångest och har ett extremt behov av rutin. Den där borstfria kramen mot slutet kramade en tår ur min tårkanal i alla fall.

Detta var månadens filmspanarfilm! Klicka er vidare för att se vad mina kära bloggkamrater tyckte om denna föräldraskräckis:

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Har du inte sett den? (Carl)

Fredrik on film

A Quiet Place (2018)

I en nära framtid har planeten invaderats av insektsliknande aliens med superhörsel. Gaphalsar gör sig icke besvär. Man blir köttfärs om man släpper ut ljud högre än den mjukaste viskning. Utomjordingarna är nämligen också mycket snabba, och täckta av ett pansarstarkt skal, så tji den som yppar sig i onödan.

När filmen tar vid är majoriteten av den mänskliga befolkningen utrensad från jordens yta – typ. En familj om fem rör sig med långsamma rörelser, barfota, inne i ett plundrat apotek. De kommunicerar med blickar och teckenspråk. Mamma, pappa, tonåring, mellanbarn och en lill-knodd. När den sistnämnda, iklädd tjock stickad mössa, kommer släntrande med något han hittat bland hyllorna, fryser familjen till is och stirrar skräckslaget på honom. Har han hittat en handgranat, eller något annat vapen?  Nej, det är en leksak. En batteridriven rymdraket, eller om det var ett jetplan. Det hade lika gärna kunnat vara en handgranat – för om pojken hade slagit på den … –> insekter –> köttfärs. Pojken skiljs från den livsfarliga leksaken och batterierna plockas ur.

Det är inte första, och sannerligen inte sista gången katastrofen avvärjs, för fällorna och farorna är så otroligt många i en värld där allting måste ske i komplett tystnad. Och det är helt klart i utforskandet av denna premiss som filmens styrka ligger. Inte minst förstår man att det är tack vare tonåringens (spelas av Millicent Simmonds som är döv i verkligheten) hörselskada som familjen klarat sig så här långt. Att kunna kommunicera med teckenspråk har nämligen sina fördelar när man delar planet med köttätande, blinda insekter som söker sig till sina föda via ljud.

Att vända en svaghet till en styrka är sympatiskt förstås, men visar också hur vana vi är att göra ljud. Hur mycket av det som gör oss till vilka vi är. Att spela musik på hög volym och att dansa loss när vi vill uttrycka oss, att skrika när vi är arga eller rädda, att skratta när vi hör något roligt, att slänga något i väggen när vi är förbannade. Ingenting av det är längre möjligt i den nya världen, vilket har lett till att de ljudliga uttrycken har ersatts av kontrollerade slow motion-rörelser. Tråkigt?

Ja, kanske. Men det ligger också något djupt respektfullt i de långsamma vardagssysslorna. Själva handlaget får betydelse. Mamman (Emily Blunt) står för flera av dessa scener; när hon kramar vattnet ur tvätten utan att låta vattnet plaska, delar ut mat på enorma salladsblad, eller muntrar upp mellanbarnet med en lustig grimas. Blunt är för övrigt lysande som alltid och tvingas uthärda förlossningssmärtor och en rostig spik i foten under filmens mest enerverande scen.

Utomjordingarna då, är de något att ha?

Nja. När de där insekterna väl dyker upp kan jag inte påstå att jag tycker att de är särskilt spännande att titta på, tvärtom är idén om dem mer skrämmande. Filmskaparna gottar sig i närbilder på det vidgande örat och monstrens ”flappy meat face” som mest liknar en brännskadad knytnäve. Men att de reagerar så extremt snabbt, och nästan maniskt, på vilket ljud som helst är (om man gitter bry sig) egentligen rätt märkligt. Det är ju inte särskilt energieffektivt att springa halsen av sig så fort man hör ett ljud – för allt som skapar ljud är ju inte ätbart? Man undrar hur deras hemplanet ser ut. Är den extremt liten? Har de käkat upp allt?

Spänningsscenerna funkade i stunden, jag satt ofta med axlarna vid öronen, men var ganska likartade och generiska. Någon gör bort sig, hej och hå så kommer en insekt löpande.

John Krasinski passade perfekt som självuppoffrande pappa, och torde få regissera fler filmer. Om man får önska något så vore det att han skalar bort ett par lager sentimentalitet till nästa gång, det breddes på lite för tjockt i den här parents worst dream-skräckisen – speciellt mot slutet. Filmen led också av övertydliga planteringar och ett bildberättande som skulle kunna liknas vid blinkande vägskyltar. Ditåt ska vi – jo tack, jag är inte blind till skillnad från filmens kackerlackor från yttre rymden.

Ps. Var det någon mer än jag som uppfattade att titelspåret från amerikanska ”The Office” spelades under en kort sekund i scenen precis innan Blunt kommer ner i källaren med musik i öronen och dansar med Krasinski? Jag vet ärligt talat inte om det var ett prank från någon i publiken eller en del av filmen. Ds

Det här var månadens filmspanarfilm och jag hade sällis på bio av de Tysta Tre:

Sofia – Rörliga bilder och trycka ord
Fiffi – Fiffis filmtajm
Johan – Jojjenito

Suburbicon (2017)


Något är inte som det ska i den idylliska 50-talsförorten Suburbicon. Ungefär samtidigt som den (mörkhyade) familjen Mayers flyttar in i grannskapet prövas familjen Lodge (vithyad, precis som 99 procent av det lilla samhället) av ett oväntat dödsfall. Pojken Nicky (Noah Lupe) förlorar sin mamma Rose (Julianne Moore) efter ett brutalt inbrott och finner sig lämnad i händerna på en distanserad pappa, Gardner (Matt Damon), och Roses tvillingsyster Margaret (Julianne Moore).

Den senare flyttar in i huset eftersom ”pojken behöver en mor” och om inte förr så får nu Nicky korn på den Märkliga Stämningen som så småningom mynnar ut ut i en skitstorm av Coen-kaliber.

Det är till en början svårt att riktigt greppa vart filmen är på väg, men tidigt etableras i alla fall en relation mellan Nicky och grannsonen Andy. Deras gräsmattor delas i hälften av ett enkelt staket, över vilket det går att kasta boll, och utbyta ormar och gräshoppor om man så vill. Där finns en barnslig vänlighet, ännu inte färgad av vuxenvärldens fördomsfulla världsuppfattning.

Ju mer familjen Mayers ignorerar det rasistiska samhällets utfrysningsförsök desto mer ökar frustrationen hos Suburbicons invånare. Andy förklarar för Nicky att det är viktigt att inte visa att man bryr sig (fast det gör han förstås).

Pojkarnas vänskap pågår bara i periferin egentligen, liksom den rasistiska mobbens allt aggressivare övertramp, medan den Märkliga Stämningen inom familjen Lodge nystas upp framför våra ögon. Utan att gå in på detaljer är det en klassisk Coen-historia, en komprimerad ”Fargo”, fast utan dialekt och med hälften så engagerande rollfigurer. Den som lämnar störst avtryck är Noah Jupe i rollen som Nicky, och Oscar Isaac som rättfram försäkringsagent.

Men jag vet inte.
Clooney/Coen lyckas aldrig riktigt engagera mig, mer än att jag tycker riktigt, riktigt synd om Nicky som tvingas genomleva den ena tragedin efter den andra. I stället för att skratta får jag magknip rätt ofta, och jag vet inte om det är meningen att jag ska känna så.  När ”Suburbicon” är som bäst kan man nästan tolka den som självkritisk. För samtidigt som redan välmående vita medelklassmänniskor spiller blod över Aruba-resor (eller gör filmer och tv-serier om vardagsmödor som övergår till mord) tvingas svarta familjer utstå ett helvete bara genom att existera.

Det må finnas en (välmenande) övertydlig poäng om vilka som egentligen är bråkmakarna i Suburbicon och visst duger detta som ”helt okej” underhållning. Men på det stora hela känns filmen varken tillräckligt kul eller upplysande om rasism, utan snarare en smula vilsen bland blodpölar och stärkta bomullskläder.

 wp-bat-2

filmspanarna-bred11_536b9b2be087c34a8255e1111.png

Det här var månadens filmspanarfilm! Läs mina fellow biospanares åsikter om det senaste Coen-bedrägeriet nedan …

Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord)
Fiffi (Fiffis filmtajm)
Johan (Jojjenito)

Blade Runner 2049 (2017)

Det är väl bäst att ha det sagt: Ni som redan älskar Denis Villeneuves ”Blade Runner”-uppföljare kommer kanske inte förstå den här texten. Ni som myste ikapp med Ryan Gosling i fårskinnsrock, som föll pladask för Roger Deakins precisionsfoto, och ni som fick goosebumps deluxe av islänningen Jóhann Jóhannssons musik – risken finns att ni inte kommer förstå ett skvatt av min kritik. Eller så fattar ni, och himlar strax väldigt mycket med ögonen. Skriv en kommentar vetja. Men jag ska försöka att vara pedagogisk som jag bara kan. OK?

 

Obs! Detta är inte en helt spoilerfri text. 

”Blade Runner 2049” är en fantastiskt snygg och stämningsfull film. Det är en film som vill säga något om hur det är att nästan höra till,att nästan räknas, att nästan vara människa. Ryan Gosling har fått förkroppsliga dessa nästan-känslor i replikanten K (en människolik, organiskt framställd robot). Han jobbar som polis i ett dystopiskt Los Angeles och har som uppgift att jaga rätt på och ”pensionera” replikanter som inte har någon tidsbestämd livslängd. De är upproriska och ej att lita på. Således måste dessa forna slavar kasseras. Problemet är förstås att det inte går att se vem som är vilken sorts replikant, utan det krävs en scanning av ögat för att ID-numret ska  avslöjas. Ett inte så litet problem om replikanten ifråga är stort som ett berg och starkt som fyra oxar.

Filmen inleds nämligen med ett möte mellan Ryan Goslings normalbyggda K och Dave Bautistas kraftfoderbyggda Sapper Morton. En gryta puttrar på spisen, och i ett av det enkla kökets hörn sitter polisen K och väntar i skuggorna. En släng av lättkokt noir utspelas därefter.

K rapporterar till sin chef, Lieutenant Joshi (Robin Wright), men innan han lämnar platsen i sin ”Back to the future”-kärra så upptäcker han en gul blomma intill ett träd. Assisterande robot scannar av marken och avslöjar en nedgrävd kista. (Man kan ju fråga sig varför replikanterna inte har en scanner-funktion, men men).

Vem som ligger begravd där hinner man lista ut innan Dr. Coco ropar gravid kvinna, men det ska ändå till en liten utredning där K besöker Wallace Corporation med en påse hår för DNA-testning (en av filmens bättre scener). I ett försök att inte avslöja mer av handlingen går jag vidare till vad jag fann så problematiskt med ”BR2049”.

För det första måste man ju ställa frågan: Varför? Hur motiverar man en uppföljare till en film som fått en sådan kultstatus, och som dessutom (med mening) lämnade fansen med fler frågor än svar? Originalet rörde vid de filosofiska frågorna med lätt hand, subtilt inbäddade i en futuristisk noirfilm. Den tog avstamp i sin egen tid (1982), även om den ska utspela sig 2019 och blickade framåt, och kanske är det här ”BR2049” gör det största misstaget – uppföljaren 2017 tittar nämligen bakåt med en nostalgisk blick och tillför inte mycket framtid om man ska vara ärlig. Det ska vara hologram-användningen då, som faktiskt var ett rätt så tjusigt inslag.

Även om miljöerna är riktigt snygga, i synnerhet Wallace Corporations tics-framkallande inredning (fladdrande vattenspeglingar), så har man lånat mycket av stilen och exteriörerna från originalet bortsett från de gyllene färgtonerna. Teknologin tycks ha gått framåt, exempel: K:s ai-system i hemmet där Joi får honom att tro att hon lagat en blodig biff till middag, stället där replikantminnen skapas, Niander Wallace svärmande ”syn-robotar” – samtidigt som man har behållt retro-80-talskänslan i mångt och mycket. Mobiltelefonen tycks aldrig ha existerat. Nej man måste gå till bilen för att ringa sin chef minsann.

Allt detta hade jag nog accepterat om det funnits något annat att engagera sig i.  Karaktärer att bry mig om. Men det är tunnsått. K:s lilla hang-up på Joi utforskas inte tillräckligt för att jag ska bry mig om deras udda relation. En ai och en replikant = svårt att få blodet att pumpa, ha ha! Scenen där K får sig ett nyp i filmhistoriens kanske osexigaste trekant (även om det var rätt spexigt), kändes inte riktigt så viktig som den försökte vara. Men vi fick i alla fall checka av två kvinnoroller som vi är vana vid att se på vita duken: 1) den självuppoffrande och 2) den prostituerade. Jag gillar Mackenzie Davis, men att hennes rollfigur var tvungen att ligga med K (mot betalning) för att klämma fast en sökare på hans rock kändes onödigt komplicerat … men vad gör man inte för konsten, Denis Villeneuve?

Och det var inte bara de levande kvinnorna som kastade kläderna, det är kvinnoben, bröst och fylliga läppar vart K än vänder blicken i form av statyer, artificiella intelligenser och datagjorda hologram! Framtiden är naken, men ingen verkar gå igång på det.

Inte heller storyn känns särskilt spännande eller originell, tvärtom fick jag YA-vibbar mot slutet när rebellerna gjorde sig till känna. Upptakten till ännu en uppföljare får man förmoda, men det fick då inte min puls att stiga för fem öre. Överlag saknar filmen en egen agenda och förlorar sig i minnen från förr. Det är som om jag sett allt redan, om inte i ”Blade Runner” (1982) så i andra sci-fi-filmer. Det i filmen som faktiskt väckte någon form av nyfikenhet, replikanten Luv till exempel, tog man inte tillvara på och hon föll slutligen ner i den förutsägbara mallen: ond, men foglig, hejduk. Man anade ju ett uppror mot Wallace i hennes kantiga ansikte, men hon slutade som fiskmat.

Så jag måste återgå till kärnfrågan: Vad är det i den här historien som fick Ridley Scott att öppna plånkan och Denis Villeneuve att göra en uppföljare till en kultklassiker? För allt jag kände att jag fick var en storstilad uppvisning i desktop-affischer utan några bra citat. Det skulle i så fall vara repliken från en gigantisk reklamprojektion av Joi: ”You look lonely”. 

I slutändan har jag inte hjärta att ge filmen ett lägre betyg än godkänt. Det är liksom inte en dålig film, men den lämnar mig kall och ifrågasättande. Och det tror jag inte var känslan den ville förmedla. Eller?

Det här var månadens filmspanarfilm och jag misstänker att ”BR2049” kan vara något av en vattendelare? Låt oss se efter:

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir

Det (2017)

Jag skrev nyligen en filmrecension på uppdrag av TT Nyhetsbyrån om nyinspelningen av Stephen Kings kanske otäckaste påfund någonsin, Pennywise ”den dansande clownen”, a.k.a. ”It” eller som vi säger på svenska: Det. Eftersom det är ett uppdrag som inte har med bloggen att göra så länkar jag till själva recensionen här.

Men – eftersom jag har lite mer utrymme här (TT:s recensioner har en begränsning om 2000 tecken) kan jag tillägga ett par saker. Eller bara bre ut mig lite till. Det är ju min blogg 😉 

First of all. Jag tyckte faktiskt inte att den var särskilt otäck, det står jag fast vid, däremot var den jäkligt snyggt gjord vilket jag inte underströk i recensionen. MYCKET snyggare än tv-serien från 1990. Kanske lite för snygg. För mest satt jag och störde mig på att de lagt ”specialeffekter” på Bill Skarsgårds ögon och ljussatt så dramatiskt att det överskuggade den verkliga faran. 

Tänk vilken film det hade kunnat vara om man jobbat upp stämningen lite bättre och snålat med clown-frossan! Tyvärr smulade man sönder varenda möjligt spänningsmoment med ett avslöjande soundtrack som liksom sprang före och varnade: NU BLIR DET SPÄNNANDE. Och så blev det inte det bara för det.

Visst gör väl Skarsgård ett OK jobb, men jag fick aldrig riktigt känslan av en människa bakom de där saftigt hängande läpparna och den enormt höga pannan. Det är inte bara Tim Currys clown som spökar (…) utan jag tror att man helt enkelt eliminerade det som är typiskt för clownen: den tragikomiska känsligheten, men framför allt vänligheten. Skarsgårds clown låtsas inte vara barnkär för en sekund, man ser ju direkt att han vill bitas.

Något som jag också tänkte på var rollfiguren Mike. En papperstunn karaktär som manusförfattarna verkar ha glömt kvar på 50-talet, för inte kändes det som 80-tal hela den där får-prylen och en farsgubbe som går på om livets hårda skola. Ärligt talat hade jag glömt bort Mike när jag satt och skrev recensionen och det var på håret att han inte ens nämndes. Något som min bloggkollega Sofia även påtalar i sin text – och vågar avslöja liiite mer om? Jag minns inte hur det var i boken, men med tanke på att originalet utspelas på 50-talet skulle man ju kunna misstänka att rasism var ett av Henry Bowers motiv?

Sedan vill jag ge en eloge till filmens unga skådespelare, väldigt fint samspel mellan Derrys ”förlorare”, med ”Midnight Special”-Jaeden Lieberher i ledarrollen.

 

The Girl with All the Gifts (2016)

MV5BYTBmMDhhYjctMjkyNS00MGQzLTgxZTEtZDEzMWU0YzQwNzMxXkEyXkFqcGdeQXVyNDkzNTM2ODg@._V1_SY1000_CR0,0,1503,1000_AL_.jpg

Tuggade i mig (!) denna lilla pärla till film här om kvällen. En i mina kretsar rätt så omtalad zombieapokalypsfilm som på sticker ut hakan med ett annorlunda perspektiv. ”The Girl with All the Gifts” handlar om en flicka vid namn Melanie som trots sin belevade brittiska knappt betraktas som en människa av sin omgivning. Tvärtom kallas hon och de andra barnen som hålls inlåsta i andefattiga celler för ”friggin’ abortions” av soldaterna som vaktar dem. Ett ordval som förklaras lite längre in i filmen kan man säga.

Även om jag har mina aningar (eftersom jag vet vilken genre filmen tillhör) undrar jag vad det är för fel på barnen. Varför sitter barnen i rullstolar med huvuden och händer fastlåsta? Varför rullas de in i ett klassrum för att lära sig det periodiska systemet? Under en lektion, då den sympatiska läraren Helen Justineau hamnar i konflikt med en aggressiv sergeant vid namn Parks, får vi veta svaret. Doften av människohud (och blod får man anta) förvandlar dessa lammungar till hungriga vargar. Plötsligt skjuter käkarna fram och de tuggar mekaniskt efter människokött. Jag fick rätt mastiga rysningar på armarna vid ljudet av klapprande små barnmunnar kan jag säga.

Den blandade känslan av obehag och empati för de fängslade barnen som uppstår i mig – det är ju inte deras fel att de är hungriga på människokött – tycks även finnas hos Justineau. Ett särskilt gott öga har hon till den intelligenta och vänliga Melanie, som trånar efter uppmärksamhet och beröm från sin lärare. Jag minns själv hur härligt det var att bli SEDD av vuxna när man var liten och denna respons är halmstrået som Melanie griper efter i sin ensamhet. Vi introduceras även till forskaren Dr. Caldwell, gestaltad av en snaggad och skarp Glenn Close. Hon söker efter svar på zombie-epidemin hos barnen, för till skillnad från horden av ”hungries” som härjar utanför militäranläggningen, är de födda med svampsmittan som drabbat världens befolkning, och de förvandlas bara stundvis till besinningslösa bestar. Här finns alltså en ny generation av halv-zombies, vilket komplicerar och fördjupar frågan om människovärde. 

”The Girl with All the Gifts”, som är baserad på Mike Careys roman med samma titel, bockar av zombiefilm-listans sedvanliga element – ödesdigra bett som förvandlar levande till blodtörstiga ”hungries”, den logiskt tänkande forskaren (Caldwell) som är beredd att offra några liv för ”the greater good”, den hårdhudade Sergeant Parks som försöker upprätthålla ordningen in i det sista, humanisten Justineau (namnet måste vara en blinkning till rollfigurens rättvisepatos väl?) som står på barnens sida. Och i stormens öga har vi Melanie som står med ena foten i den gamla världen och den andra i den nya.

locarno-festival_the_girl_with_all_the_gifts_publicity_still_h_2016.jpg

Det är kring denna ”konflikt” – självaste Melanie – som filmen tar sig ton på ett intressant sätt. Valet att skildra apokalypsen genom Melanies ögon, där hon och de andra barnen är de förtryckta, kastar ett inte så förmildrande ljus över människorna som desperat kämpar för att rädda mänskligheten. Tolvåriga skådespelaren Sennia Nanua är ett ovanligt vackert och vänligt poster face för zombieapokalypsen. Trots att hon tar sig en smakbit av såväl människor och djur är hon filmens osvikliga protagonist. Som man hejar på. Utan hennes likeability hade det varit svårt att framföra den civilisationskritik som filmen vill understryka.

Det är en uppfriskande, rak och enkel historia i en genre som börjar bli liiiite tjatig, för att inte säga experimentell. ”Warm Bodies” lade romantik till blodslafset och ”Pride and Prejudice and Zombies” kastade in dönickarna i en Jane Austen-klassiker. ”The Girl …” ligger närmare ”28 Days Later” med sin osentimentala, brittiska touch. Dessutom lyckas man göra en film med tre kvinnliga huvudroller av fyra utan att sexualisera dem för fem öre. Bara det är värt en liten applåd.

wp-bat-4

The Mummy (2017)

MV5BMjM5NzM5NTgxN15BMl5BanBnXkFtZTgwNDEyNTk4MTI@._V1_SY1000_CR0,0,631,1000_AL_Handling och kanske lite spoilervarning: En förbannad och sexig prinsessmumie (Sofia Boutella) vaknar till liv efter en herrans massa år under jord efter att en redigt korkad legosoldat (Tom Cruise) och hans töntiga kompis (Jake Johnson) bestämt sig för att gravplundra en arkeologisk fyndplats i Irak. En mycket yngre sexig arkeolog (Annabelle Wallis) blir sur på legosoldaten för att han är så pajig, men blir senare kär i honom eftersom han räddar hennes liv. Den förbannade prinsessmumien försöker återuppväcka dödsguden Seth genom Tompas kropp för att på så sätt få evigt liv – tror jag –  och suger i sig människor till höger och vänster för att åter bli prinsessan Ahmanet. Etc etc. Över till London. Där dyker en Dr. Jekyll (Russel Crowe) upp och komplicerar saker och ting, men är väl mest med för att skapa en hype kring Dark Universe. Filmen slutar med ett övertydligt löfte om en uppföljare.

Omdöme: Filmen är som en skojsig matinérulle i början, men inte den charmiga sorten utan den obegripligt dumma och rasistiska. Sedan övergår den till att vara lite småkul, men mest tänker jag på att Tom Cruise känns så fel i den här filmen. Manuset är så uselt att inte ens Tompa kan rädda ansiktet på regissören Alex Kurtzman. Och så tänker jag att Tompis håller på att bli riktigt gammal trots att han faktiskt bara är 55. Plötsligt ser jag honom, inte Nick Morton eller nån tuff actionsnubbe, utan Tom 55 år som måste gymma dubbelt så mycket för att få stanna på toppen av Hollywoods pyramid (pun intended) … men så är liksom det här han får göra. Usch så tragiskt.

Ps. Hans motspelerska Annabelle Wallis är 33. Också lastgammal 😉 Ds.

Att filmen får en tvåa och inte en etta måste ses i ljuset av att detta är min tredje bioupplevelse (utöver barnvagnsbion) sedan november förra året. Jag är med andra ord en svältfödd filmspanare. Då duger ett fem tusen år gammalt lik att tugga på liksom. Ljus riktad mot bioduk = Cecilia nöjd.

wp-bat-2

Det här var juni månads filmspanarfilm. Klicka er vidare för att se vad övriga skattjägare tyckte om mumifierade prinsessor:

Fiffis filmtajm

Jojjenito

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmfrommen 

Artemis – ny bok och film av Andy Weir

Artemis-Book-Cover-Andy-Weir-768x1167

Måste bara skriva några rader om denna glada nyhet. Andy Weir, raketkarriär-författaren bakom ”The Martian”, släpper en ny bok i höst med den angenäma titeln ”Artemis”. Titeln anspelar på den grekiska gudinnan Artemis (beskyddare av kvinnor tillika jaktgudinna som jagade under månen och syster till guden Apollon –>hej NASA:s Apollo-missions).

För den nya boken utspelas så klart PÅ MÅNEN. Hur fett kan inte det här bli?

 

Så här beskrivs bokens handling på Amazon:

Jazz Bashara is a criminal.

Well, sort of. Life on Artemis, the first and only city on the moon, is tough if you’re not a rich tourist or an eccentric billionaire. So smuggling in the occasional harmless bit of contraband barely counts, right? Not when you’ve got debts to pay and your job as a porter barely covers the rent.

Everything changes when Jazz sees the chance to commit the perfect crime, with a reward too lucrative to turn down. But pulling off the impossible is just the start of her problems, as she learns that she’s stepped square into a conspiracy for control of Artemis itself—and that now, her only chance at survival lies in a gambit even riskier than the first.

Jag tycker i alla fall att det låter riktigt lovande med en sci-fi-thriller på månen. Eftersom ”The Martian” blev en sådan rackarns dollarsuccé var 20th Century Fox snabba med att lägga vantarna på filmrättigheterna till Andy Weirs andra roman. Hoppas bara att det blir lite jazzigare 😉 manus och utförande än förra gången, även om det var en hejdlöst snygg – och helt okej – rulle.

Här snackar Weir själv lite om nya boken:

SEE YA IN SPACE, NERDS.

Barnvagnsbio – Guardians of the Galaxy: vol 2

Okej, jag kan ju erkänna direkt – jag har inte sett hela filmen. Två tredjedelar tror jag att jag lyckades få till innan Juno (min fem månader gamla bebis) tröttnade under barnvagnsbion (se utförlig beskrivning längre ner). Fast ärligt talat kändes det inte som om jag missade något … viktigt? Kul? Fräscht?

Jag gillade första filmen. Den var inte perfekt, men den var kaxig, smårolig och tog inte sig själv på så jäkla stort allvar. Rymd-sci-fi-komedi! Och jag gillar Chris Pratt. Och mysiga åttiotals-hits i rymdmiljö. Men jag kände redan under de inledande minuterna av ”Vol 2” att succén troligtvis inte skulle upprepa sig. Likt öppningsscenen i ”Captain America: Winter’s Soldier” hamnar vi mitt i ett actionfyllt uppdrag där de forna ensamvargarna Peter Quill, Gamora, Drax, Rocket och nya lill-Groot numera samarbetar. I ”Captain America” var öppningsscenen det bästa med hela filmen, kanske det enda jag riktigt uppskattade, men här känns det bara stressigt och klichéartat.

Det roliga med första ”Guardians” var att den vågade sticka ut och vända upp och ner på klichéerna kring hur en hjälte eller en skurk ska vara. Som den autistiskt humorlösa Drax, muskelberget som är urkass på att avläsa andra varelser och säger det han tänker utan en tanke på att försöka vara rolig, och därför blir det. Eller Peter Quills fåfänga försök att bli en ökänd bandit genom att ge sig själv namnet Star-Lord.

Här i uppföljaren lyckas man inte riktigt skapa samma mysiga överraskningskänsla kring rollfigurerna (visst, lilla Groot är ruskigt söt), utan tenderar att överdriva deras egenskaper alternativt släppa taget om dem helt. Zoe Saldanas Gamora till exempel. Utöver att vara det sedvanliga sexobjektet har hon dessutom fått rollen som den rätt trista ”morsan” i gänget. Som suckar irriterat när Peter och Rocket slåss om styrspaken och kraschar skeppet på en okänd planet. Hon intygar i en annan scen för en annan alien-kvinna, Mantis att hon inte alls är ful, typ reflexmässigt, kvinnor emellan.

Inte för att Yondu (elaka brorsan från ”The Walking Dead”) var nåt mönsterbarn i första filmen, men när vi återser honom här står han och knäpper byxorna inne på ett horhus där de prostituerade är robotar som stänger av sig själva när jobbet är klart. Sånt där tar mig verkligen ur stämning. Rymden är ungefär, nej exakt, som livet på jorden alltså, med några få undantag.

Så nånstans mellan fisljummen sexism och en rätt lam kärlekshistoria mellan Peter och Gamora finns även en storyline om Peter Quills pappa som jag inte hann se slutet på. Om det var något som fick era hjärtan att banka kan ni väl skriva en rad om det i kommentarsfältet och påpeka att jag har undervärderat ”Vol2” å det allra grövsta.

Uppdatering: spoilers förekommer i kommentarerna. 

Nu var jag ju inte med på själva träffen, men det var ju ett litet gäng som träffades i lördags också som framför allt har sett HELA filmen och skrivit några rader – säkerligen mer positiva än mina – om ”Guardians of the Galaxy: Vol 2”! Spana in dem här:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch

Barnvagnsbio då, var det nåt att ha? Jovars. Att ha salong 1 på Filmstaden Söder nästan för sig själv en onsdag förmiddag (det var jag och två till med tillhörande bebisar där) är en lyx i sig, även om det innebär att ha en ålande bebis i knäet en stund. Juno var väldigt nyfiken på vad det var för färgglada aliens som hoppade omkring och spottade ur sig oneliners bakom henne, men hungern satte så småningom stopp för vidare utforskning. I hela 20 minuter sov hon på min axel trots att ljudet inte var så dämpat som jag hade förväntat, och kanske önskat. Däremot var valet av film kanske inte det smartaste av SF. Två och en halv timmes Marvel-action är rätt krävande utan bebis, så att jag skulle lyckas se hela filmen med tillhörande 10-minuterspaus i mitten, kändes långsökt redan på idéstadiet. Vet att de visade ”Life” av Daniel Espinosa för ett par veckor sedan. En rätt läskig alien-film med 15-årsgräns – hur tänkte de där? Även om det inte direkt är tanken att bebisarna ska kolla på filmen så har de ju öron som liksom mina egna kan skilja på när folk skriker skräckslaget eller skriker av skratt – eller?

Barnvagnsbio får också 2/5 i betyg.

 

Bloggpaus pga Rachel-situation

… på obestämd tid. Det här är nämligen mitt tillstånd i skrivande stund:

Och säga vad man vill om min graviditet (den har haft både toppar och dalar) men den har då sannerligen inte inspirerat mig till att skriva långa och intelligenta inlägg om film och serier. Tvärtom har hjärnan tömts på innehåll och allt jag önskar mig nu är ett tecken på att jag får göra som Ross och Rachel och bege mig till förlossningen och be done with it!

När jag återuppstår som skrivande människa igen återstår att se. Tills dess, lev väl och se mycket film och tv! På min tips-lista finns:

  • Better Things (HBO). Fin humorserie av Loius CK och Pamela Adlon med den senare i huvudrollen. Om livet som ensamstående trebarnsmor och skådis i Los Angeles.
  • The Mindy Project (HBO) av och med komikern Mindy Kaling. Upptäckte denna lättsamma komediserie alldeles nyligen och är så glad över att jag har fem säsonger framför mig. Mindy Kaling är ju askul! Oxå roligt att Duplass-bröderna spelar ”flummiga” barnmorskor som konkurerar med läkarkliniken där Dr Mindy Lahiri jobbar.
  • Kommer inte på nåt mer. Tips på värda tv-serier välkomnas! Tänkte testa Westworld trots att jag egentligen inte är särskilt sugen. Har typ lagt ner Walking Dead efter säsongens öppningsavsnitt. Tycker psykopaterna i WDs zombievärld är överskattade och jag är trött på ljudet av utsvultna vandrande pinnar.

CIAO så länge!